vackra stenar

Om att locka med yta istället för med innehåll, en vidareutveckling (eller snarare, glidande från ämnet) på min kommentar hos deepedition. Jag skrev att

“den aspekten [existerar] att när man fluffar undan eller skyler över det verkliga ideologiska, religiösa eller andliga fundamentet, så riskerar man att människor känner sig svikna eller förledda den dag när detta underliggande sticker upp sitt tryne. [Antroposoferna] skulle få färre “kunder” genom att tala om antroposofins plats i waldorfskolan, men de skulle å andra sidan undvika att göra ett antal människor så heligt förbannade som människor tenderar att bli när den överfluffade verkligheten visar sitt rätta(re) ansikte. / Och alltihop handlar ju om att man vill nå, omfatta, en större grupp människor än den egentliga målgruppen, än den grupp som faktiskt håller med om läran i fråga.”

Det har jag sagt många gånger, men det är precis så det är; och samtidigt är det en fullkomlig självklarhet som antroposoferna vägrar att ta på allvar. Det är som att de inte kan förstå varför någon skulle opponera sig; eller ens att människor har rätt att opponera sig, reagera, kritisera. Ändå sker det, igen och igen, trots att de flesta som har anledning att vara kritiska inte är det annat än i slutna sammanhang, och inte som jag, öppet gafflande om än det ena, än det andra. Problemet antroposofin har är att när den i sina verksamheter riktar sig till människor som inte omfattar de grundläggande antroposofiska fundamenten, kommer den att ådra sig missnöje. När föräldrar förstår att de själva och deras barn hamnat i en situation där idén om karma influerar hur barnet behandlas, blir de förståeligt nog förbannade. (Och oftast känner de ju inte ens till att det är precis det som skett; det enda de lyckas räkna ut, om de inte kommer i närmare kontakt med antroposofin, är att deras barns utsatthet eller lidande negligeras.) Då vet de, att den glimrande ytan–det barndomens paradis, som enligt förespråkarna existerar i waldorf, men inte i den materialistiska omvärlden–inte var annat än kattguld. Antroposofens svar är då, att man ska sticka därifrån och hålla truten. Man är ett “enskilt fall” och också här kommer karma-tanken väl till pass. Du har själv bringat din olycka till dig. (Har du alibi för missdåd i dina tidigare inkarnationer? trodde inte det…)

Men, till antroposofernas irritation, det är faktiskt så att vi, som mer eller mindre offrats på antroposofins altare–och alla andra som har en åsikt–har rätt att uttrycka vår mening. I synnerhet vi som fått utstå waldorf-”pedagogiken” har all rätt i världen att tala om exakt de spirituella och andliga föreställningar som waldorfskolan dränks i, och som medverkat till att vår vistelse där varit svåruthärdlig. Antroposofin finns i waldorfskolan, eftersom waldorfskolans existensberättigande är antroposofin. Waldorf kan inte finnas utan antroposofi, och den som väljer waldorfskolan har rätt att veta vad detta innebär. Att allting man gör i waldorf är en direkt konsekvens av en världsåskådning som i sin grund handlar om att tro, inte om att veta, inte om filosofi, inte om något annat–det handlar om den praktiska tillämpningen av en mans andliga visioner.

Antroposofins yta är något så när tilltalande, ägnad att inte stöta bort någon, tillräckligt tam för att inte förarga; frågan är vad man upptäcker när man skrapar på den, och vilka ljusskygga element man då kommer i kontakt med. De finns fortfarande där i kärnan, och är den urblekta elitens, image-makarnas, underhuggare. Dessa står inte i prediksstolen och uttalar vackra, men intetsägande, ord; istället försöker de gräva ner liken innan de sista dödsryckningarna avtagit.

Le, annars kommer vättarna och tar dig.

________
Tillägg. Det paradoxala är att den tolerans och acceptans som, åtminstone delvis, kännetecknar ytan är fantasi, i verkligheten är antroposofin (och waldorfmiljön) allt annat än tolerant och accepterande gentemot det avvikande. Men man lockar gärna alla sorters människor till ett fängelse, genom att uppvisa en imaginär frihet.

About these ads

Tags: antroposofi