martyrskap som livsstrategi

Judith von Halle, den katolskinspirerade, antroposofiska författarinnan från Berlin, hävdar sedan ett antal år tillbaka att hon lever utan att inta näring och att hon varje vecka återupplever Kristi korsfästelse. Händerna sägs ha blödande sår, som uppstår alldeles av sig själva. Judith von Halles har genom sitt martyrskap skapat en persona som förenar antroposofi med det kvällstidningsaktigt makabra. Hon har en kommersiell potential, som också folket i Goetheanum upptäckt, trots att von Halles förehavanden från allra första början skapat kontroverser. (Över huvud taget är kombinationen katolicism och antroposofi inte konfliktfri, och därtill kommer detta skandalartade utåtagerande! Ja, paradoxalt nog. Trots att von Halles korsfästelselidanden inte ens förevisas för publik, tar hennes andlighet vägen via det kroppsliga. Det fysiska lidandet tilldelas en plats jag tror man kan säga det vanligtvis inte har bland antroposofer, trots, eller kanske på grund av, deras relativa asketism.)

I Dagens Nyheter skriver Kärnborg om den “metafysiska, eller sakrala sidan av självskadandet, den som medeltidens helgonadepter visste allt om.” Liksom tidigare historiska figurer och allehanda galningar, skadar von Halle sig själv “för att nå högre andliga stadier.” Och antroposoferna runt henne strider om fenomenet. Till synes halvförnuftiga antroposofer, i sina öppna sinnen, vägrar inse att det är en fysisk omöjlighet att leva utan föda och att det är uteslutet att von Halles stigmata uppkommer genom övernaturlig intervention. De vill inte se patologi, utan förbli i förvissningen att mirakel kan inträffa. Och, samtidigt, för en del antroposofer tycks von Halles succé lite smått pinsam; den framhäver det irrationella i antroposofin. De vill kanske ha vänliga mysterier, men inte blommande galenskap. von Halle överträder gränsen, med råge.

Om man så vill kan man kanske se Judith von Halles metoder som en utmaning mot det antroposofiska mansväldet i Dornach, en frigörelse från de mansdominerade hierarkierna, såsom för medletida helgon i ett kvinnoförtryckande samhälle. Å ena sidan har von Halle givits plats som föreläsare i självaste högborgen Goetheanum (möjligen av rent kommersiella skäl, hon är en populär antroposofisk författare), å andra sidan har högste antroposofen–den internationelle generalsekreteraren, Prokofieff–givit ut en bok där han, med tydlig adress till von Halle, diskuterar stigmatafenomenet i antroposofisk “belysning”, och begrundar dess faror och risker.

Den bästa oberoende artikeln om Judith von Halle är kanske Der Spiegels “Vier Jahre Nulldiät”. Där berättas om att von Halle sedan påsken 2004 upplever Kristi korsfästelse, med blödande stigmata på händer och fötter som resultat, och att hon sedan dess inte ska ha intagit någon mat. Hennes sinnesupplevelser ska också ha genomgått en genomgripande förändring. De konflikter von Halles tillstånd medfört inom det antroposofiska sällskapet berörs också i den läsvärda artikeln.

För några synpunkter från Goetheanum rekommenderas ett ställningstagande (om att leva utan mat) från den medicinska sektionen samt ett spännande dokument från det antroposofiska sällskapet år 2005. I det förstnämnda kan vi läsa att övergå till en existens utan intag av näring är en ganska radikal livsstilsförändring. En annan antroposof, Michael Werner, sägs också leva på endast luft. Detta fenomen benämns som “paradigmskifte” inom näringsläran samt även en utmaning mot traditionella naturvetenskapliga förklaringar av hur människan fungerar. Medicinsektionen frågar sig om det är “förnuftigt” att leva utan näring, och fastslår att livsstilens effekter möjligen kan uppfattas som nära-döden-upplevelser (!). Detta var faktiskt inget som gurun själv, Steiner, någonsin rekommenderade, påpekar de.

Det senare dokumentet är en skrivelse från sällskapet i Goethanum med anledning av kontroverserna kring von Halle i det lokala Berlin-sällskapet. De påpekar att, ur antroposofisk synvinkel, är stigmata ett fenomen som kan ifrågasättas, även om de inte vill ifrågasätta att von Halle faktiskt uppvisar stigmata. De har således inga problem med att acceptera att von Halle har drabbas (eller drabbar sig själv, min tolkning) av stigmata, däremot vill de distansera sig från tolkningen av fenomenet. Dess syfte och manifestation är, ur antroposofisk synvinkel, tveksam; likaså är de förekommande (eller de av von Halle föregivna) andliga förklaringarna tveksamma, åtminstone i den mån dessa förklaringar påstås härröra ur antroposofin (von Halle har ju författat ett antal böcker där hon använder antroposofin i förklaringarna av sina upplevelser). Kritiken går ut på att företeelser liknande denna representerar en gammeldags spiritualitet, något omodernt, och med detta finns risker förenade. Dessutom är sådana andliga uttryck kroppsbundna, det är, sägs det, inte en framtidens typ av andlighet (en andlighet som frigörs från det fysiska). Därför oroas skribenterna av att von Halle (och hennes medarbetare) har beskrivit von Halles upplevelser inte som tecken på sjukdom, utan tolkat symptomen som tecken på hur mänsklighetens framtida hälsa kommer te sig. Deras förklaringsmodell utgår alltså från den högre nivå av andlighet som också Kärnborgs artikel nämner. Självskadande som entrébiljett till de högre världarna?