In another post recently, I mentioned an article on Kandinsky in a Swedish newspaper. The article concluded by saying that modern research on synesthesia could help explain how and why artists, musicians and painters experience an overlap between different sensory impressions/experiences, i e, music with colours. I’ve long suspected that Steiner was a synesthete; his descriptions are full of indications on colours and shapes (see, i e, how he describes spiritual experience in such a basic work as Knowledge of Higher Worlds). In my previous post I quoted from Ahern’s book, and linked to another interesting blog post on synesthesia, Are we all synesthetes? (Scroll down past the Swedish stuff.)
Now Stephen Sagarin writes a post on Steiner and synesthesia, very worth reading. The question of whether or not synesthesia is inherent in all humans is adressed by Steven Novella in the blog post I referred to above. Novella wants to distinguish between synesthesia and multimodal thinking, but writes that this is still an open question. In an article in Scientific American, When Senses Intersect, a researcher of synesthesia states
We’ve learned that the normal brain is already highly cross–wired. We think synesthesia occurs due to increased activity in existing wiring rather than the result of extra wiring.
[...]
Far from being a mere curiosity, synesthesia is a consciously elevated form of the perception that everyone already has. Minds that function differently are not so strange after all, and everyone can learn from them.
On synesthesia and creativity he notes that
[t]here is more to creativity than a capacity for metaphor, of course. Nonetheless, begin with the assumption that the gene for synesthesia lashes together normally unconnected brain areas, thus linking seemingly unrelated qualities such as sound and color.[...] One would have a generalized talent for cross connecting apparently unrelated concepts, which is the definition of metaphor: seeing the similar in the dissimilar.
He also touches upon a similar idea as Sagarin’s; that intersecting sense perceptions could be cause by not “losing” something that is really there from the beginning, so to speak:
My first idea that the emotional brain served as the link gave way, based on observations in neonatal synesthesia, to the possibility of faulty pruning. That is, the gene in synesthesia might fail to prune the extra synapses that are normally made in great excess in all newborns. We thought their persistence might plausibly explain why some people are synesthetes.
Thomas Lerner skriver idag igen om antroposofi, och om, ja vad vet jag, allt möjligt annat, i Dagens Nyheter i en artikel om bland andra antroposofen Christian Egge och “konsten att vara människa”
Jag vet inte ens vad jag ska säga om den artikeln. Jag vet inte om DN lyckas överträffa sig själv i undermåliga artiklar. Thomas Lerner skriver ju inte ens intressant om de här sakerna. Han bara blajar. Då funkar det inte att vara så okritisk som han är. Det finns ingen substans alls i texterna. Och just den där texten är så dålig att man inte ens begriper vart den är på väg. Det är inte bara att han är beundrande och okritisk, han lyckas dessutom vara totalt ointressant! Artikeln är intetsägande och känns hafsigt hopkommen. Texten går från krigsminnen, till lantbrukskollektiv, till minnesförluster; någonstans börjar man funderar på om författaren drabbats av amnesi under skrivandet, och glömt vad det var han höll på med. Nedslagen i de olika predikamenten är omotiverade och sammanhanget alltför diffust, till och med obefintligt. Men man ska väl förstå att den antroposofiska världsbilden kan rädda oss från vår mentala splittring. Eller något. Man känner i alla fall behovet av sådan räddning efter att ha läst artikeln. (Thomas Lerner är en av de nyttiga waldorfföräldrarna antar jag, även om han inte precis höjer nivån på DNs artikelskatt.)
Det jag skrev tidigare om Lerners artikel på Insidan om biodynamiskt trädgårdsarbete gäller nog ganska väl även här, på ett generellt plan:
Jag tycker att man av DN ska kunna kräva något mer än det där. Jag kan inte se att det hade varit omöjligt att göra en seriös och bra artikel om ämnet. Det utesluter ju verkligen inte att man i en sådan artikel inkluderar både “livsvisdom” och känslor från intervjuade parter, exempelvis, men kruxet är ju hur man hanterar och analyserar materialet, och sedan hur man presenterar det. Det skulle kunna bli ett riktigt bra reportage. Lerner misslyckas ganska kapitalt, tycker jag.
Allt förutsatt att DN inte gör anspråk på att producera annat än fiktion på Insidan, men det intrycket har jag inte fått precis…
Nu några reflektioner från och kring VoF-diskussionen Frågelåda om antroposofi
Det fundamentala misstaget, eller vad man ska kalla det, är förstås att envetet fortsätta benämna antroposofin en vetenskap. Det är där antroposofen stöter på motstånd. Antroposofin faller helt enkelt inte under definitionen för vetenskap. Nå, om man kallade antroposofi för konst eller livsåskådning, vore problemen mindre; de skulle inte uppstå enbart på grund av definitionsmotsättningen. Ingen kan direkt invända mot att antroposofen menar att antroposofin är en berikande upplevelse för antroposofen. Så länge den upplevelsen inte skadar någon annan, går det inte heller att invända mot antroposofens rätt att söka denna upplevelse. Man kan tycka att den är uppåt väggarna galen, men på det hela taget, den utger sig inte då för att vara något den inte är. (De som i diskussionen tog upp detta med antroposofins nyspråk avseende vetenskap, hypotes med mera, har alldeles rätt. Antroposofin är ett nyspråk. Man vill ibland inte erkänna att andra människor använder dessa begrepp i en helt annan mening än antroposofin gör. Vetenskap och hypotes betyder ju just, ute i den icke-antroposofiska verkligheten, specifika saker. De antroposofiska konceptionerna av dessa begrepp överlappar inte särskilt väl de gängse.)
Det är lite svårt att egentligen säga, eftersom antalet antroposofer inte är synonymt med medlemmar i de antroposofiska sällskapen. Ahern [Sun at Midnight] presenterar medlemsskapssiffror för ett antal länder, och nej, medlemsantalet växer inte nämnvärt, om alls. (Steiner lär ha förutspått en rätt massiv medlemsökning, men den har inte materialiserat sig…) Men, som sagt, medlemsskapssiffror är svåra att använda just för att det är osäkert hur många som ansluter sig till antroposofi i någon mening, utan att för den skull bli medlemmar.
Jag vet inte hur man ska se på rekrytering via skolorna. Man får väl räkna med att många antroposofer sätter sina barn i waldorfskola, och att det inte är ovanligt att antroposofer har föräldrar/familj som också är/var antroposofer. Jag har ingen aning om det är vanligt att barn som inte kommer från en antroposofisk miljö blir antroposofer som vuxna. Det vore intressant att veta. Men även här finns det en komplicerande faktor: människor kan ha en massa antroposofiska idéer, som de kanske fått via skolan, utan att vare sig definera sig som antroposofer eller bli medlemmar i sällskapet. De är “positiva till antroposofi” osv.
Jag vill också tillägga där att åtminstone en del antroposofer menar att anslutningen till antroposofin i mer formellt avseende inte är viktig: exempelvis skrev Peter de Voto en gång, i ett inlägg han senare raderade, att antroposofisk verksamhet i traditionell betydelse är mindre viktig nu för tiden, emedan antroposofin redan “inkarnerar” i människor; det vill säga, att antroposofin är levande i människor utan att de är medvetna om antroposofin. Vilket väl, antagligen, förklarar den genenta diskrepensen mellan de medlemstal Steiner förutsåg och den faktiska, formella anslutningen till antroposofin år 2009…
Det är nog väldigt olika. Jag tror Kristoffer är välbekant med teosofi och ockultism (avdelningen för det uppenbara!). Indirekt är ju alla antroposofer bekanta med det, eftersom Steiner plockade massor från teosofin. Och jag tror ju att antroposofer som är verksamma inom waldorf är väl så medvetna om vad de inte skyltar med, det vill säga, om man talar om antroposofi alls, så är det om de mer presentabla delarna (luddigt flum funkar bäst). Och så finns det de antroposofer som skriker i högan sky om man nämner ordet ockultism i samma mening som antroposofi, de tycker uppenbarligen att ockultism har en obskyr klang som de inte vill förknippa med antroposofi. (Men man kan ju praktisera ockultism utan att kalla det ockultism. Och vara antroposof utan att definiera sig som en självmant.)
För övrigt, noteras de poetiska kvaliteterna i utrycken andemänniska vs människoande, samt min, uppenbarligen, otraditionella (i Steinersk mening) översättning. Det senare är otvivelaktigt att föredra, menar jag! Sedan talades om vem som egentligen väcker vem, och så vidare. Det är förstås en ganska vanlig tanke bland antroposofer att vissa är vakna, medan andra sover, eller är omedvetna, om man vill vara finkänsligare. Waldorfskolan, har jag hört många gånger, har elever som väcks till medvetande. Till dem som säger så brukar jag säga att de kan ju ringa till vilken annan vanlig skola som helst och höra hur många medvetslösa elever de har närvarande i dag. (Ah, just ja, det är ju sommarlov. Men ring i höst vettja!) Det kanske låter som jag snackar i nattmössan nu, men jag minns att det var fullt av medvetna elever i skolan. Vad gäller waldorfskolan är jag mer tveksam. I varje fall när det gäller lärarnas medvetandegrad. Nåväl.
jag försöker att inte bry mig om det, men jag känner att jag ständigt är jagad. Att varje meddelande jag skriver, varje blog- och foruminlägg, varje kommentar granskas av illasinnade gnomer. Eller åtminstone en sådan.
Och jag vet att varje gång jag konverserar med någon offentligt, på internet, så tar jag risken att den personen jag konverserar med blir kontaktad av min stalkergnom. Och att den personen kanske blir pepprad med “information” som visar hur otroligt förfärlig jag är. Hur jag ljuger och inte går att lita på. Hur jag är allmänt beklaglig. Hur jag är bitter. Hur jag vill, tänker och tycker både det ena och det andra som jag aldrig någonsin velat, tänkt eller tyckt.
Jag kan ju tycka att, ska jag verkligen behöva ha det så? Var det priset jag skulle betala för att jag en gång valde att gå ut och säga vad jag tycker om waldorfskolan? För hur det än är så spelar det inte någon roll att jag inte är särskilt paranoid av mig–att jag inte vill vara paranoid av mig–, att jag försöker strunta i alltihop, när jag gång efter annan blir påmind om vad den här personen faktiskt gör.
Det rör mig inte i ryggen att just den här personen tycker att jag är hemskt, vad jag motsätter mig är att andra människor prackas på rena fantasier, vars syfte är att få mig att verka totalskruvad. (Och saken är att jag blir totalskruvad av det, för jag blir så ursinnig.)
Jag avskyr att få veta, igen och igen och igen, att människor inte vill kommentera blogen eller att de inte vill konversera på twitter… att de bara vill säga mig saker privat. För annars får de någonting oönskat på halsen. Dessutom avskyr jag, kanske ännu mer, att veta att människor som inte känner mig, blir matade med “information” som gör att de avstår. Antingen för att de på allvar tror att jag är en riktigt hemsk människa, eller för att de är övertygade om att det är bäst att dra sig ur omedelbart, så att de inte också får gnomen i hasorna.
Värst är att aldrig veta den verkliga omfattningen av den här personens verksamhet. Att jag har blivit så misstänksam mot allt och alla. Eller snarare, att jag precis som förr inte är särskilt misstänksam först, förrän plötsligt tvekan slår klorna i mig.
Och när jag blir arg så säger jag att hans beteende är ett tecken på vad antroposofin och antroposofer egentligen går för. Att han bevisar precis det som vi kritiker säger om antroposofin; att den gör människor till fanatiska blindstyren. Sedan ångrar jag mig alltid lite, för jag vet att det inte nödvändigtvis är till fullo sant. Jag vet att det handlar om en extremism som inte är helt och hållet representativ för alla andra antroposofer. Det hade kunnat handla om frimärkssamlande eller hunduppfödning, men nu råkar det ju handla om antroposofi. (Och att antroposofin är en allomfattande världsåskådning gör nog mest saken värre, är jag rädd. Kritik mot antroposofin är per definition en attack mot… sanningen?)
Men av alla enfrågefanatiker är det bara de besatta antroposoferna som antroposofikritiker “drabbas” av. Fanatikerna är som extremversioner av de där waldorfanhängarna som låtsades som att man inte existerade längre; de som inte längre kände igen gamla bekanta, bara för att de gamla bekanta valt en annan väg. Bara väldigt mycket värre.
sitter och redigerar gamla, gamla bloginlägg. Och det slår mig, vad arg jag var. Hela tiden. Nu är jag arg någon gång, och då är jag arg ordentligt. Men jag går inte omkring och är medelarg jämt. Det är fascinerande hur allt ser så annorlunda ut idag, jämfört med då.
den gamla blogen kommer att komma upp igen. Vissa estetiska uppsnyggningar görs. Dessutom redigerar jag bort alla kommentatörslänkar, eftersom en viss fanatiker har spammat diverse länkar i sin kommentarssignatur. (De länkarna försvinner. Så är det bara. Det där har aldrig, för den personen, handlat om något annat än att driva besökare till sina beklagliga websidor.) Sedan har jag redigerat bland vissa namn, också. Snyggat till inläggstitlar. Fixat fula citatmarkeringar. Allt som jag sett ser fult ut. Samtidigt, det är omöjligt att kolla allt.
nå, det blir väldigt snyggt, och är snart klart. Kommer bli mycket tjusigare än här. Men det blir två åtskilda blogar, en aktiv och ett arkiv. Och där, i arkivet, får de gamla, argsint-varje-dag-inläggen hålla till. Medan jag håller till här.
-z
The Witch, som skriver om waldorfproblem, har en efterlysning som jag vill puffa lite för. The Witch vill särskilt komma i kontakt med dem som har erferenheter av tre dystra aspekter av waldorfskolesystemet. Jag ska bara kommentera en av dessa här. The Witch skriver
3/ Hot och förföljelse De som vågar kritisera Waldorfskolor utsätts undantagslöst (? det kanske finns något undantagsfall jag inte känner till) för hot och förföljelse av olika slag. Förtal, ryktesspridning, mordhot, trakasserier osv. Det är populärt att hota med rättsliga åtgärder när man berättar om övergrepp/ uttrycker kritik på tex olika internetfora (det är väl lättare än att bemöta kritiken).
Det här är ett relativt omfattande problem. Bara de senaste veckorna har jag skrivit om skribenter och websidesinnehavare som fått stämningshot mot sig; jag har fått höra om en journalist som, efter att ha skrivit en artikel om antroposoferna, konstaterat att sådana trakasserier som de som följde hade h*n aldrig tidigare upplevt; jag har fått höra om en familj som får motta hot om åtgärder på grund av uttalanden som varit ofördelaktiga för waldorfskolan; och jag har själv blivit tillsagd att jag begår brottsliga handlingar när jag talat om att de utsagor en viss antroposof gör om mig är lögner.
Ja, eftersom jag säger att personen i fråga ljuger när han uttalar sig om mig, har jag förtalat hans person, jag har ju nämligen påstått att han är en sån som ljuger! Det “åtalbara förtalet” bestod av att jag skrev att han ägnade sig åt fulspel och lögner. Det står jag för, därför att det är precis så det är. (Och då drabbar denne riddare andra betydligt värre än mig.) Jag väntar fortfarande på att stämningshoten från förra året ska materialiseras, så man kan konstatera att det här är fråga om att hota, därför att det går att hota. Hoten kommer fram när inget annat funkar för att stoppa denna diaboliska “smutskastning och förtal av allt som rör Waldorfpedagogiken på internet” som personen i fråga själv uttryckte det. (Upplysningsvis kan väl tilläggas att om det nu är så att jag smutskastar eller till och med förtalar en pedagogik så är åtminstone det inte något brott.) Det är uppenbart så att detta är en metod som används av enstaka mycket aktiva antroposofer (ja, aktiva på internet), för det mesta utan avsikt att fullfölja hoten. Det är något slags bisarr besatthet.
Å andra sidan, de antroposofer som menar allvar, när de hotar med stämning, de uppvisar inte den där stalkingaktiga besattheten. Men de är lika farliga, eftersom de undertrycker kritik. Jag ska dock uppehålla mig vid stalkertypen. Jag skrev ett inlägg på Vetenskap och Folkbildnings forum, tråden Frågelåda antroposofi (därav inläggets frågvisa tonläge), som jag reproducerar här, med några små modfikationer. Det är en frågeställning som jag är intresserad av svar på. Inte ett svar, utan många svar. Jag är intresserad av hur antroposofer ser på dessa tråkiga beteenden.
Apropå något som nämndes här i tråden någonstans undrar jag vad antroposofer i allmänhet, och K i synnerhet, tycker om antroposofen SN? Jag avser hans beteende att hota människor till höger och vänster. Det finns en gammal tråd om det, från förra sommaren. Han har sedan dess fortsatt på samma linje. Jag är rätt insatt i antroposofernas metoder för att tysta kritik, när det kommer till att hota med stämning. SN har dock satt det i system–han hotar fastän det inte finns en tillstymmelse till chans att han skulle få rätt i slutänden. Det är helt enkelt ett sätt att på olika internetfora, bloggar och andra diskussioner få människor att hålla tyst och moderatorer att stänga och radera diskussioner och stänga av deltagare. Vi som har problem med SNs framfart undrar ofta hur antroposofiskt hans handlingssätt egentligen är? Jag har ställt öppna frågor till antroposofer, bland andra Frank Thomas Smith (vars onlinemagasin länkades förut), om hur de ställer sig till SNs maffiosoliknande närvaro på internet. Men det tycks hart när omöjligt att få en antroposof att vidgå att SNs framfart kanske inte är så angenäm. Motsatsen är snarare fallet: waldorfskolor och waldorforganisationer och andra antroposofiska verksamheter länkar oftast till SNs hemsideprojekt som resurser och “informationskällor”.
Hur förhåller sig antroposoferna, och särskilt Antroposofiska Sällskapet, till detta problem med antroposofins och waldorfrörelsens främste kampanjarbetare–och talar man någonsin om de faktiska konsekvenser hans beteende får för enskilda människor?
Vilka är antroposofins ideal vad gäller relationerna till icke-antroposofer överlag och till andra människors frihet att uttrycka sig? Ja, ibland undrar jag faktiskt. För jag tycker ju att när man läser Steiner, så möts man ändå av någon som är rätt tolerant och som förespråkar acceptans och så. Även när han lite drygt vet att alla andra har fel, så rekommenderar han ju förhållningssätt som är ganska “sunda” gentemot dem som har fel. Jag kan inte påminna mig att han någonsin säger åt sina antroposofiska åhörare att de ska bege sig ut i världen och trycka till folk genom hotelser eller på andra otrevliga vis. Och jag tycker ju att Steiner är rätt klok i de här sakerna faktiskt. Är det här med förhållningssättet till andra (utomstående) människor ett sådant område där antroposofer har kommit på att Steiners råd kanske inte var så bra, så man frångår dem? Då kan man å andra sidan fråga sig varför man tar mindre allvarligt på de av Steiners råd som kanske inte var fullt så kloka (vaccination osv)? Eller är det ett fåtal antroposofer som kanske inte fattat riktigt?
Vi som kritiker har ju gjort allt vad vi tycker vi har kunnat komma på för att diskutera det här öppet, så att kanske antroposoferna reagerar. Vi tycker, bland annat, att hans stalking av enskilda kritiker är beklaglig (i synnerhet när det gäller de personer som på allvar är rädda för att de bor på små orter och har barn som kan skadas av SNs “upplysningskampanjer” om deras föräldrar) och att hans bristande respekt för andra människors rätt att säga sin mening är en nackdel för antroposofin, snarare än en fördel.
Ibland brukar jag tänka att vi som är rejält misslyckade waldorfelever är liksom antroposofins roadkill. Man vet att det är oundvikligt, men tiger om det; det finns ett mål som är större, och där spelar det ingen roll om man har skadat några eller rätt många på vägen. Och någonstans känner jag att detsamma gäller för SNs framfart. Han gör ett “jobb” som är för “smutsigt” för de flesta antroposofer, men de flesta antroposofer tycker ändå att det måste göras. De kan aldrig uttala att de nog inte tycker att det han gör är helt ok, om man tänker efter, för de tror att han liksom sopar smutsen från den där motorvägen som antroposofin vill glida fram längs, helst utan hinder.
Detta är nog inte en frågeställning som antroposofer vill besvara. Det skulle inte jag heller vilja om jag var antroposof. Vill bara förtydliga att jag absolut inte anser att andra antroposofer har något ansvar för vad enskilda antroposofer gör. Jag tänker i min fråga mer på principer och attityder generellt, och om man över huvud taget funderar kring sådana här saker mer allmänt, så att säga.
Ks svar uppskattades; jag citerar en bit av det, men läs gärna hela här:
Man skjuter sig i foten hur man än gör. Så man gör det minst dåliga och tiger. Det finns lika många sätt att tiga som det finns sätt att inte tiga.
(Jag förstår i och för sig Piotrrs goda invändningar mot Ks svar också. Men samtidigt är jag naivt nöjd ändå.)
Därefter följde några repliker om att kritisera personer vs att kritisera handlingar eller åsikter. Jag tror att mitt svar eventuellt säger något om mina förväntningar på antroposofer; jag önskar nämligen inte att antroposofer tar avstånd från eller talar illa om personen, även om jag önskar att de tar avstånd från somliga handlingar och åsikter:
… det här “fallet” som jag valde att ta upp är just ett sådant där man inte behöver döma, eller ta avstånd från, människan i fråga, även om personens sammanlagda handlingar visar i en viss riktning vad gäller personligheten. Man kan ganska lätt ställa upp exempel på handlingar och fråga sig, är det här ok? Vi behöver inte utfärda en dom över personen för att svara på: är det rätt att utpeka någon som terrorist eller nazist enbart för att den personen är kritisk mot antroposofin? På det sättet kan man ju, tycker jag, diskutera det berättigade i en handling/åsikt, och kanske ta avstånd, om det är befogat, från den handlingen/åsikten.
Jag välkomnar alla antroposofer, och andra hugade, att besvara och/eller diskutera frågorna!
De som själva har blivit utsatta för den sortens agerande, som mina frågeställningar baseras på, kommentera gärna här, men glöm inte heller The Witchs efterlysning.
I kväll på SVT2 visas ett program om mat, Smakbitar. Det ska, enligt Dagens Nyheter, innehålla avsnitt om biodynamiskt jordbruk, bland annat inslag från Skillebyholm. (DN kultur s 22.) DN missar att nämna Steiner och antroposofi i sin faktaruta.
En annan okritisk artikel om biodynamisk odling återfanns i Dagens Nyheter härom veckan: “Alla mår bra av att ha grönt omkring sig”. DN underlåter att alls nämna de mer exotiska–och kontroversiella–aspekterna av biodynamisk odling, trots att artikeln är lång och artikelförfattaren, såsom waldorfskoleförälder, troligen är väl medveten om dessa. Endast, såsom i förbigående, nämns preparaten–utan närmare beskrivning–i faktarutan.
Idag i Svenska Dagbladet: en understreckare om Kandinsky, “Kandinsky målade fram musik”; hur konstarter kan överlappa varandra och sinnesintryck sammanblandas. SvD:
För Kandinsky är skapandet ett medel att tydliggöra överensstämmelserna mellan sinnesintrycken och studiet av det ockulta en väg till insikt om de lagar som styr de parallella upplevelserna.
Artikeln nämner hans intresse för antroposofi och teosofi. Och ställer en fråga jag ställt mig om Steiner, om han var synestet. (I exempelvis hans grundläggande verk How To Know Higher Worlds (finns som pdf) utgör färger en påtaglig del av hans beskrivningar av upplevelser.)
SvD:
Finns det någon vetenskaplig grund för konstnärers och kompositörers upplevelser av synestesi och deras teorier beträffande det nära släktskapet mellan de olika konstarterna? [...] Nyligen publicerades dock ett arbete med titeln Du vrai, du beau, du bien. Une nouvelle approche neuronale (édition Odile Jacob, 531 s), av neurobiologen Jean-Pierre Changeux. [...]Kandinskys abstrakta konst kräver i hans ögon att betraktaren inte längre förväntar sig att kunna identifiera föremål utan fastmer själstillstånd i hans målningar. En nybildad forskningsinriktning, benämnd neuroestetik, har som syfte att utforska just det konstnärliga skapandet. Enligt Changeux är beröringspunkterna mellan musik och måleri ur neurobiologisk synvinkel otvetydiga.
Tillägg 1.7.2009, angående synestesi: Ahern nämner också synestesi i nyutgåvan av Sun at Midnight, se s 19:
Were Steiner alive today, more of an immediate bridge of understanding might be found through the contemporary discovery of ’synesthesia’, the unusual experiencing of one kind of sense impression alongside another.
Se gärna även det här intressanta bloginlägget om synestesi: Are we all synesthetes?
Judith von Halle, den katolskinspirerade, antroposofiska författarinnan från Berlin, hävdar sedan ett antal år tillbaka att hon lever utan att inta näring och att hon varje vecka återupplever Kristi korsfästelse. Händerna sägs ha blödande sår, som uppstår alldeles av sig själva. Judith von Halles har genom sitt martyrskap skapat en persona som förenar antroposofi med det kvällstidningsaktigt makabra. Hon har en kommersiell potential, som också folket i Goetheanum upptäckt, trots att von Halles förehavanden från allra första början skapat kontroverser. (Över huvud taget är kombinationen katolicism och antroposofi inte konfliktfri, och därtill kommer detta skandalartade utåtagerande! Ja, paradoxalt nog. Trots att von Halles korsfästelselidanden inte ens förevisas för publik, tar hennes andlighet vägen via det kroppsliga. Det fysiska lidandet tilldelas en plats jag tror man kan säga det vanligtvis inte har bland antroposofer, trots, eller kanske på grund av, deras relativa asketism.)
I Dagens Nyheter skriver Kärnborg om den “metafysiska, eller sakrala sidan av självskadandet, den som medeltidens helgonadepter visste allt om.” Liksom tidigare historiska figurer och allehanda galningar, skadar von Halle sig själv “för att nå högre andliga stadier.” Och antroposoferna runt henne strider om fenomenet. Till synes halvförnuftiga antroposofer, i sina öppna sinnen, vägrar inse att det är en fysisk omöjlighet att leva utan föda och att det är uteslutet att von Halles stigmata uppkommer genom övernaturlig intervention. De vill inte se patologi, utan förbli i förvissningen att mirakel kan inträffa. Och, samtidigt, för en del antroposofer tycks von Halles succé lite smått pinsam; den framhäver det irrationella i antroposofin. De vill kanske ha vänliga mysterier, men inte blommande galenskap. von Halle överträder gränsen, med råge.
Om man så vill kan man kanske se Judith von Halles metoder som en utmaning mot det antroposofiska mansväldet i Dornach, en frigörelse från de mansdominerade hierarkierna, såsom för medletida helgon i ett kvinnoförtryckande samhälle. Å ena sidan har von Halle givits plats som föreläsare i självaste högborgen Goetheanum (möjligen av rent kommersiella skäl, hon är en populär antroposofisk författare), å andra sidan har högste antroposofen–den internationelle generalsekreteraren, Prokofieff–givit ut en bok där han, med tydlig adress till von Halle, diskuterar stigmatafenomenet i antroposofisk “belysning”, och begrundar dess faror och risker.
Den bästa oberoende artikeln om Judith von Halle är kanske Der Spiegels “Vier Jahre Nulldiät”. Där berättas om att von Halle sedan påsken 2004 upplever Kristi korsfästelse, med blödande stigmata på händer och fötter som resultat, och att hon sedan dess inte ska ha intagit någon mat. Hennes sinnesupplevelser ska också ha genomgått en genomgripande förändring. De konflikter von Halles tillstånd medfört inom det antroposofiska sällskapet berörs också i den läsvärda artikeln.
För några synpunkter från Goetheanum rekommenderas ett ställningstagande (om att leva utan mat) från den medicinska sektionen samt ett spännande dokument från det antroposofiska sällskapet år 2005. I det förstnämnda kan vi läsa att övergå till en existens utan intag av näring är en ganska radikal livsstilsförändring. En annan antroposof, Michael Werner, sägs också leva på endast luft. Detta fenomen benämns som “paradigmskifte” inom näringsläran samt även en utmaning mot traditionella naturvetenskapliga förklaringar av hur människan fungerar. Medicinsektionen frågar sig om det är “förnuftigt” att leva utan näring, och fastslår att livsstilens effekter möjligen kan uppfattas som nära-döden-upplevelser (!). Detta var faktiskt inget som gurun själv, Steiner, någonsin rekommenderade, påpekar de.
Det senare dokumentet är en skrivelse från sällskapet i Goethanum med anledning av kontroverserna kring von Halle i det lokala Berlin-sällskapet. De påpekar att, ur antroposofisk synvinkel, är stigmata ett fenomen som kan ifrågasättas, även om de inte vill ifrågasätta att von Halle faktiskt uppvisar stigmata. De har således inga problem med att acceptera att von Halle har drabbas (eller drabbar sig själv, min tolkning) av stigmata, däremot vill de distansera sig från tolkningen av fenomenet. Dess syfte och manifestation är, ur antroposofisk synvinkel, tveksam; likaså är de förekommande (eller de av von Halle föregivna) andliga förklaringarna tveksamma, åtminstone i den mån dessa förklaringar påstås härröra ur antroposofin (von Halle har ju författat ett antal böcker där hon använder antroposofin i förklaringarna av sina upplevelser). Kritiken går ut på att företeelser liknande denna representerar en gammeldags spiritualitet, något omodernt, och med detta finns risker förenade. Dessutom är sådana andliga uttryck kroppsbundna, det är, sägs det, inte en framtidens typ av andlighet (en andlighet som frigörs från det fysiska). Därför oroas skribenterna av att von Halle (och hennes medarbetare) har beskrivit von Halles upplevelser inte som tecken på sjukdom, utan tolkat symptomen som tecken på hur mänsklighetens framtida hälsa kommer te sig. Deras förklaringsmodell utgår alltså från den högre nivå av andlighet som också Kärnborgs artikel nämner. Självskadande som entrébiljett till de högre världarna?
läser om Catherine MacCouns helt bedårande essä Work on what has been spoiled. Somliga antroposofiska fantaster tycker nog att MacCoun är alldeles hädisk, när hon plockar ner Steiner på jorden, och presenterar honom mer som en människa än som en ofelbar idol. Jag minns när jag läste essän första gången, för så där ett halvår sedan, och blev överaskande betagen av den person som framträdde. Steiner är motsägelsefull, något lynnig, manipulerande, och väldigt rolig:
“Now, in ordinary bourgeois life, it happens that people fall in love, that a man falls in love with a woman. People simply call it “falling in love” and that’s the plain and simple truth. In esoteric societies men and women also fall in love; the possibility cannot be ruled out, as some of you know from experience. But in that case, what you hear about it is not as simple as “X has fallen in love with Y.” In esoteric societies, what you hear about it often goes something like this: “Having thoroughly examined my karma, I find that another personality has entered it, and we have realized that karma has destined us to be with each other and to intervene in the destiny of the world in a particular way.”
Beskrivningen av det antroposofiska sällskapets konfliktfylldhet, under denna period ca 1915, är obetalbar; MacCouns spännande framställning tydliggör de bestående, inneboende svårigheterna i en organisation som opererar på flera olika nivåer samtidigt: en, den mellanmänskliga, jämlika och sociala, en annan, den hierarkiska struktur som är konsekvensen av ojämlikheter i insikterna om det “övermänskliga”.
MacCoun beskriver hur detta inverkar på alldagliga beslut:
Imagine then, a committee of anthroposophists facing a simple question such as “Shall we serve coffee after the lecture?” This would seem to be a strictly horizontal decision, one that could safely be delegated to even the newest member. Anthroposophists, though, would consider that caffeine might have an effect on the etheric body and, not feeling completely confident of their own ability to perceive the etheric body or the effect of a cup of java upon it, encounter questions and doubts that would be inconceivable in ordinary human organizations where the coffee decision is made quite routinely. In their perplexity, they would, naturally enough, seek the counsel of a great initiate.
Ett ansvar som Steiner hade svårt att delegera:
Now the great initiate, if he wishes to avoid being pestered night and day with such questions, would be wise to shrug and respond, “Beats me.” But Steiner, it seems, never met a question he didn’t like. The shrug was not in his repertoire.
Det andliga arbetets orsakande av oundviklig hierarkisk struktur (tanken här är ju ett gradvis uppnående av “kunskap” om de “högre” världarna):
Upward movement, of necessity, exaggerates an inner hierarchy in which spirit stands superior to body and soul. Its fruit is knowledge and its social manifestation is authority. Downward movement is just the opposite–a state of inner anarchy. In terms of knowledge, the journey is nothing to write home about, for judgement is clouded and beings encountered on the way down are declassé. Dispatches from hell will never pass as higher spiritual knowledge.
Och:
His students didn’t view him as an equal, nor did he view himself that way. Social hierarchy in any path-of-ascent setting reflects the reality that some people do indeed ascend higher. [...] The pretext of perfect equality simply leads people to become dishonest about the pecking order that exists in any organization, sneaky in their status-seeking and disingenuous about their power.
Kritik och ifrågasättanden blir i en sådan omgivning att se som hot mot den egna platsen och gruppens existens; de implicita (och säkert ibland explicit) reglerna skapar oro för ostracism hos den som annars skulle uttrycka sin avvikande mening. Se vad som skedde med Sprengel och Goesch.
I en del antroposofers fantasi, inbillar jag mig, antar denna bild av Steiner groteska proportioner. Man kanske tänker sig att nu får verkligen alla Steinerkritiker vatten på sin kvarn; denne Steiner är ju osympatisk, måttligt insiktsfull och rätt småaktig. Antroposofin ter sig besatt av hierarki och makt. MacCoun förlöjligar nog, i somliga antroposofers ögon, antroposofin och antroposoferna:
Anthroposophists, when they can be understood at all, express superstitions and prejudices that would embarrass a redneck. Fearing injury by everything from rock music to microchips to Jesuits, they have become a society of esoteric hypochondriacs, in neo-Amish withdrawal from modern political and economic life.
How is it that a movement dedicated to strengthened thinking produces so many goofy and morally useless ideas? How did the author of The Philosophy of Freedom become this ghost to whom his readers so idolatrously surrender their independence of judgement?
Det är i så fall galet trott av dem. I stället för att bli serverad idoliserande porträtt av en Ofelbar Upplyst, som saknar alla mänskliga skavanker, får man något som är trovärdigt, intressant och inte avskräckande. I stället för en perfekt antroposofisk rörelse: en som är benägen att drabbas av medlemmarnas helt vanliga mänskliga motsättningar och problem, fast med ockulta, extraordinära kryddor.
MacCoun skriver att “Steiner’s disapproval of personal needs and feelings continues to reverberate”, på grund av detta fortsätter konfliktlösningsförmåga att hamna på undantag. I dess ställe elimineras den misshaglige:
The inner gesture of rejecting undesirable elements of the self is replicated socially in the rejection of others.
Vilket anknyter till detta: vad betyder det då, att Steiner agerade så märkligt, och varför var han “tvungen” att göra sådana tvära, humoristiska kast mellan den “esoteriska” nivån och den “exoteriska”, varför angrep han individer i sällskapet på ett så tarvligt vis? (ja, MacCouns artikel är precis så här underhållande:)
To put the politics rather bluntly, when jockeying for position in a gnostic hierarchy, one discredits an opponent by accusing him of subjectivity. Steiner attempted to discredit Goesch and Sprengel by implying that they were carrying repressed sexual desires into the spiritual. Earlier in this article, I countered by pointing out the “shadow” characteristics of Steiner’s personality–i.e. his own unredeemed astrality–that may have impeded his judgement.
When under great stress, Steiner manifested many of the characteristics for which he berates Alice. Perhaps he was barking at his own shadow. [...] The characteristics Steiner attributes to Alice in his various public remarks–vanity, grandiosity, illogic, melancholy, over-solidified imagination and sexual repression-are a description of what Steiner wanted very much not to be.
För sällskapet som helhet, dess livskraft, säger MacCoun måste det till fler, inte färre Dornach-kriser som den år 1915:
…anthroposophical discussion has become an exchange of esoteric factoids that have no discernable relevance to life as it is lived. In order for anthroposophy to become a moral force in the world, its practitioners must integrate the vertical and horizontal dimensions, even at the risk of getting them mixed up sometimes.
Förändring måste ske i ett samspel, inte i personlig isolering eller undertryckande av det personliga:
Correction, then, must come from outside of oneself. In taking the plunge into subjective speech and action, one risks screwing up and trusts that his companions will set him straight if he does.
Ok, det är en massa saker i MacCouns essä som jag betraktar som andligt trams. Men den är så bra ändå, på så väldigt många sätt, och de övergripande slutsatserna så giltiga även om jag inte köper de översinnliga elementen i förklaringarna.
Det nya skollagsförslaget har presenterats. SvD skriver att
all undervisning ska vara icke-konfessionell. Frivillig bordsbön och religiösa lektioner utanför den obligatoriska undervisningen är fortsatt tillåtet.
Därefter går minister Björklund in på de flagranta förnuftsbrotten; såsom att undervisa om Bibelns skapelseberättelsen istället för evolutionsteorin.
DN skriver att
lagförslaget [föreskriver] vilka sorters konfessionella inslag som får och inte får förekomma. Undervisning av religiös förkunnelsekaraktär blir förbjudet.
Liksom ChristerMagister är jag dock nyfiken på detta
hur man ska kunna specificera vilka religiösa inslag som är OK i skolan, och vilka som inte är det!
Föreställningen att inslagens förkunnelsekaraktär avslöjar dess religiösa natur är ganska naiv. Det DN rapporterar om att undervisning som är av religös förkunnelsekaraktär ska förbjudas–hur ska det tolkas? Som att religiöst färgad undervisning är i sin ordning, om den inte innebär förkunnelse? Men skapelseberättelsen var ju inte ok som naturvetenskap. Hur subtil måste den religiösa färgningen av lektionsundervisningen vara för att förbudet ska träda in?
Patrik Lindenfors, som tidigare skrivit om waldorfskolorna (bl a i tidningen Humanisten och på sin blog), pekar i en debattartikel på Newsmill på problemen:
Det är många brasklappar som måste in för att skydda sig mot anklagelsen om man utlämnar barn till religiös indoktrinering. “Undervisningen måste bedrivas under iakttagande av läroplanernas krav på saklighet och allsidighet, öppenhet för skilda uppfattningar, tolerans samt möjligheter till personliga ställningstaganden. Den omständigheten att en skola erbjuder vissa konfessionella inslag får således inte inkräkta på sakligheten och allsidigheten i undervisningen.”
Förslaget kan dock få oavsedda konsekvenser. Vad gör man t.ex. med Waldorfskolorna?
Lindenfors beskriver några av antroposofins märkligare idéer, och konstaterar följande:
Listigt nog undervisar antroposoferna dock inte om något av detta i skolorna. Däremot genomsyrar antroposofin all undervisning i en Waldorfskola på ett annat sätt. Varje pedagogisk avvikning från det normala grundar sig nämligen i antroposofiska trosföreställningar.
Eftersom det är antroposofin som ger indikationer såväl för pedagogik som psykologi och människosyn finns det anledning att betrakta waldorfskolan som en religiös skola. Detta alldeles utan att vara en skola som förkunnar antroposofi.
På grund av sådana här trosföreställningar [på vilka waldorfpedagogiken baseras; min anm] är Waldorfskolorna i allra högsta grad konfessionella. Inte bara det, man låter detta konfessionella inslag genomsyra just det som i regeringens förslag kallas “undervisning”. Betyder det här att Waldorfskolorna nu ska förbjudas?
Några inslag i waldorfskolorna som är väl värda att nämna är det så kallade morgonspråket–den mantravers eleverna reciterar varje morgon–och eurytmin, vars spirituella förankring är uppenbar. Man kan också nämna problemet med en lärarkår som utvärderar barnen (elevbiografier, där tidigare liv och karma utgör en beståndsdel, och elevstudier, där en enskild elev ovetande blir föremål för det antroposofiska kollegiets pontifikationer) utifrån de antroposofiska överväganden (den otidsenliga temperamentsläran, t ex) och som använder den antroposofiska utvecklingsteorin för att avgöra barnets andliga mognad. (Intellektuell mognad är sällan en prioritet.)
Av lagförslaget framgår också tydligt att waldorfskolor även framgent ska kunna undantas från kravet på att anställa behöriga lärare. (DS 2009:25, s 304f.) Orsaken anges vara att waldorfskolorna har en egen lärarutbildning. Undantagsregelns syfte är explicit att möjliggöra för waldorfskolorna att fortsätta verksamheten med lärare utan en riktig utbildning. Hur väl waldorflärarutbildningen motsvarar de krav som rättmätigt kan ställas på modern lärarutbildning, kan naturligtvis ifrågasättas; i synnerhet som waldorflärarutbildningen fått skarp kritik för dess ovetenskaplighet. Förra året beslöt därför Stockholms universitet att avsluta denna utbildning, eftersom den inte uppfyllde de krav som gäller för en högskoleutbildning, varken vad gäller faktainnehåll eller metod.
Vidare ser det ut som om waldorfskolorna ska få slippa kravet på riktig betygssättning och användandet av gängse bedömningssystem. Ett undantag som bara ska gälla de friskolor som har en särskild pedagogisk profil. (DS 2009:25, s 340f.) Någon analys av vad denna särskilda “pedagogiska” profil är för något, kan jag inte finna.
Det som är anmärkningsvärt här är att inte någonstans i denna tusensidiga lunta från utbildningsdepartementet så framgår det hur man ser på waldorfskolorna i förhållande till de regler om undervisning och utbildning som religiösa friskolor har att följa. Någon ansats att ta itu med de problematiska aspekterna av waldorfskolorna kan inte skönjas. Det är dåligt.
och jag lyssnar på Martina Lowden i P1s Sommar 29 juli 2008 (mp3; boken Allt).
En tid av terror, 8 år i stridsberedskap–en skoltid i Järna.
Och jag tänker också på just det, hur obönhörligt det onda var, och hur andra idag lever i den obönhörligheten, där sommarlovet är en tillfällig respit, men skolåret oändligt långt.
Martina Lowden förklarar sin situation genom att förlägga en stor del av skulden på sig själv, eller snarare, på sin personlighet. Och visst, jag tänker också så. Ett visst mått av högfärdighet, oberoende, okuvlighet är grogrunden för en utsatt situation. Men för mig–jag kan inte se det annorlunda–är den synen på barnet, barnets utveckling och plats i gruppen, underkastelsen… de fundament på som waldorfskolan står på… allvarligt bidragande faktorer. Såna som jag, säger hon och hon kunde talat för mig, blir mobbade för att vi är odrägliga, vi gör fel, är fel, är för angelägna att tillhöra eller för oangelägna att tillhöra. Hon kallar sig vidunerbarnet, monstret.
Lowden säger att det fanns de som hade det värre. De fanns i alla klasser i skolan. Att vara lycklig är att ha sluppit därifrån, att ha undkommit risken att utsättas för våld. Men jag tror att det är precis så som hon säger; aldrig igen förlorar man den där reptilsnabba attackberedskapen, för den är inetsad i beteendemönstret, och aldrig heller den lätteggade aggressiviteten, och inte flyktimpulserna. De sitter i ryggmärgen.
Och hon säger, att det är en konsekvens av ens egna personlighet, att hamna i den situationen som hon var i, och som jag var i, och det är som ett eko av mitt liv. Frågan är om det verkligen är en fråga om högfärdighet hos den utsatte, eller om det är en fråga om vuxna som har en tendens att applicera sådana förklaringar på barn de inte förmår hantera. För jag ansågs också vara högfärdig, utan att jag hade gjort något. På det sättet berättigade de vuxna sitt icke-ingripande. Och den antroposofiska synen på barnets utveckling ger dem ju just denna möjlighet: det alltför självständiga barnet (ännu bättre om det är en melankoliker, de behöver uppleva smärta för att balansera sin personlighet) är ett hot mot de spirituella grundvalarna. Självständigheten, integriteten eller “högfärdigheten” är tecken på en felaktig utveckling, en utveckling som motverkar barnets underkastelse, och som därtill äventyrar den andliga hälsan för gruppen som helhet.
Och det är så mycket enklare att blunda, och låta barnen sköta den som inte underordnar sig på det sätt de kan bäst. Lärare som vet, men som inget gör. Lärare som vet men vänder bort blicken. Som vet men som placerar skulden där den inte hör hemma: “säg inte emot”, “gör det inte värre för dig själv”, “var inte högfärdig… för då förtjänar du det.”
Det är klart, lärare som själva ger barnen hörfilar, som tyska- och musikläraren Lowden berättar om, kan antagligen inte förväntas inse att pennalism inte är rättvist. Vuxna som saknar sådana insikter är inte sällsynta i waldorfskolor.
Men, att observera: detta är mina tolkningar. Det framgår ganska tydligt i Sommar att Martina Lowden inte drar några speciella slutsatser av att skolan var en waldorfskola–hon nämner det inte ens där. (För tydlighetens skull, eftersom jag förutser att mina hängivna beundrare blir förbannade när de inbillar sig att jag tillskriver Lowden åsikter hon inte ger uttryck för. Men det gör jag således inte: detta är en tolkning, helt utifrån mitt perspektiv.)
Earlier on this blog, I’ve dealt briefly with the Molau/Ravagli affair, mostly in Swedish (although there are some good links to English and German websites in those posts). Andreas Lichte wrote an interesting post about the embarrassing collaboration that the waldorf movement does not want to acknowledge.
Long story short: Ravagli is a prominent anthroposophist. Molau is–or was, until he had to quit–a waldorf teacher in a German waldorf school. Molau also happens to be a highranking representative of the German nationalist party, NPD. The pair wrote a book together, but when Ravagli and his anthroposophical friends realized that the book project would endanger the reputation of the anthroposophical movement, Ravagli withdrew his participation and wouldn’t let the book be published.
Andreas Lichte interviewed Molau, who quoted passages from the book–thus it happened that Ravagli’s statements from the book were made public, to the detriment–or so I assume–of the anthroposophical movement. Ravagli, rather than refute or comment on the statements, chose the all too familiar–in anthroposophical circumstances–route: he had his lawyer hand Molau, Lichte and the publisher of the article threats that he’d sue if they didn’t refrain from publishing the quotes. Andreas Lichte was to agree to a settlement which would prohibit him from using Ravagli’s quotes from the unpublished book in any and all contacts with the press.*
The misuse and abuse of law to silence criticism is by no means a new tactic for cult followers and pseudoscience adherents. Anthroposophists have used it to suppress expression of opinion on web forums (e g, Mumsnet, Times Education Supplement, BBC discussion board). They have threatened journals (i e, Folkvett) with lawsuits if their demands are not met. They have had books (i e, the Grandts’ books on anthroposophy) taken off the market or stopped the publication (that is, apparently, an option available in some countries). This is a tactic sadly familiar. Right now, Simon Singh is standing trial for writing that chiropractors promote bogus treatments when they recommend chiropractics for conditions such as asthma and various childhood problems–indications for which chiropractics have no proven effect and no realistic explanation regarding how it works.
In Humanistischer Pressedienst I read more about the legal threats againts Andreas Lichte. In an article aptly entitled “Steiners Apologet im Zwielicht”, Lichte is reported as saying that although he had counted on winning a case, he had no choice but settling; even a potential risk of losing was too tough to bear, he did not dare it. Unfortunately, anthroposophists win, and they once again succeed in stifling criticism. They don’t want to discuss with people, they don’t want to engage with criticism, they don’t want honesty and fairness–they only want people to shut up, before the repuation of anthroposophy is harmed.
But eventually, such a tactic may backfire.
And, as Humanistischer Pressedienst notes, the fact that Ravagli turns to this method of lawsuit threats, is
“… characteristic and sheds light on his dysfunctional relationship to foundational democratic rights, such as the freedom of information and the freedom of press.”
ps. Thanks to Peter who recommended the new article.
Update: anthroposophists make an unsuccessful attempt at resurrecting a sense of dignity. Not very convincing. Note how the writer refrains discussing any of the matters honestly. What about that collaboration? What about the anthroposophist who’s a Nazi? What about the racism expressed by Ravagli, even without the aid of Molau? What about the scare tactics and the use of legal threats to silence criticism? What about the content of those quotes the world is now prohibited from seeing?
I ett ärende som pågått i ett antal år nu har en läkare i Södertälje, Einar Berg, slutligen förlorat läkarlegitimationen. Regeringsrätten (maj 2009; målnr 7855-07) har som sista instans bedömt att Socialstyrelsens beslut att frånta läkaren legitimationen var korrekt; Bergs legitimation är alltså återkallad, och han praktiserar numer utan legitimation, vilket han också påpekar på sin hemsida:
Arbetar nu med Klassisk Homeopati. Gör medicinska bedömningar och ger rådgivning.
Socialstyrelsen hade riktat kritik mot Berg vid flertal tillfällen under några år, men han ändrade inte något i sin praktik eller i sina metoder.
Pointlex sammanfattar:
Grunden för yrkandet var bland annat att läkaren under en lång följd av år hade arbetat med metoder som inte föll inom ramen för vetenskap och beprövade erfarenhet, hans dokumentation var britsfällig och han utfärdade intyg utan noggranna undersökningar.
Regeringsrätten skriver följande i domen:
Einar Berg har väl gjort sig känd för sina “behandlingar” av amalgamskadade/tungmetallskadade samt elallergiker. Men han är också antroposofisk läkare (http://www.linnearehab.se/einar-berg.php):
Arbetat med Antroposofisk medicin sedan 1977, har diplom som antroposofisk läkare (Anthroposophic Physician, Schweiz).
Och har ett par andra utomordentligt fina utbildningar i bagaget:
Diplom i Klassisk Homeopati (2002-2006) George Vithoulkas, International Academy of Classical Homeopathy, Grekland. Diplomerad samtalsterapeut i psykosyntes 2003 (HumaNova, Stockholm).
Fast man kanske får säga att det är bättre att han ordinerar skakat vatten än de kurer han pysslade med som legitimerad läkare.
***
Med anledning av Humanisternas kampanj “gud finns nog inte”: här finns anledning att uppmärksamma antroposofin och waldorfskolorna. Av dem krävs ju inte att de separerar antroposofin från skolundervisningen—pedagogiken bygger ju på antroposofin och alla inslag i skolan influeras eller genomsyras av antroposofin. Hur de ser på barns utveckling och lärande är en rent andlig affär; dessa antroposofiska grundvalar är i total avsaknad av all vetenskaplighet. Det handlar om att tro, inte om vad som objektivt kan visas. Inget waldorf utan antroposofi. I andra religiösa friskolor är ju det andliga inslaget mer separerat från själva skolundervisningen eller skol-/ämneskunskaperna. Pingstvänner lär sig väl till exempel inte läsa på ett sätt som avviker från det gängse. Där finns ingen andlig världsåskådning som styr varje aspekt av skoldagen.
Skolpolitiker talar ibland om att förkunnelsen måste skiljas från undervisningen i skolämnena, och gott så. Men det är en förenklad bild av vad det religiösa inflytandet i skolan kan bestå av. Vissa, till exempel antroposoferna, sysslar över huvud taget inte med förkunnelse. (Vilket i och för sig är sympatiskt, på sitt sätt, men det utgör också ett problem, i och med att den antroposofiska influensen är dold men samtidigt allomstädes närvarande.)
Another repost from the discussion on the critics list. Slightly rewritten.
I could have continued to name as many more anthroposophists and waldorf people, and added to the lists of negligence, betrayals and abuse. That’s the point I want to make: these problems are pervasive and have everything to to with the belief system these people adhered to. And, I suppose, in a sort of tragic way, although they couldn’t subdue me, they still won.
I feel that the reason some people scream about “attacks”, “crusades” and “war” is that they’re aware that they–meaning their movement–deserve all this and worse. They’ve deserved it, because never even once did they consider putting the well-being of a child first, and the over-reaching goals of their spiritual movement second. In waldorf, individual concerns are always secondary, if they’re even acknowledged at all. In my case they weren’t. Ever. read more…
I should start somewhere. Who could serve the purpose better than A? These days, A is leading one of the local Anthroposophical Society study groups. (More specifically, the Michael Group in Gothenburg.) He’s good choice, because here it becomes bloody obvious that real anthros are waldorf teachers–and that those particular anthros are, at times, not the kind of people you’d like anywhere near your children.
A was not a very pleasant man. I was very happy to not be in his class. On the other hand, if I had been, I would probably have been out of waldorf pretty fast, because the sliminess of A was apparent. A was one of those anthroposophists and waldorf teachers whose class was in disarray and who totally neglected to take responsiblity in putting an end to violent bullying. He was himself, as I recall it, prone to reacting violently and being harsh-tempered. read more…
In my usual manner of acting before thinking, I posted a series of posts on the waldorf critics list. My aim in doing so was to visualize how waldorf problems permeate waldorf, rather than, as the apologists often contend, limit themselves to isolated incidences or the one-bad-apple kind of teachers. It was also a decision that emanated from the despair I felt, knowing that some anthroposophists think ends justify means, the ends being saving their spiritual movement–rescuing it from criticism–no matter the consequences. Waldorf pedagogy is a pedagogy of failure. Anthroposophists who can’t see the problems that are most definately there, wilfully remain in a reclusive state of mind, a make-believe world of the kind they think they’re building for the children. I later retracted my messages from the critics list, because I felt they were possibly negative for the list. The text below is mostly a re-post of these posts, originally posted on the critics list in April 2009, with a few additions and modifications. I have also chosen to withhold the names of actual people that I named the first time around. I will commence by detailing the reasons behind this. read more…
Innan dokumentären om den europeiska extremhögern försvinner från nätet, passa på att se den. Från och med ungefär 35 minuten intervjuas den fd waldorfläraren Andreas Molau, aktiv i det tyska nynazistpartiet NPD. Waldorfrörelsen vill inte längre kännas vid Molau, och vill inte att hans samarbete med den framträdande antroposofen Ravagli ska uppmärksammas. I intervjun talar Molau om tyska ungdomar och om skapa ett parallellsamhälle för nationalister (som inte delar delar de moderna demokratiska principerna, kan man väl säga).
UKanthroposophy om antroposofiska läkare, waldorfskolor och läkepedagogik.
The ‘destiny meeting’ and relationship between physician and patient is a reformulation of Steiner’s pronouncements on the karmic nature of the teacher/pupil relationship and of the Anthroposophical teacher’s ‘sacred task’ within the relationship. Anthroposophical teachers and doctors perform the same general role – enabling and ensuring the correct spiritual and soul development of pupils and patients alike.
Från tysk tv: sevärd kritik av waldorfskolorna och waldorflärarutbildningen (youtube). (Äldre tyska tv-inslag som också är sevärda är Wie gut sind die Waldorfschulen, del I-V; tillgängliga på youtube I, II, III, VI, V.)
En samling länkar till spännande filmsnuttar om biodynamiskt jordbruk, preparaten och de nedgrävda kohornen.
Roger R påbörjade en sammanställning av de textstycken där Steiner rekommenderade sina anhängare hemlighetsmakeri. Dan D kompletterade med en samling senare indikationer, bland annat detta stycke från Anthroposophy Worldwide 4/2000:
The task that needs to be lovingly taken up, says Barkhoff, is utterly concrete: convey information, supply visible impressions (e.g., the architecture of a Rudolf Steiner House, the bread baked by children at a school, or a tour of the top floor of the Goetheanum), or tell simple human stories. Anthroposophy needs to be dealt with as a phenomenon. The press agent has to convey the outer appearance of things rather than the essential core. A deep esoteric background is necessary to make the essential core comprehensible. The press agent, like all publicity workers, stands at an important boundary between inner and outer …
För en del väcker tanken på barndomen minnen av sorglöshet. Det är inte bara nostalgi kring gamla hågkomster. Det är något mer: människor verkar längta till den tid när de inte behövde välja själva, när de inte behövde tänka över risker, när alltid någon annan var ansvarig. En tid när någon annan, någon vuxen alltid bestämde, i alla fall över alla viktiga saker. Själv behövde man på sin höjd välja mellan olika glasstrutar.
Å andra sidan–och detta är en aspekt som lätt glöms bort av den överdrivet nostalgiske–är barn helt utelämnade till de vuxna. De är, i någon mening, hjälplösa och de är underställda godtycke. De måste foga sig i beslut tagna av vuxna som kanske inte förstår implikationerna. Barnets vilja måste inte tas på allvar. Skräcken för att bli gammal och inte längre fungera självständigt, är en rädsla att måsta underkasta sig precis samma sorts makt som den vuxnas makt utgör för barnet. Åtminstone för det barn som är för självständigt för att underordna sig utan att känna obehag.
Kruxet med att inte vara mogen att bestämma och styra själv är att barnet inte heller har mognaden som krävs för att avgöra vad som är rätt och fel–och framför allt inte vad det är tvingat att utstå och vad det har rätt att slippa. Barnet vet inte vad som är rätt och fel. Jag visste aldrig vad som var rätt och vad som var fel, och vad människor hade rätt att göra mot mig och inte, när jag var barn. På det viset finns alltid faran att barnet invaggas i tron att obehagliga saker går an, att de är ofrånkomliga, och att barnet till och med förtjänar dem. Tanken på att protestera finns inte alltid, när man inte vet vad man har rätt till och hur man ska uttrycka vad som är fel och varför det är det–i synnerhet inte för ett barn som lärt sig ge upp sin integritet. För åtminstone ytligt sett blir till och med de självständiga barnen passiviserade när situationen framstår som fullständigt olöslig och varje försök till motstånd obarmhärtigt slås ned.
Nu skulle jag skrikas, slåss och bitas om jag blev behandlad som jag blev som barn, i synnerhet om jag blev behandlad som i waldorfskolan, men det är ju lätt sagt nu när jag är över 30, inte är passiviserad, har återfått min integritet och vet vad jag har för rättigheter och skyldigheter. Jag skulle slå sönder vartenda fönster, spotta på eurytmifröken och sparka varenda nedra unge–tills jag slapp därifrån. Men detta spelar ingen roll nu, och då, när jag befann mig där, var jag maktlös, jag saknade erfarenhet och kunskaper. Ingen makt att själv välja–och det var verkligen inget sorglöst tillstånd.
Nachrichten aus der Welt der Anthroposophie utreder vem som står bakom organisationen Mehr Demokratie och websidan abgeordnetenwatch.de, som utger sig för att utföra något slags medborgargranskning av EU-politiker och deras kopplingar till kommersiella intressen. Abgeordnetenwatch uppmanar läsarna att ställa frågor om/till ansvariga politiker, men upplägget, och screeningen av frågor, tycks aningen korrupt. Mehr Demokratie, abgeordnetenwatch.de och kandidatenwatch.de huserar i Rudolf Steiner-Haus i Hamburg, något som ser ut som ett lite väl märkligt sammanträffande. Nachrichten aus der Welt der Anthroposophie drar slutsatsen att de tre initiativen inte är några oberoende granskare eller några medborgardemokratiska initiativ, utan snarare antroposofiska lobbyorganisationer. Försök att ställa frågor om antroposofianknytning till politiker, som är kända för att ha en positiv inställning till antroposofi, tycks svårare. Man hyllar transparens, men det gäller visst endast andras verksamheter. Kopplingar till den antroposofiska rörelsen, till exempel dess “medicinska” verksamheter, är sålunda inget suspekt för en politiker; kopplingar till exempelvis läkemedelsindustrin, tarvar granskning. Den nämnda politikern* är bland annat aktiv i den antroposofiska lobbyorganisationen Aktion Eliant, inriktad på att säkerställa tillgången av antroposofisk “läkekonst” och waldorfpedagogik. Frågor kring detta var dock abgeordnetenwatch.de inte så glada i. Detta trots att politikern i fråga själv aktivt propagerat för just Aktion Eliant på nämnda websida, där hon samtidigt passar på att beklaga sig över pharma-lobbyns makt i Bryssel. Nachrichten aus der Welt der Anthroposophie skriver till abgeordnetenwatch.de:
So ergibt sich der begründete Eindruck, dass “Abgeordnetenwatch” keineswegs unabhängig und neutral nach einem transparenten Kodex verfährt, sondern Lobbyarbeit mittels willkürlicher Entscheidungen betreibt, deren Hintergründe den Lesern und Spendern bewusst und vorsätzlich verschwiegen werden.
***
Skillnaden mellan andevetenskap och vetenskap förklarad i en handvändning. Rudolf Steiner befann sig solklart i den högra kolumnen som visas på illustrationen. Något som hans anhängare har lite svårt att se.
***
Varför inte en sommarkurs i waldorfpedaogogik? Eller “Clown Facilitator Training”? The Steiner Institute har visst allt.
***
Om biodynamisk odling:
I respect the right of biodynamic converts to believe in cosmic energies and a holistic interpretation of their position in the universe. But I do wish they wouldn’t try to package it as science and convince the gullible that it has scientific credibility. It can make it hard to disentangle what is sound environmental practice from what is, in fact, personal conviction.
Diskuterades vidare här. En diskussion som också komma att handla om evolution vs den (målinriktade) progressiva evolutions som Steiner kokade ihop.
***
Utöver detta: en intressant artikel av Andreas Lichte om Molau, Ravagli och tyska nationalistpartiet NPD. Om samarbetet mellan Molau, fd waldorflärare och senare aktiv i NPD, och Ravagli, antroposof och prominent waldorfpersonlighet. Se också denna kommentar. Ravagli och den antroposofiska rörelsen kom på att Ravaglis koppling till Molau var genant; de skrev en bok tillsammans, en bok som aldrig kom att utges, och efter att Molau hade citerat boken i en intervju med Lichte, vidtog Ravagli rättsliga åtgärder, därför är vissa stycken i Lichtes text, som publiceras i den ovan länkade blogen, utelämnade. Inte bara Molau utan också Lichte och blogen i fråga fick skrivelser från Ravaglis advokater.
***
Tillägg 5 juni 2009: Politikern Hiltrud Breyer är förvisso inte bara antroposofiskt sinnad, utan också allmännt en foliehatt. Här besvarar hon en fråga om faran med “elektromagnetisk strålning”, och tycks övertygad om att elöverkänslighet är en faktiskt existerande tillstånd orsakad av “elektrosmog” och sådant.
högt av skräck. Waldorfmama har en websida som är resultatet av en pervers–men tydligen lyckad–parning mellan herr Horror och fru Lustig. Det värsta av allt är att det är på riktigt. Jag tror att Waldorfmama bor, med sina Waldorfbarn och Waldorfpapa, i ett Waldorfhem i ett Waldorfland. Och det blir sålunda:
Barn lever inbäddade i waldorf-attribut. Dygnet runt.
Hemmets konst är Steinersk. Till och med ramarna är antroposofiskt rätt.
Födelsedagskorten är förstås waldorf. Och påpekandet att barnet valt föräldern (innan födseln) är hämtad rakt ur antroposofins reinkarnationslära. Här åskådliggjort med en liten vers. Notera: även typsnittet är waldorf!
De alltid lika närvarande vättarna, inte att förglömma. Här poserandes utanför en miniatyr av Goetheanum.
Inte en enda leksak som inte passar waldorf! Missa inte ylle-älvorna.
Och så de hemmagjorda konstverken. Nej, waldorf vått-på-vått-målningar blir aldrig bättre än detta.
Waldorfmammas sponsorer har en lika skruvad idé om de saker och ting som barn leker med. Men filt-vättarna är väl käcka!
Sådana leksaker får man leka med i waldorf. Ingen utveckling där inte. Och waldorfdockorna, lika tråkiga som alltid.
Via Waldorfmamas sponsorer får man den ovärderliga möjligheten att fylla sitt hem med vättar och annat smått och gott. Eller skogsfolk i filt om det passar ens smak bättre. (Den kritiske kan lätt komma att tycka att stilen är aningen enahanda. Men då har man, förstås, inte förstått.)
Visste ni till exempel om att veckodagarna kräver sina egna färger (välj “Other fun stuff” i menyn) på kläderna? Jo, och waldorflärare brukar följa detta. Det är waldorf. Idag är det måndag. Violett!
Och om nån undrar vilken mening allt detta har för barnen, då är svaret, inget alls.
Av någon outgrundlig anledning–som stavas Herr Doktor Steiner–tror waldorffolk att det är en dygd att skapa en alldeles overklig replika av en fantasivärld, och låta barnen växa upp i den. Du skall inga andra gudar ha än yllefiltvättarna och silkesälvorna. Och du ska hämmas i din intellektuella utveckling och kvarstanna i en lullig pastellvärld där de rätaste linjer är kanterna på pappret som fylls ut med den oformliga färgblobbeliknande vått-i-vått-målningen.
Om att locka med yta istället för med innehåll, en vidareutveckling (eller snarare, glidande från ämnet) på min kommentar hos deepedition. Jag skrev att
“den aspekten [existerar] att när man fluffar undan eller skyler över det verkliga ideologiska, religiösa eller andliga fundamentet, så riskerar man att människor känner sig svikna eller förledda den dag när detta underliggande sticker upp sitt tryne. [Antroposoferna] skulle få färre “kunder” genom att tala om antroposofins plats i waldorfskolan, men de skulle å andra sidan undvika att göra ett antal människor så heligt förbannade som människor tenderar att bli när den överfluffade verkligheten visar sitt rätta(re) ansikte. / Och alltihop handlar ju om att man vill nå, omfatta, en större grupp människor än den egentliga målgruppen, än den grupp som faktiskt håller med om läran i fråga.”
Det har jag sagt många gånger, men det är precis så det är; och samtidigt är det en fullkomlig självklarhet som antroposoferna vägrar att ta på allvar. Det är som att de inte kan förstå varför någon skulle opponera sig; eller ens att människor har rätt att opponera sig, reagera, kritisera. Ändå sker det, igen och igen, trots att de flesta som har anledning att vara kritiska inte är det annat än i slutna sammanhang, och inte som jag, öppet gafflande om än det ena, än det andra. Problemet antroposofin har är att när den i sina verksamheter riktar sig till människor som inte omfattar de grundläggande antroposofiska fundamenten, kommer den att ådra sig missnöje. När föräldrar förstår att de själva och deras barn hamnat i en situation där idén om karma influerar hur barnet behandlas, blir de förståeligt nog förbannade. (Och oftast känner de ju inte ens till att det är precis det som skett; det enda de lyckas räkna ut, om de inte kommer i närmare kontakt med antroposofin, är att deras barns utsatthet eller lidande negligeras.) Då vet de, att den glimrande ytan–det barndomens paradis, som enligt förespråkarna existerar i waldorf, men inte i den materialistiska omvärlden–inte var annat än kattguld. Antroposofens svar är då, att man ska sticka därifrån och hålla truten. Man är ett “enskilt fall” och också här kommer karma-tanken väl till pass. Du har själv bringat din olycka till dig. (Har du alibi för missdåd i dina tidigare inkarnationer? trodde inte det…)
Men, till antroposofernas irritation, det är faktiskt så att vi, som mer eller mindre offrats på antroposofins altare–och alla andra som har en åsikt–har rätt att uttrycka vår mening. I synnerhet vi som fått utstå waldorf-”pedagogiken” har all rätt i världen att tala om exakt de spirituella och andliga föreställningar som waldorfskolan dränks i, och som medverkat till att vår vistelse där varit svåruthärdlig. Antroposofin finns i waldorfskolan, eftersom waldorfskolans existensberättigande är antroposofin. Waldorf kan inte finnas utan antroposofi, och den som väljer waldorfskolan har rätt att veta vad detta innebär. Att allting man gör i waldorf är en direkt konsekvens av en världsåskådning som i sin grund handlar om att tro, inte om att veta, inte om filosofi, inte om något annat–det handlar om den praktiska tillämpningen av en mans andliga visioner.
Antroposofins yta är något så när tilltalande, ägnad att inte stöta bort någon, tillräckligt tam för att inte förarga; frågan är vad man upptäcker när man skrapar på den, och vilka ljusskygga element man då kommer i kontakt med. De finns fortfarande där i kärnan, och är den urblekta elitens, image-makarnas, underhuggare. Dessa står inte i prediksstolen och uttalar vackra, men intetsägande, ord; istället försöker de gräva ner liken innan de sista dödsryckningarna avtagit.
Le, annars kommer vättarna och tar dig.
________
Tillägg. Det paradoxala är att den tolerans och acceptans som, åtminstone delvis, kännetecknar ytan är fantasi, i verkligheten är antroposofin (och waldorfmiljön) allt annat än tolerant och accepterande gentemot det avvikande. Men man lockar gärna alla sorters människor till ett fängelse, genom att uppvisa en imaginär frihet.
