charlatanen

Charlatanen Steiner. Han som försökte — och lyckades — sälja villfarelser. De var villfarelser, ty de var inte sanna, objektivt sätt, i den mån de alls kunde kontrolleras mot kunskapen om verkligheten. Och vetenskapligt sett saknas anledning att, till exempel, skilja på själ och ande. Och ännu mindre skäl, ur vetenskaplig synvinkel, att tro på alla de där andra sakerna han försökte dilla i människorna. I den mån de alltså alls var av den kvaliteten att de kunde ha varit objektivt verifierbara (i materialistisk mening). (Ja, jag vet. I materialistisk mening. Där sätts käpparna i hjulet, per definition. Andlighetens premisser är annorlunda.)

Då och då läser man att Steiner avslöjade så lite om sig själv. Det är för det första inte sant; han sa en hel del om sig själv. Han kanske inte berättade allt det som biografituggande människor hade velat veta, men han sa en hel del. Och utöver det har vi hans läror, hans enorma efterlämnade antroposofiska verk. Lite av ett hopkok av allt möjligt, förvisso.

Men det handlar inte om honom, utan om högre sanningar, meddelade av den högste initierade, honom, meddelade för att vägleda människor andligen, människor som inte nått lika långt. Eller, det är tanken, att det är så det är. Det är föreställningen om att detta omfattande verk handlade om ett från honom närmast fristående idékomplex, som liksom kanaliserades via den initierade individen. (Det är svårt att förklara.)

Är det så, eller leds vi bara — jag säger bara, men det är verkligen inte så bara, det är i själva verket enastående — in i Steiner själv?

Jag har suttit och läst om några av dessa esoteriska lektioner. Och jag känner att jag faktiskt inte lika mycket kommer antroposofin, som lära, närmare, som jag kommer Steiner närmare. Jag närmar mig inte ‘högre’ världar, utan människan.

Det är inte meningen. Visdomen — om vi ponerar, för ögonblicket, att antroposofin är det den utger sig för att vara, visheten om människan — är överpersonlig.

Men han är den fascinerande människan, de antroposofiska idéernas centrum. De är han. Han lånade massor, men det gör alla då de ska beskriva sin värld och sig själva; de lånar från mänskligheten, allt det gemensamma, från kulturen som omger dem, från allt de hittar som talar till det de själva är eller tror sig vara, till det de tänker eller önskade att de tänkte.

Jag kan inte släppa tanken på att han för ut något annat än en allomfattande andlig lära i världen. Jag tror han för ut sig själv. Det är anspråken som gör honom till charlatan, om det är charlatan han är. Vore han bara konstnär, hade han kommit undan. Nu blandas sanning in, och moral, och konsekvenser. Och alla dessa följeslagare som lever på hans ord och äter dem som högsta sanning.

Men när jag läser honom (och detta gäller vissa föredrag mer än andra) slår det mig: han talar om sig själv och det egenupplevda men han klär det i en vokabulär och en begreppsapparat som anpassats efter hans åhörarskara; han är som en författare som förmår (i varierande grad) att göra det personliga allmängiltigt. Det är förstås närmast en hädelse — och ändå på samma gång en fullständigt en fullständigt banal tanke — , men betänk då att jag ändå inte ser hans sanningar som högre sanningar, utan som hans egen förmedlade vetskap eller hans egna skapelser, det vill säga rent mänskliga påfund, idéer och filosofier, tillkomna utan högre, översinnliga sanktioner.

De ‘högre’ världar han skådar är inte högre, de är hans eget inre. (En tanke som inte ens måste krocka med den antroposofiska idén, inte sant? Om han inte hade haft så allmängiltiga anspråk.) Det misstag både hans anhängare och hans kritiker gör är, i så fall, att hålla de världar och skeenden han beskriver för något annat än de är. Till det är han även själv skuld.

En skuld han inte hade ådragit sig om verkat som författare i stället för som andlig guru och som grundare av en livsåskådning och esoterisk rörelse.

About these ads

10 comments

  1. The free online dictionary (http://medical-dictionary.thefreedictionary.com/charlatan) gives the following definition for Charlatan – ” A person fraudulently claiming knowledge and skills not possessed.”, with the stress on ‘fraudulently’.

    I am not sure if it is quite right to call Steiner a charlatan. It would imply that he himself knew that he did not have the knowledge and skills he claimed to have, and that he in effect lied to people. A charlatan is deliberately deceiving his/her hearers.

    I feel Steiner was essentially an honest man. He might have been deluded, unbalanced, a crackpot, mentally ill, or just plain mistaken. All sorts of things might lead a person to think, “I don’t believe a word of what Steiner says!”. But I don’t think he was deliberately trying to deceive anyone. He himself believed his statements and descriptions to be true.

    And it is up to each one of us to decide whether we believe it also.

    When we do science, ultimately the physical/sense world will tell us whether our thinking is true or not. (That is if we don’t become dogmatic about our theories).

    But when we do spiritual research we have to rely on our moral sense, a refinement of our feelings and senses and a deep knowledge of ourselves to tell us whether our thoughts are true or not, whether we are just indulging in self-gratifying fantasy or not. And that applies to the people who receive the ‘research’ as well as those who do it.

  2. I’m not sure it’s quite right either. In fact, I’m quite certain myself that he didn’t — doesn’t — meet the definition of charlatan. It is a word that is often used in the context. He is called a charlatan. And you have to wonder — how could an intelligent man believe in all these beings and whatnot (taking them materialistically, as it were).

    I think he basically believed what he lectured. (I’m less certain he believed all the theosophical ideas he adopted and propagated, then either abandoned — ignored — or rebranded as anthroposophical. Perhaps that was the most charlatan-ish he became.)

  3. In fact, I think he’s more honest and open than people assume. (Not that he always advocated honesty — sometimes he thought silence, towards the world, about certain thinga was a potentially more successful option…)

  4. It’s an interesting question. I personally don’t think it has a yes/no answer. I think it’s fairly obvious there were times when he was having his audience on and no one got the joke. I’ve speculated that perhaps he then began sometimes to experiment, to see just how outrageous he could become and still no one questioned. But I think that process could be partly unconscious. I don’t think we’ll ever know for sure. It’s also impossible to tease out the effects and influences of adulation and hero worship. Some spiritual gurus start out totally sincere and later are corrupted by the power and ego trip of having a huge following. Others probably start out pitching nonsense, just to make a buck or just because they are egomaniacs who love a podium and love to hear themselves speak, need applause and admiration, etc., and later, once a sincere following has developed, they start to believe their own nonsense. My feeling is Steiner was somewhere in between. Overall a sincere human, but definitely not someone completely aware of his own deepest motivations.

    To me this seems related to the comments in the other thread about Sune and his one-time outburst of honest emotion, when he told Pete he wanted to punch him. The reason we’ve been unable to let that go, and are still teasing him about it years later, is precisely that it was so rare and striking to see emotional honesty from Sune, or any anthroposophist. People who are thoroughly uncomfortable with their own emotions, I think, are drawn to huge, complex theoretical systems like anthroposophy – highly abstract and full of classificatory and hierarchical structures – because it provides them a comfortable defense mechanism against themselves. From what is known of Steiner’s personal life it seems evident he was such a person himself – an emotionally un-self-aware person, and one who needed to mediate his relationships with other humans through an artificial system.

    (Which is not to say, we don’t all do that in some sense. Anthroposophy is just one way – religion itself is just one way. There’s lots of ways to do it, some good and some bad and some both.)

  5. Hej Alicia,
    Jag läser ibland med stort interesse dina texter om Steiner, antroposofin och den antroposofiska rörelsen. Jag försöker öva mig i att inte ha förutfattade meningar om en sak oavsett om det handlar om personer, deras erfarenheter eller idéer. Alla fördomar, som det oftast inte är så lätt själv att märka att man har, lägger en kletig dimma över alt som andra säger, skriver eller framför. Man tror sig ha förstått saken och går gärna in i en diskussion endast ut ifrån sina egna premisser. Jag vill inte därmed ha sagt att du gör detta i förhållande till det du beskriver här om antroposofin, men jag märker att mina erfarenheter med densamma i många stycken har fört till helt andra slutsatser än det som du berättar om.
    Redan tidigt i ungdomen och innan jag mötte antroposofin (som man säger – år 1971) hade jag översinnliga upplevelser i förhållande till reinkarnationsidén, som inte gick att förklara med vanlig psykologi. Sedan studerade jag i Järna, arbetade inom läkepedagogiken i Norge några år och återvände till Järna och arbetade där i ca 20 år som konstnär, utställningsdesigner, konstlärare och redaktionsmedlem av dåvarande tidskriften Antropos i Stockholm. För mig handlade det på den tiden självfallet om att vara med om att sprida tankegångar och synsätt som jag upplevde var kongruenta med mina egna, men samtidigt var jag medveten om att allt som Steiner sto för, kunde få betydelse i framtiden endast om folk lyckades få göra egna andliga erfarenheter. Därför bedrev jag på egen hand meditation i årtionden.
    För 16 år sedan fick jag så ett ”genombrott” i förhållande till mycket av det som Steiner beskriver i sina föredrag, böcker och esoteriska timmar i och med att jag började uppleva dessa saker som en andlig verklighet som gick att beskriva med mina egna begrepp samtidig som Steiners beskrivningar fick en ny och oväntad realitet. Om dessa upplevelser, erfarenheter och insikter har jag skrivit tre böcker på tyska varav en är översatt til engelska. Lyckligtvis har jag inte firats som en ny profet bland mina antroposofiska vänner för dessa erfarenheter, men att motståndet skulle vara så stort mot individualiseringen av antroposofin hade jag inte trott. På grund av motståndet och vissa fula attacker från ledande antroposofer gick jag omkring sekelskiftet ur den så kallade Fria Högskolan och Antroposofiska Sällskapet. För två år sedan blev jag återigen medlem av Sällskapet – inte för att jag behöver det för min egen del längre, men för att stödja vissa projekt som vänner till mig bedriver bland annat i Tyskland, Ryssland, Portugal o. a. Länder där jag inviteras att komma för att hålla seminarier.
    Numera arbetar jag direkt med människor som önskar det kring meditativ fördjupning och livskriser, för att utifrån konkreta insikter om tidigare liv och karmiska sammanhangen som det går att uppnå via meditativ träning, försöka belysa den nuvarande livssituationen.
    Självfallet är det endast möjligt att diskutera och göra övervägningar om sådana konkreta erfarenheter om parterna er öppna för att det finns en andlig värld som man kan uppnå kunskap om. Har man i förväg slått fast att allt sådant är illusion och endast speglingar av de egna själsdjupens fantasier, det vill säga att själ och ande är ett och detsamma mentala medvetande, då finns det väl liten grund att föra fruktbara samtal på. Jag är i varje fall öppen för samtal och beskriver mina utgångspunkter, erfarenheter och perspektiv på min blogg med texter på norska, svenska, tyska och engelska.
    Hälsningar Jostein

  6. Diana — very interesting and similar to my thoughts (although I assume things you’ve written earlier might have influenced me, so it’s perhaps not so odd).

    I think he had a genuine desire to connect with people, and that he cared. Whereas the charlatan would be seeking other gains or goals with no consideration taken to people he might ‘use’ on the way.

    As for jokes — indeed. He is more humourous than people give him credit for (being so respectful of his wisdom, I don’t know) and does have a sense for the absurd. I would not exclude the possibility that people mistook him and his intentions at times either.

    But I do think he was more aware of his inner processes than I think you think (oh dog typing on the phone, being eloquent is painstaking…). I think he’s clothing them in a vocabulary that would fly in the context he lived an worked.

  7. Jostein — hej! Jo, jag har läst dina bloggar, framför allt en del av det du skivit på tyska och norska.

    Nu är jag (det är väl upenbart) inte någon som praktiserar antroposofi.

    För att andliga världar alls ska ha någon mening för mig måste jag tolka dem som representationer av människans inre och hennes mentala processer. Det är det sätt som det RS talar om alls kan betyda något för mig; utan den möjligheten, den tolkningsutvägen, blir alltihop för mig till fantastiska sagor. Inte att förringa, förstås, men likväl: fantasterier.

    Jag kan förstås inte förklara någon annans upplevelser, men jag tänker inte utgå från att de är oförklarliga vore det inte för [infoga den valda andliga/religiös/el dyl förklarigsmodellen].

    Och jag måste erkänna att även om jag trodde på att något (oavsett hur man konstruerar detta något) i människan levde genom upprepade jordeliv, skulle jag ha ännu svårare att köpa att individen kan få explicit, detaljerad kunskap om dessa tidigare existenser — och än mer skulle jag betvivla att någon annan människa någonsin kan assistera i den processen!

    Nå, det är kanske fördomsfullt tänkande, jag vet inte, eller så är det en rimlig och mer eller mindre förnuftsbaserad invändning. (Och jag har inte mycket till övers för en andlighet — vad nu det är, också ett gammalt favoritämne här… — som inte tåler förnuft.)

    Men det är ju inget att hymla om att mitt intresse för antroposofin har en annan grund än t ex ditt. Det är självklart att det ger ett annat resultat.

    (Ursäkta slarvigt svar, är lite hastigt hopkommet. Mina bloggposter i dag var skrivna tidigare, medan jag själv haft för lite tid att ägna åt bloggen idag.)

  8. Yes I think he had a genuine desire to help humanity and was not, at bottom, doing what he did in order to take advantage of people for his own gain. As for whether he was aware of his own emotions or motivations I am not so optimistic as you, but OTOH, it’s a bit of a forensic psychology project to sort out, and probably we can’t have a final clear answer. I do think his life and his human relationships were almost entirely structured through and by anthroposophy, his own creation, and he might not have been able to function any other way. Again, though, the same, or something similar, is probably true of a lot of us (obviously not in relation to anthroposophy per se, but to other totalizing systems).

    This sort of analysis makes anthroposophists angry not because it is particularly condemnatory of Steiner but simply because it acknowledges him to be human. Outsiders to anthroposophy look at the assertion that anthroposophy is above and outside of other human systems in possessing unique truths and we say, “Hm, probably not” and that is all it takes to provoke rage and fear. The notion that people would simply calmly assess whether Steiner, like any of the thousands of spiritual gurus out there, was a charlatan is simply intolerable to committed anthroposophists.

  9. I’m convinced that he did make things up as he went along, as described, occasionally playing it out for the fun of seeing how far he could go and still take everyone with him. He had a dry sense of humour when it came to his followers, who appear remarkably credulous; or in the case of those appearing at Dornach from a desperate and war-torn Germany, extremely hungry.

  10. Maybe ‘aware’ is the wrong word. He was able to *use* them (his own motivations, processes, et c), which doesn’t necessarily imply a high level of conscious awareness. I’m not sure.

    ‘This sort of analysis makes anthroposophists angry not because it is particularly condemnatory of Steiner but simply because it acknowledges him to be human.’

    yes, at least many of them. It means his wisdom (if you call it that…) is not higher or above human, it’s human. That, of course, is one thing that makes him interesting. I guess many anthroposophists don’t feel that way; he’s more valuable, to them, if he’s above ordinary humanity than part of it, he’s more valuable if he’s infallible. Him being ‘interesting’ is not enough, obviously, if you’re looking for definite answers.

    Melanie — he definitely did. He’s even scathing at rare occasions. It must have been a rather mixed experience.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 767 other followers