tips och kommentarer

Thomas Lerner skriver idag igen om antroposofi, och om, ja vad vet jag, allt möjligt annat, i Dagens Nyheter i en artikel om bland andra antroposofen Christian Egge och “konsten att vara människa”

Jag vet inte ens vad jag ska säga om den artikeln. Jag vet inte om DN lyckas överträffa sig själv i undermåliga artiklar. Thomas Lerner skriver ju inte ens intressant om de här sakerna. Han bara blajar. Då funkar det inte att vara så okritisk som han är. Det finns ingen substans alls i texterna. Och just den där texten är så dålig att man inte ens begriper vart den är på väg. Det är inte bara att han är beundrande och okritisk, han lyckas dessutom vara totalt ointressant! Artikeln är intetsägande och känns hafsigt hopkommen. Texten går från krigsminnen, till lantbrukskollektiv, till minnesförluster; någonstans börjar man funderar på om författaren drabbats av amnesi under skrivandet, och glömt vad det var han höll på med. Nedslagen i de olika predikamenten är omotiverade och sammanhanget alltför diffust, till och med obefintligt. Men man ska väl förstå att den antroposofiska världsbilden kan rädda oss från vår mentala splittring. Eller något. Man känner i alla fall behovet av sådan räddning efter att ha läst artikeln. (Thomas Lerner är en av de nyttiga waldorfföräldrarna antar jag, även om han inte precis höjer nivån på DNs artikelskatt.)

Det jag skrev tidigare om Lerners artikel på Insidan om biodynamiskt trädgårdsarbete gäller nog ganska väl även här, på ett generellt plan:

Jag tycker att man av DN ska kunna kräva något mer än det där. Jag kan inte se att det hade varit omöjligt att göra en seriös och bra artikel om ämnet. Det utesluter ju verkligen inte att man i en sådan artikel inkluderar både “livsvisdom” och känslor från intervjuade parter, exempelvis, men kruxet är ju hur man hanterar och analyserar materialet, och sedan hur man presenterar det. Det skulle kunna bli ett riktigt bra reportage. Lerner misslyckas ganska kapitalt, tycker jag.

Allt förutsatt att DN inte gör anspråk på att producera annat än fiktion på Insidan, men det intrycket har jag inte fått precis…

Nu några reflektioner från och kring VoF-diskussionen Frågelåda om antroposofi

Det fundamentala misstaget, eller vad man ska kalla det, är förstås att envetet fortsätta benämna antroposofin en vetenskap. Det är där antroposofen stöter på motstånd. Antroposofin faller helt enkelt inte under definitionen för vetenskap. Nå, om man kallade antroposofi för konst eller livsåskådning, vore problemen mindre; de skulle inte uppstå enbart på grund av definitionsmotsättningen. Ingen kan direkt invända mot att antroposofen menar att antroposofin är en berikande upplevelse för antroposofen. Så länge den upplevelsen inte skadar någon annan, går det inte heller att invända mot antroposofens rätt att söka denna upplevelse. Man kan tycka att den är uppåt väggarna galen, men på det hela taget, den utger sig inte då för att vara något den inte är. (De som i diskussionen tog upp detta med antroposofins nyspråk avseende vetenskap, hypotes med mera, har alldeles rätt. Antroposofin är ett nyspråk. Man vill ibland inte erkänna att andra människor använder dessa begrepp i en helt annan mening än antroposofin gör. Vetenskap och hypotes betyder ju just, ute i den icke-antroposofiska verkligheten, specifika saker. De antroposofiska konceptionerna av dessa begrepp överlappar inte särskilt väl de gängse.)

Ökar antalet antroposofer?

Det är lite svårt att egentligen säga, eftersom antalet antroposofer inte är synonymt med medlemmar i de antroposofiska sällskapen. Ahern [Sun at Midnight] presenterar medlemsskapssiffror för ett antal länder, och nej, medlemsantalet växer inte nämnvärt, om alls. (Steiner lär ha förutspått en rätt massiv medlemsökning, men den har inte materialiserat sig…) Men, som sagt, medlemsskapssiffror är svåra att använda just för att det är osäkert hur många som ansluter sig till antroposofi i någon mening, utan att för den skull bli medlemmar.

Jag vet inte hur man ska se på rekrytering via skolorna. Man får väl räkna med att många antroposofer sätter sina barn i waldorfskola, och att det inte är ovanligt att antroposofer har föräldrar/familj som också är/var antroposofer. Jag har ingen aning om det är vanligt att barn som inte kommer från en antroposofisk miljö blir antroposofer som vuxna. Det vore intressant att veta. Men även här finns det en komplicerande faktor: människor kan ha en massa antroposofiska idéer, som de kanske fått via skolan, utan att vare sig definera sig som antroposofer eller bli medlemmar i sällskapet. De är “positiva till antroposofi” osv.

Jag vill också tillägga där att åtminstone en del antroposofer menar att anslutningen till antroposofin i mer formellt avseende inte är viktig: exempelvis skrev Peter de Voto en gång, i ett inlägg han senare raderade, att antroposofisk verksamhet i traditionell betydelse är mindre viktig nu för tiden, emedan antroposofin redan “inkarnerar” i människor; det vill säga, att antroposofin är levande i människor utan att de är medvetna om antroposofin. Vilket väl, antagligen, förklarar den genenta diskrepensen mellan de medlemstal Steiner förutsåg och den faktiska, formella anslutningen till antroposofin år 2009…

Antroposofer och ockultism

Det är nog väldigt olika. Jag tror Kristoffer är välbekant med teosofi och ockultism (avdelningen för det uppenbara!). Indirekt är ju alla antroposofer bekanta med det, eftersom Steiner plockade massor från teosofin. Och jag tror ju att antroposofer som är verksamma inom waldorf är väl så medvetna om vad de inte skyltar med, det vill säga, om man talar om antroposofi alls, så är det om de mer presentabla delarna (luddigt flum funkar bäst). Och så finns det de antroposofer som skriker i högan sky om man nämner ordet ockultism i samma mening som antroposofi, de tycker uppenbarligen att ockultism har en obskyr klang som de inte vill förknippa med antroposofi. (Men man kan ju praktisera ockultism utan att kalla det ockultism. Och vara antroposof utan att definiera sig som en självmant.)

För övrigt, noteras de poetiska kvaliteterna i utrycken andemänniska vs människoande, samt min, uppenbarligen, otraditionella (i Steinersk mening) översättning. Det senare är otvivelaktigt att föredra, menar jag! Sedan talades om vem som egentligen väcker vem, och så vidare. Det är förstås en ganska vanlig tanke bland antroposofer att vissa är vakna, medan andra sover, eller är omedvetna, om man vill vara finkänsligare. Waldorfskolan, har jag hört många gånger, har elever som väcks till medvetande. Till dem som säger så brukar jag säga att de kan ju ringa till vilken annan vanlig skola som helst och höra hur många medvetslösa elever de har närvarande i dag. (Ah, just ja, det är ju sommarlov. Men ring i höst vettja!) Det kanske låter som jag snackar i nattmössan nu, men jag minns att det var fullt av medvetna elever i skolan. Vad gäller waldorfskolan är jag mer tveksam. I varje fall när det gäller lärarnas medvetandegrad. Nåväl.