michaela glöckler: begåvning och handikapp

Sjukdom och handikapp är ju inte utjämning bara för något som försummades i ett tidigare liv, eller för något till sin betydelse inte känt. Det kan också ha sin mening blott och bart med tanke på en närmare eller avlägsnare framtid. Till Rudolf Steiners mest gripande forskningsresultat på det här området hör att det knappt finns en enda stor välgörare för mänskligheten, som inte i någon inkarnation gått igenom en inkarnation som kroppsligt och/eller själsligt handikappad.

Den antroposofiska läkaren och ledaren för Goetheanums medicinska sektion Michaela Glöckler har skrivit en bok som är översatt till svenska under titeln Begåvning och handikapp. Praktiska råd i uppfostrings- och ödesfrågor. (Telleby Bokförlag, 1998.) Ovanstående är ett citat ur boken.

Begåvning och handikapp används som studielitteratur av studenter som utbildar sig till läkepedagoger (se till exempel detta dokument, där boken listas under utbildningens första år, ‘Block 1: Baskunskap’). Det är inget anmärkningsvärt — ur antroposofisk synvinkel — med den tankegång som uttrycks i det ovan citerade stycket. Utgångspunkten är att sjukdomar, lidande och handikapp har mening — de existerar för människans och mänsklighetens utvecklings skull. De är inte ensidigt negativa företeelser, utan betraktas som möjligheter. Michaela Glöckler beskriver i boken den antroposofiska människosynen, däri inbegripet synen på reinkarnation och karma, och hon förklarar därutöver hur sjukdom och lidande har karmisk betydelse på tre olika plan: för individen själv, för kretsen runt honom eller henne (vårdare, anhöriga, med flera) samt för hela mänskligheten. Glöcklers bok borde vara obligatorisk läsning för dem som har ansvar för att placera handikappade barn på läkepedagogiska institutioner. Jag har en känsla av att de i allmänhet har ganska vaga begrepp om de idéer den läkepedagogiska vården bygger på. Detta är en bok som naturligtvis kan kompletteras med läsning av Steiners läkepedagogiska föredrag.

Den kanske viktigaste idéen är den om människans upprepade jordeliv. Hon — eller snarare hennes högre jag, hennes ‘eviga väsenskärna’ — återföds alltså till åtskilliga existenser på jorden, och alla dessa inkarnationer hjälpa henne genom att de erbjuder förutsättningar och de prövningar hon behöver för att utvecklas. Detta jag är varken friskt eller sjukt, varken begåvat eller obegåvat, påpekar Glöckler, men jaget behöver ‘de smärtsamma utvecklings- och erfarenhetsprocesserna’ genom vilka människan blir medveten om ‘människovarat’ och sin ‘mänsklighet’. Hon behöver dem, såväl för sin inre som sin yttre utveckling. Glöckler förklarar, och jag ska inte vidare gå in på detta, hur de olika väsensleden hos människan (människan är naturligtvis inte bara ett högre jag, hon har även en fysisk kropp, en eterkropp och en astralkropp) förhåller sig till varandra. När människan befinner sig mellan död och återfödelse är hon med om att ‘välja’ de prövningar hon kommer att behöva för sin utvecklings skull och hon väljer också sina föräldrar. (Föräldrar som naturligtvis i sin tur en gång ‘valt’ att få uppleva den sortens prövning, som ett handikappat barn är, i sina liv.) Över huvud taget anses, vilket också Glöckler beskriver, det negativa i livet (sjukdom, lidande, ondska, och så vidare) som naturligt sammanhängande med den frihet som människans jag besitter. Självständighet och självmedvetande är resultatet av utveckling, som bara kan nås arbete och prövningar. Människan måste kunna ‘gå vilse’ och begå misstag; hon måste utöva sin frihet på ett sätt som ger utveckling. Och kom ihåg: det gäller alltså över flera livstider. Handikapp i en inkarnation, ger en erfarenhet som används i kommande inkarnationer. Eller så är den en konsekvens av ett behov som uppstått i tidigare levnader. Det är, skriver Glöckler, bara ‘begränsat meningsfullt att söka orsakerna till sjukdomar och handikapp i detta enda jordeliv, eller bara i konstitution, arv och miljö.

Dessutom bär den handikappade den skuld mänskligheten ådragit sig för sin gemensamma ondska. Den handikappade är, skriver Glöckler, ett slags ställföreträdare, som bär denna mänsklighetens ondska såsom lidande i sin handikappade inkarnation. Mänskligheten behöver dessa kamper — handikapp, sjukdom, olyckor — för sin utvecklings skull. Det är verkligen inte bara individen som har gagn av detta. En fråga för den människa som drabbats av sjukdom kan därför vara: ‘Vad kan jag göra för mänskligheten genom att jag genom min sjukdom tar del i dess lidande och i att övervinna det?‘ Människan hjälper således till att genom sjukdomen eller handikappet ‘utjämna’ inte bara sin egen skuld utan också mänsklighetens. Och hon bidrar dessutom till att andra människor runt omkring henne får möjlighet att utvecklas, till exempel genom den roll de får som föräldrar eller vårdare. Även hos dem sker en inre utveckling.

Människorna och mänskligheten är på väg mot ett ‘lysande utvecklingsmål’ som hägrar någonstans i en mycket fjärran framtid. Men det målet nämner Glöckler enbart som ett mål, hon går inte vidare in på vad målets uppfyllelse skulle innebära. Och det är kanske inte heller bokens ärende. Hon skriver däremot oerhört mycket om just utvecklingens betydelse. Inte förvånande, då bokens undertitel talar om ‘ödesfrågor’ (det hade kunnat ersättas med till exempel ‘karmafrågor’).

Naturligtvis förblir mycket av boken rent dravel — om än fascinerande dravel — för den som inte delar Glöcklers grundsyn. Förnekar man eller tvivlar på reinkarnationen, faller genast merparten av de kunskaper Glöckler meddelar. Med detta inte sagt att boken inte innehåller en del som ändå är klokt (och som väl beklagligt nog lyser med sin frånvaro i antroposofisk praxis?): bland annat skriver hon om vikten av att acceptera barnet som det är, om hur trots och oförskämdhet kan vara ett tecken på att barnet har obesvarade behov (som måste tillgodoses i stället för att fokusera på disciplin), om att barnet behöver få uppskattning och inte bara konfronteras med sina svagheter, med mera. Samtidigt varnar hon för tidig intellektuell träning, då den leder till kroniska sjukdomar senare i livet. Så inte blir livet underhållande för det intellektuellt brådmogna barnet med den attityden i till exempel pedagogiken.

Problemet är naturligtvis inte de (inte särskilt många) vettiga och goda råden — för de är ganska allmängiltiga — utan den grund som läkepedagogiken har i den antroposofiska synen på människan. Detta med sjukdomen som en följd av skuld och utjämning av densamma och lidandet som ett slags karmiskt val och något meningsfullt och den enskilda människan som bärare av smärta för mänsklighetens utvecklings skull — allt av detta och mer därtill är förmodligen ganska svårsmält för icke-antroposofer. Och det i all synnerhet i en tid då människor i allmänhet tenderar att se undvikandet av sjukdom, handikapp och lidande som ett prioriterat mål, ett mål som man mer eller mindre framgångsrikt arbetar för att uppnå. Frihet från lidande är idealet; inte att uppnå större frihet, i antroposofisk bemärkelse, genom lidande.

Det kan även nämnas att Michaela Glöckler har infogat en mycket behändig tabell i boken. Den listar ‘Ödeshändelser’ och deras ‘Följder för det nuvarande livet eller för ett senare jordeliv’.  Våldsam död stärker jagmedvetandet, en tidig död ökar livskraften i nästkommande inkarnation, avundsjuka leder till konstitutionell svaghet, förnöjsamhet ger till lättläkta sår, plikthandlande leder till likgiltighet i nästa liv, gillar man att måla får man ett sympatiskt ansikte, ointresse för stjärnhimlen leder till bindvävssvaghet, ointresse för musik till astma, dåliga upplevelser och erfarenheter främjar vårt arbete på oss själva, hat och kritik leder till oförmåga att lära av livet nästa gång, med genomgångna infektionssjukdomar har man chansen till en vacker omgivning i nästa liv och, sist men inte minst, kroppsliga sjukdomar leder till fysisk skönhet. Listan är dock mycket mer omfattande och värd en genomläsning.

Boken höjer också ett varnande finger vad gäller något som kritiker ofta anklagar antroposofins anhängare för: ovarsam hantering av sanningen. ‘Tendens till lögnaktighet’ medför att man i det kommande livet ‘inte längre kan se andra människor i ögonen.’ Man får svårare att skaffa sig ‘ett gott förhållande till sin omgivning’ och känner sig missförstådd. Glöckler framhåller också vikten av ‘ett socialt klimat av sannfärdighet.’ Lögnaktigheten är särskilt skadlig för eterkroppen. På annan plats i boken redogör Glöckler för mänsklighetens ideal — sanning, kärlek och frihet. Det skapas, menar Glöckler, ‘ett ljust, öppet och befriande klimat bland människorna när de är ärliga mot varandra och kan lita på varandra.’ Jo, det är ju sant.

Men uppenbarligen sällan så enkelt att genomföra.

About these ads

2 comments

  1. Tack för en uttömmande recension! Det pinsamma är att jag var med om att ge ut boken en gång – men hade inte läst den. Dessbättre hade andra gjort det. Men jag blev imponerad av Glöckler som person då jag träffade henne helt hastigt i Järna på en av hennes besök. Så otroligt fokuserad och samtidigt lågmäld. En sån där sällsynt människa som alltid är målinriktad, har omdöme och tar ansvar i varje ögonblick. Såna människor berikar mig, inte så mycket för vad de säger, utan bara genom att vara det dom är. På nåt sätt. Nåväl de andliga insikter hon förmedlar i boken du beskriver kan man ju undra om det är hennes egna – eller om de är läsefrukter. Tror det senare. Vilket inte hindrar att insikterna ändå är trovärdiga. För mig som antroposof i alla fall.

  2. Det är i väldigt hög utsträckning rakt ur Steiner. Uppställningen av karmiska samband i tabellform är definitivt ur Steiner, det sägs till och med. Men i övrigt så sägs det väl inte annat än ibland varifrån informationen kommer, men det är ju tämligen uppenbart ändå. Det är väl tanken med boken, att ge ett slags orienterande genomgång, inte att komma med en massa nytt.

    Boken måste ju i alla fall uppskattas eftersom den än i dag är kurslitteratur.

    Jag har faktiskt läst artiklar av Glöckler som var intressanta och mycket, vad ska man säga, intelligentare. Jag minns en om dödshjälp efter att ämnet kom upp i en kommentarstråd här. Där förde hon mer självständiga och fria resonemang, vilket förstås blir intressantare än när det finns mer eller mindre färdiga antroposofiska svar att leverera. (Som hon gör i boken.)

    Kanske är det så boken på lider av lärobokssyndromet. (Huvudsymtom: tråkighet.) Bara det att innehållet är… lite märkligare.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 768 other followers