Den där antroposofin blir alltmer spännande att följa, minsann. Johannes Ljungquist skriver om en artikel av Cato Schiøtz i Medlemsbladet (verkar tyvärr inte finnas online):
[Cato Schiøtz] huvudlinje är att ”Högskolan saknar hög akademisk nivå, öppenhet och meningsutbyte, professionalitet och kritiskt tänkande”:
»När man utvärderar utvecklingen efter Steiners död, kan man beklagligt nog konstatera att Högskolan inte levt upp till detta ideal om öppenhet. Snarare måste man beklagligt nog säga att stridigheterna i sällskapet har sektens alla kännetecken.«
Han menar att detta är djupt olyckligt eftersom ”kritik skärper och är något man kan lära sig av, något man kan justera kursen efter och förbättra kvalitén efter”. Och han fortsätter: ”Det är mitt bestämda intryck att man från antroposofiskt håll alltför ofta reagerar med frustration och starkt ordbruk på snart sagt all extern kritik”.
Både detta och det som pågår, lite försiktigt, i waldorfrörelsen är ju mycket intressant och möjligen något positivt. (Att det just är Cato Schiötz gör mig i och för sig lite förbryllad; jag har betraktat honom som en benhård förnekare av alla eventuella antroposofiska baksidor och sekterism.)
Antroposofin blir onekligen intressantare och ter sig genast mindre sekteristisk om den ägnar sig åt lite ‘otänkbar[a] indiskretion[er]‘ i form av öppen diskussion och självkritik. I varje fall blir allting lite skojigare!
Jag kommer — apropå sekterism och möjligheten att Steiner hade fel och sa emot sig själv och så vidare — åter att tänka på Taja Guts bok, som är riktigt läsvärd. Den borde vara mycket mer uppmärksammad än den blivit.
Vad gäller uttalanden om fakta — som detta om planeten Mars och dess yta — hade Steiner naturligtvis fel, och säkert inte så sällan. Det borde inte vara något oöverstigligt problem.
