Ok. Nu gör jag mig skyldig till något som ser lite ut som quote-mining, men jag tycker att det är berättigat. Jag vill visa hur Dagens Nyheters journalist Thomas Lerner faktiskt skriver om antroposofin och relaterade ämnen. I mitt tidigare blogginlägg återfinns en lista med länkar till några av Lerners artiklar (det är andra artiklar än de som nämns i detta inlägg).
Fall 1. Dagens Nyheter gratulerar den antroposofiske läkaren Christian Osika med rubriken: Alternativ medicin har framtiden för sig. 2005-12-29. Thomas Lerner skriver hyllningen (men noterar, roligt nog, att Osika faktiskt har dömts — av HD till och med — för “olovlig tillverkning” av antroposofiska perparat). Alternativmedicin är prima vara, detta är inget citat utan Lerners egna analys:
“I dag dignar hyllorna i landets hälsokostbutiker av olika naturmediciner och preparat. Fler och fler högskolor har kurser om alternativa behandlingsformer.”
Och utan vidare noterar Lerner:
“[Osika] började läsa medicin i Wien inspirerad av filosofen Rudolf Steiner, som lagt grunden för den antroposofiska människosynen. Övertygelsen om den sammansatta människan växte, och han upplevde en stark närhet mellan kroppen, själen och anden.”
Tja, det är ju en hyllning, inte en kritisk artikel, men ändå…
“Antroposofernas skeptiska inställning till vaccinering mot mässling och andra barnsjukdomar har mött hård kritik. Kommentar?
- Årets Nobelpristagare i medicin blev utskrattade när de hävdade att magsår orsakas av en bakterie.”
Fall 2. Är det en slump att just Lerner träffar på så många intervjuobjekt som har sprudlande lovord till antroposofin? 2008-06-23, Tröst för kropp och själ gav framtidstro:
“Så praktiserade hon en sommar i antroposofisk trädgård. Hon beskriver det som helt makalöst.”
Fall 3. Ett frö till nytt liv: “I trädgården finns drömmen om paradiset”, 2006-05-31:
“Efter gymnasiet arbetade [Lars Krantz] som vårdare på ett hem för förståndshandikappade barn och ungdomar. Det hade en antroposofisk inriktning och han fascinerades av personalens hängivenhet och respekt för ungdomarna.”
Fall 4. Lerner om Christian Osika (redan nämnd ovan), Doktorn ordinerar rörelseterapi, 2001-01-02.
“Han ordinerar rörelseterapi, någon insmörjning eller ett naturläkemedel. Hela tiden handlar det om att stödja kroppens egna läkande krafter.”
“Många läkare vill ha alternativ att erbjuda till den traditionella vården och inom högskolan anordnas kurser om naturläkemedel. Mycket har hänt sedan Christian Osika för tjugofem år sedan dömdes till dagsböter i Högsta domstolen för att ha främjat “olovlig tillverkning av antroposofiska läkemedel”.”
“I samband med pensionsdagen gav han ut en bok på eget förlag om sina tankar kring den antroposofiska medicinen, den som under senare år väckt nyfikenhet både bland personer verksamma i den normala vården och ansvariga landstingspolitiker.”
“Christian Osika menar att värmen i kroppen och själen hänger samman och är ömsesidigt beroende av varandra. Han hävdar att många så kallade “varma sjukdomar” som ökar kroppstemperaturen blivit lindrigare under modern tid. Det handlar om inflammationer som scharlakansfeber och reumatism. Däremot ökar de “kalla sjukdomarna”, hjärtproblem och tumörsjukdomar som cancer.”
En tillstymmelse till kritik kanske man kan skönja i den enda kritiskt (ja, det är ju relativt, men…) sinnade frågan från Lerners sida, nämligen den sista, där han nämner att “det låter en aning flummigt?” Varpå Osika får sista ordet, med en kommentar som avslutas som följer:
“Metoder som bygger på att vi stödjer de egna läkande krafterna är ofta lika verksamma utan onödiga biverkningar. Är det flummigt?”
Fall 5. Lerner skriver om pengar. Han gav bort miljoner är titeln på en text om antroposofen Frans Carlgren. 1996-12-23. Artikelns första stycke efter ingressen lyder (slår an en idealiserande klang, kan man nästan tycka):
“Han skänkte bort nästan hela sin förmögenhet. Han arbetade under många år utan lön i en skola. Nu ser han ett Sverige där habegäret och egoismen breder ut sig.”
“Redan i unga år blev han intresserad av antroposofi. Denna livsåskådning, grundad av den österrikiske naturvetaren och filosofen Rudolf Steiner, ser inte någon motsättning mellan naturvetenskapen och tron på en andlig verklighet.”
Ja, men det finns en motsättning mellan vetenskapen och stora delar av antroposofin. Och motsättningen har med metod att göra, faktiskt inte enbart innehåll. Men notera att Lerner inte på något vis antyder att det saknas överensstämmelse mellan vad antroposofin ser och vad som är fakta.
“Så bestämde han sig för att donera gården till en stiftelse som skulle driva jordbruket i biodynamisk anda. Stiftelsen har senare också fått stora aktieinnehav i gåva och i sin tur slussat pengar vidare till den antroposofiska rörelsen i Järna. De har kommit till nytta i ett “större sammanhang”, som han uttrycker det.”
“Under många år som lärare i samhällskunskap på en fristående waldorfskola med synnerligen knackig ekonomi tog Frans Carlgren inte ut någon lön.”
Nej, just det, knackigt var det.
(Off topic, men jag kan inte utelämna denna kommentar av Carlgren: “- Mitt handlade bygger på hur jag ser på människans uppgift i det jordiska livet. För mig är människan i grunden en andlig varelse. Vi har levt i en annan värld innan vi föddes, i andra existenser. En sådan tro, ett sådant synsätt, färgar givetvis av sig på det sätt jag valt att leva.”)
Anmärkningsvärt är att Carlgrens redogörelser om tillvaron och sina val och antroposofins tankegångar refereras okritiskt och beundrande. Jag tycker i och för sig att det är kul att läsa vad Carlgren säger, men Lerner saknar kunskap (eller — och det är väl en troligare förklaring — vilja) att sätta in detta i ett sammanhang av något slag.
Fall 6. Allt måste rymmas i guds trädgård. 2006-07-23. Lerner hittar en kändis som tycker att antroposofisk verksamhet är fantastiskt. Vilken slump. Kändisens barn verkar gå i samma waldorfskola som Lerners.
“En man, en kvinna och flera små barn i samma ålder går förbi parkbänken. Henrik Schyffert tystnar och följer barnen länge med blicken. Hans och hustrun Beas barn går på den antroposofiskt inspirerade förskolan Lillgården i Bromma. Till hösten börjar äldsta sonen Janne på Kristofferskolan, som även den bygger på waldorfpedagogikens grund.
- Människor som arbetar med en speciell pedagogik blir ofta engagerade. Jag vet inte så mycket om antroposofi och sånt, men har sett hur fantastiskt det är på Lillgården.”
Jag vet inget om det, men det är fantastiskt. En följdfråga kunde ju vara — varför placera sitt barn i en miljö man inte vet något om, en verksamhet som styrs av en ideologi man inte känner? Men inte.
Fall 7. Färgspråk: starka färger dåligt på jobbet. 2005-08-18.
“Inom antroposofin, en lära om människan grundad av Rudolf Steiner i början av 1900-talet, är färgen en grundbult. Den är central i arkitektur och i den medicinska vården. Färg använd på “rätt” sätt anses ha en läkande och utvecklande roll.”
Det viktiga att notera här är den okritiska och oreflekterat naiva definitionen av antroposofin: “en lära om människan”. Sedan fortsätter han dock med andra tramsläror, som feng shui.
Fall 8. Lerner skriver om mysteriedrama (ja, i Dagens Nyheter; mysteriedrama i modern tappning, inte en uppsättning av Steiners mysteriedramer, dock inspirerat av dem). Tro och existens: Mysteriedrama på liv och död. 1999-11-13. Mysteriedramat handlar om
“krocken mellan vårt nutida materialistiska samhälle och den andliga världen. Unga människor som tror sig ha full kontroll över sig själva och sina liv möter något som inte går att förklara i ord. Det handlar om hur översinnliga krafter kan påverka den jordiska verkligheten.”
Sedan skriver han om Steiner som
“menade att människan genom en inre skolning kan få kontakt med en översinnlig verklighet. Det kan ske genom noggranna naturiakttagelser samt meditativa och moraliska övningar.”
(Mot vilket man inte direkt kan invända.) Han kallar Steiner filosof. Ok. Det kan passera. Men mer lämpliga epitet kan man ju tänka sig. Steiner var ju skolad i filosofi — han doktorerade i filosofi. Men trots det kommer det ju den tiden då han blev teosof och senare antroposof, och där har han ju lämnat den akademiska biten bakom sig. Han är ockultist. Han är esoteriker. Förvisso mångssysslare, men man lämnar mycket utanför när man beskriver honom som filosof.
Jag rekommenderar dock, givetvis, att man läser artiklarna i deras helhet, och gärna läser andra artiklar skrivna av Lerner. Jag vidhåller det, som jag påpekar i kommentaren till mitt tidigare inlägg, nämligen att Lerners artiklar inte är kvalitetsmässigt vad man kan (rättare: vad jag) förvänta av en tidning som Dagens Nyheter.
i think this post by Diana goes a very long way in describing, you know, motivations. Those who really don’t get it, would go away. They would distance themselves from anthroposophy and everything else surrounding it. (Oh, I can do that too. But I fear it would be superficial, at best. Hypocritical at worst.)
I mean, there’s a reason why some people go away angry and never think about it — that is, anthroposophy — ever again. And there’s a reason why some people don’t. For some, it is never ever over. It is never a part left behind — even if rejected — never a separate piece that can be detached and removed from your person. It would be like ignoring a core aspect of one’s life. You can’t do that. It’s like the love you don’t really want, a very dysfunctional state of mind.
And Frank’s problem is his wanting to define the person who knows anthroposophy — without wanting to stick a label on an anthroposophist, without even defining anthroposophy. Thus the criteria for knowing are entirely arbitrary. Blaming the rejection (or, I assume, in his estimation, the unwillingness to or incapability of grasping the “essence”) of anthroposophy on prejudices comes a little bit too easy; maybe projecting evil intentions is easy, too, a validation of the importance of anthroposophy’s supposed essence. Not that I haven’t heard that I’m prejudiced numerous times already. That I’m ignorant and that I speak of things I know little or nothing about. If this was really the case, the problem for the anthroposophist would — I imagine — be lesser.
My experiences of anthroposophy really didn’t emanate from google. No more than Frank’s experiences of anthroposophy. That said, I would most likely have read less about it, hadn’t it been for the internet. This happened decades after* the experiences shaped me — or whatever it was it did — though. I don’t think I would have fallen for temptation to read, had I not been… primed. In some way. Had I not been there then. Lots of people had less unfortunate experience than I did, and never dedicated much thought to the negatives and positives of waldorf or ever bothering to find out about anthroposophy. Lots of people had more unfortunate experiences and still — probably — came away a lot more indifferent than me. Because I’m not indifferent. Quite obviously the opposite of indifferent. And in some ways, maybe this makes it more rather than less complicated.
And, now, this is the puzzling bit. I wasn’t even considered to be… a child with, eh, soul qualities. I was supposed to succumb, to die, metaphorically/spiritually or physically; I’m not so sure how and of what exactly. I wasn’t even prone to imagination — didn’t believe in anything supersensible, or rather, didn’t much consider the possibility.
Yet, somehow, it appears I’m the one with the Steiner obsession — or whatever they are: these irrational things I spend (too much of) my time doing — a kind of disease which doesn’t seem to afflict that many people.
*Addendum: Perhaps it isn’t so simple: I did read about anthroposophy in high school. Then I returned to it perhaps 10 years ago, still being too caught up in my own experiences to enjoy any of it. So one could say it was only the third time I returned to it (post leaving waldorf) that I could actually stand dealing with the topic, even enjoy it, to some degree. Interesting is that when I “returned” to anthroposophy in high school, it was for religion class, and I did it because I chose it. And somehow I felt… and this is peculiar, because I had to look up the “facts” of Steiner’s beliefs and the basic anthroposophical tenets and so forth, I still felt I knew it. Most of the time, speeches weren’t my strongest asset — mentally, i e; I remember often being complimented for my voice, my actual speaking or reading aloud and such things, and I sometimes suspect that waldorf speech “training” (the recitations) had something to do with this — but this speech, however, was intrinsically easy. I figure it had something to do with me grasping quite some basic anthroposophic thinking and being — yes, indeed, essence — and that I only needed to find the way to the verbal expressions (like advancing from the level of gnomes and fairies and mystical beings and all the tangible — all is relative — ensoulment of nature stuff).
effektivast, om man vill rasera ett barns tillit och förändra dess världsbild är att börja tidigt, och sedan behålla barnet i samma system, med samma kamrater och med vuxna som beter sig likartat och hanterar mobbingproblematik på ett konsekvent sätt, under hela uppväxten. Låt barnet också veta, att det inte har någon chans att slippa ur detta system. Tala gärna om att barnet skulle ha det ännu värre någon annan stans. Och håll för allt i världen föräldrarna utanför det som verkligen pågår.
Välkommen till paradiset waldorfskolan. Där en klass och dess lärare ska klistras samman — no matter what — i 8 år. (Och ofta går man i waldorflekskola med samma “kamrater” 3 år innan skolstart också.) Ja, jag vet. En del barn trivs alldeles utmärkt. Men waldorfskolans systemfel och dess inneboende värderingar skadar de barn som inte accepteras av kollektivet, och kollektivets — och, ännu mer, antroposofins — väl har alltid företräde.
I sådana skolor kan det psykiska och fysiska våldet mellan elever förklaras och bortförklaras som konsekvenser av olösta konflikter — till och med sådana som ägt rum under tidigare levnader — och skolpersonal kan systematiskt ignorera det som sker bland barnen trots att de alldeles uppenbart måste vara medvetna om det. Där tror man att för att andliga hänsynstaganden kräver att barnen “löser” sina konflikter för att reinkarneras bättre i nästa liv, om än det innebär att enskilda barn offras i detta spel. (Det är svek, men jag befarar att den sortens svek är DNs Lerner inte benägen att notera existensen av.)
I sådana skolor där underkastelsen är så systematiserad och börjar så tidigt att barnet inte kan förstå att det som det utsätts för inte är rätt. I sådana skolor kan barnet inte heller räkna med att någon vuxen kommer att reagera, för alla vuxna delar de grundläggande synsätt som gör att barnet och dess utveckling och sociala interaktion betraktas på ett visst sätt: i ljuset av andlig “kunskap”. Jag tror inte att sådana skolor förmår tillgodose skyldigheten att “arbeta mot all mobbing.“
Det handlar mindre om att rasera ett barns tillit, än om att ge barnet en helt annan och förvriden bild av världen och av sig själv.
Tillägg: Björn Hultman som intervjuas i Dagens Nyheter-artikeln har en blogg!
this blog explains why people become waldorf/steiner critics
“There’s a lot of criticism of Steiner education out there – which I think comes, at least in part, from the fact that people fear what they don’t understand and they are suspicious of anything that isn’t approved, regulated and controlled by the state.”
The writer claims to have visited the local Steiner school and been impressed by the spirit and community. This s/he has in common with many who put their children in a waldorf school — and yet later realize this was a very mistaken move. Those are the kind of people who become waldorf critics.
Most (of not all) waldorf critics don’t criticize waldorf because they lack knowledge or understanding. Most do it because they’ve spent a long time and often much effort within the steiner system. I understand steiner education — having spent 9 years in waldorf — but I don’t appreciate it.I’ve heard all the supposedly positive aspects the blogger puts forth. Basically it is the usual PR nonsense, either being wrong or having little to do with actual reality in waldorf.
And as for being a non-significant “cog in the machine” — I have never felt more like such a cog than I did in waldorf. Not even an individual, much less an individual worthy of being noticed, respected and given freedom to use my own mind.
Overall, I think this blogger suffers from an idealized view of waldorf. Falling for exactly the things many parents fall for, in some cases only to regret it later.
No, waldorf criticism very rarely emanates from a fear of the unknown. Rather from disappointment with and anger at what is known. It’s a new knowledge though, gained from the experience. If critics had known all these things before choosing waldorf, they would have chosen differently.
Läs Dalarnas Tidning
Om personalen inte kan avvärja hotfulla situationer utan att hålla fast de stökiga eleverna anser Tarja Sundström att eleverna ska skrivas ut från skolan eftersom man då inte kan anses ha kompetens att ta hand om dem.
- Vi har skrivit ut barn av det skälet, risken är att de hamnar på gatan eller blir föremål för tvångsvård. Kommunerna har svårt att placera dem, invänder Francoise Bordenave.
Hamnar ett barn som har varit på Dormsjö på ett så kallat paragraf tolvhem är problemet ur världen för länsstyrelsens del. Inom tvångsvården är det nämligen tillåtet att i vissa situationer hålla fast oroliga barn.
Ja, det är ju så det är — och det är också självklart. Om tvångsmedel ska användas mot en enskild, måste det ske enligt förutbestämda regler. Det handlar om att barnen och de unga också har berättigade anspråk rättssäkerhet. Därför får tvångsmedel inte användas annat än då specifika förutsättningar föreligger. Därför kan man inte heller säga att det är dåligt att den unge, som i vården måste hanteras med tvång, måste stå under tvångsvård och inte kan vara frivilligt placerad, som på Dormsjö (personals handlande i rena nöd- /nödvärnssituationer är givetvis undantag, men där kan det ju å andra sidan bli fråga om en straffrättslig prövning). Snarare utgör proceduren som tvångsvård innebär en garant för att individen behandlas korrekt. Ja, det är åtminstone själva poängen. Därför kan det inte anföras som något ofördelaktigt, att den unge som behöver utsättas för tvång i sådana fall kommer att måsta stå under tvångsvård. Det är snarare något mycket positivt att dessa åtgärder inte får vidtas utan att tvångsvård föreligger. Francoise Bordenave har helt enkelt fel då hon menar att det är en “risk” att skriva ut barnen. Det är precis tvärtom. Det är en mycket större risk för de unga att vårdas av personer som — mer eller mindre godtyckligt — vidtar åtgärder de inte har behörighet att vidta.
Se mitt tidigare inlägg om Dormsjöskolan.
.
i min post förra veckan, där jag listade ett stort antal antroposofiska stiftelser, ingick i denna lista — som sedan den först postades har fått åtskilliga tillägg! — också många stiftelser anknytna till waldorfskolorna. Siffrorna ska jag inte upprepa; de återfinns enkelt genom en sökning i listan. Genom stiftelserna blir det tydligt att waldorfskolorna är antroposofiska skolor — en självklarhet, förvisso. Kristofferskolan drivs av Stiftelsen Kristofferskolan. Dess ändamål är
att bedriva skolverksamhet efter av Dr Rudolf Steiner angivna grunder (Waldorfpedagogik) och för detta ändamål fortsätta och utveckla den efter dessa grunder arbetande Kristofferskolan i Stockholm, vilken på stiftarnas initiativ påbörjats som privatundervisning. Stiftelsen skall förvalta skolans nuvarande tillgångar ävensom de medel, som för stiftelsens verksamhet kunna från annat håll anförskaffas genom gåvor, anslag eller på annat sätt.
Numer är skolans verksamhet förstås skattefinaniserad; och det är således denna stiftelse som förvaltar också dessa medel. Dessutom finns en ytterligare stiftelse: Kristofferskolans Byggnadsstiftelse, som äger och förvaltar fastigheterna och vars ändamål är
[a]tt utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer främja vård och fostran av barn, samt att lämna understöd för beredande av undervisning och utbildning. I första hand skall stiftelsens ändamål förverkligas därigenom att stiftelsen understöder Stiftelsen Kristofferskolan, i andra hand annan skolverksamhet, bedriven enligt likartade riktlinjer, samt annan antroposofisk orienterad verksamhet. Främst skall understöd ske på sådant sätt att lämpliga undervisningslokaler och bostäder för lärare samt andra medarbetare i sådan verksamhet utan vinstsyfte ställs till förfogande för vederbörande utövare av skolverksamhet.
Intressant är att stiftelsen, om än i andra hand, är fri att främja annan antroposofiskt orienterad verksamhet än waldorfpedagogisk eller kristofferskoleanknyten sådan.
På Kristofferskolans område bedriver också Stiftelsen Munter och Solgården Barnstugestiftelse sin verksamhet. Där håller även Stiftelsen Waldorflärarhögskolan hus (de har förresten en relativt ny hemsida):
Stiftelsens ändamål är att bedriva undervisning i pedagogik på grundval av den människokunnskap som har utarbetats av Rudolf Steiner (antroposofi). Ändamålet skall förverkligas i huvudsak genom lärarutbildning i waldorfpedagogik.
I Stockholm finns även Martinskolan, Stiftelsen Martinskolan som ska:
bedriva skolverksamhet- inkluderande förskola- efter de riktlinjer som Rudolf Steiner angav för waldorfpedagogiken. Stiftelsen vill även eftersträva att de elever som av olika anledningar har svårighet att följa den vanliga undervisningen, kan beredas särskild hjälp. För dessa elevers behov bör lärare med goda insikter i Rudolf Steiners läkepedagogik tillhöra kollegiet. En förutsättning för elevers upptagande i skolan skall vara att föräldrarna önskar Waldorfpedagogik.
Dess kollegium — kollegiet är ett slags kollektiv rektorsfunktion i waldorfskolan, då någon traditionell rektor inte finns — ska alltså vara antroposofiskt skolat. För Martinskolans del finns även dess byggnadsstiftelse, Martinskolans Byggnadsstiftelse:
Stiftelsen har till ändamål att främja vård och fostran av barn och ungdom genom att utan vinstsyfte tillhandahålla lokaler för Stiftelsen Martinskolans verksamhet. Stiftelsen får lämna ekonomiskt bidrag eller lån samt teckna borgen för följande ändamål., nämligen vård och fostran av barn, undervisning och utbildning, vetenskaplig forskning samt konstnärlig verksamhet. I första hand bör bidrag av nämnda slag avse understöd av verksamhet., vilken liksom stiftelsens verksamhet, har sin grund i Rudolf Steiners antroposofi.
Nordväst om staden finns Stiftelsen Ellen Keyskolan, som ska bedriva skolverksamhet efter de “riktlinjer Rudolf Steiners pedagogiska forskning ger.” Där finns Ellen Keyskolans Byggnadsstiftelse som tillhandahåller de lokaler som Ellen Keyskolan använder. Därutöver finns Stiftelsen Lilla Ellen Key, med förskoleverksamheten.
I Göteborg finns Rudolf Steinerskolan, med Stiftelsen Rudolf Steinerskolan i Göteborg:
Rudolf Steiner har givit nya idéer på uppfostrans och undervisningens område. Dessa har praktiserats i olika skolor sedan 1919.Stiftelsen vill, i den fritt arbetande Rudolf Steinerskolan i Göteborg, fortsätta detta arbete på grundval av Rudolf Steiners idéer och lärarkollegiets genom eget arbete vunna insikt och erfarenhet, samt i samarbete med lärare vid andra waldorfskolor.
Därutöver finns en byggnadsstiftelse, Rudolf Steinerskolans Byggnadsstiftelse. Dess ändamål är
att främja vård och uppfostran av barn, lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning, utöva hjälpverksamhet bland behövande och främja vetenskaplig forskning. Stiftelsen skall främja dessa ändamål genom att stödja den waldorfpedagogik som bärs av den pedagogiska sektionen inom Fria Högskolan för Antroposofi.
Här hänvisar man alltså direkt till det antroposofiska sällskapets sektioner. Intressant är också följande stycke ur ändamålsbeskrivningen:
Stiftelsen får lämna ekonomiskt bidrag eller lån samt teckna borgen till stöd för ändamål, som stiftelsens verksamhet är beroende av från en vidare synpunkt sett. Sådana ändamål har, liksom stiftelsens ändamål, sin grund i Rudolf Steiners antroposofi, vilken omfattar bl.a. forskning inom en fri högskola och därmed ideellt förbundna verksamheter, såsom vård och fostran av barn, undervisningoch utbildning samt konstnärlig verksamhet.
Återigen nämns den “fria högskolan” — det vill säga, det antroposofiska sällskapets verksamhet (den “fria högskolan” är varken fri eller någon högskola i vanlig mening) — och att stiftelsen kan ge bidrag i just sådana verksamheter som i vidare bemärkelse är nyttiga för waldorfskolan. Den måste alltså inte inskränka sig till att tillhandahålla lokaler för den “egna” waldorfskolan (se också ovan vad gäller Martinskolans och Kristofferskolans stiftelser ovan — även där återfinns allmänna antroposofiska ändamål). En liknande formulering — om att främja mer allmänna antroposofiska ändamål — återfinns exempelvis i beskrivningen för Stiftelsen Innerstadens Waldorfskola:
Stiftelsens ändamål är att bedriva waldorfskola i enlighet med den av Rudolf Steiner initierade waldorfpedagogiken. Stiftelsen får även ekonomiskt stödja utbildning i waldorfpedagogik och antroposofiska ändamål som stiftelsens verksamhet, i vidare mening, är beroende av.
Likadant återfinner vi dessa ändamål i beskrivningen för Gnesta Waldorfskolas Byggnadsstiftelse:
Stiftelsen får lämna ekonomiskt bidrag eller lån samt teckna borgen till stöd för ändamål som stiftelsens verksamhet är beroende av från en vidare synpunkt sett. Sådana ändamål har, liksom stiftelsens ändamål, sin grund i Rudolf Steiners antroposofi, vilken omfattar bl a forskning inom en fri högskola och därmed ideellt förbundna verksamheter, såsom vård och fostran av barn, undervisning och utbildning samt konstnärlig verksamhet.
En annan stiftelse, Stiftelsen Rudolf Steinerskolan i Norrköping:
Rudolf Steiner har genom sin andevetenskapliga forskning givit nya impulser på uppfostrans och undervisningens område, vilka har praktiserats sedan 1919. Stiftelsen har till ändamål att arbeta med och vidare utveckla en fri pedagogisk verksamhet i den ovannämnda impulsens anda.
Dess byggnadsstiftelse är Ståthöga — Rudolf Steinerskolan i Norrköpings Byggnadsstiftelse, som “understöder Rudolf Steinerskolan i Norrköping eller annan skolverksamhet bedriven enligt liknande riktlinjer”.
Likaså drivs Lunds waldorfskola av en stiftelse: Stiftelsen Rudolf Steinerskolan i Lund. I Nyköping finns Stiftelsen Mikaeliskolan i Nyköping, vars ändamål också bedriva skola och förskola i Steiners anda. I Järna finns Örjanskolans Byggnadsstiftelse (där tycks själva skolverksamheten bedrivas i föreningsform, och inte som stiftelse). I Umeå finns Stiftelsen Umeå Waldorfskola som driver skolan efter Rudolf Steiners riktlinjer, och utöver detta finns Byggnadsstiftelsen vid Umeå Waldorfskola. Stiftelsen Kalmar Waldorfskola nämner också främjandet Rudolf Steiners riktlinjer och insikter, men inte bara inom pedagogiken utan även på det organisatoriska, sociala och ekonomiska området. (Det vill säga, skolstiftelsens verksamhet inskränker sig inte till det som angår skolan, utan kan mer brett verka för de antroposofiska idéerna om hur sociala och samhälleliga strukturer för se ut.) Stiftelsen Söderköpings Waldorfskola ska driva verksamhet efter Steiners “impuler”, Stiftelsen Västerås Waldorfskola efter de “grunder” som Steiner angivit.
I Uppsala finns ett flertal stiftelser. I Stiftelsen Uppsala Waldorfskolas ändamålsbeskrivning återkommer det nu kända bredare ändamålet; det vill säga, stiftelsen kan låta sina medel gå till andra antroposofiska verksamheter än driften av Uppsala Waldorfskola. Dess ändamål är:
[a]tt bedriva waldorfskola i enlighet med den av Rudolf Steiner initierade waldorfpedagogiken. Stiftelsen får även ekonomiskt stödja utbildning i waldorfpedagogik och antroposofiska ändamål som stiftelsens verksamhet, i vidare mening, är beroende av.
Stiftelsen Uppsala Waldorfgymnasiums ändamålsbeskrivning är närmast identisk med ovanstående. Därutöver finns Stiftelsen Uppsala Waldorffastigheter, vars ändamål är:
[a]tt stödja antroposofiskt inspirerade verksamheter i främst Uppsala men även annorstädes. Sådana verksamheter avser främst vård och uppfostran av barn utan begränsning till vissa familjer eller bestämda personer. Stiftelsens ändamål förverkligas genom att stiftelsen anskaffar och utan vinstsyfte tillhandahåller lokaler för waldorfförskola och waldorfskola, främst i Uppsala, läkepedagogisk särskola eller annan antroposofiskt orienterad verksamhet, som främjar stiftelsens ändamål.Stiftelsen får även hyra ut till andra hyresgäster under förutsättning, att det inte motverkar ovannämnda ändamål.
I Uppsala finns också Uppsala Waldorfstiftelse. Också den får stödja antroposofin i vidare mening. Stiftelsen Linneaskolan i Växjö får
lämna bidrag och understöd till utvecklandet av waldorfpedagogik genom studier, forskning, uppfostran av barn och ungdom samt annat som främjar insikter i antroposofisk verksamhet.
Observera att det härutöver finns ett flertal andra stiftelser som driver förskolor och annan barn- och ungdomsverksamhet. Det relativt stora antalet förskolestiftelser finns knappt alls upptagna i den här posten. De återfinns förstås på stiftelselistan, och återfinns i Länsstyrelsernas stiftelsedatabas. Citaten ur de ändamålsbeskrivningar som förekommer i detta inlägg är inte komplette; för fullständiga lydelser, se stiftelsedatabasen.
Ursula Flatters var till nyligen verksamhetsansvarig på Vidarkliniken (numer är hon visst “bara” läkare och styrelseledamot i Stiftelsen Vidarkliniken 815600-6168, inte att förväxla med Vidarstiftelsen där hon också sitter som styrelseledamot, se nedan), det delvis skattefinansierade antroposofiska sjukhuset i Järna söder om Stockholm. De senaste åren har Vidarkliniken fått kämpa mot oförstående delar av det offentliga Sverige som velat dra in den antroposofiska medicinens speciella dispens från evidenskrav — ett krav som alla andra aktörer på marknaden måste följa. Ursula Flatters har argumenterat i media, nu senast i ett pressmeddelande (som Dagens Medicin skriver om, liksom Patrik Lindenfors, även på Humanistbloggen), att myndighetskraven innebär en alltför tung börda för en sådan liten aktör som Vidarkliniken (att märka är dock att åtskilliga av medlen i fråga produceras av den internationella koncernen Weleda AG med dotterbolag Weleda Holding AB, med Weleda AB, i Sverige). Att det därför inte borde göra så mycket om läkemedlen faktiskt har någon effekt eller inte och att det, med andra ord, är (får man förmoda) helt ok att fortsätta att ta betalt för läkemetoder vars verkan är högst osäker och troligen icke-existerande. Det är tydligen för dyrt för Vidarkliniken och de antroposofiska läkemedelsföretagen att testa och utvärdera sina produkter, men det är uppenbarligen inte för dyrt för patienterna (eller skattebetalarna) att betala för onödig “medicin”. Ursula Flatters skulle kanske allra helst önska att staten gav bidrag till forskningen. Ja, utöver de bidrag som redan ges till den av Vidarkliniken nystartade forskningsavdelningen. Det är, hur som helst, för kostsamt för Vidarkliniken, och Flatters “hotar” med att den antroposofiska medicinen kan försvinna från Sverige om åtgärder inte vidtas.
Men vilken tur då, att det finns så många antroposofiska stiftelser som bidrar med medel till forskning, till att främja antroposofiska “impulser” och verksamheter och till att bereda möjlighet för antroposofisk omsorg! Jag vet inte om Ursula Flatters drabbades av en släng akut pessimism när hon i Storforum: Verkningslösa piller? (SvT Kunskapskanalen) kallade antroposofin “en liten resurslös rörelse”, men det ter sig ju nästan så för en utomstående betraktare. (Se programmet, ca 18 min 50 sek in.) Inte heller internationellt sett är antroposofin att betrakta som en “liten resurslös rörelse” — den som lever i den förvillningen, kan med fördel konsultera den franska parlamentariska sektutredningens rapport om sekternas finansiella situation Les sectes et l’argent (fulltext pdf; se särskilt s 261 samt s 263ff). Då är ändå antroposofin i Frankrike en mer marginaliserad rörelse än i Sverige. Exempelvis erhåller inte waldorfskolorna bidrag för sin verksamhet.
Jag tänkte börja med att tipsa om den stiftelse vars styrelse Ursula Flatters själv sitter i, så som dess vice ordförande. Vidarstiftelsen, 802003-7043. Det finns förstås ett flertal andra stiftelser som tycks vara lämpliga och tänkbara kandidater (med stora rymliga antroposofiska fickor fyllda med guld- och kopparmynt?), men med tanke på Vidarstiftelsens storlek, finner jag det enklast att börja där. Observera att Stiftelsen Vidarkliniken och Vidarstiftelsen är två skilda rättssubjekt; bägge återfinns på listan jag publicerade härom dagen. För att ytterligare röra till situationen är det Vidarstiftelsen som äger själva fastigheten där Stiftelsen Vidarkliniken bedriver sin verksamhet. Vidarstiftelsens styrelse utgörs, förutom av Ursula Flatters, av Anders Kumlander (ordförande; före detta generalsekreterare i svenska Antroposofiska Sällskapet, styrelseledamot i åtskilliga styrelser, bland andra Steneken AB, Kulturhuset i Ytterjärna AB, Proteus AB och Saltå Kvarn AB), Nils Olof Dunkars (styrelseledamot även i det till Kristensamfundet knutna Solasken AB samt i Kulturhuset i Ytterjärna AB och några ytterligare bolag), Gordana Gedin, Rolf Kerler, Roland Spångberg (också Utvecklingsbolaget i Järna AB, Proteus Fastighets AB, med flera), Christer Magnusson (även Saltå Kvarn AB och Kulturforum Järna AB, med flera).
Enligt den egna hemsidan är Vidarstiftelsen “en allmännyttig stiftelse som har till ändamål att stödja antroposofisk verksamhet.” Länsstyrelsernas stiftelsedatabas ger följande information:
I stiftelsens förvaltningsberättelse anges följande om dess bildande och ändamål:
“Stiftelsen grundades 1962 av Agapestiftelsen tillsammans med Frans Carlgrens Fond med ett stiftelsekapital om 10 000 kronor. Stiftelsen har till ändamål att stödja den av Rudolf Steiner grundade antroposofiska rörelsen, ävensom det kristna trossamfundet Kristet Samfund. Andamålet skall förverkligas genom utdelning av stipendier åt enskilda alternativt understöd av företag som bedriver medicinsk, pedagogisk, religiös, konstnärlig, vetenskaplig, social eller annan praktisk verksamhet enligt de av Rudolf Steiner angivna andevetenskapliga riktlinjerna eller som sprider kännedom om antroposofien och dess tankesätt.”
Som den som läst mitt tidigare inlägg redan noterat förvaltar Vidarstiftelsen en stor förmögenhet, enligt stiftelsedatabasen närmare en halv miljard (491 568 570 kr). Om man däremot läser Vidarstiftelsens hemsida, anger den att stiftelsen förvaltar ungefär 241 miljoner kr. Förklaringen till dessa divergerande angivelser är, så vitt jag kan se, att Vidarstiftelsen är moderföretag i en koncern, och den summa stiftelsedatabasen anger gäller för hela koncernen, medan Vidarstiftelsen själv räknar in blott moderföretagets “egna” tillgångar (vilket enligt årsredovisningen 2008 är 241 514 914 kr) och inte hela koncernens. Fritt eget kapital för koncernen som helhet år 2008 är 272 359 162 kr. Stiftelsens verksamhet 2008 gick för övrigt med ett underskott på drygt 1,7 miljoner.
Jag är medveten om att det har förekommit viss diskussion kring ägandeförhållandena i Saltå Kvarn AB, och jag har själv ställt frågor kring dessa. Å ena sidan finns, bland antroposofins anhängare, en strävan och vilja att förminska betydelsen av antroposofin för företaget Saltå Kvarn — det vill säga, i den mening att antroposofin inte skulle spela någon roll i praktiken, och att man därför lika gärna kan låta bli att tala så mycket om den — och å andra sidan finns, bland kritikerna, en viss misstänksamhet mot att handla Saltås varor därför att man befarar att detta indirekt stödjer de antroposofiska verksamheterna i Sverige. Saltå Kvarn ägs av ett flertal antroposofiska stiftelser (15 stycken stiftelser enligt SvD 7 juli 1007), däribland Vidarstiftelsen som troligen är den största enkilda ägaren med sina närmare 40% (37,49%) av andelarna i Saltå Kvarn AB (efter en nyemission 2008: innan dess var Vidarstiftelsens innehav ca 30%). Saltå Kvarns totala utdelning till aktiägarna var år 2008 drygt 1,1 miljon kr, för Vidarstiftelsens del innebar det knappt 350 000 kr.
Med andra ord, är man tveksam inför att bidra till den antroposofiska rörelsen och (exempelvis) till “praktisk verksamhet enligt de av Rudolf Steiner angivna andevetenskapliga riktlinjerna eller som sprider kännedom om antroposofien och dess tankesätt” genom att köpa Saltås produkter, är det användningen av denna dryga miljon man har att reflektera över. (Personligen ser jag i alla fall inte för tillfället några överväldigande anledningar till att avstå från att handla Saltå Kvarns produkter, men det är ju en sak var och en har att bedöma.) Men jag kan ändå inte se något annat än att Saltås antroposofiska ägare har en avgörande betydelse: det är självklart att ägare som själva är så tydligt styrda av ideologi också har synpunkter på hur Saltå Kvarn uppfyller de antroposofiska idealen. Ändamålet kommer alltid vara att främja antroposofin, direkt eller indirekt. Därtill, om än av perifer betydelse i det här sammanhanget, är Saltås egna ändamål enligt bolagsordningen direkt antroposofiska, nämligen i det att bolaget ska
“tillverka matvaror av lantbruksprodukter som i möjligaste mån odlats enligt den av Rudolf Steiner utarbetade biodynamiska metoden, ävensom att driva handel med sådana matvaror och lantbruksprodukter …”.
Utdelningarna från Saltå Kvarn AB är dock inte Vidarstiftelsens enda inkomstkälla. Vidarstiftelsen heläger dotterbolagen Steneken Fastighets AB 556341-6170, Proteus Fastighets AB 556751-6728, Utvecklingsbolaget i Järna AB 556661-4573, Frötallen AB 556508-5817 och Kulturforum Järna AB 556372-5869. Därutöver äger Vidarstiftelsen fastigheter — två i Ytterjärna, varav på den ena återfinns Vidarkliniken, därutöver en fastighet i Djursholm, Danderyd — och bostadsrätter (tre stycken i BRF Skulptören, dessa hyrs ut) och värdepapper i Ekobanken, GLS Bank, Active, Systemair och Tälleby Fastighet AB.
Från Steneken Fastighets AB erhöll Vidarstiftelsen drygt 8 miljoner kr i utdelning 2008, året desförinnan knappt 7,5 miljoner. Det finns möjligen anledning att återkomma till just Steneken, men kort kan sägas att bolaget äger och förvaltar fastigheter antingen direkt eller indirekt, genom dotterbolag. Under 2008 avyttrade Steneken fyra direkt ägda fastigheter samt en indirekt ägd. Kvar fanns 8 fastigheter, belägna i Stockholm, Malmö och Göteborg, samt ytterligare en fastighet ägd genom ett av dotterbolagen. Steneken är moderbolag i en koncern där KB Ekstenen 916850-9074, Bragehem Fastighets AB 556685-5721 och Kulturhuset i Ytterjärna AB 556746-9647 ingår. Stenekens dotterbolag Bragehem innehar en fastighet i Malmö. Bragehem gjorde en vinst på 250 000 kr. Ingen utdelning till ägaren Steneken. Kulturhuset i Ytterjärna AB är ett nystartat bolag som ämnar bedriva kulturverksamhet i Kulturhuset i Järna.
Proteus Fastighets AB delade ut 15 miljoner till ägaren Vidarstiftelsen för räkenskapsåret 2008 (utdelningen beslutad vid en extra bolagsstämma i september 2009, beloppet finns således inte upptaget i Vidarstiftelsens årsredovisning för 2008 — detta borde innebära att stiftelsens redovisade underskott på 1,7 miljoner korrigeras i efterhand, och att det kommer att synas i nästkommande årsredovisning). Liksom Steneken är Proteus ett av Vidarstiftelsen helägt bolag. Proteus äger i sin tur samtliga aktier i Ekstenen Fastighets AB, som äger en fastighet i Stockholm. Proteus förvärvade tre bolag under 2008 och sålde två av dessa vidare, Enestenen AB 556741-2779 och Ekstammen Fastighets AB 556750-5226. Dessa dotterbolag förvärvade dessförinnan sammanlagt 5 fastigheter av Steneken Fastighets AB. Proteus gjorde en vinst på drygt 108 miljoner 2008.
Vad beträffar Utvecklingsbolaget i Järna AB (tidigare: Saltå Gårdsnära Projektering AB) är dess angivna ändamål att bedriva verksamhet inom förädling och tillverkning av företrädesvis biodynamiska livsmedelsprodukter. Det verkar ha initierat organisationen kring det biodynamiska köttet, som senare Saltå Kvarn övertog för att sälja under sitt varumärke. I övrigt kan noteras att man inte gått med vinst, och att man inte gjort någon utdelning. Kulturforum Järna AB bedriver konferensverksamhet, men också utbildning, upplysning med mera. Verksamheten tycks inte ha varit framgångsrik. Vidarstiftelsen har tillskjutit medel. Frötallen AB är ett bolag som byggt en vatten- och avloppsanläggning i Järna, och som därutöver bedriver entreprenad- och agenturverksamhet på fastighetsområdet.
En stiftelses existensberättigande är ju att stiftelsens medel ska understödja sådana verksamheter och intressen som instiftaren angivit i ändamålsbeskrivningen (i detta fall, antroposofiska verksamheter, se ovan). År 2008 fördelade Vidarstiftelsen 22 442 185 kr som följer: undervisning och utbildning, 21 782 185 kr; hjälpverksamhet bland behövande, 10 000 kr; vetenskaplig forskning, 500 000 kr: främjande av vård och uppfostran av barn, 100 000 kr; samt övrigt, 50 000 kr.
När man handlar Saltå Kvarns varor (eller någon annan tjänst eller produkt som produceras av bolag som helt eller delvis ägs av antroposofiska intressen) bidrar man förstås indirekt till att främja antroposofiska verksamheter. Oavsett vilka de övriga 15 stiftelserna som ägar Saltå Kvarn är, kan man räkna med att antroposofiska stiftelser är inriktade på att främja antroposofiska ändamål. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ändamålsbeskrivningarna för så gott som samtliga av de stiftelser jag listade i det tidigare inlägget. Jag har svårt att se varför detta skulle vara något stort problem. Jag kan inte se varför Saltå Kvarn skulle vilja trivialisera betydelsen av ägarintressena — men jag kan samtidigt inte heller se att det skulle spela så stor roll för en utomstående att det finns sådana antroposofiska ägarintressen bakom Saltå Kvarn. Jag har ingen aning om hur man, till exempel, undviker att köpa varor som transporterats på lastpallar tillverkade av Plymouth-brödernas företag. Och alla andra rörelser som är lika knasiga som — och knasigare än, desvärre — antroposoferna, vilka företag äger de? Det är ändå ganska sällan jag som konsument har någon aning om det. För det mesta är det alldeles för krångligt att ta reda på. Skillnaden med antroposofiska företag som Saltå Kvarn och Weleda är att den antroposofiska kopplingen är relativt tydlig redan utan att man vet något om ägarförhållandena. Just antroposofin — så som i estetik, demeter-märkning och så vidare — är ju självt en del av säljargumentet och identiteten, vare sig det uppfattas som positivt eller negativt.
hej ABC, nu kan du, och vem som helst annan, ta upp dina frågor, påståenden och så vidare här, det är ju den senaste posten också, så ingen risk att jag missar. Så behöver vi inte tynga ner ämnet stiftelser med ovidkommande spörsmål runt mina föräldrars eventuella brister, mina trauman, och det ena med det tredje.
Varsågod! Välkommen! Alla! Från Järna och från hela vida världen! Allra mest önskar jag att antroposofer plitar ner några rader för trots allt — trots allt, trots allt! — har jag en faiblesse för Rudolf Steiner och är besatt av Saul Bellow, och jag tänker att någonstans, någon tid, någon gång kommer att drulla in i en antroposof med den originaliteten eller med den skärpan (eller med bägge kvaliteterna — oh, du milde tid…). Sorry, ABC, du är direktdiskvalificerad. Du är ju inte antroposof, eller hur det nu var.
Du började förresten med att beklaga att det inte fanns något om mig någonstans. Jag skulle rekommendera den här bloggen, men också länkarna i högermarginalen (rubrik mina sidor, ganska lång ner) samt Waldorf Critics-listan. Eftersom den här bloggposten inte har något ämne, så får du så gärna plocka upp allehanda frågeställningar avseende äldre inlägg såväl på den här bloggen som annorstädes. Upprepa gärna de frågor och påståenden du redan framställt, så jag begriper vad det är du tycker tarvar någon form av förklaring.
Tyvärr har jag inte haft så mycket tid över i dag och i kväll, så svar kommer i mån av tid och energi. Å andra sidan kanske intresset för att ställa frågorna (eller helt enkelt framställa påståenden av olika art) bleknade nu?
Detta är egentligen en ganska tråkigt post. Men samtidigt rätt spännande. [2009-11-03: eftersom rätt många stiftelser tillkommit, notera att till listan senare tillagda stiftelser specificeras i slutet av posten, efter listan.] Härom dagen undrade jag vilka antroposofiska stiftelser det egentligen är som äger Saltå Kvarn AB. Jag vet fortfarande inte exakt vilka, men en av dem är Vidarstiftelsen — vilket framgår av stiftelsens hemsida — som förvaltar en förmögenhet på nära 500 miljoner kr. Utöver detta kan jag tänka mig ett antal av stiftelserna — se nedanstående lista — så som varande andelsägare i Saltå Kvarn AB. Det spelar nu kanske mindre roll exakt vilka de är. Det som möjligen kan te sig någorlunda fascinerande är de förmögenheter som dessa stiftelser är i besittning av. Och så måste man ändå observera att denna lista är långt i från komplett. Den består endast av uppgifter jag lyckats ta fram ur Länsstyrelsernas stiftelsedatabas. Det handlar om stiftelser som i sin ändamålsangivelse har olika antropsofiska kodord, eller som på andra sätt varit identifierbara. Men listan är mycket preliminär, och för att bli komplett behöver den komplettering. (Tips emottas tacksamt.) Det bör förstås också noteras att många antroposofiska verksamheter drivs i annan form; exempelvis som ideell förening (Antroposofiska Sällskapet, Kristensamfundet och dess avdelningar, m fl), ekonomisk förening (Skillebyholms Gård, Ekobanken. m fl) och aktiebolag (Saltå Kvarn, Steneken, Kulturforum Järna, Kulturhuset i Ytterjärna, Tunapack, Bragehem, m fl). Några av stiftelserna finns det anledning att återkomma till i separata poster, men nu får siffrorna tala för sig själva. read more…
Thomas Lerner är skribent på Dagens Nyheter. Thomas Lerner skriver konsekvent alldeles okritiska artiklar om antroposofiska verksamheter, deras utövare och metoder. Se tidigare diskussion på VoFs forum, mitt tidigare blogginlägg, och en väldigt mycket äldre post här. Thomas Lerners artiklar brukar främst förekomma på den så kallade Insidan, men han har även bidragit med annat material, exempelvis om waldorfpedagogik (han är själv waldorfförälder i Kristofferskolan).
Det märkliga i den här kråksången är att Thomas Lerner och Stiftelsen Pestalozzi (815600-7711) råkar befinna sig på samma adress. Stiftelsen Pestalozzi förvaltar en förmögenhet på drygt 30 miljoner kronor och har som ändamål att “att understödja samt att bedriva utbildning och fortbildning av lärare m.fl. i waldorfpedagogik.”
Uttdrag ur länsstyrelsens stiftelsedatabas:
Till yttermera visso är denna adress Thomas Lerners adress, och det telefonnummer som anges för stiftelsen råkar vara Lerners hemtelefonnummer.
Jag vet inte jag, men jag börjar så smått ana att det inte är en slump att Thomas Lerners artiklar i Dagens Nyheter är anmärkningsvärt vinklade och okritiska.
Edit (tillägg):
Några artiklar ur DN-skörden
Alla mår bra av att ha grönt omkring sig
Miljön viktigare än social status (om bl a Nicanor Perlas)
Självklart att bildning behövs
Bilder hjälper Waldorfelever lära sig läsa
Åtskilliga artiklar Lerner skrivit kan dock inte återfinnas på DNs hemsida.
neither about Steiner, nor about myself. The person who wanted to block my emails (although abstaining from emailing me would have been a good start) can’t help but reply to blog comments. Today, this: “du verstehst nicht: mir ging es darum, endgültig zu klären, dass du nichts zu sagen hast, weder über Steiner, noch über dich” (“you don’t understand: it was about finally clarifying that you have nothing to say, neither about Steiner, nor about yourself.”)
Which I guess means that everything I’ve written sucks. That is ok. I think that’s a matter of taste. Though, I suppose, some things I wrote were good enough to copy, right?
Anyway, I wrote a reply (awaiting moderation) on Ansgar’s blog.
Yes, I have understood that that’s what you happen to think. It is quite apparent, believe me. I don’t usually force people to read what I write, so you don’t really have to.
It didn’t tell me anything about waldorf that I didn’t already know. I have already said I have nothing against it. If you think it’s totally magnificent–well, good for you.
I have read that article, and I do understand it. I am not stupid, after all.
But really, I do think this particular discussion is over now. It is ridiculous to ask that others to agree with you on everything when it comes to waldorf criticism. It is even more ridiculous to claim absolute truths when we’re talking about matters of taste. It is way easier to accept that there are waldorf critics who find Steiner much more fascinating than whatever it is the mainstream churches are doing. It’s an aesthetical viewpoint. It’s about what drives you to continue reading and wanting to know more. As simple as that. Reading and enjoying only articles on stuff you already know or containing opinions you already agree with… is ultimately pretty boring. I have enough time and brains to be able to select a more diverse reading material. Although, at the moment, I’m slightly off-put by certain segments of written german waldorf criticism.
I stand by what I tweeted a few days ago: A waldorf critic is slowly convincing me that I should embrace my inner anthroposophist and seek political asylum at the Goetheanum. I mean, it just seems to make more sense.
It still makes more sense actually. And this is only because so many other things make so little sense.
the debate over the Ruhrbarone article on waldorf schools continues. I noted, the other day, that discussion (if we can even call it that) on waldorf education is conducted is conducted in such a manner that in the end I have no clues as to the veracity of certain types of accounts. What I wanted to say was not that I believed this mother’s story was fake. I’m not saying it is or isn’t. Whether it is or not, is entirely beside the point. What is important to remember is that when individual testimony comes through certain sources–sources who conduct discussion in a particularly disconcerting manner–there will be distrust and doubt. I wrote this explanation in private correspondence and posted it on the blog as a comment.
The discussion also continued on Waldorfblog (comment 22 and following). I’m sort of enjoying the “accusation” (?) against Ansgar that he may like my post because I’m making waldorf criticism relative. Usually, I’m told I’m relentless, evil and shockingly one-dimensional. Most of all, that I’m subjective. And yes, I am subjective. In principle I agree with Ansgar’s requirements regarding good criticism. But I also believe that there are different types of criticism. My criticism of waldorf has a lot to do with my subjective experience of waldorf. The important thing is to not forget or deny that this is the case. I could still make sense of my subjective views by adding other perspectives and learning from other sources. Neither I, nor Andreas Lichte, nor anybody else should be the sole voice of waldorf criticism. Subjective criticism always needs to be compared to, made relative to, other perspectives. This is another reason why it is important that criticism doesn’t only come via a few select sources. Andreas asks me how many personal accounts of waldorf I’ve brought to the public’s attention: I believe none, except my own. Of course, that’s also beside the point–I never claimed I have.
More later. Perhaps.
posted at German blog Ruhrbarone today is a new article on waldorf education, written by a parent of a child who went to a waldorf school. It raises several good points, and I agree with many of the aspects the anonymous parent calls attention to. The child was bullied, and the school’s ability to deal with the bullying was shockingly inadequate, if the report is accurate. When transferring to public school, the child was academically far behind his peers (this does not come as a surprise to me at all).
Clearly, the article has its merits and should be read and taken seriously. One could agree or disagree, but the concerns the post raises are important.
However, other aspects are less pleasing. Apparently, the person who sent in the article to Ruhrbarone, advised the author not to stand behind her views with her own name, although it had been her initial wish to do so.
“Die Autorin wollte ihn zunächst unter ihrem Namen veröffentlichen, wovon ich ihr abriet …”
To me, this is absolutely unacceptable. The advice remains unsubstantiated. No reasons are given why this particular text would cause the ire of litigious waldorf fans. This is because there are no such reasons. The author, supposedly the mother of the waldorf child, could have published her opinions under her own name–or, had she wished, she could have used a pseudonym–and nobody could have accused her of doing anything wrong. But the commenter refers the reader to a whole other kind of text, one with a distinctly different background, to substantiate the claim that people who voice their opinions on waldorf are persecuted.
Instead of encouraging openness, she was persuaded that she would be in danger if she stood behind her views, if she was honest about her experience and about who she is. It would have lent credibility to her testimony–it would have made it personal–and it would have put her in control of her own story, made herself a spokesperson of her experiences. I don’t like it at all: first you get somebody to feel anxious, then you “graciously” apprehend that person’s story. It is deceptive.
Maybe we–well, the diverse group of individual waldorf critics–ought to think again about letting a few people monopolize waldorf criticism, especially when this monopolization occurs through the incitement of fear. Is it reasonable to let a few persons of conspiratorial mindsets gain control of the situation by spreading misinformation? These people may believe their own experiences of the waldorf movement are universal, and that the advice they give others is well-founded.
The rest of us should, however, question whether certain attitudes are representative of waldorf criticism at all. Maybe it would be sounder if people were advised to have trust in their own judgement and not in the fears of others. Someone said to me privately that this manner of monopolizing criticism cripples the effectiveness of critique by silencing its diversity. I couldn’t agree more.
Don’t let somebody else take charge; own your own story.
But that’s not all. This “case” leaves at least me suspicious that this mother doesn’t exist–that perhaps she’s just the figment of imagination, an expedient invention. Maybe somebody “needed” to create this mother persona because “she” would boost claims–through “personal” credibility, having been there as a “waldorf mother”–that are not really new, even if they’re valid. This is going to remain a huge problem with German waldorf criticism for a long time to come. And it isn’t about anonymous criticism per se; it is about the ruinous consequences–for all of us–when a few people use numerous aliases to serve their own often sordid purposes. It is particularly detrimental when somebody uses their own name for serious comments, but then–when wanting to plagiarise, insult or abuse–uses a multitude of different anonymous nicknames. When readers are left feeling that this mother may not even be a mother, may not even be a person who had a child in waldorf, may in fact not even exist… then great damage has already been done.
I very much hope that my suspicions are unfounded. But we’re left to our own guesses and hunches at this moment.
[Edited Oct 5, 10.25 pm, due to linguistic mishaps...]
jag tror att när Mikael har slaktat draken, då dricker han det här ölet, från Adis Abeba i Etiopien, av alla ställen på jorden! Men ser inte Mikael misstänkt mycket ut som Hin Håle? Vad är det med de röda hornen? Och framför allt, varför ser glorian ut som en rymdhjälm? Men nog är det S:t Görans, eller Mikaels, öl alltid!
Den här öletiketten låg i ett 1800-tals skåp, inköpt på auktion. Tänk att den, och skåpet, hamnade just hos mig! Det måste ju bara vara karma!
den i waldorf så viktiga högtiden Mikaeli är just förbi. Traditionen är att barnen iscensätter Mikaels kamp med draken i ett “spel”. På Stockholms Auktionsverk ropas den här tavlan ut imorgon, måndag:
Stockholms Auktionsverk 5 okt aukt.nr. 8630
Till vänster, Steiners Mikael och draken från rsarchive.org. “The … picture shows us that the human being, when he had achieved the highest spirituality, takes on the form of Michael fettering the evil in the world, symbolized by the dragon.”
Ur Steiner, The Younger Generation lecture XIII:
“Nowadays the dragon has become quite external. Nowadays the dragon encounters us from outside, threatening continually to kill the human being. But the dragon must be conquered. He can be conquered only through our becoming aware how Michael, or St. George, also comes from outside. And Michael, or St. George, who comes from outside, who is able to conquer the dragon, is a true spiritual knowledge which conquers this center of life (which, for man’s inner being is a center of death) — the so-called law of the conservation of energy so that in his knowledge man can again become man in a real sense. [...]
“For the reality of the moral world-order is what the approaching Michael can give. The old religions cannot do this; they have allowed themselves to be conquered by the dragon. They accept the dragon who kills man, and by the side of the dragon establish some special, abstractly moral divine order. But the dragon does not tolerate this; the dragon must be conquered. He does not suffer men to found something alongside him. What man needs is the force that he can gain from victory over the dragon.
“You see how profoundly this problem must be grasped. But what has happened in modern civilization? Well, every science has become a metamorphosis of the dragon, all external culture too is an outcome of the dragon.[...]
“There is no other way than to unite ourselves with Michael, that is to say to permeate ourselves with real knowledge of the spiritual weaving and being of the world. Only now does this picture of Michael truly stand before us; for the first time it has become our essential concern as man. In olden times this picture was still seen in Imagination. That is not possible today for external consciousness. Hence any fool can say that it is not true that external science is the dragon. But it is the dragon all the same.”
jag menade inte att säga allt det jag sa, att skriva allt det jag skrev. Jag menade inte att säga att det var så hemskt som jag sagt att det var. Jag har inte lidit, och det borde jag ha vetat. Att mina reaktioner var oproportionerliga. De hade liksom legat och bitit sig fast och vuxit och blivit till ett monster.
Men vad var det egentligen som hände och som gjorde att jag blev kvar där i skolan, mot all odds, så länge, så ofrivilligt…? För jag kan inte tänka mig att det inte var alldeles uppenbart att jag borde ha sluppit undan så mycket tidigare. Eller trodde ni verkligen alla att en waldorfgrupp var ödesbestämd? Att var och en av oss var där för att våra individuella karma fört oss samman–och att vi därför var bundna att förbli där? Att ingen utväg fanns.
Och så var det ju, i 9 år fanns ingen utväg alls.
Jag minns så väl den dagen när jag–återigen–tänkte rymma från skolan redan på morgonen. Och jag sprang efter far som brukade följa mig en liten bit av vägen. Jag sprang tillbaka efter honom, med andan i halsen, ner för hela den långa backen. Det var sen höst, luften i strupen iskall; efter ansträngning, smärtande. Det var inte första gången jag gjorde så där. På ett eller annat sätt hade dessa försök till skolvägran alltid slutat tillbaka i skolan. Om inte samma dag, så nästa dag. På ett eller annat sätt tvangs jag alltid tillbaka. Den här gången stannade jag upp strax efter lyktstolpen och den blåa lådan med sand, vid vändzonen, där stannade jag och såg far ta genvägen mellan bostadshusen mot tunnelbanan. Jag stannade och visste att jag kommer aldrig att lyckas ta mig härifrån. Det spelar ingen roll om jag hinner ikapp; jag kommer ändå inte att slippa den skolan. Kanske i dag, men i vilket fall som helst inte i morgon.
Så akut medveten om att jag kan aldrig slippa mer än högst en dag. Och att det inte var värt att se far arg för att få slippa en dag. De förstod ju aldrig varför jag skolvägrade. Skolan sa ju att jag hade det helt okej.
Men för mig var den insikten där och då så obarmhärtig: jag kommer aldrig att slippa härifrån med mindre än att jag blir vuxen eller att jag dör. Och jag har ingen rätt att begära något och ingen tycker att jag förtjänar något bättre.
Jag vände och gick tillbaka upp för backen till skolan, och jag tror att det var slutet på min gråtande-skrikande-melodramatiska skolvägran. Förmodligen trodde alla vuxna att allting nu var bra, men i själva verket hade jag bara givit upp; jag hade helt resignerat. För mig fanns inget annat än att härda ut minst 9 år till, tills 12e klass var överstånden, eller att dö.
I skolden backen, den gången, hade jag sådan panik. En resignerad ångest; den sortens sansade, inkapslade ångest som kommer av vetskapen att ingen återvändo finns. Det finns ingen nåd.
Men jag tror att det var under den här tidsperioden jag faktiskt också någon gång behandlades som en människa och som ett barn med behov av att en endaste gång bli sedd. För jag minns att en morgon när jag satt vid min plats, vid fönstret–jag tittade ut genom fönstret–jag tror det var höst (det kanske var samma kalla senhöstdag, slår det mig), och fröken kom upp till mig och frågade mig–mig!–om något var fatt med mig. Och jag sa att det inte var det. Att jag nog var snuvig, eller något sådant.
Och det kommer jag ändå aldrig att glömma, därför att under dessa 9 år är detta på något vis undantaget… att någon för en gångs skull tog sig tiden, gjorde sig ansträngningen, att fråga mig. Det hade ju aldrig spelat någon roll hur mycket jag skrek och stretade emot. Det hade aldrig någon betydelse vad jag tyckte eller tänkte eller hur jag egentligen hade det. Det fanns aldrig någon humanitet eller medkänsla. Utom för en halv minut, där i det skarpa förmiddagsljuset.
Den möjligheten avböjde jag. Jag visste ändå att det inte var någon mening och att det inte fanns någon räddning och att jag var dömd till det där fängelset för alltid och evigt, eller åtminstone för vad som kändes som alltid och evigt i den åldern. Samtidigt tror jag att jag vid det laget helt hade givit upp tanken på att jag någonsin skulle kunna kommunicera vad som var fel. Jag kunde ju inte ens formulera det själv. Jag trodde att det jag fick mig till dels var meningen, att det var min lott, och dels att det var något jag förtjänade. Och att hade jag varit någon annan stans, hade jag haft det ännu värre. Av någon anledning förstod jag inte ens att det var något fel i min situation. Jag var kanske för liten och hade aldrig fått lära mig något annat.
Men ändå: jag tror det var den gången som jag fick intrycket av att–om så bara–en enda vuxen människa på skolan inte avskydde mig. Mina waldorflekskolefröknar skulle aldrig visat ens så mycket omtanke. Bara därför, för vad som skedde den enda gången, vet jag att det vore så fel att hålla min klassfröken skyldig till något. Och om inget annat, finns åtminstone ett slags retrospektiv känsla av nåd vid tanken på det ögonblicket.
Ett par ytterligare reflexioner angående filmen En Skola.
Något som framgår vid flertalet tillfällen i filmen är hur döda föremål och till och med ytor, former och färger får liv i både lärares och elevers ögon. Man talar om stenar som får ont när de blir slagna, om färger eller pappersytor som blir förnärmade, med mera. Det är mycket sådant i waldorf; man talar om föremål och naturfenomen som om de vore levande varelser. Stenar har känslor, former upplever sig själva, dimman är varelser, den är dansande älvor… Ibland kände jag det som vore jag mindre levande än de döda tingen som man “antropomorfierade” kring. En organiserad lek jag har vaga minnen av (från lekskolan) är en lek där barnen, hopkurade under silkesdukar på golvet, föreställer stenar, barnen spelar stenar, de är döda, men väcks till liv. Man blir väckt till liv av en annan “sten” som redan väckts upp. Vad “leken” gick ut på har jag ingen aning om, men den innehåller åtminstone ett par viktiga symboler: det döda föremålets inneboende livsegenskap, och uppväckandet av det som är “dött” eller “omedvetet” till det levande och medvetna–död till återfödelse, sömn till vakenhet… Min poäng är, att icke-människor och icke-djur betraktas som levande väsen. Och att människor ibland betraktas som mindre levande väsen, paradoxalt nog. Men min omgivning har alltid tyckt att det är märkligt att jag så lätt kan tala om tings känslor och åsikter som om de vore just levande, och det har jag gjort sedan jag var liten (det är en böjelse jag har försökt inhibera… i alla fall i ytligare bekantas närvaro). När jag såg på filmen slog det mig, även om jag nog har tänkt tanken förr också, att detta inte är någon individuell egenhet (som andra har trott) eller min orginalitet och kufighet, utan att det är en (o)vana jag plockat upp från den omgivning jag liksom ofrivilligt levde i… Jag vore hellre ett original än en simpel imitatör, men det slår mig med fasa att jag är mer av det senare än jag trott.
Den andra reflexionen jag vill göra är kring den elev som talar om de inre bilder som exempelvis sagor skapar. Om att “se” olika abstrakta begrepp som former och färger. Eller att se, inom sig, en viss symbolik i en saga som en rumslig-estetisk upplevelse. Visst kan det bero på subtil manipulation–att man gjort barnen redo för inre upplevelser av en viss natur. (Jämför exempelvis med hur Steiner beskriver det andliga övandet–meditationer som ackompanjeras av bilder av former och färger.) Att man har förberett dem på att vissa stimuli bör leda till inre visuella upplevelser. Men jag kan tänka att det lika gärna kan handla om fenomen typ synestesi–att det här helt enkelt handlade om en individ som helt naturligt hade sinnesupplevelser av en art färga över sig på andra upplevelser, så att ett visst begreppsligt fenomen “får” färgtoner till exempel.
Om filmen En Skola, Kunskapskanalen 30 sept 2009 (repriseras 2 okt). Ursprungligen visad 1968. [TheWitch har också bloggat om filmen.]
Ur ett väldigt egoistiskt perspektiv, hade jag önskat att filmen hade gjort skillnad. Att myndigheter hade brytt sig, att föräldrar hade öppnat ögonen, att skolan hade marginaliserats… att den hade gjort skolan så impopulär och givit den ett så dåligt rykte att även min mor hade snappat upp det. Och jag hade besparats de där åren. För jag finner det oerhört stötande att Göran Fant i (den nyinspelade) inledningen till filmen för över så mycket skuld på filmaren: han utnyttjade barnen, han tog fördel av den relativa öppenheten för att ge en bild av waldorfskolan som…
…faktiskt stämmer. För det är ju nämligen så, att hela filmen i genom, kommer lärare och andra vuxna på skolan till tals. Elever talar själva om hur skolan påverkat dem, till exempel i hur de tolkar skeenden, berättelser och så vidare. Det är inte filmaren som målar upp en bild av den här miljön; det är lika mycket de själva som gör det.
Men det som upprör mig i Fants attityd är att han tycks se det som att de har blivit offrade. Problemet, Fant, är att om vi talar om Kristofferskolan, finns det ohyggligt mycket värre historier att berätta. Det är många barn som har offrats för fantasin om det där barndomens paradis (som skolan så vackert skriver om på sin hemsida).
Jag undrar om det är så att Fant inte förstår att det är lärarna själva som filmen igenom pratar på antroposofiska? Och att deras hela världsbild och synen på människan är alldeles bemängd med antroposofiskt tankegods? Om han inte förstår att de äldre eleverna som uttalar sig har anammat denna världsbild–utan att vara medvetna om att den inte är gängse? Varenda mening som yttras är sprängfylld med antroposofiska begrepp och antroposofiskt idéstoff!
Den instängda, kvävande värld filmaren upplevde under relativt korta stunder–den levde vi med varje dag, år ut och år in. När man kommer utifrån, som vuxen, är det kanske enkelt att förhålla sig till detta. Men som barn har man inget val. Filmmakaren talade om ett slutet och ett strängt system, ett system som inte bara är en pedagogik och en skola utan ett helt sätt att förhålla sig. Om ett språk där ord och begrepp används på helt andra sätt än annars. Om människor som sa saker han fortfarande inte förstår. Men inte en enda person på filmen säger något som inte blir “begripligt” utifrån den antroposofiska världsbilden.
Den människokunskap, som “styr undervisningen” och ur vilken praktiken får sin “näring”, och som några talar om, är meningsfull–ur ett antroposofiskt perspektiv. Rytmerna–sömn och vakenhet, in- och utandning, död och födelse och så vidare. Och i exempelvis sagoberättandet förs detta över till barnen; sagorna är, som en lärare säger i filmen, bilder av mänsklighetens utveckling fram. Det som läraren i första klass ger barnen är “livsvisdom”, säger hon, och enär sagornas symbolism är sann, och barnen är i den åldern (enligt Steiners människokunskap: ännu bara passiva mottagare av visdom, inte ifrågasättande, inte kritiska), kommer frågan aldrig upp om sagorna är sanna. Vad läraren säger är: barnen indoktrineras när de är som mest mottagliga för då kommer de inte att betvivla sanningshalten i det de får tillgodogöra sig, den antroposofiska världsbilden. Pedagogikens syfte är att väcka den unga människan (säger en lärare i filmen)–ja, att väcka henne på ett alldeles särskilt sätt. (Sedan är jag i och för sig övertygad om att barn redan i den åldern är långt mer förnuftiga än de här lärarna vill tro. Jag tror att de faktiskt förstår att det här är sagor och fantasier–och att de tror att fröken eller magistern nog också vet att det är så, fastän fröken eller magistern lever sig in så i sagorna…)
Filmens upphovsman finner denna miljö suggestiv och manipulativ. Han finner en parallell verklighet där ett helt eget begreppssystem skapats, och där begrepp och uttryck förlorat sina vanliga betydelser och växlat dem mot andra. –Helt enkelt, en plats där man talar och beter sig på ett sätt som bara de insatta kan följa med i. Det är vi och så är det resten av världen. Där finns en överlägsenhet och en attityd av att sitta inne med en sanning… något som bara vissa delar av mänskligheten börjat förstå eller ana, underförstått… antroposofin. Även om ordet antroposofi knappt nämns, så är den där. Hela tiden. Och man kan inte en enda gång betvivla att detta är antroposofiska skolor. En äldre elev talar, tydligt färgad av en antroposofisk människosyn, om att det kanske är så att det finns en påverkan på eleverna, men att han inte tror att det är någon stor risk–skolan väcker bara något eleverna redan har färdigt inne i sig, en självmedvetenhet som redan finns där och kan plockas fram genom till exempel rytmerna och symbolanvändandet och sagorna. Jag noterar att eleven i fråga alltså har absorberat något han egentligen inte fullt förstår–men han själv uppfattar det som något han egentligen bara plockat fram ur sitt inre. Det om något, att få någon att tro att de kommit fram till en viss “sanning” själv fastän den planterats där genom yttre påverkan, är manipulation i ett nötskal. Bara idén om att den här livsfilosofin, eller vad vi ska kalla det, är en omedveten del av människan, en del som kan plockas fram, är så oerhört typisk. Och resten av världen, alla de människor som inte blir väckta, de sover och de fortsätter sova.
Jag vet inte ens om det måste vara så dåligt. Jag menar, sagorna exempelvis, jag kan inte tycka att det är dåligt eller skadligt–i alla fall inte så där i allmänhet. Samtidigt så vet jag att en del föräldrar blir väldigt förfärade över att så mycket hemska och skrämmande sagor förekommer i waldorf, men jag kan inte se något fel i de sagorna heller. Jag har inga problem med sagor om döden och grymheter, inga problem med tung symbolik heller. Jag var aldrig rädd för de sagorna. Jag är inte rädd för dodekaedrar, inte för andra ockulta symboler heller. Jag är inte rädd för mörka tyginklädda rum med altare. Jag är inte rädd för hemligheter under scengolvet.
Det var de andra barnen jag var rädd för. De som ingen någonsin skyddade mig emot, för det var min ödes lott i detta livet att sona karma från tidigare liv… hur grymma konsekvenserna än var, vad det än gjorde med mig… De efterverkningarna får jag leva med än idag. Ur antroposofisk synvinkel var allt detta meningen. Tidigt i inkarnationen, en rejäl snyting av livet och därefter en tillvaro i andlig koma, som resten av mänskligheten. Det var nog inte meningen att jag skulle vakna.
I övrigt noterade jag med intresse att filmteamet inte fick delta i mer antroposofispecifika aktivitetre–de deltog inte under eurytmilektioner eller -uppvisningar. De deltog inte heller i morgonritualen, där läsandet av morgonspråket ingår. Morgonspråket, betonade en lärare, är inte en bön (har vi aldrig hört förut?), men i den här situationen där morgonspråket läses uppstår en intimitet mellan lärare och klass, och i morgonspråket kan varje elev liksom själv uppleva något som ger det ett “ett nästan religiös innehåll”. Det är nästan så att man kan ana att läraren har en förväntning på att eleverna har någon form av religiös upplevelse kring denna “icke-bön”.
Jag skådar ut i världen
där solens strålar lysa
där nattens stjärnor gnistra
där tunga stenblock vila
där djuren liv förnimma
där människan i sin själ
åt anden boning ger.
Jag skådar in i själen
som lever i mitt inre.
I världens rymd därute i
själens djup härinne
där väver gudaanden
i solens och i själens ljus.
Till dig som är Guds ande
jag vänder mig och ber
att i min själ må växa
välsignelse och kraft
till arbete och kunskap.
trapphus i helvetet
yesterday, I finally went to the bookshop and got a couple of new Bellow novels to read (finished that genial Humboldt’s Gift). So now I’m reading Herzog. It seems promising. This is how it begins:
If I am out of my mind, it’s all right with me, thought Moses Herzog.
Already on page one, this gem:
When he opened his eyes in the night, the stars were near like spiritual bodies. Fires, of course; gases–minerals, heat, atoms, but eloquent at five in the morning to a man lying in a hammock, wrapped in his overcoat.
What more can you wish for?
i got an email about my last post, saying it was very postmodern and captured many layers and perspectives of existence. It made me very happy. I quote:
“Quite the most eloquent and engaging subjective account of the hinterland between sanity and madness i have read for many years.”
I replied:
The thing is I can’t help but be postmodern about this; it may be because I’m still too muddled, confused, ambivalent… And although it is quite mad, it may, paradoxically, be saner than many other emotional states I’ve been in… If such a paradox of madder but saner makes any sense!
And on the topic of sanity, it may be interesting to speak of Steiner’s possible madness. I don’t exactly think he was insane, but he may very well have been a bit mad. In Steiner’s case, I’m not sure the possiblity of insanity even adds to or detracts from the overall picture. He was a bit nuts, whether insanely or not, and his nuttiness is sort of endearing in its own way. I think there’s something quite fascinating about Steiner’s delusions (and his strange thinking) on the one hand and his ability to function so well on the other. He was clearly intelligent–but yet…! Also, there’s that sense of humour. I’m thinking there’s that dynamic, too, originating with him being able to captivate audiences. In some ways, he needed to be validated, to have human relationships he could not otherwise have (on a personal–individual level). There’s some quote that goes sort of like this (from memory and, I think, the German original): “I don’t want to be revered, I want to be understood.” That is quite interesting. You could interpret it as having to do only with his spiritual teaching, but you could also see it as an expression of some other, deeper perhaps, human need which had little to do with his function as a spiritual master. I think he may have been quite ambivalent regarding his audience and his followers. And, also, they saw him as some one set apart from the rest of humanity–so he couldn’t really be on their level, whether he was capable of it or not. (And on this topic, an book recommendation: Storr, Anthony’s book Feet of Clay. About Steiner (and a few other people), madness, creative illness and gurus. Kay Redfield Jamison has written several very fascinating books, among them at least one about mad artists and creative illness. Sorry, the title slipped my mind.)
back then, I didn’t know where this–this project, this strange interest–was leading me (not that I actually know now, I don’t, I don’t know the end of it, I definitely don’t know if I’m approaching it…). Much less did I know how much and why I needed to have a Rudolf Steiner obsession… why I desperately needed to live through it, and with it, let it occupy my thoughts, every day… for a long time. I don’t believe it’s over, it may never actually be over, although I usually change obsessions eventually. (Maybe this is the best and most awarding obsession I have had!) I’m aware this is a pseudo-psychological crackpot explanation, one that is bordering on the trite (and the magnanimous and… of course, also the pathetic), but the way I feel about this is that I’ve returned to the roots, I’ve searched for a core of things–the ultimate, or something close thereto, beginnings of my experiences. It is as though I’ve followed that spiral (think waldorf, that spiral is a symbol as good as any)–walked inward, into its centre, turned and walked out–mentally transporting myself through an ever narrowing path back to the life of that child. And returning, unscathed, to the outer circles, the widening places, a liberation from repression. Without it, I wouldn’t be at peace. I couldn’t be. And maybe I can’t anyway, but seeing things as they are and as they were is what is in my power to do. It’s an interesting turn of events that I now hardly recognize the negative sides. Well, I do perceive them, but not in that same way I used to. I see what is and what was, but from a strange kind of viewpoint. I view, almost objectively–as from a place of tranquil detachment–a stream of life that seemingly has little to do with me–and yet everything to do with me. Painfully subjective memories occupy this other land, this state of relative calm, as they are apprehended with a perspective of two decades passed (and more) and from behind a shield that no longer shatters to pieces as easily. It was never a question about forgetting, denying, getting over, and so forth. It wasn’t about excluding something–this haunting something–from my life, but rather about integrating it. It is in my life now, more than it ever was, yet I’m barely vulnerable to it.
I don’t think those who appreciated, or even loved, waldorf have bothered with it as much as I have. They didn’t need an obsession. I needed one burning, manic, magic obsession to expel pain. No, that is wrong: I desired an obsession–in order to absorb pain.
If only I had known this a lot earlier. On the other hand, there may be no true if only, maybe I wasn’t ready for this earlier. Perhaps I first had to experience the futility of attempting to push things away or at least out of focus of my immediate attention. If you had asked me a couple of years ago if I would ever have a Steiner and anthroposophy obsession, if there would ever be any slight chance of infatuation with anything remotely linked to Steiner and anthroposophy, if I’d ever begin to see redeeming qualities in the darkness, in these obscure corners… I would have replied, leaving no room for doubt: no, not in a million years.
Discussion of a comment in a comment thread over on Waldorfblog. Comment number 16, more to the point. Lichte writes:
Na denn. Dann kannst du ja mal einspringen. „Zooey“ hat mir nämlich nicht mehr geantwortet:
zooey: Apparently lots of people are fascinated by anthroposophy. Even „negative“ fascination, like mine, is a kind of fascination–anthroposophy doesn’t leave me indifferent.
Lichte: Anthroposophy is the dullest religion I know. In itself it isn’t worth one single thought. It’s interesting only as a social pathological phenomenon: How can s.th. so dull become so influential?
zooey: I think anthroposophy is probably the least dull of religions.
Lichte: just ONE quote of Rudolf Steiner that is really outstanding, please.
Naturally, discussion may be futile at this point. I believe anyone can see that asking for “just one quote of Rudolf Steiner that is really outstanding” is not a reasonable response to my assertion that anthroposophy is, to me, the least dull of belief systems. But to provide a fuller quote, this is what I actually wrote (originally from an email, later reproduced here):
Dullness is, I suppose, a matter of taste. [...]
And, well, that’s [Lichte's claim that anthroposophy was dull] the opposite of my feelings–I think anthroposophy is probably the least dull of religions. If it bored me, I would stop doing what I do. I wouldn’t bother. Basically, I feel I have said all that I have to say about my own education, and if anthroposophy as a topic didn’t interest me anymore, I’d leave it at that. I would feel I had done what I needed to do in terms of trying to make people see what waldorf is, and that would’ve been enough. But then I often feel that things I agree with are a lot duller–they bore me faster.
If there is one thing anthroposophy is not, it is dull. Steiner may have been wrong–I don’t dispute that he was quite strange and held a number of wildly inaccurate beliefs–but he definitely wasn’t dull. Had he been dull, we wouldn’t even be here discussing this; there would be no reason to even disagree over the supposed dullness, because the world would’ve forgotten him entirely by now.
When Lichte asked me to provide “just one quote” I first thought I’d reply, saying that the question didn’t logically follow my statements. Then I thought, maybe I should not. Maybe I should just leave it, after all I already know there were no satisfactory answers. And my opinions aside: what difference does it even make if there is, or there is not, “one quote” that is “really outstanding”?
I don’t think it matters much at all.
i was told that I should never trust an anthroposophist. And perhaps this is true. It may not make any difference to me if it is true, so let’s suppose that it is. For the sake of the argument or for no reason at all. An anthroposophist will support anthroposophy no matter what; he will always choose anthroposophy before any non-anthroposophical commitment. Required to make a hard choice, the anthroposophist will protect anthroposophy at any cost. I have been told to watch out and have been warned that, supposedly, the game I’m playing can’t end well for me. That what I’m doing is dangerous. That I should never allow myself to be personal, even though the underlying motivation in doing this is inevitably personal. That my personal shortcomings will be used relentlessly against me. The question is, do I need another anthroposophy critic to lecture me? Do I need to be told what to believe and how to behave? I wrote:
My take on this is that if I did what you suggest I’d do, then I would continue to victimize myself. It would mean seeing everyone around me as [belonging to a group of] people who victimize. That, to me, is not worth it. I’m not a journalist. I don’t interact with people as if I were–no matter who these people are or what their intentions are. This does not mean I don’t know what I’m doing.
Personally I find this attitude ridiculous and unrealistic. I’ve had ample experience of anthroposophy and anthroposophists. I know things can get pretty bad. But I also know that not all anthroposophists are evil monsters.
Really.
And, mind you, I don’t expect anything of them. I don’t expect niceness and trustworthiness from people I chat casually with on the internet. I may reflect upon how they behave and what they write, but in the end, that’s all there is.
So this is my way of taking fear-mongers to task, my way of saying I can’t do anything differently. Because, you know, I don’t need anyone to protect me from anthroposophists. I don’t need anybody to tell me what “they” are like or what they’ll do to me. Don’t tell me whom I should fear. Don’t tell me who is a fool–it will doubtlessly send me right there, it will make me discover that the “fool” is no fool at all, or at least even less foolish than I could have imagined. (Because I am no fool.)
It has all become more resemblant of a mission–of the same fanatical kind that is ready to sacrifice an individual child to serve higher goals… goals as in anthroposophy’s goals–than to a reasonable critique. Well, at least, I was hoping for some interesting conversations. When there’s only one truth, only one way the right way, only one type of criticism worthwhile… then I’ll lose interest. Then I rather go look for what I want on anthroposophist blogs. Or elsewhere. This, for me, is no longer–if it ever was at all–a single issue mission to obliterate anthroposophy. Or waldorf, or whatever there’s left of Steiner, or any other brand of spirituality.
To a large part, I don’t care about, for example, what some government agency said about a few racist quotes of Rudolf Steiner. It is irrelevant. These quotes don’t change anything. I don’t even want anthroposophy or waldorf to cease existing based upon a few measly quotes. To me, it’s more important that people know what anthroposophy and waldorf are, and this goes far beyond the reach a few quotes. Even the issue of racism is nothing but tangential. Or perhaps I should say: it is an unavoidable part of the thought system, but it still can’t be a defining factor. We shouldn’t reject (or accept, if one is so inclined) Rudolf Steiner, anthroposophy or waldorf education on the grounds of a couple of quotes. Don’t imagine, though, that by merely asserting something, I should accept this something as truth. Neither is it particularly clever, in my opinion, to insist that a joke is funny, when it isn’t spontaneously received as such. (Well, actually I didn’t say it wasn’t funny at all. I was quite enjoying some of the jokes. I just didn’t think all of them were that great.)
I’m closing that thread, because it is too long and unfocused. But I want to reverse the roles. I want you to tell me not about me or what I should do but about you and what you think you are doing. What are your goals? Clearly you are not the detached journalist you’d really like to be. In some ways your behaviour is even more transparent than mine, your actions sort of reveal the very intentions and motivations you try to conceal. (Of course, we can rely on Guru-Tom for an explanation, in case you don’t prefer to formulate one yourself.) Earlier I wrote:
Besides, what you are really offended by is the fact that I don’t complain that much, not as much as you wish. I even like anthroposophists and their work too much, you stated. I link to them. I’m enthusiastic about the movie. I enjoy their websites. I don’t go into hiding, conceal who I am, play the detached investigative “journalist”. You’ve even tried to instill fear in me, persuading me to discontinue being who I am.
I even think anthroposophy is–perhaps–the most fascinating of religions. Ah, well, you know that already. Although you’d much prefer me to be–or at least behave–more like the victim you accuse me of being in this very thread.
And the way you deal with it, I hardly believe you are as — indifferent — to it, as you’d like to pretend.
But then, that’s just me, me with my smart-ass pseudo-psycho-babble.
Then, that thread became to long to follow. But I would like to repeat a few things more. I think they’re valid and I should have made them into a separate post immediately. I explained what I saw in your actions.
Isn’t that the point? Scaring people. Making people think anthroposophists are so nutty we need to fear them. (And, a bonus, because they’re wrong, they must also be idiots. Or fools. Crazy, dangerous fools.)
Let’s speak about it on a general level. Fear-mongering–inaccurately painting a picture of anthroposophists as dangerous–contributes to people feeling afraid to speak their minds, to express themselves in the manner they please. Then it’s not about me anymore, because on me it doesn’t have much effect.
But what I worry about is the effect on others. That people will rather remain silent, because they’ve learnt from active critics that critics are persecuted, that they’re even putting themselves at great risk, physically and/or mentally. I worry about the diversity of waldorf/anthroposophy criticism turning increasingly uniform and meaningless.
This isn’t fair. It’s rather counter-productive when it comes to criticism’s vitality.
(And, also, every time somebody repeats that some anthroposophist is a fool, it will cause other people to go and check it out, make up their own minds… realizing it isn’t so. At all. On the other hand, this consequence–the discovery of what is actually the case–is fair and right. Why should we deny or reject anything that is good? even if some people consider it foolish.)
I know all these things. I was in waldorf, you know. We left waldorf. I’ve been criticising waldorf. To repeat over and over again how bad it is gets tedious. I know that it is always said to be the child’s fault or the parents’ fault, but really, we shouldn’t exaggerate this problem. People state these things about me–and it’s more than 20 years on. As long as they continue to believe that it is only the child’s fault, they will have to reap what they sow.
Instilling unnecessary fear is, in my mind, what you are doing. You are basically repeating that anthroposophists are deranged lunatics who are out to get people. The problem I have with that is in the end nobody will believe those bad things that actually do happen. Your advice to me in this thread is a prime example. (And yes, it is ridiculous. You’re telling me that there are dangers where I’m already fully aware that there are in fact none.)
It’s not a “false” respect for anthroposophy to respect what someone–another human being, not impersonal anthroposophy!–has written, and if, in addition, the text in question is meaningful and has quality (yes, it’s in the eye of the beholder, I guess… but really, I can’t believe that, despite differences of opinion, you can’t step back and see that to describe this text as a “pain in the ass” is simply grossly unfair), so much more reason to not disrespect it. Even if the person who wrote it happens to–partly, wholly, to whichever degree–encompass a belief system with which you don’t agree. The point is, he was describing something that I think is very real, something I think people can relate to. Be they proponents of waldorf/anthroposophy or critics of it. (At least if they happen to be critics who experienced some of that environment first hand.)
And for that matter, I don’t need “false” respect for anthroposophy to enjoy reading Bellow either.
Maybe you can’t comprehend one can feel ambivalent towards anthroposophy simply because it had an impact on one’s life. There are no good answers to that, you know. You could go into waldorf training as an adult, you could leave at any time. You could easily dismiss it all, compartmentalize, remain your ordinary self outside waldorf. But when this is your life as a small child, you can’t. So you’re left to make sense of it as best as you can.
I also said, and I think this makes much sense:
You know, there IS a difference between making sense of one’s own experiences and finding Steiner’s statements sensible. I spent 9 years in the Steiner system. There’s all the reason in the world to try to make sense of those 9 years. I needed to know anthroposophy, to know what it is, to know what it is like experienced–from the inside and from the outside.
You have presented guys who say nothing more than “Steiner is crazy”–or, well, let’s summarize it thusly. Such statements “should” not make me do anything at all. They aren’t even arguments. To respect them, I would need to conjure up false respect–indeed.
So, welcome, make sense of yourself, start anew. Explain what you mean, not what some other guy says; state your own thoughts, don’t quote somebody else. If you don’t say what you mean, all we have to resort to is meaningless psycho-babble to understand you. Really and truly. I don’t believe critics gain anything from avoiding being human. (Rather the opposite, I’m afraid. If you believe anthroposophists did something evil, why shouldn’t they face the results of this evilry? Why shouldn’t they have to see that what they did to a child, for example, has consequences–especially when those consequences are deeply personal? The implications of this go far beyond comedy routines or racist Steiner quotes.) What about that teacher training? How did it affect you? Was it really just the crappy education and the pseudoscience? (Yeah, I know that’s severe enough, and merit criticism. But more than that?)
Edit: Comments in German are very welcome, by the way ;)
nu var det så härom dagen att jag i obetänksam entusiasm och iver råkade jubla över den nya antroposoffilmen, Zwischen Himmel und Erde (Mellan Himmel och Jord), och därmed orsakade något slags oväntat kackalorum; jag tror att kontentan var att då antroposofer är dumma i huvudena så är hela filmprojektet besmittat med dumskallighet och framför allt så är de galna så därför är det ingen mening att uppleva filmen i fråga. Men ok, jag kan ju åtminstone säga, titta på trailern! Det är klart, det är mest bara jag som tycker sådant här är urskojigt. Jag vet inte varför, det måste vara något patologiskt–jag som aldrig ens ser filmer (nu för tiden). Det är väl för att jag inte kan upphöra att eftersöka, att vilja se, det som egentligen stöter bort mig. Det är som att betrakta en olycka, obehagligt men omöjligt att motstå. Viljandes och oviljandes på en och samma gång.
Den antroposofiska rörelsen, dess grundare Rudolf Steiner och waldorfskolorna har under senare år allt oftare blivit föremål för negativ publicitet. Den vanligaste orsaken till detta har varit incidenter som avslöjat rörelsens rasistiska bakgrund. Men den positiva image som waldorfskolorna trots allt åtnjuter, kommer förändras först då allmänhet och föräldrar får upp ögonen för att dessa skolors fundament är en ockult lära, vars ursprung återfinns inom den esoteriskt inspirerade levnadsreformism som kännetäcknade det tyska kejsardömets brunaktiga sumpmarker.
Av Peter Bierl*
Antroposoferna befinner sig i förnekelsestadiet. Detta beträffande både de nya, belysande uppgifter som framkommit i oberoende forskning om rörelsen och de fakta som under hösten 2007 kom att nå officiellt erkännande i Tyskland. Då konstaterade nämligen en statlig myndighet, tyska Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Medien [ö a: statlig myndighet med ansvar att bedöma och lista media som anses skadlig för unga], att två undersökta böcker av Rudolf Steiner “företer komponenter som, med dagens synsätt, skulle anses vara rasistiska.” Myndigheten avstod ändå från att föra upp verken på sin lista, eftersom bokförlaget förband sig att i kommande upplagor införa kritiska anmärkningar till texerna. Det tyska Antroposofiska Sällskapet reaktion bestod i ett uttalande att det i Steiners skrifter också går att finna utsagor som i sina intentioner motsäger det rasistiska innehållet.
I november 2007 rapporterade den Hamburg-baserade veckotidskriften Stern att Andreas Molau, som vid den tiden var det tyska nationaldemokratiska partiet NPDs förste kandidat i lokalvalen i Sachsen, var i färd med att författa en bok tillsammans med Lorenzo Ravagli, en före detta waldorflärare och waldorflärarutbildare. Boken, som behandlade temat nationalism, var avsedd att presenteras lagom till den internationella bokmässan i Frankfurt under hösten, men Ravagli fick kalla fötter och drog tillbaka sitt godkännande till publiceringen. Trots att samarbetet mellan antroposofen Ravagli och Molau, en av Tysklands ledande nazistiska aktivister, inte kan betecknas annat än som en skandal, har det uppenbarligen inte fört med sig några konsekvenser för de inblandade parterna. Ravagli var då och är än idag medarbetare vid den månatliga waldorftidskriften Erziehungskunst [ungefär: "Fostranskonst"], samtidigt som han figurerar som en av antroposofins ivrigaste apologeter då rörelsens rasistiska och antisemitiska aspekter diskuteras. Han har publicerat åtskilliga skrifter i vilka han förnekar det uppenbara faktum att Rudolf Steiner var en tysk nationalist, rasist och antisemit. Dessa verk marknadsförs fortfarande på det tyska Waldorfförbundets hemsida.
Denna historia är ännu mer häpnadsväckande i ljuset av att Molau redan sommaren 2007 tillkänngav att han hade planer på att grunda en egen waldorfskola. Waldorfskoleförbundet lämnade då in ett förbudsyrkande i avsikt att hindra Molau från att använda beteckningen ”waldorf”; många tyska tidningar, och till och med TV, rapporterade om detta. Molau hade själv arbetat som lärare vid en waldorfskola fram till år 2004, när NPD rönte framgång i Sachsens lokalval och Molau meddelade att han ämnade arbeta för den nybildade NPD-falangen i delstatsparlamentet. Waldorfskolan beslöt i sin tur att ge honom sparken.
Den antroposofiska tidskriften Info3 publicerade i mars 2008 ett memorandumutkast som tillkännager ett önskemål om att ”bemöta anklagelserna om rasism på ett grundligt och för allmänheten tillgängligt vis”. Författarna hävdar att Steiner inte utvecklade några rasdoktriner, utan att det i hans verk endast kan återfinnas ”enstaka stycken som är diskriminerande”. De upprepar samma rättfärdiganden som angavs av en nederländsk antroposofisk kommission för 10 år sedan, den gången i en utredning företagen i kölvattnet av en offentlig skandal där waldorfskolhäften med fördomsfyllda avsnitt om afrikaner och indier stod i fokus. Men redan dessa förklaringar som givits är för hårdsmälta för de antroposofiska fanatikerna. Problemet är fundamentalt: Steiner utgav sig för att vara en klarseende, antroposofin är produkten av hans clairvoyanta insikter. Att tillstå att gurun misstagit sig på ett område, att Steiner företrädde en rasistisk doktrin som inget annat är än farligt nonsens, innebär att man måste ställa sig frågan om vilket värde som bör åsättas resten av hans läror, om andar och demoner, karma och återfödelse, om eter- och astralkroppar? Som genom en dominoeffekt kan hela andevetenskapen, antroposofin, rämna.
Antroposoferna fortsätter således att leva med negativ publicitet, men frågan är vilken skada waldorfskolornas image har lidit. Allmänhet och föräldrar är ju uppbragda över den miserabla situationen i de offentliga tyska skolorna, över lärarbrist, inställd undervisning, för stora klasser, prestationshets och elevselektion. Istället för att sträva efter en genuin reform av utbildningsväsendet, låter sig många luras av det som åtminstone skenbart tycks utgöra ett alternativ, och de överser med, eller vill inte kännas vid, den sortens företeelser som ett par Steiner-verk eller några nummer av tidskriften Erziehungskunst tydligt kan belägga: att waldorfpedagogiken i sin helhet är en produkt av den ockulta världsåskådning Steiner snickrade samman av brottstycken ur hinduism och buddhism, kristendom och de evolutions- och rasläror och antisemitiska fördomar som var en del av hans samtid.
Som en följd av dessa doktriner föraktas serietidningar och legoklossar, fotboll, sexualkunskap och vänsterhändhet i waldorfskolans värld; å andra sidan föreskrivs att barnen ska recitera rim och dikter med märklig intonation, en övning som liknar mantraläsning. Några riktiga skolböcker används inte, utan eleverna har att kopiera lärostoffet från svarta tavlan. År 1998 gav tyska waldorfskoleförbundets pedagogiska avdelning ut en broschyr med titeln ”Litteraturangivelser för klasslärarnas arbete vid den fria waldorfskolan”. Häftet innehåller en översikt av litteratur ”som kan utnyttjas under förberedelserna av periodundervisningen i klasserna 1 till 8”. I broschyren rekommenderas inte en enda vederhäftig fackbok om exempelvis nazitiden som referensmaterial för historieundervisningen, i stället domineras listan av antroposofiska luntor från den första hälften av 1900-talet, varav några är fyllda av skrönor om de ödesbestämda ”rotraserna” och ”ariernas” migration.[1] I de av waldorfförbundet förordade böckerna kan läsas att italienare är livliga och impulsiva och benägna att ljuga utav artighet, britten är däremot kall och materialistisk. Araben beskrivs som hårdför, lidelsefull, känslolös och beräknande. Asiaten är dekadent; han kan vara antingen en kolerisk mongol eller en flegmatisk malaj. Japanen bebor lätta trähus med stråtak, han ler alltid outgrundligt och döljer inom sig en obarmhärtig stränghet. Afrikaner är barnsliga, godtrogna och fogliga, styrda av sin härstamning och sina drifter. Och då afrikanerna är som barn, behöver de den vita rasens ledarskap. Ryssen beskrivs som häftig, brutal, hänsynslös, våldsbenägen, dominant, otålig, lynnig, resignerad, tålig, opålitlig och opunktlig.
Sådant nonsens grundar sig i idén om ”rotraser”, som Steiner ärvde av teosoferna. Enligt dem har varje ”rotras”, och varje därtill hörande ”underras”, bestämda uppgifter under givna utvecklingsepoker. Avkommor och ättlingar i ”raser” och folkslag som redan har sitt uppdrag bakom sig betraktas som degenererade och odugliga för den fortsatta andliga utvecklingen. Detta är ödets lott, bedömer Steiner, för såväl judar, fransoser och italienare som kineser och japaner, men även för de australiska aboriginerna och de amerikanska indianerna. Idag undviker Steiners anhängare gärna sådana koncept som ”rotraser”, de föredrar att tala om ”kulturepoker”. Men ännu har det i antroposofiska kretsar varken blivit allmänt känt att mänskligheten inte låter sig indelas i distinkta ”raser” eller att mänskliga ”raser” enbart existerar som hjärnspöken i det rasistiska tänkandet.
I den tidigare nämnda litteraturangivelsen från 1998 rekommenderades waldorflärarna således ungefär 30 av Steiners egna verk, bland dessa inte bara sådana i vilka mästaren utger sig för vara klarseende samt presenterar antroposofin som en ockult andevetenskap, utan även sådana där han fabulerar om ”folksjälar”, delar in mänskligheten i ”raser” och hävdar att ”arierna” är förutbestämda till att utveckla andligheten. Enbart de föredrag Steiner höll mellan åren 1919 och 1924, inför lärarna vid den första waldorfskolan i Stuttgart, fyller upp tre band, som ännu används inom utbildningen av waldorflärare i Tyskland. I dem betecknar Steiner franskan som en undergångsbestämd nations dekadenta och förljugna ”kvarleva till språk”.
Waldorfskolan ger intryck av att bedriva en alternativ pedagogik som fostrar till frihet, allt i en ”holistisk”, barnvänlig och åldersanpassad anda. Detta är vilseledande, ty alla dessa begrepp har för antroposoferna väldigt specifika betydelser, vilka förblir dolda för den utomstående betraktare som inte är insatt i den steinerska ockultismen. Frihet betyder frihet i antroposofisk mening. Barnvänlig och åldersanpassad syftar på de antroposofiska dogmerna om barnets utveckling, dogmer som bottnar i hokuspokustänkande kring talet 7.
I enlighet med dessa dogmer hävdade gurun att människan består av en fysisk kropp, en ”eterkropp” och en ”astralkropp” samt ett gudomligt ”Jag”, varav sistnämnda inte ger sig till känna förrän efter det21:a levnadsåret. Barndomsårens aura står i förbindelse med den högre andevärlden. Föräldrar och fostrare måste därför undvika att hysa ”orena, okyska eller omoraliska tankar”. Rundade former, rytmiska rörelser och milda färger, i synnerhet rosalaserade väggar, bidrar till att utveckla anlagen för ett moraliskt medvetande i kropp och i sinne. Steiner menade att det lilla barnet saknar nyfikenhet, som vore det en ”potatissäck” eller en ”mjölpåse”, en idé stridande mot modern pedagogisk kunskap och utvecklingspsykologi. Det är vansinnigt att tro att barns strävan fram till det sjunde levnadsåret enbart handlar om efterhärmning. Barnets tidiga trotsåldrar och perioder av självständighetssträvanden har enligt Steiners förklaring att göra med aktiviteten hos demoniska krafter, vilka påstås kunna åstadkomma en brådmogen utveckling av ”Jag”-medvetandet.
I den andra sjuårsperioden, från det sjunde till det fjortonde levnadsåret, träder ”eterkroppen” fram. Det lilla barnets härmningsinstinkt ersätts med ett ”viljemässigt accepterande”. Via läraren tillägnar sig eleven allt som ”läraren med sin självklara auktoritet förmedlar till barnen”. Elever i waldorfskolan får hålla till godo med en och samma klasslärare från första till åttonde klass, eftersom denne uppfattas som ”bestämd utav ödet” och som ett slags ”pedagogisk konstnär” med uppgift att undervisa i alla grundläggande fackämnen.
Kritiskt tänkande fördärvar barn och unga, menade Steiner. Inte förrän i puberteten, när ”astralkroppen” framträder, bör läraren låta de ungas egna omdömesförmågor utvecklas, först då får de börja skärpa sin förmåga till kritik. Under alla omständigheter bör rena ”förnuftskunskaper” och ”intellektualism” undvikas. Steiner lovordade utantillövande som didaktisk metod. Intellektualitet var för honom något tvivelaktigt: ”Allt det intellektuella bygger på en försvagad vilja, det är som viljestyrkan på ålderdomens dagar.” Reflektion över sexualitet och erotik ringaktas i waldorfskolan. Alternativet, ordinerat av Steiner, är fostran av ett estetiskt sinnelag ämnat att främja det upphöjda och det vackra. I tyska waldorfkretsar förs sedan 2002 en stel och hämmad diskussion om sexualkunskapsämnet.
Till ”grund för all sann fostran” finns Steiners tankar om reinkarnation och karma. Därför, skrev waldorfpedagogen Valentin Wember i tidskriften Erziehungskunst 2004, är ”hela waldorfpedagogiken i sin kvintessens konstruerad utifrån en människosyn som håller reinkarnation och karma som centrala fakta”. Att göra sig föreställningar om andra människors tidigare jordeliv anses visserligen som taktlösa intrång i den personliga sfären, men för waldorflärare görs undantag. För dem tillåts ett ”försiktigt spekulerande”. Antroposofer tror att barnets liv formas av krafter med ursprung i själens tidigare jordeliv. En som i ett tidigare liv har ljugit, får i en efterföljande inkarnation sin gestalt präglad av sitt orätta handlande och återföds som funktionshindrad. ”Numer förmår människan inte inse sanningen på ett riktigt sätt, hon har blivit svagsint”, skriver Wember. Kausalsamband som dessa utgör en ”andlig lagbundenhet, som andeforskaren Rudolf Steiner upptäckte”. Barnets fostrare bör föreställa sig att det var han som utsattes för lögnen i en föregående existens på jorden. Han måste förlåta barnet och bibringa barnet andliga sanningar. Den som uppfostrar barn hjälper även till med att arbeta av barnens ”karmiska skulder”.
Dålig karma är waldorfpedagogernas argument för att tvinga vänsterhänta barn att skriva med höger hand. Den till övervägande delen toleranta inställning som är regel i offentliga skolor, passar inte de fria waldorfskolorna. Michaela Glöckler, som är läkare, bästsäljande antroposofisk författare och chef för den medicinska avdelningen vid Goetheneaum, det internationella antroposofiska högkvarteret i Schweiziska Dornach, menar att det är ”en träning av barnets viljestyrka” att lära sig skriva med den högra handen, och detta gäller i än högre utsträckning för de vänsterhänta barnen. De lär sig ”att behärska sig själva genom att ständigt övervinna en lätt obehagskänsla.” Enligt Steiner har vänsterhänta övertrasserat sina andliga tillgångar i tidigare liv, och måste därför odla sin ”själsliga intensitet”, något som den vänstra kroppshalvan antas bära ansvaret för.
Ett annat element i waldorfpedagogiken är den antika temperamentsläran. Antroposofer menar att varje människa präglas av ett av de fyra temperamenten, vilka anses ha styrande inflytande på personligheten: kolerikern är hetlevrad och viljestark; sangvinikern livlig, orädd och rastlös; melankolikern är blyg och tungsint, en egoist och en enstöring; flegmatikern är bekväm, drömmer med öppen mun och halar så snart det är möjligt fram matsäcken ur skolväskan.
Klassläraren tolkar vilket temperament som präglar ett barn och bestämmer därefter placeringen i klassrummet: till vänster framför katedern sitter flegmatikerna, efter dem melankolikerna, och sedan sangvinikerna, och på högersidan, kolerikerna. Barn med samma temperament placeras tillsammans för att de ska ”spegla” sig i varandra. För varje temperamentstyp finns särskilda berättelse-och framställningssätt och särskilda övningar, till och med arbetet med de fyra räknesätten utförs temperamentsanpassat. Waldorfpionjären Caroline von Heydebrand ger följande råd: man bör avstå från att skölja av det melankoliska barnet i kallt vatten, däremot bör han serveras sallat och lätta grönsaker; koleriken bör få hugga i trä, slå in spik och bära på stenar; och flegmatikern får inte tillåtas att ”gona sig, halvt sovande, dåsig och av ren njutningslust, i sängens varma dunbolster” om morgnarna. Sangvinikern behöver omväxling.
Den avgörande faktorn för människas temperament är hennes karma. Även om de flesta waldorflärare inte tillhör gruppen av prominenta invigda och inte heller besitter några clairvoyanta talanger, tillgriper de ändå frenologi och fysionomi. Dessa discipliner uppstod i slutet av 1700-talet, i syfte att underlätta uppdelningen av människosläktet i ”raser”. Antroposofer tror att koleriker har kort hals och korta ben, att sangviniker är späda och välproportionerade, att melankoliker är långa, tunna, magra och har framåtböjd kroppsställning, och att flegmatiker är runda och välnärda. Musiker, konstnärer och präster har stora näsor, enligt antroposofen Norbert Glas som delar med sig av sina insikter, medan högt ansatta öron förråder den excentriske intellektuelle och de spetsiga öronen avslöjar kleptomanen.
Karma och reinkarnation, temperamentslära, frenologi, talmagi och andetro är alla delar av den antroposofiska människosynen. Denna människokunskap, som är byggd på introspektionsbaserat vetande och på ”moralisk övertygelse” och som för den enskilda läraren erbjuder en metod för ”självutveckling”, är alla waldorfskolor förpliktade att följa. ”Trohet till den erkända sanningen knyter samman lärarkollegiet i en ödes-och livsgemenskap”, tillkännager Hans Zimmermann, ledare för den pedagogiska avdelningen vid Goetheneaum i Dornach. Bedyrandet att waldorfskolor inte är några världsåskådningsskolor, tjänar som en rent defensiv åtgärd.
Varje waldorfskola ses som en utvald ”ödesgemenskap”, då lärarnas och elevernas karma fört var och en av dem i denna bestämda riktning. Lärares, elevers och föräldrars medbestämmandanderätt, gängse vid offentliga skolor, har ännu inte realiserats i waldorfskolorna, som måste betraktas som tillhörande en rörelse styrd av ett ideologiskt ändamål. På det praktiska planet kräver waldorfpedagogiken såväl en ekonomisk uppoffring i fråga om skolavgifter, som uppgår till några hundra Euro i månaden[2], som konformitet till de informella kraven inom den sociala elit dit en stor del av skolornas kundkrets hör. En undersökning från det kriminologiska institutetet i Niedersachsen visade 2006 att av föräldrarna till tillfrågade waldorfelever i klass 9, hade endast 1,1% fått sin utbildning i en Hauptschule.[3] Bara 0,3% av eleverna i waldorfskolorna hade invandrarbakgrund, jämfört med 18,3% i offentliga Hauptschulen och 2,9% i Gymnasierna. [4][5]
Så är waldorfskolorna i stor utsträckning utlänningsfria zoner, elitistiska institutioner där avkomlingar från samhällets övre skikt och akademiska borgerlighet vistas på säkert avstånd från arbetarbarnen. Waldorfpedagogiken innehåller kanske en del positiva positiva aspekter, som betygsfriheten och kravlösheten vid uppflyttning till högre klasser, den musikaliska inriktningen och fokuseringen på hantverk, eller periodundervisningen. Allihop företeelser som Steiner stal från de verkliga reformpedagogerna. Barnen bör besparas upplevelsen av dessa maskerade konfessionsskolor.
__________________________________________________________
Peter Bierls bok Wurzelrassen, Erzengel und Volksgeister
*Peter Bierl är författare och journalist, han skriver för ett antal tidningar och tidskrifter, och är bosatt med sin familj nära München, i södra Tyskland. Hans arbete behandlar ämnen som antroposofi, antisemitism, ekologi, miljörörelsen, esotericism, fascism och rasism. År 2005 utkom en reviderad upplaga av hans bok Wurzelrassen, Erzengel und Volksgeister. Die Anthroposophie Rudolf Steiners und die Waldorfpädagogik [”Rotraser, ärkeänglar och folksjälar. Rudolf Steiners antroposofi och waldorfpedagogik”] på Konkret Litteratur Verlag, Hamburg, ISBN 3-89458-242-1
__________________________________________________________
Översättning av Zooey. Översättningen publicerad med tillstånd av författaren.
Översättarens anmärkning: En äldre version av artikeln publicerades i september 2007 i Jungle World, en Berlinbaserad veckotidskrift. Denna svenska version är uppdaterad och kompletterad hösten 2008. En engelskspråkig version finns på Waldorf Critics hemsida.
Översättarens noter:
[1] Samma verk studeras av waldorflärarelver i andra länder, däribland av de blivande svenska waldorflärarna under sin utbildning.
[2] I Sverige är dock waldorfskolorna sedan många år offentligt finansierade via skolpengssystemet.
[3] En Hauptschule tillhandahåller yrkesförberedande program inom den obligatoriska skolan, från och med årskurs 5. Alternativet är Gymnasium, se not 4. De waldorfföräldrar som inte hade gått i någon Hauptschule, det vill säga majoriteten, hade sålunda gått i ett Gymnasium.
[4] Ett Gymnasium tillhandahåler en studieförberedande utbildningsväg, likaledes från och med årskurs 5.
[5] Att även svenska waldorfskolor är kultuellt och socialt homogena har bekräftats av en utredning publicerad vid Karlstads universitet år 2004. Nämnda utredning leddes dessutom av en antroposof, Bo Dahlin, och antroposofiska institutioner hade inflytande över hur den genomfördes.
Den statliga skollagsberedningen presenterade under försommaren ett förslag till ny svensk skollag (DS 2009:25). Träder utredningens förslag i kraft, kommer waldorfskolesystemets undantagsställning inom det svenska skolväsendet huvudsakligen att bestå. Ett av utredningens syften har varit att säkerställa lärarkompetens och kvalitet inom skolan; waldorfpedagogiken medges dock undantag från de stadganden som är ämnade att göra just detta. Bland annat uttalar utredarna att waldorfskoleformen alltjämt bör undantas från kravet på anställning av lärare med yrkesbehörighet, det vill säga, ordinarie lärarexamen, eftersom—tycks man mena—waldorfpedagogiken har sin egen, med ordinarie lärarutbildning förmodat likvärdiga, lärarexamen.
Skollagsberedningen har under sitt arbete med skollagsförslaget uppenbarligen inte noterat att utbildningen av waldorfpedagoger är föga likvärdig med en vanlig lärarutbildning. Utredningen har dessutom till synes varit omedveten om eller ignorerat de skäl som föranledde Stockholms Universitet att under förra året slå igen waldorflärarutbildningen—som hade övertagits från Lärarhögskolan—och avsluta samarbetet med Rudolf Steiner Högskolan. Att uppmärksamma detta låg kanske utanför utredningens syfte, men man kan i så fall fråga sig varför. Och varför de i så fall ens gör de observationer de gör; de kommenterar att waldorfutbildningen bör vara godtagbar som formell pedagogkompetens, utan att ange skäl härför eller att problematisera det ställningstagandet.
Det nya skollagsförslaget innebär också att reglerna för religiösa friskolors verksamhet skärps, med syfte att tillgodose alla barns behov av saklig och mångsidig utbildning. Waldorfskolorna räknas dock inte till de konfessionella skolorna, trots sitt fundament i antroposofin—en andlig världsåskådning vars mångfald av doktriner sällan speglar objektiva fakta om den materiella tillvaron (för att uttrycka saken milt). Antroposofin utgör källan till waldorfpedagogisk praktik. Waldorfskolan är beroende av antroposofin, och genomsyras av den. Utan antroposofin har waldorfpedagogiken inget självständigt existensberättigande; den kan inte frikopplas från antroposofin. Till skillnad från flertalet övriga konfessionella skolor, ger antroposofin indikationer för allt ifrån hur undervisningen ska genomföras och hur barns mognadsprocess ser ut till klassrummens utformning och de mantran, eller ”språk” i waldorfterminologi, som barnen läser. Ett av de viktigaste ämnena i waldorfskolan är eurytmin, den spirituella rörelsekonst som utvecklades av Rudolf Steiner och hans hustru.
Peter Bierl, som skrivit en artikel som kommer att publiceras i översättning här på bloggen, är journalist och författare verksam i Tyskland. Sedan flera år intresserar Bierl sig för waldorfpedagogiken och antroposofin, och har publicerat artiklar i tyska tidskrifter och skrivit en bok om ämnet: Wurzelrassen, Erzengel und Volksgeister. Die Anthroposophie Rudolf Steiners und die Waldorfpädagogik (Adlibris, Bokus). Den boken rekommenderas dem som läser tyska, men finns tyvärr inte i översättning. Det är överlag allt för ovanligt med böcker , som inte är skrivna av antroposofer, om antroposofi eller waldorfskolorna. I Tyskland är debatten kring waldorfpedagogikens fördelar och nackdelar mer livskraftig än i Sverige, trots att waldorfskolan där är (åtminstone delvis) privatfinansierad, till skillnad från Sverige, där den sedan länge är offentligt finansierad. De synpunkter Bierl framlägger om waldorflärarutbildningen är dock i lika hög grad aktuella för svenska förhållanden. Den antroposofiska litteratur som tyska lärarstudenter tillgodogör sig är inte unik för Tyskland; den har varit gängse vid utbildningar av waldorfpedagoger, så även de svenska.
Bierls artikel har också ett relativt kraftigt fokus på de antroposofiska rastankarna. Mot detta kan man invända att rasargumentet är irrelevant; svenska waldorfskolor är ju inte rasistiska och några rasismskandaler har inte förekommit, såsom de gjort på andra håll. Detta är förvisso sant—åtminstone så vitt jag känner till—men förändrar inte det faktum att antroposofins spirituella evolutionslära utgår från en lära om rotraser och om själsligt framskridande i ständigt ”bättre” rastillhörighet över flera inkarnationer. Om detta kommer till uttryck på något vis inom waldorfskolorna, utgår jag från att influensen är mycket subtil. Antroposofer brukar säga att waldorfskolorna inte undervisar i antroposofi i vilket fall som helst. Det hindrar dock inte att en diskussion behöver föras om antroposofin och dess faktiska inflytande i waldorfskolan samt om den spirituella rasism som återfinns, som en fundamental beståndsdel, i antroposofin.
Inget av detta innebär att varje antroposof eller waldorflärare per definition är rasist. Det betyder heller inte att Rudolf Steiner var en rasist, än mindre en rasist och nazist som skulle understött Hitler och folkmord. (Somliga antroposofer, efter Steiners frånfälle (och innan, för den delen), stödde däremot den tyska naziregimen. Somliga nazister var antroposofer. Somliga antroposofer var nazister. Historiskt sett går det knappast att komma undan.) Hur kritisk jag än är mot Steiner, inbillar jag mig inte för ett ögonblick att han hade bifallit att aktivt utrota människor. Jag tror inte heller att antroposofer och waldorflärare i allmänhet är rasister eller nazister.
Däremot är jag övertygad om att waldorfrörelsen och antroposofin har en historia som de själva måste hantera. Om man, som antroposofen och waldorfläraren Göran Fant, inte ens kan se att Steiners skrifter innehåller denna andliga rasism, då gör man sig blind för verkligheten. Det är en flagrant oförmåga att identifiera ens det uppenbara. För de flesta antroposofer spelar den här rasismfrågan nog en väldigt liten roll. Det är förståeligt. (I stor utsträckning beror det på att antroposofer inte betraktar andlig rasism som rasism.) Å andra sidan måste det ifrågasättas att Steiners skrifter utgör studiematerial under waldorflärarutbildningarna. Här talar vi ju inte längre om en privat livsåskådning, utan om skrifter och tankar som har avgörande betydelse för den undervisning som bedrivs i waldorfskolor. Eftersom litteraturen innehåller sådana beklagliga moment, kan man inte annat än undra om waldorflärare under sin utbildning tränas i att skilja Steiners någorlunda sunda idéer från hans strunt och–till och med eller kanske snarare i synnerhet–från hans skadliga idéer.
Dessa frågeställningar inskränker sig egentligen inte till de rasistiska momenten. Det handlar om en litteratur som på åtskilliga vis går tvärsemot etablerad kunskap och rationellt tänkande. Det är ett tankegods som är avigt att man betvivlar att en lärare, som hämtat sina kunskaper därifrån, har kapaciteten att på den bristfälliga grundvalen undervisa i ämnen som historia och naturvetenskap. Att läsa Steiner okritiskt, att ta honom på fullt allvar, kräver ett uppgivande av varje rationell intution. I vilken utsträckning hämtar då waldorflärarna sin ämneskunskap från icke-antroposofisk litteratur? Det jag har sett antyder att antroposofisk litteratur och Steiners egna verk dominerar kraftigt.
Waldorfförspråkarna är ofta snabba att uttrycka att allting ju har förändrats sedan Steiners tid; det har skett omvärderingar, man har kommit på nya tankar, hittat nya sätt att praktisera och undervisa. Det minsta man kan kräva av waldorfföreträdarna är då, menar jag, att de uttryckligen berättar vilka delar av Steiners läror som idag förkastas. Antroposofer brukar inte ha några svar på den frågan. Hur förhåller man sig till det faktum att Steiner betraktades som en klarseende, en människa med högre insikter?
Den till waldorfpedagogiken okritiska hållning som exemplifieras av bland andra skollagsutredningen är anmärkningsvärd och förhoppningsvis kan Bierls artikel medverka till att belysa varför.
it is not unusual for anthroposophists, when they are challenged or criticized or plainly not believed, that they resort to all kinds of personal put-downs. They say that we, who bother to read Steiner and discuss anthroposophy without being–or wanting to become–anthroposophists, we must be bitter, screwed-up, ignorant, asleep, unconscious… and so forth. Often they pity us. Today, @the_elibrarian said: “… you’re exhibiting elements of that fear thing I mentioned before.” Apparently, lots of us critics are fearful. That’s why we do what we do.
Now, let’s turn this argument around. Might it not be that people like the librarian project their own fears on us? The unconscious fear that when critics take Steiner’s work and point out the absurdity, it becomes all too obvious that things don’t really hold, that for every lofty spiritual idea that Steiner had, he also held numerous blatantly false opinions on facts and on the world as it is. Because, let’s face it: if the librarian posts a link to a Steiner lecture, and I quote from that lecture… and is then told that my quoting is a sign of my fear–a personal weakness on my part, not on the part of, for example, Steiner who is the source of the quote–then something is clearly lacking from the anthroposophist’s argument.
Is it that anthroposophists believe our engaging with Steiner’s work must mean we’re somehow deficient–we must fear, or hate, or trying to gain consciousness but being unable… or something? I’m certain that this is how they prefer to view it, since it means they can stay in their bubble of fantasy and continue to blind themselves to apparent contradictions and inaccuracies in the teachings.
I think people who say these things about us, that we’re fearful, do so because they feel their lives’ spiritual foundation moving when we so effortlessly can point out the absurdities–in the absurdities, anthroposophists see the face of reason, which turns their attention to their own doubts. They pretend to believe we are the ones who can’t cross over and accept anthroposophy–when in reality it is they who don’t dare let reason drive them away from what they hold dear, namely anthroposophy. And I’m not suggesting that if they embraced reason, this would drive them mercilessly away from anthroposophy. I don’t think it needs to. I think it would be quite possible to evaluate Steiner’s work critically and adopt whatever is good or meaningful, and discard anything that is inaccurate, nonsensical or… evil. But this is not how anthroposophists deal with Steiner’s work, at least not most of the time. Steiner’s thoughts were revealed truths. This is a problem. It also leads the anthroposophist to–unconsciously, I assume–fear that any critical evaluation would need to end in a total rejection. And that they can’t do.
But, again, they are fearing a ghost.
I call architecture frozen music.
J Eberhard citerar Goethe i artikeln ‘Applying Neuroscience to Architecture’.* Den känslomässiga responsen inför arkitektur är lika kraftfull som inför musik, menade Goethe. (Arkitektur som musik frusen i ögonblicket får mig att tänka synestesi igen.) Eberhard skriver också att
[t]he design of places and spaces that provide a context for human experiences—architecture—has a long and often distinguished history. The conscious, frontal lobe processes of shaping this context are only partially understood by architects and have yet to surface on the roiling waters of neuroscience studies. Even less well understood is the role of architecture in shaping human experiences.
Steiner skapade ett tempel, ett första Goetheanum; det brann. Han skrev, om sitt tempel, att det skulle fullborda en andlig strävan och att
[w]ith the powers that Spiritual Science can awaken in us, we must try to create an interior which in the effects produced by its colours, forms and other features, is a place set apart — and yet, at the same time, is not shut off, inasmuch as wherever we look a challenge seems to come to our eyes and our hearts to penetrate through the walls, so that in the seclusion as it were of a sanctuary, we are at the same time one with the weaving life of the Divine. The temple that belongs truly to the future will have walls — and yet no walls; its interior will have renounced every trace of egoism that may be associated with an enclosed space, and all its colours and forms will give expression to a selfless striving to receive the inpouring forces of the universe. [Steiner, And The Temple Becomes Man (från GA286)]
Till skillnad från äldre tiders tempel, ska inte exteriören komma i första hand, utan templets inre (–detta skrivet med förbehållet att Steiners idéer om forna tiders tempel funktion och utseende till stor del frammanats ur hans livliga fantasi, med behövligt tillskott här och var av fakta han insupit under sitt, uppenbarligen, rikliga läsande). Interiören,
… with its language of colours and forms, in its whole living reality, is an expression of the deepest spirituality that man can entrust to the sphere of his bodily nature. … This interior will set and maintain its own boundaries and at the same time open itself freely to the spiritual infinitudes. [ibid]
Det första Goetheanum, som brann ned, var byggt av trä och hade två kupoler, en mindre, en större.
Zwei nicht ganz geschlossene Zylinder, von nicht ganz geschlossenen Halbkugeln bedeckt, drücken aus jene Zweiheit des sich Offenbarenden und des die Offenbarung Entgegennehmenden. Und das Prädominierende der beiden Kuppeln wird dem, der sich dem Bau nähert, zur Andeutung bringen: es ist hier etwas umschlossen, das umhüllt wird, das sich aber offenbaren soll. [Citat Steiner, ur Lindenbergs Steinerbiografi, s 528f.]
Han skapade ett andra Goetheanum, som färdigställdes först efter hans död. Det andra Goetheanum är också radikalt olikt det första. Tvillingkupoler som tillsammans skulle förebåda en uppenbarelse.
Det andra Goetheanum under uppbyggnad.
Han menade att hans tempelkonst hörde till framtiden och skulle komma att få efterföljare
There will then be a chance for the work on this hill to find successors, so that many such centres of earthly and spiritual peace and harmony and love may spring up in the world … The god dwelt in the Greek temple, and the congregation can dwell in Romanesque or Gothic churches. Now let the world of spirit speak through the building of the future. [Steiner, Architecture as a Synthesis of the Arts, s 97f.]
Och nog fick Steiners byggnadsstil efterföljare, den specifikt antroposofiska arkitekturen, som förvisso är distinkt och rätt väl känd (inbillar jag mig). Men istället för förändringsprocesser–som Steiners egen mellan det första och det andra Goetheanum–tycks det ofta handla om färdigställa nog så välutformade efterhärmningar av den sena Steiners stil.
Modern waldorfskola, Stockholm. Men med ett ovanligt fyrkantigt fönster.
Steiner trodde också att konsten skulle förändra människan. Det första Goetheanum uppfördes samtidigt som första världskriget närmade sig. Hade konstverken rotat sig och spridit sig i kulturen, sa han, skulle människor påverkas av konstverkens former, och därefter inte kunna göra sina medmänniskor orätt, de skulle lära sig att leva i harmoni och fred; mänskligheten skulle gå från ondska till godhet. Det är ganska utopiskt, för det första, och kanske inte heller i samklang med Steiners visioner om kommande krig och fiendskaper, för det andra. (Nå, den senare invändningen beror, förstås, på vilket tidsperspektiv man anlägger.)
Friede und Harmonie wird sich ergiessen in die Herzen durch die Formen… wahre Heilung von Bösen zum Guten wird in der Zukunft für die Menschenseelen darin liegen, dass die wahre Kunst jedes geistige Fluidum in die menschlichen Seelen und Herzen senden wird, so, dass diese Menschenseelen und Herzen … dann, wenn sie lügnerisch veranlagt sind, aughören zu lügen; dass, wenn sie friedensstörerisch veranlagt sind, aufhören den Frieden ihrer Mitmenschen zu stören. [Steiner citerad av Lindenberg, s 550.]
För att återgå till inledningen, neuroarkitekturen: i And The Temple Becomes Man beskriver Steiner byggnadskonstens utveckling som en del av den mänsklighetens evolution som han “ser” i Akasha-krönikan (vilken är ett slags andevärldslig informationskälla, tydligen, där mänsklighetens samlade historia och lärdomar finns bevarade). Han talar om äldre tempel, om pyramiderna, om grekiska antika tempel… Jämför vad Steiner skriver om de kristna kyrkspirorna
… culminate in the spire which tapers upwards to the heights. [Steiner, And The Temple Becomes Man.]
med det Eberhard skriver i sin artikel
Semir Zeki once suggested that raising our eyes upward to see a spire on a cathedral was transformative–it stirs some primal notions of something ethereal.
Steiner igen
Every Gothic form seems to reach out beyond its own boundaries, to express the aspirations and searchings of those within the walls; there is everywhere a kind of urge to break through the enclosing walls and mingle with the universe. [...] Could any enclosed space make a more majestic impression than this — where even the enclosing walls seem to lead out beyond, where the interior space itself reaches out to the mysteries of infinite space? [Steiner, And The Temple Becomes Man.]
och Eberhard
Most visitors to one of the great cathedrals of Europe are overwhelmed with the ‘beauty’ of the interior setting on first entering the nave–in fact, cathedrals are designed with a narthex (entry way) that is small to prepare our minds for the awe inspiring experience that follows as we enter the nave.
För övrigt, Steiner trodde att tempelarkitekturens utveckling måste lyda under lagbundenheter och principer, uttrycka underliggande andliga realiteter, och att den nu måste förändras och bli något mer den varit, bryta igenom de gamla formerna
…the urge is to break through these forms, to break through their boundaries in such a way that they lead out beyond all enclosed space to the weaving life of the universe.
It is for us to make the beginning, although it can be no more than a beginning, an attempt … rather like the temple which having been once whole and perfect in itself, strove in the Church of Christendom to break through its own walls and make connection with the weaving life of the universe. [Steiner, And The Temple Becomes Man.]
Det andra Goetheanum under färdigställandet.
Ja, jag älskar de där trappkonstruktionerna. (Och så tycker jag att det är något alldeles särskilt med byggnader som ännu inte är färdiga. Byggnadsställningar och öppna fasader och sådant. Som att man kan se in, som ett dockhus. Jag mindes alltid vår bilbrand när jag var jätteliten så här: i närheten av platsen där bilden brann stod ett hus, ett flervåningshus, utan framsida. Det var exakt som ett dockhus, man såg in på människor, som om man öppnat fasaden på ett dockhus. Fast bilen brann upp på en skogsväg, mitt in i skogen, och det fanns inga hus där, har jag fått höra senare. Jag måste ha drömt det där om huset utan framsida. Att bilen brann upp i skogen och att jag visst var kissnödig är dock fakta som gått att verifiera mot–någorlunda–tillförlitliga källor. Ja, jag var väldigt liten, väldigt väldigt liten. Men jag drömde om hus utan fasader, dockhus ute i skogen, dockhus med riktiga människor i.)
_________
*Eberhard, J. (2009). Applying Neuroscience to Architecture Neuron, 62 (6), 753-756 DOI: 10.1016/j.neuron.2009.06.001
Läs också Roger Rawling’s post about Goetheanum as a cathedral.
jag har drömmar som återkommer. Så länge jag minns har jag drömt om att jag befinner mig inuti byggnader och att jag förflyttar mig inuti dessa byggnader. Det är trapphus, lägenheter, bibliotek, antikvariat, palats. Ibland extravagant, ibland enkelt, även om det runt varje hörn alltid finns något oanat. Ibland är inte bara byggnaderna magnifika. Ibland är det utsikterna som är mest fantastiska. Jag drömmer om uteplatser med udda utformning. Om Stockholms-vyer. Om tak, skorstenar, gångar, korridorer, dörrar som leder till det överaskande, väggar fyllda av böcker, vindlande antikvariatsgångar med hyllor upp till taken… (I mina drömmar finns ett alldeles utsökt antikvariat i en stor källare, till vilken man kommer nedför en vindlande trappa. Vindlingar och prång, smala gångar. Mörkt, ruffligt, men högt i tak och böcker upp till det.)
Jag drömmer sällan om raka linjer. I mina drömmar är det inte heller någonsin 50-tal. (Jag vaknar till min egen vardag, besviken för det mesta.) Inte är det vanligt, tråkigt 60-, 70-, eller 80-tal heller. Det riktigt moderna kan nog figurera någon gång ibland. Också det stilmässigt obestämbara.
Fönster och fönsternischer är intrikat utformade och placerade. Inget är som man är van vid. Förr drömde jag alltid mardrömmar, men det gör jag inte så ofta numer. Också mina mardrömmar är och har varit mystiskt arkitektoniska. (En av de första drömmar jag minns, jag måste just ha börjat i lekskolan, handlade om att jag försökte dränka (jo!) ett barn i en utsökt vacker 1800-tals fontän på ett torg framför en låghus i äldre stil… något slags entréebyggnad. Jag tog en färgglad boll och pressade den under ytan. Sedan gjorde jag detsamma med barnets huvud. (Det var ingen mardröm i egentlig mening, faktiskt, men det var en mycket märklig dröm.)
Jag har har haft mardrömmar där jag rört mig nedför vindlande trappor. Breda trappor, slottslika trappor. En av dem såg ut ungefär som den här trappan i Goetheanum.
När jag såg det här fotot blev jag ställd. Jag hade länge kvar en bild jag hade ritat, efter att jag vaknat, av den trappa jag hade drömt. Jag hade ju aldrig sett Goetheanum-fotot då; det här var 1995 ungefär. (Men jag hade varit i Goetheanum. Och i Järna. Och i skolan jag gick i, förstås. Det var kanske därför jag någon gång började drömma drömmar och mardrömmar om arkitektur, om byggnader, om mystiska detaljer i byggnadskonsten. Nä, kanske inte, ändå. Det hade nog inget med saken att göra. Men visst kan man se att det ena kunde ge inspiration till det andra, alldeles utan att vara själva orsakaren.)
Jag tror att Järna är fantasifullt nog, åtminstone i jämförelse med den vanliga byggnadskonsten; mot Dornach är Järna ändå intet. Dock. De bygger fortfarande likadant. Alla antroposofiska byggnader tycks hämta sin inspiration från en och samma mall. Steiner sa ju att arkitekturen måste tala till andliga “realiteter”, spegla och främja människans andliga evolution. (Han talar för övrigt, precis som waldorfskolan gör, om tanke, vilja och känsla som ska manifesteras i byggkonsten. Se exempelvis GA 287, om byggnaden i Dornach.) Men det lustiga är kanske att Steiner själv ändrade ganska mycket på antroposofins huvudbyggnad, dess tempel–från det första Goetheanum, som brann ned, till det andra, som står än idag, och där trappbilden ovan är tagen.
Det första Goetheanum med sina tvillingkupoler till vänster; det andra Goetheanum till höger.
Jag har funderat lite på Steiners arkitektur och konst. Hans målningar och teckningar är sådana att… de får mig att tänka på konstnärer som Munch och Hill, även om de är mindre intressanta (jag vet inte precis om jag tycker Steiner var någon större konstnär). Men de har något av psykotisk hallucination över sig. Också i arkitekturen finns något som är drömskt, byggnationer som vanföreställning. Sådana vanföreställningar som återfinns i drömmar. Om man drömmer om sådana här saker.
Läs förresten Anders Sparrings nu nästan två år gamla blogginlägg. Där beskriver han Järna-arkitekturen som vanföreställningar och byggnaderna som utomjordliga. Han skriver om fantasin att vattentrapporna om natten magiskt kunde vända riktning på vattenflödet. Och så vidare.
Jag tycker att han beskriver något som är otroligt verkligt också för mig—fascinationen för de här sakerna, och den här mångbottnade… jag vet inte… suggestionen. Som att det inte bara var hus, liksom. Som att vattnet nog ändå skulle kunna vända riktning en sådan där natt och börja vandra upp för vattentrappan. Som att det alltid funnes något mer. Iscensättningen av Steiners hallucinationer är verkligen någonting förfärligt speciellt. Antroposofins skadeverkningar, kan jag tänka, är säkert tätt förbundna med detta; om än på något oändligt mångfacetterat sätt.
Någon gång ska jag återvända till Dornach och se Goetheanum igen.
I’m still waiting for it. Percy Bratt, your friend–yes, you know who–has threatened me with a lawsuit several times. I am supposed to pay heavy fines for defaming waldorf pedagogy, anthroposophy, anthroposophists, well, lots of things (sometimes it is hard to know exactly what). In your name, public discussions on waldorf education, Rudolf Steiner and anthroposophy have been successfully terminated and deleted on numerous British internet forums. Yet you sign an article in this morning’s newspaper, calling for legal means enabling action against those nasty ones, those who “libel” others (and defame the spiritual beliefs of others, right?)–people like me, I assume–and, oddly, at the same time you are (superficially?) defending free debate on the internet.
What is this, but hypocrisy?
I would like a definite answer, but I don’t think I’ll ever receive one. I want to know whether you stand behind those law suit threats that are made in your name or that suggest there’s a top lawyer supporting them.
Last time I was threatened was in June this year. I was told that if I wrote that your friend made false descriptions of me, I was libelling him, because I was in effect saying he was lying. Which he was, by the way. So, yes, when I said he was lying about me, I was guilty of libelling him, because he does not think he is a liar. This was a cause for legal action, he told me. I would have to pay the consequences. Where is that law suit, Percy Bratt? I’d like to see it. I’d also like to see the law suits pertaining to incidents last year. Your friend told me I was going to be sued, and that I was to pay lots of money, if I dared break the orders he gave me. I have repeatedly done so, and am still waiting for the lawsuit.
Last year I wrote you an e-letter, Percy Bratt, and informed you that your friend is using your name and the name of your law offices, when he directs threats to British discussion board administrators. Threats containing your name have been published. Yet, apparently, your friend is continuing to shut down discussions, seemingly using the same methods as last year. Have you done anything to ensure that he is not relying on the credibility and authority of your name and that of your law offices?
I gather my email had no effect whatsoever. You could at least have the fucking decency to tell me that you do not–in reality, this place where we non-anthroposophists live–have any intention of launching any of these lawsuits against a former waldorf student, regardless of the threats your friend is making.
Is it possible that this is all a charade? After all, anthroposophists sort of have a history of relying on unfounded libel suit threats to protect the movement from unwanted negative attention. It happens over and over again. And sometimes, the people who threaten us, are the ones who really ought to be sued, because they describe us as Nazis, terrorists, forgers, and so forth. But we know that any attempt to put a halt to it is futile and doomed to fail. We have to endure it, because once we were naïve enough to believe we could criticize this spiritual movement, anthroposophy, in full freedom. That we wouldn’t have to live our lives waiting for that letter from a supposed civil rights lawyer slash anthroposophical guard dog to appear in our mailbox with an actual legal threat.
I do believe one thing. If it is true that, as you write in the article, people who publish statements that “harm” others should be prepared to bear the legal consequences of what they do, then it is also equally true that if the “victims” want to bring these lawsuits, they should act on it, rather than repeatedly threatening it. Because it is, I tell you, not pleasant to get these threats. You should not threaten somebody with a lawsuit unless you have the intention of following through. It is unethical. Also, lawsuits aren’t appropriate solutions to correct all sorts of wrongs. If you don’t agree with somebody, it may sometimes make sense to accept it is so. Or engage in a debate about it, express your own views, argue for what you believe is right. It’s not appropriate to require that the person, with whom you don’t agree , be shut up. The law becomes a farce when it is used for those purposes.
Since you appear to be the legal representative of your friend–who is, I gather perhaps more a friend of your anthroposophist/waldorf educator wife–who also happens to be the person hauling threats and all sorts of shit towards me, maybe–just maybe–you have an obligation to come clean here. You file that lawsuit on behalf of that asshole friend of yours.
So that I can, as you put it in the article, continue thereafter to enjoy the “free flow of information, ideas and debate” on the internet. Either there is cause for a lawsuit, or there is not. I don’t appreciate being kept in limbo.
Next I will re-post a message I wrote on the critics list last autumn. It isn’t very pleasant, but I believe it gives a pretty good idea of what it feels like, at times, to live like this.
Edit: Other blog posts on the topic, i e the newspaper text (not Bratt specifically, he co-wrote it with somebody else), although these posts are in Swedish.
Second edit: Diana asked me to explain a few things, and I thought I could as well add this explanation here, for what it’s wort. So here it goes. read more…
RSS - Posts
