bo dahlin i lärarnas nyheter

Den andra artikeln om waldorf nyligen i Lärarnas Nyheter är en intervju med Bo Dahlin — vars forskning vi talar om här, bland annat — som menar att det är en utmaning för waldorf att följa (den allmänna) läroplanen. Barn under 7 år ska inte utmanas intellektuellt, då det, enligt den antroposofiska utvecklingsmodellen, antas vara skadligt:

– Tanken är att det i barn finns en viss biologisk växtkraft som är stark i barndomen och som måste få spelrum. Ägnar man för mycket tid åt kognitivt arbete så undergrävs barnens fysiska utveckling. Det är inte vetenskapligt belagt men finns studier som visar att barn som gått i waldorf är friskare som vuxna än andra, säger Bo Dahlin.

Jag vet inte vilka studier det är. Och framför allt — om det ens är sant att waldorfelever är friskare — vad beror det på? Frånvaron av intellektuella utmaningar? Något annat som hör skolan till? Eller kanske hemmiljön och uppväxtvillkoren, den sociala situationen? Jag kan tänka mig många möjliga faktorer. Barnen ska ‘omges med positiva intryck’ och lärarna vara positiva föredömen. Det är inte så lätt, medger Dahlin. Jag ska inte uppehålla mig vid det, utan gå vidare.

Även om Bo Dahlin tror det finns många pedagoger som inte själva är antroposofer så finns fortfarande en koppling mellan pedagogiken och rörelsen. De bygger på samma syn på människan och det finns en kritik mot att waldorfskolan och förskolan hållit sig väl hårt till Rudolf Steiners idéer, som ju kom till i en helt annan tid och ett annat samhälle. Bo Dahlin är själv kritisk. Han betonar att det finns olika strömningar inom waldorfpedagogiken men anser att man generellt brytt sig för lite om hur det pedagogiska tänkandet utvecklats på andra håll.

Vilka är de olika strömningarna? Var finns de?

Förvisso är det kanske sant att man ibland i onödan hållit sig för hårt till Steiners idéer, i frågor där det är fullt möjligt med utveckling inom vissa ramar. Men släppte man de antroposofiska idéerna, i mer grundläggande mening, förlorade man ju sin egenart. Och pedagoger som inte är antroposofer är förstås en nackdel, på sitt egna vis — tillräckligt många sådana i en skola, och skolan kan inte drivas som en waldorfskola ska (och borde rimligtvis inte kalla sig en). Antroposofin blir en dekoration, något som bara kommer att gälla yttre attribut. Det skulle vara rätt meningslöst, skulle det inte?

 Att avsaknaden av böcker, datorer och kognitiva utmaningar skulle innebära att barnen överbeskyddas, som en del kritiker hävdat, håller han inte med om.

– Det viktiga är den kroppsliga och själsliga grunden man bygger upp med sund näring och god miljö som blir en bas att stå på när barnet sedan möter världen utanför. Det kognitiva testandet innebär en slags forcering av barnens kognitiva utveckling som riskerar att leda till att barnen blir ”svagare”, både själsligen och kroppsligen, säger Bo Dahlin.

Varför, undrar jag, är läsning och böcker (och datorer, men låt oss lämna dem för ögonblicket, jag tycker inte att de är intressanta, så som läsningen är) en ‘forcering av barnens kognitiva utveckling’, när barnen själva vill detta? Varför? Jag fattar inte detta. Varför måste waldorfskolan aktivt hindra barn från att söka den kognitiva utveckling de själva vill? Varför har waldorfskolan bestämt sig för när det är naturligt (eller inte längre skadligt) att lära sig läsa — för att därefter totalignorera att många barn har drivkraften, inifrån sig själva, långt tidigare? Jag vet förstås varför, så det jag egentligen undrar är varför det är på det viset att när waldorfförespråkare talar om detta får de det alltid att låta som att barn under en viss ålder per definition måste tvingas och forceras till intellektuell utveckling annars kan den inte inträffa. Det är som att för att rättfärdiga sin egen metod och utvecklingsteori måste de framställa motsatsen som ond — som något som tvingar och skadar barnen, oavsett barnens individuella utvecklingsnivå och intressen. (Underförstått: detta är vad som görs inom andra pedagogiska inriktningar.) Att tillåta böcker är då rakt inte detsamma som att forcera utvecklingen. Att tillåta böcker är inte att skada barnen själsligen och kroppsligen. Varför i hela fridens namn skulle det vara det?

Vidare:

Varje waldorfförskola är fristående och det finns ingen auktorisation för att få kalla sig waldorf.

Fel. Waldorf är ett registrerat varumärke inom EU. Man får alltså inte kalla sig waldorf om man inte uppfyller de villkor som rättighetsinnehavaren ställt upp. Artikeln forstätter med att antyda något av detta: ‘Däremot finns ett antal punkter som Waldofskolefederationen definierat som en slags minsta gemensamma nämnare, bland annat ska majoriteten av pedagogerna ha en waldorfutbildning, eller ha påbörjat en sådan. Dessutom ska man förstås följa de viktigaste grundprinciperna i Rudolf Steiners pedagogik.’ Detta är dock inte allt. Det sistnämnda innebär bland annat att skolan måste utgå från den antroposofiska människosynen. Det innebär också att antroposofin inte får vara blott en dekoration.

[Edit: av någon outgrundlig anledning lyckades jag i den här bloggposten — och även i rubriken!! — döpa om Lärarnas Nyheter till Lärarnas Tidning. Kanske finns det en Lärarnas Tidning också? Inte vet jag.]

About these ads

6 comments

  1. Lärarförbundet utger både Lärarnas Nyheter och Lärarnas tidning, om jag förstått det rätt. Journalisten, Annika Larsson, skrev några dagar senare en intervjuartikel om Montessori: http://bit.ly/N9ZLg1

    Den är intressant i sammanhanget därför att den belyser delvis samma frågor, t.ex. om möjligheten till förnyelse. Jag vet inte själv så mycket om Montessori som om Waldorf. Men det var något förvånande att Maria Montessoris tankar och material tydligen utvecklats så lite. Om man ska tro den intervjuade professorn.

    En stor skillnad mellan Montessori och Waldorf när det gäller möjligheten att överge eller utveckla gamla sanningar, ligger ju dock i att Maria Montessori grundade sin pedagogik på observationer, medan Rudolf Steiners skäl för att förhindra barns läsning grundar sig på “andlig vetenskap”. Som bara de invigda har tillgång till. Men det är tänkvärt att inte heller Montessori-traditionen verkar ha tagit vara på utvecklingsmöjligheterna.

    Kan man tolka de båda artiklarna som en liten försiktig puff från Lärarförbundet att se upp med den hämmande guru-faktorn i personbaserade pedagogiska traditioner?

  2. Vet ungefär ingenting om Montessori (har någon gång läst några saker jag tyckt verkat lite… märkliga), men jag befarar att folk som har en idé, som avviker lite från det vanliga, ofta tror att just deras idé är vägen till frälsning. Och då gäller det ju att hålla sig till vägen, inte att leta efter skatter på resten av kartan.

    Lärarförbundet struntar väl egentligen i waldorfskolans utveckling, misstänker jag — waldorflärare är ju inte organiserade via dem ändå. Fast jag kan inte komma på någon annan rimlig anledning till artiklarna, så visst kan det vara så.

  3. Har Rudolf Steiner verkligen direkt sagt att man ska förhindra att barn lär sig läsa före någon viss ålder? Jag är nyfiken på hur han formulerade det isåfall. Själv har jag alltid trott att det där är någon slags missförstånd eller överdrift, men jag har aldrig grävt vidare i frågan.

  4. Jag kan inte påminna mig att jag läst han säger att man ska förhindra det, d v s aktivt stoppa barn från att läsa när de själva vill det. Däremot betraktar han att det som en positiv sak om barn lär sig läsa sent, och tidig läsning dålig. Och då har jag för mig att han pratar om chockerande sent; ända upp i 10-11-årsåldern är det inget problem om barnet inte kan läsa. Jag skulle önska att jag i huvudet visste var han säger detta, fast det är ändå bara halvrelevant. Sedan är det ju det allmänna om vad som är lämpligt och olämpligt innan eterkroppen ‘utvecklats’, vad som är en hälsosam utveckling. Men där gäller ju samma sak: han kan föreskriva vad han uppfattar som sunt och bra. En annan sak är ju att hindra barnet från något som avviker.

    Därmed inte sagt att han inte någonstans också säger att barn bör förhindras, men jag har inte sett det, och undrar om inte just det är en slutsats som vissa dragit helt själva snarare än något han säger. Dragande slutsatser av det han säger, förvisso. Om man letar efter förenklade riktlinjer att förhålla sig till så kan man ju dra slutsatsen att om det är bättre för barn att lära sig läsa sent, t ex efter att eterkroppen utvecklats eller ännu senare, så bör det också vara bra att hindra tidig läsning… Och man gör då ingen skillnad mellan det ‘onda’ i att lära barn läsa tidigt och de barn som av egen drivkraft lär sig eller visar att de vill lära sig läsa.

    Men det är ju en skillnad att säga att det är något positivt att ett barn lär sig läsa sent (även om jag tycker att det är tokigt, om tillämpat i extrem form) och att ett barn, som självmant lärt sig läsa och vill läsa, bör förhindras att göra det.

    Måste nog göra en sökning i somliga böcker för att se om jag kan finna om han ger några råd om att direkt förhindra läsning. Låter inte alls osannolikt att detta med att förhindra är något som tillkommit senare, i ett missförstånd av dem som försökt tolka honom. Och då uppkommer ju genast olika grader av extremism. (De värsta historierna vad gäller läsning verkar vara amerikanska, föga förvånande. Föräldrar som blir så fanatiska att de försöker hindra barnen att alls konfronteras med bokstäver i någon form innan sjuårsåldern. Då lever man ett väldigt konstigt liv… Fast den typen av vansinne förtjänar nog bara en parentes.)

  5. Anders · ·

    Alicia, jag tror du är på rätt spår där med förenklade riktlinjer. Tror allmänt att man ska vara försiktig med uttalanden där Steiner varnar starkt för något. Som jag läser hans föredrag (de skrivna texterna är en annan sak) så handlar det delvis om att ruska om publiken, få åhörarna att se något ur ett radikalt annorlunda perspektiv än annars. Vilket inte innebär att det perspektivet bör vara allenarådande, även om det kan låta så ibland, av retoriska skäl (och kanske även retoriska missgrepp!)

    Det är också en god idé att sätta sig in i hur man på den tiden i allmänhet tänkte inom det område som ett föredrag berör. Det brukar förekomma en del svepande formuleringar där antroposofer mer eller mindre tar avstånd från Steiners uttalanden med argumentet att de hör hemma i en annan tid. Då tycker jag det är mer intressant att försöka se HUR han förhöll sig till sin tids kunskaper inom ett område. Då närmar man sig den kunskapsdramatik som Steiner stod inne i! Klart mer givande än att bara titta på “slutprodukterna” (olika råd etc.).

    Man kan ju också göra tankeexperimentet att Steiners alla föredrag gått förlorade — vilken bild skulle vi ha av honom då (utifrån de skrivna alstren)?!

  6. När det gäller pedagogiken skulle vi nästan inte ha något alls att gå efter!

    Alla dessa detaljerade råd och anvisningar på alla områden skulle dessutom saknas. Man skulle få finna sina egna, utifrån de mer allmänna idéerna han presenterat i de skrivna verken.

    Ibland har jag känslan av att han tycker sig måsta ha ett svar på allt. Det blir särskilt påtagligt i frågestunder och diskussioner; han måste veta allt. Och han levererar alltid. Han hittar ett svar… eller hittar på ett svar.

    Och i pedagogiken kommer ju mycket av kunskapen just från sådana nedskrivna frågestunder och diskussioner med lärarna i den första waldorfskolan. Det är en annan sådan kontext som är värd att ha i tankarna: han befann sig där som en sorts ‘allvetande’ som skulle leverera svar på diverse mer eller mindre osannolika spörsmål och det helst omedelbart.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 767 other followers