christhild ritter: annons om ett ledigt hus

Efter några år utan bibliotekskort på Stockholms stadsbibliotek, bestämde jag mig för att skaffa ett nytt, och har därför lånat en del lagom konstiga böcker. En av dessa är Christhild Ritters bok Annons om ett ledigt hus. Hur Järna blev ett centrum för anroposofiska initiativ och verksamheter (Wrå förlag, 1999). Det är berättelsen om hur antroposoferna hus efter hus, gård efter gård, erövrar Järna, och den sträcker sig från mitten av 1930-talet till 1990-tal. Christhild Ritters far — Gustav Ritter, som startade den läkepedagogiska institutionen Mikaelgården — är en av de antroposofiska Järna-pionjärer boken rör sig kring. Ritter är uppväxt i Järna, gick i waldorfskola, är aktiv inom antroposofin, och har verkat som utbildare och föredragshållare, författare, eurytmist, läkepedagog, waldorflärare… och astrolog.

Det kommer väl inte som en överraskning om jag säger att den här boken är en tämligen förhärligande historieskildring. Den är svämmar över av osjälviska hjältar som under svåra omständigheter gör fantastiska saker i antroposofins tjänst, för att inte säga i mänsklighetens. Små och stora underverk sker på var och varannan sida; initiativ tas som leder till mirakel. Antroposoferna bär antinazistisk helgongloria, men det är knappast heller oväntat. Rörelsens umbäranden i Tyskland under nazitiden, och hur de ska ha bidragit till etableringen i Järna och en flod av anländande flyktingar (som råkar vara antroposofiskt intresserade) till Järnaområdet, är förstås en huvudattraktion. Tveksamheter i rörelsens egen historia under samma tidsperiod berörs inte med ett ord. Och de figurer som uttryckt mer ‘opassande’ åsikter i rasfrågor förbigås förstås med tystnad på just den punkten. (Hans Mändl, exempelvis.)

Boken är emellertid på sitt sätt en god introduktion till det historiska persongalleriet i Järna och till utvecklingen i stora drag. Det funkar som en guide till vilka som var med, vilka hus och gårdar och markområden inköptes och med vilka medel och för vilka ändamål, hur de praktiska verksamheterna utvecklades, och så vidare. Man får sig till livs en hel del information, om man sållar lite och inte fäster sig så mycket vid den glorifierande stilen.

Det lediga huset som åsyftas i titeln är läkepedagogiska Mikaelgårdens ursprungliga kråkslottsliknande byggnad. (Det antyds i boken att ett det första nybyggda antroposofiska huset sedan blir det äldsta på fastigheten, så jag utgår från att den gamla sekelskiftsbyggnaden kan ha rivits vid ett senare tillfälle.) Med hjälp av Marcus Wallenberg, som donerade 100.000 kr, kunde verksamheten utvecklas och utökas. Man får sig många anekdoter till livs: prinsessan Sibylla hälsar på, Are Waerland likaså. Man får lära sig lite om antroposofiska metoder, till exempel ett tips på bra tuberkulosbehandling (antroposofiska mediciner, läkeeurytmi och studier av Frihetens filosofi). Åke Kumlander köpte Wigwam och donerade till Rudolf Steinerseminariet, Frans Carlgren köpte och donarade Nibble gård (över 240 hektar mark), för att nämna ett par av alla många exempel. Den första Kristensamfundslokalen låg innanför ett slakteri; det var kanske lite oväntat. Kulturhuset (som invigdes för 20 år sedan i år) tillkom med generösa bidrag från kungen och drottningen. Dessutom bidrog Wallenbergstiftelser, Södertälje kommun, Statens kulturråd och Kulturutskottet. Man får, som sagt, veta mycket om alla fastigheter, som införskaffats och byggts för olika antroposofiska ändamål och man får veta hur verksamheterna sedan utvecklats och var. Och lagom mycket andra anekdoter därtill.

På tal om Kulturhuset, så kommer här som vanligt till krockar med politiker, myndigheter och andra när projektet ska realiseras. Kulturhuset fick inte byggas, men eftersom en bekant var före detta kommunpolitiker så ordnade sig allt ännu en gång fastän det egentligen inte borde gjort det (eller hur man nu ska tolka det). Och, påstås det, Kulturhuset står mitt på ‘heta linjen’ mellan Moskva och Vita Huset, så därför måste det grävas försiktigt! (Jag ska erkänna att jag utbrast i ett ‘va?’ och googlade detta. Lyckades inte få fram någon information för att bekräfta eller avfärda. Men nog låter det lite väl vansinnigt.) Att hota med att gå till media var effektivt när man behövde bygglov för Vidarkliniken. Och kommunordföranden ‘kom ut’ och ‘gjorde upp om byggtillståndet’.

Och apropå tillstånd så berättas också lite om de antroposofiska medicinernas väg, särskilt det injicerade mistelpreparatet som används i antroposofisk cancerbehandling. Frågan om dessa mediciner har ännu i dag inte någon permanent lösning. En parlamentarisk utredning tillsattse på 80-talet, den så kallade Alternativmedicinkommittén, som reste till både Kina och Goetheanum (i Dornach, Schweiz). Ansvarig för tillsättningen av kommittén var Gertrud Sigurdsen, som varit på besök i Järna, och charmats i vanlig ordning. Frågan om den antroposofiska medlen fick ‘förtur’ och antroposoferna samarbetade ‘intensivt’ med kommittén. 1985 röstade riksdagen igenom om en lag som skulle tillåta användning av injektionspreparatet Iscador. ‘Samtidigt skulle läkarna på Vidarkliniken börja forska kring medicinerna och deras verkningar.’ Det är väl tveksamt om den utmaningen antagits. Om jag förstår saken rätt så är det den lagen som sedan dess möjliggjort Vidarklinikens ständigt förnyade dispenser för att använda mistelperparatet.

Att detta med finansieringen av olika verksamheter ständigt löses, trots alla odds, man får donationer och kläcker idéer som inbringar pengar (fastighetsaffärer, t ex), förklaras på detta vis:

Genom den spirituella verksamheten, genom att idéer med substans utvecklas tänds en stjärna, ett kraftfält bildas och gudarna kan ingripa. (S 212.)

Gudarna, och diverse politiker och andra prominenta personer och, helt enkelt, goda kontaker på rätt plats och vid rätt tidpunkt. Säkert har också gudarna ett finger med i spelet när man om och om igen lyckas förmå politiker och inspektörer till att ge tillstånd och godkännanden — ofta mot alla odds. Det kanske är stilen i boken, men jag får ibland en känsla av att det finns en stolthet kring att man lyckas trots att man inte borde göra det. Och då menar jag inte bara för att man kämpar som dårar, utan för att rätt personer sitter på rätt plats och tar rätt beslut för att… de gillar antroposoferna eller blir charmade av personliga besök. Som sagt, det är kanske något i sättet att beskriva händelserna som gör det, men ibland uppkommer intrycket av något halvkorrumperat.

Men för att också nämna något allvarligt: de läkepedagogiska verksamheternas utveckling ges rätt stort utrymme i boken. Det är inte konstigt, i och med att de har en lång historia i Järna; det var med de läkepedagogiska institutionerna som antroposoferna kom till Järna. I en annan text, som finns tillgänglig online, förklarar Christhild Ritter:

Varje människa har sitt karma och sitt öde och varje människa har sin helt speciella uppgift och mening i just det här jordelivet. Det som varje människa har med sig ner till jorden och det hon möter som händelser, människor, uppgifter, problem och svårigheter är hennes eget självvalda  öde, som hon behöver för att utvecklas. Alla erfarenheter på jorden är till för att hjälpa jaget vidare i sin utveckling och strävan att bli en hel och sann människa.

De här tankarna är viktiga att känna till, om man ska förstå var läkepedagogiken har sin grund. I boken sägs egentligen inte så förfärligt mycket om antroposofiska idéer, utan den är mer en framställning av konkreta skeenden i antroposofernas historia i Järna. Men en del skymtar ändå fram.

Till exempel får vi veta att på Solbergahemmet (Gustav Ritters andra stora projekt efter Mikaelgården) strävade man efter att förstå de handikappade barnens ‘konstitutionella svagheter och deras kroppsliga svårigheter, deras själsliga problem och deras karmiska situation.’ En av lärarna på Solberga menar att dessa barn ‘ställer de existentiella frågorna.’ Barnen lever för att tvinga människor att konfrontera dessa frågor; denna uppgift är till och med ‘deras stora uppgift i livet’. En annan anställd på samma hem menar sig ha hjälp av reinkarnationstanken i arbetet med barnen, och konstaterar att dessa barns liv ändå har en mening: ‘Kanske var utvecklingsstörningen en nödvändig fas i deras öde och utveckling — sett ur ett större perspektiv. … Barnen har levt många olika liv innan detta liv som utvecklingsstörda och de kommer att leva många olika liv efter denna inkarnation. … Så kan även en utvecklingsstörning bli en lärdom för framtiden.’ Det är naturligtvis inte endast barnens karma som leder dem till en inkarnation om handikappade och till den antroposofiska omsorgen. Också de som vårdar de handikappade gör det därför att deras karma visat dem den rollen, ett yrke och en erfarenhet som motsvarar deras karmiska behov (det här förklaras inte explicit i boken, men är närmast självklarheter). Det förklarar förmodligen något som för icke-antroposofer måste te sig som rätt märkligt, för att inte säga olämpligt: att outbildade och oerfarna tonåringar sätts att arbeta med gravt störda barn. Exempel på det finns i boken. Och det är naturligtvis inga problem med detta, även om man skulle befara motsatsen. Sedan får en läkepedagogiskt arbetande tonåring, som väl då inte var fullt så ung längre men ändå outbildad, ta hand om skolundervisning också. Har man nått en viss andlig mognad redan under föregående inkarnationer, är man kanske tidigt lämpad för sådana svåra uppgifter i livet.

Över allt där antroposoferna drar fram uppstår underverk och världen förändras till det bättre. Jag kan inte undgå att tänka att man inte riktigt är nere på jorden. Inte ens med omfattande erfarenheter från tidigare liv kan människorna vara så här fulländade. Nu finns det ingen anledning att vara särskilt förvånad: det är en bok skriven av en antroposof om andra antroposofer och förmodligen främst för andra antroposofer. Skildringar av fantastiska och mirakulösa bedrifter kan lätt bli lite giftiga, men giftigare än framställningen är kanske hur rörelsen faktiskt ofta tycks se på sig själv och de egna idéerna och verksamheterna — som genom ett rosaskimrande filter.

About these ads
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 766 other followers