en obeslutsam tjusning

Saltå Kvarn växer. Igen. Det är alldeles uppenbart att det finns en marknad också för livsmedel odlade på det där magiska viset (jag borde veta, jag äter dem ju). Min förtjusning är ambivalent, för jag är av den rationella sorten, hoppas jag. Jag har inte mycket till övers för en jordbruksfilosofi som vuxit fram ur Antroposofias jord, som Steiner uttrycker saken. Jag hade ju någonstans antagit, att Saltå kunde växa, därför att de skippade det biodynamiska. Men vad säger man om att den biodynamiskt odlade arealen ökat 10 gånger på 5 år?

Jag vet inte; jag är absolut obeslutsam.

Men jag tror att det är som så att den som skrev att Saltå har vinnarbeteende, den har helt rätt, kanske utan att veta hur mycket rätt. Saltå har alldeles uppenbart ett alldeles utomordentligt självförtroende, och ett äkta, attraktivt sådant, kanske därför att Saltå, till skillnad från andra antroposofiska verksamheter, har ett självklart existensberättigande (om inte annat på grund av den ekonomiska lönsamheten).

Den första gången jag kommenterade ett inlägg på Saltå kvarn-bloggen–ett inlägg där Johan Ununger behandlade (beklagade?) “sektfördomarna” mot antroposoferna i Järna–då trodde jag att det skulle dröja ungefär några röda sekunder innan Johan visade att de minsann var lika sektaktiga som han intensivt framhållit att de inte är. Andra och tredje och fjärde gångerna jag återvände till bloggen, trodde jag att nu, nu har de nog bannlyst mig från kommentarerna. Men inte, fortfarande inte. Och det viktiga här är inte argumenten, för det är ofta jag inte håller med–jag tycker, till exempel, fortfarande att man alltför lätt viftar bort kritik som “fördomar”–, utan att Johan (och Lena, på Saltå-bloggen, inte att förglömma!) helt och fullt, i handling, visade att åtminstone somliga fördomar inte alltid måste stämma. Och, ok, Johan Ununger blev lite stött när jag obetänksamt konstaterade att han tycktes mig vara antroposofisk nog för att kallas antroposof; men på något vis blev detta inget att på antroposofiska manér riva upp himmel och jord för. (Och jag är ännu inte bannlyst från kommentarerna–faktum är att jag ganska snart kom att tycka att Saltå-bloggen hade andra förtjänster. Så jag slutade reflektera över om de skulle kicka ut mig eller inte.) Man behöver helt enkelt inte sektbeteende, om man har självförtroende. Inte om man är en vinnare, inte om man är stor nog ändå och kan strunta i om folk tycker man är knäppig, sysslar med hokus pokus och magi och sådana där fördomsfullheter.

Biodynamiska stadskossor? de har åtminstone horn!