jagad

jag försöker att inte bry mig om det, men jag känner att jag ständigt är jagad. Att varje meddelande jag skriver, varje blog- och foruminlägg, varje kommentar granskas av illasinnade gnomer. Eller åtminstone en sådan.

Och jag vet att varje gång jag konverserar med någon offentligt, på internet, så tar jag risken att den personen jag konverserar med blir kontaktad av min stalkergnom. Och att den personen kanske blir pepprad med “information” som visar hur otroligt förfärlig jag är. Hur jag ljuger och inte går att lita på. Hur jag är allmänt beklaglig. Hur jag är bitter. Hur jag vill, tänker och tycker både det ena och det andra som jag aldrig någonsin velat, tänkt eller tyckt.

Jag kan ju tycka att, ska jag verkligen behöva ha det så? Var det priset jag skulle betala för att jag en gång valde att gå ut och säga vad jag tycker om waldorfskolan? För hur det än är så spelar det inte någon roll att jag inte är särskilt paranoid av mig–att jag inte vill vara paranoid av mig–, att jag försöker strunta i alltihop, när jag gång efter annan blir påmind om vad den här personen faktiskt gör.

Det rör mig inte i ryggen att just den här personen tycker att jag är hemskt, vad jag motsätter mig är att andra människor prackas på rena fantasier, vars syfte är att få mig att verka totalskruvad. (Och saken är att jag blir totalskruvad av det, för jag blir så ursinnig.)

Jag avskyr att få veta, igen och igen och igen, att människor inte vill kommentera blogen eller att de inte vill konversera på twitter… att de bara vill säga mig saker privat. För annars får de någonting oönskat på halsen. Dessutom avskyr jag, kanske ännu mer, att veta att människor som inte känner mig, blir matade med “information” som gör att de avstår. Antingen för att de på allvar tror att jag är en riktigt hemsk människa, eller för att de är övertygade om att det är bäst att dra sig ur omedelbart, så att de inte också får gnomen i hasorna.

Värst är att aldrig veta den verkliga omfattningen av den här personens verksamhet. Att jag har blivit så misstänksam mot allt och alla. Eller snarare, att jag precis som förr inte är särskilt misstänksam först, förrän plötsligt tvekan slår klorna i mig.

Och när jag blir arg så säger jag att hans beteende är ett tecken på vad antroposofin och antroposofer egentligen går för. Att han bevisar precis det som vi kritiker säger om antroposofin; att den gör människor till fanatiska blindstyren. Sedan ångrar jag mig alltid lite, för jag vet att det inte nödvändigtvis är till fullo sant. Jag vet att det handlar om en extremism som inte är helt och hållet representativ för alla andra antroposofer. Det hade kunnat handla om frimärkssamlande eller hunduppfödning, men nu råkar det ju handla om antroposofi. (Och att antroposofin är en allomfattande världsåskådning gör nog mest saken värre, är jag rädd. Kritik mot antroposofin är per definition en attack mot… sanningen?)

Men av alla enfrågefanatiker är det bara de besatta antroposoferna som antroposofikritiker “drabbas” av. Fanatikerna är som extremversioner av de där waldorfanhängarna som låtsades som att man inte existerade längre; de som inte längre kände igen gamla bekanta, bara för att de gamla bekanta valt en annan väg. Bara väldigt mycket värre.