outbildning

Den statliga skollagsberedningen presenterade under försommaren ett förslag till ny svensk skollag (DS 2009:25). Träder utredningens förslag i kraft, kommer waldorfskolesystemets undantagsställning inom det svenska skolväsendet huvudsakligen att bestå. Ett av utredningens syften har varit att säkerställa lärarkompetens och kvalitet inom skolan; waldorfpedagogiken medges dock undantag från de stadganden som är ämnade att göra just detta. Bland annat uttalar utredarna att waldorfskoleformen alltjämt bör undantas från kravet på anställning av lärare med yrkesbehörighet, det vill säga, ordinarie lärarexamen, eftersom—tycks man mena—waldorfpedagogiken har sin egen, med ordinarie lärarutbildning förmodat likvärdiga, lärarexamen.

Skollagsberedningen har under sitt arbete med skollagsförslaget uppenbarligen inte noterat att utbildningen av waldorfpedagoger är föga likvärdig med en vanlig lärarutbildning. Utredningen har dessutom till synes varit omedveten om eller ignorerat de skäl som föranledde Stockholms Universitet att under förra året slå igen waldorflärarutbildningen—som hade övertagits från Lärarhögskolan—och avsluta samarbetet med Rudolf Steiner Högskolan. Att uppmärksamma detta låg kanske utanför utredningens syfte, men man kan i så fall fråga sig varför. Och varför de i så fall ens gör de observationer de gör; de kommenterar att waldorfutbildningen bör vara godtagbar som formell pedagogkompetens, utan att ange skäl härför eller att problematisera det ställningstagandet.

Det nya skollagsförslaget innebär också att reglerna för religiösa friskolors verksamhet skärps, med syfte att tillgodose alla barns behov av saklig och mångsidig utbildning. Waldorfskolorna räknas dock inte till de konfessionella skolorna, trots sitt fundament i antroposofin—en andlig världsåskådning vars mångfald av doktriner sällan speglar objektiva fakta om den materiella tillvaron (för att uttrycka saken milt). Antroposofin utgör källan till waldorfpedagogisk praktik. Waldorfskolan är beroende av antroposofin, och genomsyras av den. Utan antroposofin har waldorfpedagogiken inget självständigt existensberättigande; den kan inte frikopplas från antroposofin. Till skillnad från flertalet övriga konfessionella skolor, ger antroposofin indikationer för allt ifrån hur undervisningen ska genomföras och hur barns mognadsprocess ser ut till klassrummens utformning och de mantran, eller ”språk” i waldorfterminologi, som barnen läser. Ett av de viktigaste ämnena i waldorfskolan är eurytmin, den spirituella rörelsekonst som utvecklades av Rudolf Steiner och hans hustru.

Peter Bierl, som skrivit en artikel som kommer att publiceras i översättning här på bloggen, är journalist och författare verksam i Tyskland. Sedan flera år intresserar Bierl sig för waldorfpedagogiken och antroposofin, och har publicerat artiklar i tyska tidskrifter och skrivit en bok om ämnet: Wurzelrassen, Erzengel und Volksgeister. Die Anthroposophie Rudolf Steiners und die Waldorfpädagogik (Adlibris, Bokus). Den boken rekommenderas dem som läser tyska, men finns tyvärr inte i översättning. Det är överlag allt för ovanligt med böcker , som inte är skrivna av antroposofer, om antroposofi eller waldorfskolorna. I Tyskland är debatten kring waldorfpedagogikens fördelar och nackdelar mer livskraftig än i Sverige, trots att waldorfskolan där är (åtminstone delvis) privatfinansierad, till skillnad från Sverige, där den sedan länge är offentligt finansierad. De synpunkter Bierl framlägger om waldorflärarutbildningen är dock i lika hög grad aktuella för svenska förhållanden. Den antroposofiska litteratur som tyska lärarstudenter tillgodogör sig är inte unik för Tyskland; den har varit gängse vid utbildningar av waldorfpedagoger, så även de svenska.

Bierls artikel har också ett relativt kraftigt fokus på de antroposofiska rastankarna. Mot detta kan man invända att rasargumentet är irrelevant; svenska waldorfskolor är ju inte rasistiska och några rasismskandaler har inte förekommit, såsom de gjort på andra håll. Detta är förvisso sant—åtminstone så vitt jag känner till—men förändrar inte det faktum att antroposofins spirituella evolutionslära utgår från en lära om rotraser och om själsligt framskridande i ständigt ”bättre” rastillhörighet över flera inkarnationer. Om detta kommer till uttryck på något vis inom waldorfskolorna, utgår jag från att influensen är mycket subtil. Antroposofer brukar säga att waldorfskolorna inte undervisar i antroposofi i vilket fall som helst. Det hindrar dock inte att en diskussion behöver föras om antroposofin och dess faktiska inflytande i waldorfskolan samt om den spirituella rasism som återfinns, som en fundamental beståndsdel, i antroposofin.

Inget av detta innebär att varje antroposof eller waldorflärare per definition är rasist. Det betyder heller inte att Rudolf Steiner var en rasist, än mindre en rasist och nazist som skulle understött Hitler och folkmord. (Somliga antroposofer, efter Steiners frånfälle (och innan, för den delen), stödde däremot den tyska naziregimen. Somliga nazister var antroposofer. Somliga antroposofer var nazister. Historiskt sett går det knappast att komma undan.) Hur kritisk jag än är mot Steiner, inbillar jag mig inte för ett ögonblick att han hade bifallit att aktivt utrota människor. Jag tror inte heller att antroposofer och waldorflärare i allmänhet är rasister eller nazister.

Däremot är jag övertygad om att waldorfrörelsen och antroposofin har en historia som de själva måste hantera. Om man, som antroposofen och waldorfläraren Göran Fant, inte ens kan se att Steiners skrifter innehåller denna andliga rasism, då gör man sig blind för verkligheten. Det är en flagrant oförmåga att identifiera ens det uppenbara. För de flesta antroposofer spelar den här rasismfrågan nog en väldigt liten roll. Det är förståeligt. (I stor utsträckning beror det på att antroposofer inte betraktar andlig rasism som rasism.) Å andra sidan måste det ifrågasättas att Steiners skrifter utgör studiematerial under waldorflärarutbildningarna. Här talar vi ju inte längre om en privat livsåskådning, utan om skrifter och tankar som har avgörande betydelse för den undervisning som bedrivs i waldorfskolor. Eftersom litteraturen innehåller sådana beklagliga moment, kan man inte annat än undra om waldorflärare under sin utbildning tränas i att skilja Steiners någorlunda sunda idéer från hans strunt och–till och med eller kanske snarare i synnerhet–från hans skadliga idéer.

Dessa frågeställningar inskränker sig egentligen inte till de rasistiska momenten. Det handlar om en litteratur som på åtskilliga vis går tvärsemot etablerad kunskap och rationellt tänkande. Det är ett tankegods som är avigt att man betvivlar att en lärare, som hämtat sina kunskaper därifrån, har kapaciteten att på den bristfälliga grundvalen undervisa i ämnen som historia och naturvetenskap. Att läsa Steiner okritiskt, att ta honom på fullt allvar, kräver ett uppgivande av varje rationell intution. I vilken utsträckning hämtar då waldorflärarna sin ämneskunskap från icke-antroposofisk litteratur? Det jag har sett antyder att antroposofisk litteratur och Steiners egna verk dominerar kraftigt.

Waldorfförspråkarna är ofta snabba att uttrycka att allting ju har förändrats sedan Steiners tid; det har skett omvärderingar, man har kommit på nya tankar, hittat nya sätt att praktisera och undervisa. Det minsta man kan kräva av waldorfföreträdarna är då, menar jag, att de uttryckligen berättar vilka delar av Steiners läror som idag förkastas. Antroposofer brukar inte ha några svar på den frågan. Hur förhåller man sig till det faktum att Steiner betraktades som en klarseende, en människa med högre insikter?

Den till waldorfpedagogiken okritiska hållning som exemplifieras av bland andra skollagsutredningen är anmärkningsvärd och förhoppningsvis kan Bierls artikel medverka till att belysa varför.