inspirerad av antroposofi, men bara lagom (om en inte helt ny bok från natur & kultur)

Inspirerad av antroposofi (Natur & Kultur, 2004) är en bok skriven av diverse skojiga människor, varav somliga inte är antroposofer, något som förmodligen (också) bidrar till det aningslösa (för att inte säga ofta rätt meningslösa) resultatet. Flera av icke-antroposoferna är noga med att markera sin distans och till och med skepticism; Göran Rosenberg, som författat kapitlet som ska handla om den antroposofiska människosynen (med tillägg: ‘i praktiken’), menar sig inte kunna så mycket om antroposofin. Det är lite tragiskt, och tragiskt såväl om påståendet är sant som om det är osant. Men om man ska ge ut en lagom intetsägande men ändå hyllande bok om antroposofin, behöver förlaget kanske sina okunniga eller distanserade alibin: ‘Se! Vi anammar inte allt tossigt med fullständig kritik- och aningslöshet!’ Om detta ursäktar något, vet jag inte, men min utgångspunkt är att det är osannolikt.

Boken inleds med ett förord av Annika Åhnberg (före detta kommunist, sedan vänsterpartist och därefter socialdemokratisk minister, som senare har blivit såpass antroposofiskt inspirerad att hon gått in i Saltå Kvarns styrelse). Hon har en del intetsägande pladder och banaliteter att komma med; ‘frid och glädje’ sammanfattar hennes relation till antroposofin, dock inte teorin bakom, ty den finner hon ‘besynnerlig’ och till och med ‘oacceptabel’. Man förvånas lite, men bara lite. Åhnberg framför en hypotes: de som är kritiska mot antroposofin är de som mött teorin först, inte praktiken. De som möter praktiken, blir inte kritiska, för den är så lyckad. Föga förvånande anser jag att hennes hyptes inte duger för att förklara mer än högst halva verkligheten, om ens det; det är inte sällan som (negativa) möten med just praktiken får människor att ta reda på mer om teorin. Däremot kan postiva möten med praktiken förmodligen i vissa fall avhålla människor från att söka kunskap om teorin, eftersom de felaktigt antar att den är onödig att känna till.

Göran Rosenberg, som meddelar oss sin okunnighet om teorierna bakom, har sannerligen inspirerats av antroposofi — eller snarare, förefaller det vid läsning av hans text i boken, av de halvtomma (stundtals heltomma) reklamfraser antroposofin omges av. I övrigt hyllar han den antroposofiska människosynen (och dess praktiska resultat) men verkar ju (enligt egen uppgift) inte känna till den, vilket kan tyckas lite bakvänt. Nå, vissa antydningar ges: att han beskriver antroposofernas syn på handikappade som ‘löftesrika framtidsmänniskor’ är en sådan antydning om en livssyn baserad på karma och reinkarnation.

Men vad gäller Lars Krantz, trädgårdsmästaren, som skrivit kapitlet om biodynamisk odling så får han vara hur flummig som helst; jag gillar honom skarpt, oavsett. Han skriver: ‘Och det är väl det, själva meningen med all form av odling att förvandla min omgivning till något som liknar mina drömmar.’ Kan man annat än gilla det? Det ställer så klart mina personliga preferenser i vägen för varje rationell utvärdering, men det är ju detta ändå inte, så vad spelar det för roll. Låt oss hoppa över Krantz.

Waldorfläraren Maria Bergom Larssons kapitel om waldorfpedagogiken är intressant, bland annat därför att även hon hör till dem som verkar vilja distansera sig från antroposofisk teori. Å ena sidan innehåller människosynen ‘djupare sanning’ och antroposofin har ‘inkarnerat’ i praktiken; å andra sidan är antroposofisk andlighet utanför praktiken ointressant. Hur man egentligen ska tolka det vet jag inte; det är lite som en helgardering: om någon hittar något oacceptabelt i Steiners teorier kan naturligtvis inte den i praktik verksamma antroposofen ifrågasättas eller lastas, hon är ju praktiker, inte teoretiker… Hon ‘överlåter … Steiners esoteriska tankar’ åt andra, den ‘esoteriska sidan av antroposofin’ har hon inte gjort till sin; problemet med den utgångspunkten är väl risken att imitera utan att förstå varför, för tanken med praktiken är ju att omsätta Steiners esoterik i konkret verksamhet. Jag har svårt att förstå varför man inte i stället väljer någon som tar också Steiners tankar på allvar till att skriva en sådan här text — om det inte vore för det att man vill skapa något slags skeptiskt alibi. En som använder men i övrigt lämnar Steiners tankar därhän, kan inte beskyllas för att vara indoktrinerad eller fundamentalist, något som enligt min uppfattning är ganska så fånigt. Den enda som kan förhålla sig någorlunda fritt till Steiners idéer är den som kan dem och förstår dem, och då menar jag den där bakgrunden som Bergom Larsson — och ännu mer exempelvis Rosenberg och Åhnberg — mest av allt tycks vilja halvdissa, åtminstone för läsarnas skull om inte för sin egen.

Bergom Larsson har erfarenhet som waldorfförälder i Kristofferskolan och waldorflärare i Ellen Keyskolan. (Det är för övrigt inte ovanligt att föräldrar entusiasmeras och börjar arbeta som lärare i skolorna.) Waldorfskolorna är bra, och ger en motvikt till överintellektualiseringen, som tydligen är en hotande fara, liksom en ‘fragmentariserad’ värld ‘utan mening’. Det som särskiljer waldorfskolan är kursplanen, skriver hon, och nu blir det kryptiskt: ‘Egentligen är eleven kursplanen — waldorfskolans kursplan är inget pedagogiskt system utan uttrycker en människosyn.’ Att den uttrycker en människosyn är självklart (hon skriver på sidan efter själv om hur barnets utveckling ses i den människosynen), men vad hon menar med att kursplanen inte är ett ‘pedagogiskt system’ förstår jag inte. Och det är förstås människosynen som är kursplanen — inte eleven, inte det individuella barnet och dess behov och vilja. Bergom Larsson ser en pedagogisk kris — i dag, utanför waldorfskolan — och den beror på att kulturen förnekar ‘människans jag’ (för övrigt, i antroposofin, den individualitetskärna som genomgår upprepade jordeliv). Jag ska inte säga så mycket mer om detta, annat än att citera Bergom Larsson på en punkt som definitivt inte motsvarar min erfarenhet av waldorfpedagogik; hon skriver:

Jag som lärare får inte projicera min egen bild och mina egna fobier på eleven och därmed låsa fast istället för att frigöra. Jag måste kunna se den andra som hon ser sig själv. I det individuella mötet handlar det alltid om förmågan att avstå från makt, att dra sig själv tillbaka och försöka lyfta fram förmågan hos den andra, olika i varje ålder.

Det enda som avslöjar att det kanske inte är så enkelt är slutklämmen ‘olika i varje ålder’, för där kommer antroposofins bild av hur barnet så att säga idealt och hälsosamt ska utvecklas in, och blir den tolkningsram som läraren använder. Den misstar sig som tror att waldorflärare lyfter fram förmågor hos individer som utvecklar sig på ett annat sätt och i annan takt än antroposofins ideal föreskriver. Jag förmodar, efter att ha läst Bergom Larssons kapitel, att hon om hon blev konfronterad med den skulle hänföra en sådan praktik till dogmatism. I så fall finns det nog många dogmatiker, och de flesta av dem uppfattar sig troligen inte själva som det, för de tillämpar bara sitt (antroposofiska) vetande. Och kruxet är ju att svaret på frågan om vad en människa är — den för waldorfpedagogiken grundläggande frågan, enligt Bergom Larsson — inom antroposofin blir antroposofiskt, och frågan om hur en människas utveckling ser ut måste besvaras utifrån den antroposofiska människobilden. En tolkning av den innebär till exempel att intellektuella aktiviteter inte är lämpliga för barn och deras andliga utveckling, att de rentav inte är mogna för dem; de har ännu inte, enligt den antroposofiska utvecklingssynen, hunnit bilda förmåga att ta till sig det intellektuella. Och den bilden projiceras förstås på barn som inte anpassar sig till den fålla waldorfpedagogiken försöker valla in dem i, oavsett barnets faktiska färdigheter och förmågor. Antingen får man låtsas att verkligheten inte är som den är eller så måste man sjukförklara verkligheten. (Barnet kan, t ex, ha utsatts för prematur intellektualisering utanför skolan, t e x i hemmiljön eller genom media.)

För att gå vidare: Agneta Pleijel (författare) intervjuar den tidigare generalsekreteraren i Antroposofiska Sällskapet, Anders Kumlander. När Kumlander ska beskriva den människa som dras till antroposofin blir hans definition av antroposofins mening så bred och allmängiltig att den kunde passa ungefär på vem som helst. Och ändå är det ju inte så. Varför Pleijel gjort den här intervjun vet jag inte. Hon undrar till exempel apropå att Kumlander använder begrepp som ‘individualitet’ om det också är centralt inom antroposofin — men hon kommer inte på tanken att fråga vad ‘individualitet’ betyder i antroposofin, och om hon nu gör det, finns detta inte med i boken. I avsaknad av antroposofi bluddrar hon, för att ett annat exempel, en del om Jung och hans skuggbegrepp, utan att lyckas leda sig själv in på parallella resonemang i antroposofin ens med Kumlanders hjälp. Eller snarare: när han talar antroposofi, kommer hon med annat, vilket i och för sig skulle kunna vara intressant, men bara om hon hade lyckats att finna något meningsfullt sammanhang. I stället är det nästan som om texten skriker att hon inte hör vad han säger, inte förstår att det är antroposofi, och i stället hellre drar upp sina egna intressen utan att förmå se likheterna och skillnaderna (eftersom hon inte vet vad Kumlander talar om?).

‘Det mänskliga medvetandet är bräckligt’, konstaterar Agneta Pleijel, och jag undrar var hon får den insikten från — antroposofin eller zenbuddhismen eller Jung…? Hur ska det gå för människans bräckliga medvetande att utveckla den antroposofiska livskonsten när ‘fragmentiseringen av tillvaron hela tiden ökar?’ Och Anders Kumlander förklarar, fast ändå inte. Senare undrar Pleijel om ‘mörkret, ondskan och destruktiviteten’ har någon plats i antroposofin (det har redan antytts tio sidor tidigare, men i alla fall), och då börjar Kumlander hellre prata om Maslow i stället för om vad som får plats i antroposofin (vilket är en hel del mörker, ondska och destruktivitet, intrycket till trots, och nu menar jag i själva ‘teorierna’, helt utan att ens gå in på praktiken). Pleijel tar dock upp den förvirrade tråden igen och undrar om inte antroposofin, med till exempel sin ‘ljusa’ estetik, borttränger det mörka. Sedan kunde det ha blivit rätt intressant, men bortsett från att han, Anders Kumlander, konstaterar att antroposofin handlar om ‘polaritet[en] som finns i existensen’ blir det mest några mer allmänna reflektioner kring mörker, ljus, personlighet och kreativitet. Av hela kapitlet får man intrycket att av något som kunde varit intressant blev det inte så mycket av substans, mest skenbara djupheter och utvikningar som i brist på sammanhang tenderar att verka irrelevanta.

Kapitlet om antroposofisk medicin har Ursula Flatters, läkare vid Vidarkliniken, skrivit. Hon säger faktiskt en del som är rätt upplysande, till exempel att begreppet ‘vilja’ i antroposofin ‘innebär varje faktisk förändring i de fysiska förloppen.’ Det är, för att belysa kontrasten, avsaknaden av sådana definitioner och förklaringar som får Pleijels text att framstå som fluff — detta att Pleijel inte frågar sig vad begrepp (t ex ‘individualitet’) faktiskt betyder, och därför lämnar läsaren seglande planlöst ute i luddrymden. Om man tänker sig att boken är för alla sorters intresserade människor — vilket är mitt intryck att den vill vara — så är det helt enkelt värdefullt att viktiga begrepp som används lite annorlunda (eller på ett lite oväntat sätt) i antroposofin får en förklaring. Som exempel ‘vilja’, som ju också är ett viktigt begrepp inom pedagogiken (särskilt småbarnspedagogiken föreställer jag mig). Med detta sagt, det är många fluffbegrepp (verkliga fluffbegrepp, inte sådana som faktiskt har en rätt specifik betydelse egentligen) som ändå svävar fritt i boken, men Flatters lyckas likväl mycket bättre med det antroposofiska än till exempel Pleijel gör. Sedan kan man ju ändå anse att det hon presenterar är avancerat strunt, men det är lite grann en annan femma. Det är så klart att den som inte köper den antroposofiska människobilden lär finna Flatters idéer om sjukdom och om ‘att vara hel, helt och hållet människa’ orimliga eller åtminstone konstiga. Som detta om att människan har ett jag — den biten som reinkarnerar, alltså — som, till skillnad från allting i mineral- växt- och djurrikena inte kommer ur naturen.

Härutöver ska jag kort beröra några av de sjukdomstillstånd Flatters dessutom tar upp, nämligen hösnuva, reumatism och cancer, därför att man här får en inblick i den antroposofiska synen på människan och på sjukdomar. Hösnuvan kan läkas genom att hitta ’till den rätta distansen i sinnesupplevelsen och inte enbart vara lokaliserad till det yttre.’ Citronsaft kan användas. En annan sjukdom, reumatismen, beror på att ‘[s]lemhinnorna i mag-tarmområdet är för lätta att tränga igenom’ och att ‘en för svag matsmältning till slut leder till en deformation av den mänskliga gestalten.’ Jaget är alltså för svagt, och orsaken till ett för svagt jag finner vi ‘ofta långt tillbaka i tiden, vanligtvis i barndomen.’ Det kan handla om trauma, som påverkar det omedvetna, förklarar Flatters, och barnets tillbakahållna vilja i en destruktiv relation kan långt senare i livet få rent fysiska uttryck, som i reumatismen. Hoppet om bot finns i att lösa upp de ‘omedvetna uppdämningarna i känslolivet'; hjälp kan fås av inpackning i filtar, enbär, myrsyra, bigift och läkeeurytmi. Och cancer då, cancervårdem är ju en stor del av Vidarklinikens verksamhet? Cancern beror på en obalans, och cancern är inte orsaken till obalansen utan en följd av den. Då cancerförloppet fortskrider sker ett ‘sönderfall av ämnesomsättningen och viljan.’ I behandlingen handlar det om ‘att läka ämnesomsättningen/viljeområdet genom att få det andliga att verka starkare i det kroppsliga och återställa helheten i detta område.’ Vidare får vi också i det här kapitlet veta lite om sjukdomens mening. Orsaken till sjukdom hos människan, skriver Flatters, ‘ligger i henne själv’, och eftersom människan befinner sig i utveckling kan kriser och lidande inte undvaras, utan är en nödvändig del av utvecklingsprocessen. Här kan sjukdomen bidra (‘i hög grad’, skriver Flatters), och lidandet ‘fördjupa och förädla’ människan. Sjukdomar kan ge ‘omvälvande erfarenheter’, leda till ‘djupare insikter och existentiella omvärderingar’ och hjälpa människan att mogna och skapa en starkare identitet.

Slutligen — tyvärr måste jag här helt ignorera läkepedagogen Dick Tibblings kapitel om läkepedagogiken — innehåller boken ett kapitel om Steiner och antroposofin. Det är skrivet av Kerstin Thörn och Ronny Ambjörnsson. Det är mycket läsvärt, även om man kanske kan anse att kapitlet fokuserar väldigt mycket på de influenser Steiner fått från olika filosofer och vetenskapsmän och förhållandevis lite på allt det teosofiska tankegods som Steiner också omsatte. De som blir som tokiga när någon kallar antroposofin — och därmed i förlängningen waldorfpedagogikens grund — ockult skulle dock göra sig själva en tjänst om de läste styckena om ockultism (s 141, om de undrar); de styckena som handlar om magi och alkemi som en ‘yttre manifestation’ av ockultismens kärna, ‘människans förädling’, vilket förstås är exakt en sådan sak antroposofin menar sig syfta till, också i pedagogiken, om än detta inte alltid uttrycks i klartext, särskilt inte vad beträffar idéernas närmare innebörd. När det påstås, i samma kapitel, om pedagogiken att den handlar om att ‘se till barnens individualitet’, missar författarna tyvärr att förklara begreppet ‘individualitet’, men å andra sidan nämns förtjänstfullt att ‘den waldorfpedagogiska särarten ligger i den antroposofiska människosynen’ och man nämner även att barnet bär med sig erfarenheter från ‘tidigare liv’. Inte för att det är tillräckligt, men det är alltid något.

I avslutningsstyckena frågas om antroposofin verkligen behövs, eller om inte de praktiska verksamheterna räcker till. För antroposoferna är det inte så, skriver de, för dem har den ‘ockult präglade världsbild[en]‘ ett självklart värde i sig. (Är det verkligen så? Man undrar ibland.) De medger, bisarrt nog som om detta vore en småsak (det är det inte, enligt min mening), att den esoteriska bakgrunden tycks ha betydelse även för de praktiska verksamheterna; den ger en ‘helhet’, förutan vilken verksamheterna skulle kunna tappa i ‘vitalitet’ (något de lätt kunde exemplifierat med waldorfskolans utveckling, tror jag!). Och här, i avslutningen, berör man också ett problem — utan att vilja säga att det gäller även antroposofin, då författarna här väljer att skriva om saken helt allmänt — nämligen sekterismen. En livsåskådning, skriver de, kan skaffa sig ett ‘prästerskap, som tar på sig uppgiften att bevaka mästarens ord. Tankarna förkalkas, de tappar den laddning de en gång hade, dogmatiken tar över.’ De rekommenderar, som motgift, en villighet att ändra inställning, omvärdera, tänka om och inte bara upprepa. Om de faktiskt tycker sig se sådana negativa tendenser i antroposofin förtäljer inte historien. Men jag antar det, för svåra att se är de ju inte.

Frågan är: varför läser jag det här? Vad gäller stora delar av boken är svaret tyvärr: jag vet egentligen inte.

*

Det finns en gammal recension i Folkvett. Kan läsas här.

About these ads

One comment

  1. […] förstod heller aldrig varför Annika Åhnberg skrev förordet till den här boken om antroposofin, publicerad av Natur & Kultur för snart ett decennium sedan. Men nu har vi […]

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 766 other followers