tystnad tystnad tystnad

jag får frågor om varför jag gör det jag gör, och om jag gör det för att jag tror att jag gör någon nytta, och om jag skulle göra det samma om jag visste att det gjorde mer skada än nytta. Eftersom liknande frågeställningar återkommer, kan jag bara dra slutsatsen att människor undrar. Jag kanske tycker att jag har förklarat, men det betyder inte att det har lästs eller att jag faktiskt lyckats förklara. Oftast tror människor att jag för ett krig, går till attack eller ger mig hän åt något slags personlig vendetta. Att det inte är så konstigt att antroposofer skyr mig (och säkert andra) eftersom de med visst berättigande, förmodar jag, inbillar sig att min önskan är att slakta dem på ett eller annat vis.

Men jag kan lika gärna säga utan större omsvep–här och för envar som är intresserad och som kanske hyser föreställningar om vad jag tror och inte tror–att min avsikt inte är att göra nytta för waldorfskolan. Det är naturligtvis något jag inte kan göra, det är inte min uppgift. Vare sig jag har en tagg i sidan åt waldorfskolan eller inte. Sedan kan man väl i och för sig se det som så, att om människor talar om vad som var fel, har waldorffolket en chans–vilken de inte är särskilt benägna att ta, skulle jag tro–att fundera över vad de ska göra för att inte råka ut för en till av min art. I vilket fall som helst är den eventuella nyttan en bieffekt, inte min intention. (I straffrätten hette sådant förr eventuellt uppsåt. Jag har eventuellt uppsåt till bieffekterna: Jag hade gjort det jag gör även om jag visste att de kunde inträffa.)

Sedan kan jag tänka, emellanåt när jag är mer optimistisk, att någonstans kanske det sitter en förälder med ett barn som är som jag var, som far illa av waldorfskolan. Jag tänker att det finns en minimal chans att en förälder funderar en gång till på om det verkligen är så bra det här med waldorf. Om det är sant att, som waldorffröknarna säger, barnet inte far illa, fastän en hel del tyder på att så är fallet. Skulle det då vara så att de–på grund av något jag eller någon annan, som har liknande perspektiv som mitt, har skrivit–kommer att se på sitt eget barn på ett annat sätt och upptäcka att saker är precis så fel som de instinktivt tycktes vara, då kan i det individuella fallet effekten vara nyttig. Men jag gör mig inga illusioner; jag tror inte att det här inträffar särskilt ofta, om ens alls. Tanken på det finns, men den utgör inte mitt motiv. Jag kan bara önska att jag vore så altruistisk.

I själva verket har det nog alltid varit ett egoistiskt projekt, om än med allehanda altruistiska rättfärdiganden som kommit till användning alltmedan jag försökt finna något slags mening själv. Jag gör det jag gör för att jag måste göra det, för att det är till nytta för mig, för att det är till glädje för mig. Det är egentligen inget annat än fullfjädrad egoism. Jag är övertygad om att jag inte ens hade börjat rota i denna råddiga del av livet om jag inte haft något slags omedveten, eller halvt medveten, insikt om att det var precis vad jag måste och behövde göra. Rota. Det är, för att parafrasera något antroposofiskt, en beklagansvärd miss som samtidigt var meningen.

För det här är djupt paradoxalt. Rudolf S satte mig i skiten men befriade mig också från den, eller, ja något åt det hållet. Trettio år senare, men likväl.

Jag gör det därför att en gång för väldigt länge sedan så råkade något inträffa som faktiskt kom att förändra allting. För det gjorde det. Det går inte att ta bort. (Jag vet inte om jag vill det heller.) På något dubbeltydigt och patetiskt vänster känner jag det nästan som att det jag gör nu–eller har gjort senaste åren–har förändrat mitt liv precis lika mycket. Och, ja, det är ju paradoxalt, därför att det innebär RS–alla hans läror och irrläror–är något slags jäkla livsfundament, som jag inte blir av med, och som har varit katalysator för de monumentala förändringarna; frivilligt eller inte, och att det sedan var rent åt helvete att det blev på det viset, ja… (Tänk över de antroposofiska dimensionerna av den karamellen… att jag helt enkelt var tvungen, och att det måste bli så här.) Jag tror inte att man kan mäta nyttan eller skadan (eller vad det nu än är) av detta, och jag vet inte om nytta eller skada kan vara en anledning till att avstå något i denna kontext. Det är lite som om man skulle fråga om någon borde låta bli att måla en tavla för att nyttan av resultatet är tveksam.

Man bör förvisso inte skylla något på andra; mitt liv nu är mitt ansvar, inte antroposofernas (eller någon annans).  Men kanske är det så att jag har ett behov av att reda ut hur andra påverkade mig, hur det påverkade mig att vara där jag var; för att förmå upphöra att influeras av det, om det är det jag vill. Det enda jag verkligen vet är att det påverkade mig, genomgripande, ofrånkomligen, för all tid.  Men jag antar att jag på sätt och vis, idag, väljer hur mycket. Och jag kommer ju ändå aldrig att veta hur det hade varit om jag varit någon annan stans under de där nio åren.

Steiner sätter ord på det jag upplevde, och jag inser lätt det ironiska i att det är just han som gör det. En av de första verk jag läste under denna steinermani beskriver mänsklighetens framtid (Steiner, Johannesapokalypsen). Människorna kommer att vara annorlunda än idag: i stället för olika hudfärger och sådana attribut, kommer mänskligheten att indelas i goda och onda. De onda kommer bära ondskans märke på sina pannor, säger RS. Han förklarar också att de som har ett högt utvecklat sinne för sådana här ting, kan skönja dessa skillnader redan idag, om än i mycket subtil form. Jag har sedan jag läste detta förstått att det var så de såg mig; de såg, eller trodde sig se, dessa ondskans minimala och prematura tecken i mig.  Sådant där är alldeles fristående från det faktum att jag var 3 år.  Och när jag var lite äldre och de sa att jag inte skulle överleva, var den antroposofiska sjukdomslärans perspektiv ett annat än läkarvetenskapens. Återigen såg de något som andra inte såg. De hade införlivat ett antroposofiskt tankeinnehåll i sin praktik, vare sig de hade läst just de Steiner-verken eller inte.

Jag kanske är fri att vara som jag vill och känna som jag vill, men jag vet inte om jag kommer ifrån den där naggande, insisterande vetskapen–som jag rationellt kan bortse ifrån, men förmodligen har förnuftet inte mycket makt här–att det var och är precis som de visade och lärde mig: att jag får det jag förtjänar. Barn med ondskans karaktärsdrag behöver en behandling som ger dem onda mardrömmar–det är deras chans till reformation, en bättre inkarnation nästa gång–och trots denna genomgångna skärseld löper de risken att utplånas, att andligen, själsligen utrotas.

Och jag har liksom alltid anat–alltid vetat–att det var sant, att att det var jag som var roten till det onda, inte de. Jag såg som liten de praktiska konsekvenserna av det varje dag. Det spelar egentligen inte ens någon roll om de hade sanningen från början; jag internaliserade deras version, och jag gjorde det rätt effektivt, den blev sanning och den är sanning, årtionden senare. De behövde inte ha vetskap om mina faktiska defekter. De behövde bara ge mig en anledning till att tro på att de existerade, och sedan skapade jag dem helt själv. De kunde bevisa att jag var precis så bristfällig som de inbillat sig, oavsett vad som från början var sant. Det handlar inte om att det på något sätt är synd om mig eller att jag är ömkansvärd eller att jag har haft det värre än någon annan. Så är det inte, nämligen. Det är bara det att jag, och det som jag varit och levt igenom, måste tillhöra mig och jag måste vara medveten om allt det. Det enda sättet är att se det där monstret i ögonen, i stället för att försöka fly undan det utan att någonsin lyckas; det tankens spöke, känslans ömkling, viljans odjur.

Det jag gör är kanske en arkeologisk utgrävning för att ta reda på vad det var de såg i mig och om de såg rätt. Antroposofins inflytande i mitt liv tog inte slut den dagen jag gick ifrån waldorfskolan för att aldrig mer återvända. Och vad ska jag egentligen göra av all den där skiten? Om jag inte ens får (eller anses böra) skämta om den, vad finns kvar annat än att lida av den (och det gör jag ju inte ens, det förmår jag ju inte ens göra)? (Jag är inte mycket för att betrakta något som heligt och omöjligt att skämta om eller göra narr av. Utan att kunna göra det, vad hade då blivit? Om jag hade befunnit mig kvar på det stadiet att jag inte kunde se komedin i den där tragedin?) Vad ska jag göra av den? Hur ska jag resonera kring mitt eget ansvar? Varför ställde jag inte till med värre scener? Varför slogs jag inte? Varför lärde jag mig inte att slåss tills blodet flöt redan då när jag var tre? Varför lät jag mig bli så hjälplös? Varför anammade jag deras syn på vem jag var? Varför, när jag till sist kom därifrån, övertog jag den rollen de hade i mitt liv, och fortsatte iscensätta den terror jag vant mig vid?

Jag vet att människor känner sig manade att tala om för mig att jag är en idiot som ska “komma över” det här och allt annat. (Allt under ivrigt flaggandes en banderoll som det står “omtanke” på, men i handling uppvisandes inget annat än förakt. Samma förakt som då.) Jag är uppfödd på giftfri mat och utan att ta alvedon vid huvudvärk. Jag tror jag kompenserar för min förment giftfria barndom nu. Den var mentalt giftig, och någon annan rening än den moderna (den utsökta, icke-antroposofiska) medicinen finns inte. Jag har fått nog av den här jävla karman.

Saker och sammanhang går fel, det är sant. Men det problematiska är inte att barn och vuxna behandlar ett annat barn illa. Det är först när detta ges metafysiska rättfärdiganden som situationen är ordentligt allvarlig. För att fortsätta på den linjen: om det är så att man får det man förtjänar eller, som ni skulle säga, det man behöver för att utvecklas, då är det ju även så, i lika hög utsträckning, att den antroposofiska rörelsen och waldorfrörelsen borde inse att det jag gör är ofrånkomligt. De skördar vad de sått; vare sig det är min avsikt eller inte (jag tror inte att jag bryr mig om att de får skörda, i all synnerhet inte som syftet i så fall skulle vara deras gagn). Och ska vi tala antroposofiska, var det förmodligen till och med så att jag hamnade bland antroposoferna därför att de, antroposoferna, behövde skörda.

Om man nu väljer att tro på sådana saker. Det jag har svårt att smälta är att antroposofer tycker att jag ska skörda vad jag har sått, men de ska inte måsta skörda vad de sått. Det är inte riktigt rättvist. Man kan tala i all oändlighet om min fria vilja och mitt ansvar (och jag ämnar inte friskriva mig från något eller åkalla immateriella ursäktsgrunder), men deras då? Jag har mitt ansvar nu, det är mitt ansvar att hantera den här härvan av… vad det nu än är för råddigheter. Att jag en gång hamnade i den, är däremot inte mitt ansvar. Jag var 3 år, de var vuxna. Jag vet inte om jag någonsin trodde att jag skulle bli så här gammal.