templet i dornach

I call architecture frozen music.

J Eberhard citerar Goethe i artikeln ‘Applying Neuroscience to Architecture’.* Den känslomässiga responsen inför arkitektur är lika kraftfull som inför musik, menade Goethe. (Arkitektur som musik frusen i ögonblicket får mig att tänka synestesi igen.) Eberhard skriver också att

[t]he design of places and spaces that provide a context for human experiences—architecture—has a long and often distinguished history. The conscious, frontal lobe processes of shaping this context are only partially understood by architects and have yet to surface on the roiling waters of neuroscience studies. Even less well understood is the role of architecture in shaping human experiences.

Steiner skapade ett tempel, ett första Goetheanum; det brann. Han skrev, om sitt tempel, att det skulle fullborda en andlig strävan och att

[w]ith the powers that Spiritual Science can awaken in us, we must try to create an interior which in the effects produced by its colours, forms and other features, is a place set apart — and yet, at the same time, is not shut off, inasmuch as wherever we look a challenge seems to come to our eyes and our hearts to penetrate through the walls, so that in the seclusion as it were of a sanctuary, we are at the same time one with the weaving life of the Divine. The temple that belongs truly to the future will have walls — and yet no walls; its interior will have renounced every trace of egoism that may be associated with an enclosed space, and all its colours and forms will give expression to a selfless striving to receive the inpouring forces of the universe. [Steiner, And The Temple Becomes Man (från GA286)]

Till skillnad från äldre tiders tempel, ska inte exteriören komma i första hand, utan templets inre (–detta skrivet med förbehållet att Steiners idéer om forna tiders tempel funktion och utseende till stor del frammanats ur hans livliga fantasi, med behövligt tillskott här och var av fakta han insupit under sitt, uppenbarligen, rikliga läsande). Interiören,

… with its language of colours and forms, in its whole living reality, is an expression of the deepest spirituality that man can entrust to the sphere of his bodily nature. … This interior will set and maintain its own boundaries and at the same time open itself freely to the spiritual infinitudes. [ibid]

Det första Goetheanum, som brann ned, var byggt av trä och hade två kupoler, en mindre, en större.

Zwei nicht ganz geschlossene Zylinder, von nicht ganz geschlossenen Halbkugeln bedeckt, drücken aus jene Zweiheit des sich Offenbarenden und des die Offenbarung Entgegennehmenden. Und das Prädominierende der beiden Kuppeln wird dem, der sich dem Bau nähert, zur Andeutung bringen: es ist hier etwas umschlossen, das umhüllt wird, das sich aber offenbaren soll. [Citat Steiner, ur Lindenbergs Steinerbiografi, s 528f.]

Han skapade ett andra Goetheanum, som färdigställdes först efter hans död. Det andra Goetheanum är också radikalt olikt det första. Tvillingkupoler som tillsammans skulle förebåda en uppenbarelse.

Det andra Goetheanum under uppbyggnad.

Han menade att hans tempelkonst hörde till framtiden och skulle komma att få efterföljare

There will then be a chance for the work on this hill to find successors, so that many such centres of earthly and spiritual peace and harmony and love may spring up in the world … The god dwelt in the Greek temple, and the congregation can dwell in Romanesque or Gothic churches. Now let the world of spirit speak through the building of the future. [Steiner, Architecture as a Synthesis of the Arts, s 97f.]

Och nog fick Steiners byggnadsstil efterföljare, den specifikt antroposofiska arkitekturen, som förvisso är distinkt och rätt väl känd (inbillar jag mig). Men istället för förändringsprocesser–som Steiners egen mellan det första och det andra Goetheanum–tycks det ofta handla om färdigställa nog så välutformade efterhärmningar av den sena Steiners stil.

Modern waldorfskola, Stockholm. Men med ett ovanligt fyrkantigt fönster.

Steiner trodde också att konsten skulle förändra människan. Det första Goetheanum uppfördes samtidigt som första världskriget närmade sig. Hade konstverken rotat sig och spridit sig i kulturen, sa han, skulle människor påverkas av konstverkens former, och därefter inte kunna göra sina medmänniskor orätt, de skulle lära sig att leva i harmoni och fred; mänskligheten skulle gå från ondska till godhet. Det är ganska utopiskt, för det första, och kanske inte heller i samklang med Steiners visioner om kommande krig och fiendskaper, för det andra. (Nå, den senare invändningen beror, förstås, på vilket tidsperspektiv man anlägger.)

Friede und Harmonie wird sich ergiessen in die Herzen durch die Formen… wahre Heilung von Bösen zum Guten wird in der Zukunft für die Menschenseelen darin liegen, dass die wahre Kunst jedes geistige Fluidum in die menschlichen Seelen und Herzen senden wird, so, dass diese Menschenseelen und Herzen … dann, wenn sie lügnerisch veranlagt sind, aughören zu lügen; dass, wenn sie friedensstörerisch veranlagt sind, aufhören den Frieden ihrer Mitmenschen zu stören. [Steiner citerad av Lindenberg, s 550.]

För att återgå till inledningen, neuroarkitekturen: i And The Temple Becomes Man beskriver Steiner byggnadskonstens utveckling som en del av den mänsklighetens evolution som han “ser” i Akasha-krönikan (vilken är ett slags andevärldslig informationskälla, tydligen, där mänsklighetens samlade historia och lärdomar finns bevarade). Han talar om äldre tempel, om pyramiderna, om grekiska antika tempel…  Jämför vad Steiner skriver om de kristna kyrkspirorna

… culminate in the spire which tapers upwards to the heights. [Steiner, And The Temple Becomes Man.]

med det Eberhard skriver i sin artikel

Semir Zeki once suggested that raising our eyes upward to see a spire on a cathedral was transformative–it stirs some primal notions of something ethereal.

Steiner igen

Every Gothic form seems to reach out beyond its own boundaries, to express the aspirations and searchings of those within the walls; there is everywhere a kind of urge to break through the enclosing walls and mingle with the universe. [...] Could any enclosed space make a more majestic impression than this — where even the enclosing walls seem to lead out beyond, where the interior space itself reaches out to the mysteries of infinite space? [Steiner, And The Temple Becomes Man.]

och Eberhard

Most visitors to one of the great cathedrals of Europe are overwhelmed with the ‘beauty’ of the interior setting on first entering the nave–in fact, cathedrals are designed with a narthex (entry way) that is small to prepare our minds for the awe inspiring experience that follows as we enter the nave.

För övrigt, Steiner trodde att tempelarkitekturens utveckling måste lyda under lagbundenheter och principer, uttrycka underliggande andliga realiteter, och att den nu måste förändras och bli något mer den varit, bryta igenom de gamla formerna

…the urge is to break through these forms, to break through their boundaries in such a way that they lead out beyond all enclosed space to the weaving life of the universe.

It is for us to make the beginning, although it can be no more than a beginning, an attempt … rather like the temple which having been once whole and perfect in itself, strove in the Church of Christendom to break through its own walls and make connection with the weaving life of the universe. [Steiner, And The Temple Becomes Man.]

Det andra Goetheanum under färdigställandet.

Ja, jag älskar de där trappkonstruktionerna. (Och så tycker jag att det är något alldeles särskilt med byggnader som ännu inte är färdiga. Byggnadsställningar och öppna fasader och sådant. Som att man kan se in, som ett dockhus. Jag mindes alltid vår bilbrand när jag var jätteliten så här: i närheten av platsen där bilden brann stod ett hus, ett flervåningshus, utan framsida. Det var exakt som ett dockhus, man såg in på människor, som om man öppnat fasaden på ett dockhus. Fast bilen brann upp på en skogsväg, mitt in i skogen, och det fanns inga hus där, har jag fått höra senare. Jag måste ha drömt det där om huset utan framsida. Att bilen brann upp i skogen och att jag visst var kissnödig är dock fakta som gått att verifiera mot–någorlunda–tillförlitliga källor. Ja, jag var väldigt liten, väldigt väldigt liten. Men jag drömde om hus utan fasader, dockhus ute i skogen, dockhus med riktiga människor i.)

_________

*Eberhard, J. (2009). Applying Neuroscience to Architecture Neuron, 62 (6), 753-756 DOI: 10.1016/j.neuron.2009.06.001

Läs också Roger Rawling’s post about Goetheanum as a cathedral.

Och Genie und Dilettant–Annäherungen an ein Faszinosum.