otämjda antroposofer i ikea-antroposofins vardagsrum

för att inte väcka den björn som sover eller åtminstone slumrar lite lätt — och den björnen är varken AK eller Ljungquist — tar jag med mig AKs och Ljungquists diskussion hit. (Om inte annat kan jag här skjuta björnen med bedövningspilar om den vaknar och börjar fäktas med sina ramar. Eh… vingar.)

Diskussionen är intressant, därför att den bekräftar min tes, att antroposofernas främsta problem inte är antroposofins kritiker utan de själva. En annan anledning att beröra diskussionen just här, i stället för på ursprunglig plats, är att den där är stympad. Jag tycker att denna händelseutveckling (även så som den tedde sig innan ‘stympningen’) åter igen visar på antroposofernas oförmåga att hantera — leva med — meningsskiljaktigheter. Det är kanske i grund och botten samma fenomen som gör att de så lätt blir uppbragda av externt ifrågasättande. Det finns i allmänhet och inte bara i det här fallet — vars omständigheter jag inte närmare känner — en olycklig tendens, menar jag, att uppfatta avvikande meningar som hot, illvilja eller till och med (metaforiska) krigshandlingar. Det handlar om antroposofernas självbild, och den drabbar dem själva lika mycket som, om inte mer än, de utomstående. Men, som AK poängterar vid ett tillfälle i tråden, det är inte alltid så att personlig animositet eller ens bristande enighet på några eller många punkter bör ses som ett hinder — det kan till och med vara något gott.

Skenbar samstämmighet och en atmosfär, där oenighet betraktas som icke önskvärt, utgör betydligt större hot egentligen. Stagnation kan vara ett förstadium till döden. Också det fridfulla och vackra kan vara avdomnat; främmande för liv och utveckling. Då kan man i och för sig säga att den ilskna urladdningen var rätt hälsosam. Det tror jag också att den är. Att städa undan den — radera den — och låtsas som inget alls har hänt är däremot något annat. Det är som att låtsas att det sjuka går om av att ignoreras och döljas (som ett och annat obehagligt föredrag). Det är typiskt för antroposofin i allmänhet, och det är förgörande.  Framför allt är det ganska fånigt, och lite fegt. Men vi börjar från början.

AK:

… där Bergman komplicerar och fördjupar sitt fält – berättarkonsten – så förenklar och förytligar Arne sitt fält – andevetenskapen. Han gjorde IKEA av antroposofin. [...] [V]ad som händer med skämd rebelliskhet är, som alla historiekunniga vet, stagnation och repression. Vilket den antroposofiska rörelsen idag är rätt starkt präglad av.

AK, senare:

IKEA är alltings slut. Sedan börjar det om. Och det börjar inte i den praktiska änden utan i den teoretiska. Du minns … hur RS beskriver antroposofins utveckling i tre faser: den teoretiska, den konstnärliga och den praktiska. Eller hur? Men vad händer sedan? Jo, (det sägar han faktiskt också, vår RS, men motvilligare) DÖTTRARNA VÄNDER RYGGEN ÅT MODERN.

Lösningen finns i

de existentiella och essentiella FRÅGORNA. Det börjar i STUDIET. Att man sätter sig ner med andra som har samma frågor och – yep – läser Steiner tillsammans. Något annat skulle inte funka. RS är den organiserade antroposofins fundament.

AK formulerar sedan en organisationsmodell, som jag inte ska kommentera här (den är, vad gäller det tekniska, mindre intressant för den som inte är organiserad antroposof själv… eller ens antroposof), men lite detaljer följer nedan. Ljungquist tappar plötsligt tron på impulsens verksamhetskraft:

Att grupperna skulle ta över alla initiativ kommer leda till initiativ- och sällskapsdöd. Vi är för oföretagsamma. [...]

Men OM det kommer en revolution, ut ur vilka grunder uppstår den? Vad ligger då för motiv som drivkraft? De drivkrafterna måste vara starka för att kunna åstadkomma en omvälvning. Och i så fall borde de kunna märkas idag.

Men jag märker inga. När jag talar med människor trallar alla med i samma officiella retorik. Förutom dig har jag bara träffat en, Randie Remland i Göteborg som får spatt över sakernas tillstånd. Hon är förtvivlad över bristen på medvetenhetssjäl hos antroposofer. Och jag själv har fått veta att mina bloggar upprör vissa. Att diskutera grunderna för sällskapet som jag gör menar de är otillständigt.

Och här kan jag inte låta bli att fundera: hur står det till med den antroposofiska impulsen som påstås ha givit så mycket? Hur vital är den? Om alldeles för många antroposofer är alltför oföretagsamma och mest bara ‘trallar med’? Det är ju något galet om en samling människor bara ‘trallar med’. Det verkar finnas intressantare impulser i Svenska Kennelklubben än i Antroposofiska Sällskapet i sådana fall.

Det finns naturligtvis inte något otillständigt i det öppna samtalet. Tigande och ihjältigande kan vara otillständigt. Att i tysthet se antroposofin förtvina kan vara otillständigt, om man bryr sig om den. Och om inte otillständigt, så åtminstone oansvarigt, ty man kan inte senare beskylla någon annan än sig själv för att ha skadat antroposofin genom sin passivitet. Vad är konsekvensen av en bristande medvetandesjäl? Inte bristen på initiativ, men kanske snarare tendensen att se sig själv som offer för såväl omvärld som andra antroposofer. Benägenheten att se varje negativt, ja till och med sårande, ord som en dolkstöt i en silkesklädd själ. (Varför finns inte fler bloggande antroposofer?)

AK:

[Prokofieff] är iofs införstådd med att det är tekniskt möjligt att starta upp andra klassen redan idag men menar att första klassen måste djupna först – och att han hållet på att skriva en bok för ändamålet.

Själv tror jag (med det teg jag med, feg som jag är) inte att böcker råder bot på den förflackning och förlamning som råder. Då skulle de ha skrivits för länge sedan. Nej, det enda som kan få fason på förberedelsekursen är draghjälp från huvudkursen (andra klassen) och skjuthjälp från just grupperna.

För den händelse att någon läsare inte är bekant med klasserna i antroposofin, kan följande sägas. Steiner hann bara genomföra första klassens klasstimmar innan han avled 1925. Dessa finns nedskrivna (publicerade i GA 270) och studeras i grupp av antroposofer som upptagits som klassmedlemmar. Klass två och tre har aldrig kommit att äga rum. Första klassen har djupnat i så där 90 år nu. Kruxet är ju att en människoindivid — till skillnad från den antroposofiska rörelsens gemenskap — bara kan fördjupa sig så mycket under en levnadstid. Människor dör ju nämligen (även om antroposofer menar att anden är odödlig). Och de människor som utgör antroposofin måste ständigt bestå av en grupp nytillkomna, som precis bröjat fördjupa sig. Även första klassens djupnande måste ju vara ofrånkomligt förbunden med människors studier, människors verksamhet — och människors begränsningar. Därför är det intressant att fråga sig vad Prokofieff egentligen menar med att första klassen måste djupna. Detta evinnerliga djupnande kan ju potentiellt leda bortom räddning, till att man sjunker till förgängelsen i stället för att djupna och revitaliseras.

Ljungquists framtidsoptimism ökar inte:

Så då är vi överens om att hela grejen kommer att tyna bort. … Och en liten skara trogna och starka kommer att hålla lågan igenom mörkret tills en ny generation upptäcker denna skatt och skapar något nytt och mer adekvat för sin tid. …

(Antroposofer har inte så stort förtroende för antroposofin. Inte undra på att de ser det mesta som hot mot den. De ser ju redan dess borttynande framför sig.) AK:

Vad som bör göras innan siste lorten stänger porten är väl att scanna in samtliga RS-översättningar och lägga upp dem på nätet, fritt tillgängligt för alla.

Då börjar jag se fram emot att sista lorten stänger porten! (Och, förresten, var är klasstimmarna på svenska? Varför har inte Kungliga Biblioteket erhållit pliktexemplar av dem? De måste ju ha utgivits på svenska, här i Sverige, och detta i flera upplagor under åren.)

Sedan får vi väl göra vad vi kan för att inte behöva slösa bort ytterligare en värdefull inkarnation på att klandra och smickra varandra. Själv blir jag bara trött & ledsen av er.

Därefter är diskussionen avhuggen, även om ovanstående inte var den sista kommentaren. Ljungquist uppfattade det avslutande ‘er’ som en anklagelse, som ett ihopbuntande ‘med de SKYLDIGA’, som ett förpassande till en grupp som AK ‘ensam och oförstådd alltid kämpat emot.’ Samtidigt som Ljungquist i samma kommentar anser sig själv tillhöra dem som haft problem med den antroposofiska konformismen — och kämpat emot den — faller han till föga inför den. Och raderar både sin egen kommentar och de efterföljande från AK.

Att han tyckte att hans egen kommentar var pinsam, är kanske förståeligt. Den har lite ilsken treåring över sig (med all respekt för ilskna treåringar, jag är själv sån…). Att han däremot raderade AKs två kommentarer har jag synnerligen svårt att förstå. De är nämligen alldeles utomordentliga; de går visserligen honom emot en del, men de är också förklaringar och inte enbart ett stampande i marken, så att säga. Men ikea-antroposofin har inte uttrymme för sådant. Inte heller för treåringsmässigt stampande i marken, varför Ljungquist tvangs radera också sin egen kommentar.

Ikea-antroposofi är för övrigt en solklar liknelse. En antroposofi så menlös att alla kan anamma eller i alla fall acceptera den. Som en ikea-möbel, inte ämnat att uppröra någon, vare sig estetiskt eller prismässigt. Och samtidigt, just därför, både ointressant och lågkvalitativ. Den faller sönder av sig själv.

Kanske ‘avindividualiserar [AK] seriösa samtalspartners’ — jag vet inte. Men just i den här diskussionen undrar jag om tilltalet faktiskt var ett tecken på avindividualiserande. Eller om tilltalet i plural bara är ett naturligt sätt att föra en konversation. Ungefär som jag skulle kunna säga ‘er antroposofer’ till AK fastän jag mycket väl vet att AK och antroposoferna inte är identiska.

Nå, det må vara hur det vill med det. Men eftersom AKs efterföljande kommentarer så gott som genast raderades från Ljungquists kommentarstråd och eftersom jag finner mycket i dem värt att ta till vara — och för att det är uppiggande med ett litet antroposofkrig, inte sant? — gör jag ett ganska generöst urval i min citering.

AK:

Men Johannes, hur är det med självinsikten?? Bara för att du själv har problem med konformismen betyder det inte att du inte är medskyldig till den! Det ena utesluter inte det andra, ju. Du har faktiskt redigerat och layoutat Sällskapets medlemsblad — dess ansikte mot världen — i decennier och är på så sätt ensam skyldig till mycket av antroposofins image som konformistisk, självgod, präktig folk(själs)rörelse utan minsta plats för olikheter i tänkesätt och ansats. Du har till och med kallat denna jantekollektivism för ”konsensuskultur”, vilket måste vara decenniets eufemism.

[...]

Vad jag försöker hålla fokus på är just att antroposofin står och faller på om vi lyckas sätta saken före personen, just eftersom vi inte tål varandra speciellt bra, och inte är speciellt bra på att visa varandra vanlig hövlighet och respekt. [...]

…  Gång på gång sväljer jag min stolthet och tar upp tråden på nytt, i en eller annan form. … Eftersom vi, trots den bistande respekten, HAR gemensamma hjärtefrågor som jag med en dåres eller dagisfrökens envishet inbillar mig trots allt ÄR viktigare.

JA det är klart att jag blir trött och ledsen även av dig, Johannes! Inte minst av dig. Varför skulle jag inte det? Det är ju inte första gången du visar denna sida. Vet du verkligen inte det om dig själv?? Men du — om det kan vara dig till någon tröst så blir jag trött och ledsen även av mig själv då och då. [...]

Sakfrågan: Hur skall ett antal människor som i och för sig inte riktigt tål varandra på bästa sätt förvalta arvet efter Rudolf Steiner?

Senare, AK:

Om någonting positivt skall bli gjort går det, apropå att vara ”in it together”* inte att förenas i en missnöjeskoalition. Det är en ohelig allians som innehåller en inbyggd konflikt som briserar så fort harmoni uppstår (även om det så tar flera generationer). Man måste förenas i en positiv vision, eller förbli oförenade. Så min fråga är väl egentligen: Vilken positiv vision kan vi (vilka ”vi” nu är – jag har ju t o m sökt upp och talat med SOP,** som aktivt motarbetat mig!) mötas i, och förtäta till en strategi? [...]

Alltså: Jag har en positiv vision, som inte bygger på missnöje med sakernas tillstånd utan på en intuition om hur bra det kan bli, INSPIRERAD av den ansats Steiner en gång gjorde OCH den tradition han verkade i. Visionen är en organisk organisation som inte bygger på personlighet och gefühl (varken min egen eller någon annans) utan på tydliga strukturer, reglerade avancemang och beprövad erfarenhet. [...]

Har du själv en positiv vision, förresten?

[*'We’re in it together, idiot', skrev Ljungquist. **SOP = Sergei Prokofieff.] Ännu senare postar AK en liten skrift, ‘Antroposofins framtid’, som Ljungquist raderar. Den är i och för sig läsvärd i sin helhet. Jag har framhållit de delar jag tyckt var intressantast (men gör gärna tillägg i kommentarerna om jag missat något viktigt). AK:

Eller (när man tröttnar på att tröttna och ledsnar på att ledsna) så kan man alltså byta perspektiv och se det såhär:

ANTROPOSOFINS FRAMTID

Vad är en antroposof?
Antroposofer, är det människor som är intresserade av antroposofi? Själv skulle jag nog svara nej på den frågan. Är det människor som är intresserrade av Steiner? Nej, inte det heller. Det finns naturligtvis gott om människor, inte minst bland just antroposofer, som är intresserade av antroposofi och av Rudolf Steiner. Men det är inte det som gör dem till antroposofer. Det som gör en människa till antroposof, skulle jag säga, är ett intresse för den andliga dimensionen och hur den interagerar med det vi upplever genom våra vanliga sinnen, samt upplevelsen att det Rudolf Steiner kallade antroposofi är ett användbart verktyg för att konkretisera detta intresse.

Ett antroposofiskt forskningsuniversitet
Steiners sista, ofullbordade och kanske största, gärning var att organisera en gemenskapsform för antroposofins utveckling – en organisationsform. Det centrala i denna organisation, så som den var tänkt, är en fristående, oberoende högskola, ett forskningsuniversitet, för utforskandet av den andliga dimensionen och dess förhållande till det vi upplever genom sinnena. … Den övergripande och ganska enkla, organiska organisationstanken är:

Det internationella sällskapet med säte på Goetheanum i Dornach, Schweitz, utgörs av landssällskap som i sin tur utgörs av studiegrupper.

[...]

Det är i dessa studiegrupper antroposofin alstras och antroposofer får sin grund. [...] Det är alltså inte bara studier av böcker, inte bara socialt umgänge och inte bara en väg till självkännedom, utan en kombination av alla tre. Olika aspekter kommer att överväga i olika perioder. Alla tre aspekter måste finnas med för att studiegruppen skall fungera så som det är tänkt.

[...]

… [När man upptas i fria högskolan för antroposofi (FHA)] lämnar man gruppen och därmed Antroposofiska Sällskapet ….

[...]

Högskolan

Första klassen i FHA kallades, i sin motsvarighet under Steiners förkrigsverksamhet, ”lyssnarklassen”. … Men egentligen är den ett orienteringsår, en förberedelsekurs för andra klassen. Det är i andra klassen som Fria Högskolans kärnverksamhet försiggår. …

Idag är bara klass 1 verksam, och bara den första tredjedel av denna klass som Steiner själv hann utarbeta. Men i denna första tredjedel finns grunden för hela klass 2. … Det räcker inte att själv ha läst sig till baskunskaperna. Man måste ha bearbetat dem – och sig själv – med andra också, och under tillräckligt lång tid. Först då kan processen i FHAs klass 1 få avsedd verkan. Och först då är det möjligt och meningsfullt att förverkliga klass 2, Högskolans kärnverksamhet.

Om det därigenom någon gång visar sig möjligt och tillrådligt att utveckla den mer komplicerade tredje klassen, det får tiden utvisa. Vi saknar anvisningar av Steiner till detta. Men andra klassen kan utvecklas så snart Antroposofiska Sällskapet har en organiskt fungerande organisationsstruktur – de nödvändiga kunskaperna finns. Högskolans så kallade sektioner kan då bli mer än grupper på saklig grund; de kan bli fakulteter i ett antroposofiskt forskningsuniversitet.

[...]

(Av Anders Kumlander, som också fick texten, fick jag ingen respons alls. Vorstand i Dornach fick en liknande text och lät, efter tre månader, en sekreterare meddela att de inte hade något att tillägga i frågan. Hur man nu skall tolka det.)

Sist, AK:

Är det något fel på din bloggs kommentarsfunktion, Johannes? För du raderar väl ändå inte konstruktiva inlägg??