anteckningar ('det de ikke forteller')

— 8 mars —

Fick i dag Kristín Sandberg/Trond Kristoffersens Det de ikke forteller med posten och är just i färd med att läsa den. Jag kan förstås inte ge något slutligt omdöme ännu, men hittills kan jag säga att den överträffar mina förväntningar. (Den är välskriven, och tack och lov inte svårläst alls — eller så är det kanske jag som börjar vänja mig vid norskan!) I eftermiddags mailade jag till Kristín mina första intryck, efter att ha läst ungefär hundra sidor. Jag tänkte ta dessa intryck som utgångspunkt för några reflektioner.

Jag fick nämligen också en fråga, efter att ha uttryckt mig översvallande optimistiskt om boken på twitter/facebook, om just vilka förbättringar i waldorfskolan som vore möjliga. Detta utifrån att jag menade att rörelsen kunde lära sig av kritiken och att kritiken i den här boken är värd att ta på allvar. Oftast brukar jag säga: det förmår jag inte. Det kan jag inte — för det första för att de inte är min uppgift; för det andra därför att det känns som att rekommendera att täta läckorna i en båt med tillskuren kork när samtidigt hela båten konstruktionsmässigt är sjöoduglig. Dess brist är fundamental och mer övergripande än man med lokal fingrfärdighet kan rätta till.

Beklagligt nog tror jag att waldorfrörelsen hellre avfärdar boken rakt av — liksom den avfärdar all kritik — då det krävs i alla fall lite mod (för den som fortfarande befinner sig i ett waldorfskt förtrollat stadium) att engagera sig i kritiken och försöka att ärligt utvärdera den. Som sagt, att ta den på allvar — att undvika den vanliga reaktionen att sticka huvudet i sanden. Hittills i min läsning kan jag inte säga att jag funnit något som är förvånande — den problematik som tas upp är (tyvärr) inte okänd, och den borde inte vara — den är inte — okänd för waldorfrörelsen heller, även om de hellre låtsas att det är myter och elakt förtal.

Jag skrev om detta i mitt mail till Kristín också; om att jag ändå hoppas att waldorfskolans tillskyndare läser boken. (Och jag tror att det krävs ett överkommande av rädsla. Instinkten torde vara att hellre lita till, exempelvis, den Steinerskolförbundsanställde som begår karaktärsmord på Kristín och Trond på åtminstone en internetsida. Tryggheten i det invanda.) Ur mitt mail:

Waldorfanhängare brukar säga att kritiker inte är ‘konstruktiva’, men jag skulle påstå att det konstruktivaste waldorfrörelsen kunde göra, vore att ta det som står i boken på allvar. De här problemen är ju verkliga, och kan bara lösas i verkligheten — inte bland kändisar eller änglar eller i de högre världarna! På sikt skulle det nog gagna dem mer att läsa er bok — och ta den på allvar — än det gör att läsa ‘Liv laga’ [Steinerförbundets bok, utgiven samtidigt]. Kändisars applåder har de ju hört förut. Verklighetsbaserad kritik är för dem uppenbarligen alldeles för främmande, men behovet av den desto större.

Jag tror att waldorfrörelsens främsta problem är att den helst helt bortser från alla de människor som lämnar den. Den frågar sig aldrig varför. Dessa människor finns helt enkelt inte längre. De är inte längre intressanta; avhoppare är desertörer, de antas ha allehanda personlighetsdefekter som gjorde dem olämpliga för waldorfmiljön. Det är alltid deras fel, deras skuld, deras ansvar — aldrig waldorfskolans. Talar man inte illa om dem, tigs de ihjäl. För en familj att ha ett barn kvar i waldorfskolan när ett annat slutar är ofta svårt. Man har blivit en förrädare. Jag tror att waldorfrörelsen begår ett allvarligt misstag när den inte bryr sig om varför människor väljer att lämna waldorfmiljön; det är ogörligt att rätta till fel och missförhållanden om man ignorerar dem eller underlåter att undersöka anledningarna bakom människors missnöje. Det är sällan en god idé att inte ha eller försöka skaffa sig vetskap om hur saker och ting ligger till.

Vad man borde göra — om man menade allvar med intentionen att förändra skolan till det bättre — är att skaffa ingående kunskap om de föräldrar och barn som valt att lämna den och om varför de gjorde det valet. Jag tror detta hör till det absolut viktigaste. För all del, man kan fråga dem om vad de uppskattade i skolan också. De flesta kan nog svara på den frågan; ofta har människor härdat ut — till sist mot bättre vetande — under lång tid innan de faktiskt ger sig av.

Det är inte särskilt konstruktivt att ignorera problemen eller att ignorera — och ibland till och med baktala — dem som påpekar problemen. Det här är något genomgående i de personliga vittnesmålen i boken. Dessa är, trots att de är just personliga, så allmängiltiga. De säger oerhört mycket om hur rörelsen behandlar avhoppare, och dessvärre är de helt i linje med vad jag, och många andra, redan visste. Detta är människor som redan har påtalat eller försökt att göra något åt problem, men inte fått något gehör alls. Därefter har de upptäckt att det var mycket annat de dittills inte vetat om rörelsen eller som de inte velat se (fastän de i efterhand förstår att de borde ha sett och förstått); detta utöver den nämnda insikten att rörelsen inte förmår hantera baksidorna på ett rationellt sätt.

Gemensamt för många är också att ingen ansett att deras erfarenheter har ett värde, trots att, eller kanske just därför att, de lämnat skolformen just på grund av (ofta ackumulerade) negativa erfarenheter. En annan erfarenhet som tyvärr delas av många är att bli social paria: att gamla bekanta inte längre bemödar sig om att hälsa, att vissa — jag säger vissa, inte alla — inte förmår uppbåda ens ett minimum av mellanmänsklig artighet gentemot den som avfallit. Det blir kanske mest plågsamt för dem som bor på en mindre ort, där man oundvikligen springer på dessa ‘vänner’. Sådant beteende är inte precis ämnat att göra någon mer välvilligt inställd. (Faktum är att det är en extra, om än alldeles för sen, ögonöppnare för många; det är när man blir behandlad så, som man verkligen inser att det är något ganska skumt man tillhört… och i dag finns internet.)

Vore rörelsen seriöst intresserad av förändring mot det bättre, är dessa avfallna människors synpunkter naturligtvis mer värda än synpunkter från människor som inte har någon kritik mot skolformen. Hur många gånger får inte kritiker kastat mot sig att, ‘ja men se! Jennifer Aniston gick i waldorf och hon är kändis och hon har inte sagt något ofördelaktigt om waldorf!’ Ok, men till skillnad från Sandberg/Kristoffersen eller de flesta — nästan alla — waldorfkritiker jag känner till har hon heller aldrig sagt något intressant om waldorf. Det finns tusentals nöjda före detta waldorfelever. Majoriteten av dem har inte en aning om baksidorna och nackdelarna, de vet försvinnande lite om waldorfpedagogikens bakgrund, om antroposofin, om Steiner och om varför waldorfskolan håller fast vid vissa traditioner, metoder och attityder. De kan — ibland — upprepa några attraktiva fraser på den vokabulär, som egentligen kräver tillgång en antroposofisk – svensk ordlista för att förstås, men i övrigt blir det intetsägande och lamt.

– 9 mars –

Waldorfrörelsen tar nästan aldrig kritiken på allvar. Antingen är kritikern bitter och hämndlysten, en illasinnad som drivs av en överreaktion, en som är psykiskt tillkortakommande (det bevisas ju därav, att vederbörande inte kan släppa saken — den som inte gillar waldorf kan ju bara låta det vara, menar antroposofen) och tar ut sin ondsinthet på den i stort oskyldiga rörelsen. (Rörelsens egen roll i att skapa denna situation ignoreras givetvis.) Eller annars är kritikern okunnig, säkerligen en materialist, i vart fall en som är inkapabel att förstå och att döma, ens våra egna erfarenheter och än mindre det vi läser oss till.

På s 98 säger menar en tidigare waldorfförälder att ‘[e]eurytmin var viktigare än barnet. Hela steinerskolan var viktigare än barnet. Det blev en påtaglig upplevelse.’ (Språket försvenskat.) Jag skulle säga att det är värre än så: att waldorfskolan inte är till för barnen, utan att barnen är till för waldorfskolan och i förlängningen antroposofin.

Det leder till ett av waldorfskolans huvudproblem: oförmågan att upptäcka och erkänna att skolan inte passar ett visst barn. Man har ju nämligen en universallösning (och antroposofin har sådana lösningar för hela livet, för hela tillvaron; man kan leva ett helt liv efter färdiguppställda riktlinjer och utan att någonsin ställa frågor om varför, vad och hur?) — en lösning som förment är anpassad till barnets natur, som ser till hela människan, som tar hänsyn till utveckling och större sammanhang… Så när ett barn inte passar in, är det barnet som är defekt i förhållande till lösningen, inte lösningen som är bristfällig för det individuella barnet eller till och med generellt. Enär barnets närvaro i skolan är ett slags ödesbestämdhet (som en tidigare lärare säger i boken: att ett barn som befinner sig i konflikt med skolan har hamnat på skolan därför att han behöver konflikten) kan man inte heller aktivt avstyra negativa upplevelser eller råda till förflyttning. Om barnet inte passar i waldorfskolan, är detta meningen. Barnet är i behov av missanpassningen.

Människor som befinner sig pre-waldorf, informeras allmänt om waldorfs fördelar för alla sorters barn. Om människor som är post-waldorf — och missnöjda med sin upplevelse där — sägs gärna frankt att waldorfskolan inte är till för alla. Inte besvärliga barn, som mig. Inte materialistiska barn, som mig. Inte tänkande barn, förstås (men det har man redan insett själv). Egentligen är waldorfskolan bara till för dem som passar in i waldorfskolemallen. Men att uppriktigt tala om detta för prospektiva föräldrar går naturligtvis inte — det krossar illusionen av att vara en skola med pluralism och tolerans, högt i tak, stor frihet och utrymme för individen till utveckling.

Och om det första waldorfskolan behöver göra är att upphöra med att avfärda kritik på det sätt man gör — det vill säga, urskillningslöst — är det andra att på riktigt se till det enskilda barnets behov och sätta barnets behov framför såväl skolans, pedagogikens som antroposofins behov även när detta innebär att måsta inse att barnet har det bättre i en annan miljö och med andra förutsättningar än de waldorfskolan vill eller förmår erbjuda. Man kan inte bara avfärda individen såsom misslyckad i efterhand utan att se sin egen roll i och ansvar för misslyckandet. Men waldorfskolan tror att den är paradiset. Logiskt sett måste den därför fördela all skuld till den som avviker, den som vill ha något annat. Men waldorfskolan har sig själv att skylla för kritiken, då den prioriterar illusionen av paradiset framför den enskildes bästa. Kritiken är en direkt konsekvens bland annat av att man inte inser sina egna begränsningar och av att man inte lägger någon möda på att förstå vilka barn som inte passar i waldorfskolan — om nu några egentligen gör det — för att förhindra att de tillbringar decennier av sina liv i vad som är ett fatalt misstag, ett experiment som bara kan gå fel.

About these ads

Tags: böcker, kommentar, Sandberg Kristoffersen, waldorfkritik