kristofferskolan, ärligheten, medkänslan och ansvaret

I den här filmen möter ni efter några minuter en lärare som säger att hon gillar ‘ärlighet, medkänsla och ansvar’. Hon hade hellre fått spotta mig rakt i ansiktet. För resten, hela lärarkollegiet på den där förbannade skolan hade hellre fått spotta mig rakt i ansiktet. Men särskilt hon. Det är intressant att Kristofferskolan valt den läraren, den elaka skitstöveln, som ansikte i marknadsföringen, men det är också talande. En lärare som har grava problem med sina lektioner och med enskilda elever — och ändå blir skolans ansikte! Blir den som talar om ‘ärlighet, omtanke och ansvar’. Låt vara minst 20 år senare. Hade det varit en annan skola än en waldorfskola hade det förvånat mig att en sådan lärare ens arbetar kvar.

En specifik situation har jag beskrivit i mitt tidigare inlägg alldeles nyss, och gör det därför inte igen. Det är inte den enskilda situationen som är det stora problemet med Kristofferskolan. Det är inte den enskilda läraren heller. De kan användas som exempel, inte mer. Jag har befarat att användandet av personliga exempel får mig att framstå som en dumskalle, som en som inte har något bättre att komma med. I själva verket är exemplet, den konkreta berättelsen, kanske det mest kraftfulla vapnet. Mycket tyder väl på det. I synnerhet när man, som jag, om jag vill (just nu bryr jag mig inte), kan göra rätt goda försök att sätta in den i ett större perspektiv. Samtidigt: den enskilda situationen kan alltid tolkas på olika sätt. Jag kan bara ge min tolkning. Jag vet inte vad läraren såg, jag kan bara misstänka. Jag vet att hon måste ha sett en klass i totalt kaos. Jag är övertygad om att om hon hade sett vad som hände mig, hade hon givit blanka katten i det. Hon skulle inte känna igen begreppen ‘ärlighet, medkänsla och ansvar’ om de så kom och presenterade sig för henne.

Men problemet är större än en enskild situation och större än den enskilda läraren och hans eller hennes oförmåga. Problemet är en skola som sätter sig själv, sin ideologi och sitt eget rykte framför enskilda barns välmående. Och hur talar vi om det?

I mitt föregående inlägg funderar jag på om det är tillåtet att bli arg och att uppröras. Om ilska och känsla kan få finnas, och till och med ibland förenas med en mer teoretisk kritik. För waldorfförespråkarna, som själva smickrar rörelsen med känslobaserade reklamfraser i mängder, är det ett självklart tecken på att kritiken inget är värd. Man har ogiltigförklarat sig själv. Naturligtvis — som vanligt — kan de inte se sig själva i spegeln. Det är bara barnet, som de utsatt för sina förbannade påhitt, som inte får uttrycka sig känslomässigt. Som inte får uppmärksamma den skada som åsamkats och som är mycket allvarligare, på det personliga planet, än något i den teoretiska kritik barnet som vuxen kan formulera. Det (före detta) barnet får inte ha känslor inför det som hänt, därför att då blir all kritik ogiltig som en konsekvens av påstådd ‘bitterhet’ och påstått ‘hat’. Och hur som helst — allting var barnets eget ansvar. Och var det inte barnets ansvar, hörde det ändå till barnets karma. Men det säger ingen högt.

Skolan — den anonyma, odefinierade massan av lärare, ty waldorfskolor saknar rektor* och saknar därför ansvarsfördelning — visste naturligtvis inget om vad som hände i den där lärarens undervisningssal just den där gången. (Att läraren i fråga hade problem med sina elever och med ordningen, det visste skolan emellertid.) Jag sa inte ett ord till någon om det. Jag trodde mig inte ha rätten att göra det. Som barn lär man sig att stå ut med det man måste stå ut med för att miljön kräver det; man ber inte om hjälp när man inte förstår att man har rätt att be om hjälp. När man är ett motbjudande barn som inte förtjänar bättre, slår det en inte ens att någon skulle vilja hjälpa. Och sanningen är ju att ingen vill hjälpa. Det skolan utan tvivel visste om var min vantrivsel där. Hur jag inte passade in, vare sig i pedagogiken eller socialt. Hur skolan aldrig någonsin motsvarade, och aldrig kunde eller skulle kunna motsvara, mina behov. Och ändå ljög man och låtsades att allt var bra. Som om det inte vore nog — aldrig att vuxna ingrep när barn gjorde varandra illa. Det handlade inte bara om mig.

Hörrni, era löss. Era patetiska, pyttesmå, fega löss. Kom och spotta mig rakt i ansiktet i stället. Det föredrar jag, alla gånger.

*

När jag skulle göra klart inlägget innan detta för att posta det, letade jag efter en ett inlägg jag skrev på Facebook för några veckor sedan och den diskussion som följde därpå. Det handlade nämligen om reklamfilmen ovan. Jag har i och för sig tidigare skrivit om filmen. (Här.) Men parallellt med att jag skrev inlägget på Facebook funderade jag också på hur jag skulle formulera ett inlägg på engelska för bloggen. Nu tyckte jag att det var dags att publicera det inlägget och jag ville kika på några saker i Facebook-tråden och eventuellt inkludera en länk till den. Men den var alltså borta. Jag har inte givit upp lätt; jag har letat i över en timme. Inlägget och diskussionen är borta. Hur det har gått till låter jag vara osagt. Men många som läser här känner ju redan till hur den antroposofiska rörelsens mest entusiastiska försvarskrigare agerar. (Inte räddar de rörelsens ära, inte. Tvärtom.) Jag vet inte vilken policy Facebook har; kanske gör de som så många andra forum, plockar bort allt som rapporteras. Jag vet inte. Och jag kan inte veta vad som hände med inlägget. (Om någon lokaliserar det, blir jag mycket glad för en länk. Gillar att ha hopp om mänskligheten, också den antroposofiska delen av den.) Detta inlägg på svenska är bara ett bonusinlägg, eftersom Facebook-tråden försvann. Jag skulle egentligen inte ha skrivit det.

Jag tackar för det stöd jag fick i den tråden och utanför den, och också för de intressanta kommentarer som förekom. Bland annat diskuterades om — vad ska man kalla dem — missförhållandena jag beskrev kunde härledas till antroposofin eller om de, i det här fallet, mer var ett utslag av personlig inkompetens. Ber om ursäkt om jag använder fel ord och uttryck eller minns tokigt, jag har ju inte tillgång till den ursprungliga tråden.

Edit: Den omnämnda Facebook-tråden som inte fanns någonstans återfanns senare. Den finns här. Frågan är var den var tidigare. Jag hade ändå letat på min FB-sida, i min timeline eller vad det heter, i min activity log, scrollat upp och ned, klickat på reload, o s v. Flera personer letade. Inte ett spår av inlägget och tråden. När den dök upp igen var den hur lätt som helst att hitta, den var ju bara drygt en vecka gammal. Så, ja, jag har hopp om mänskligheten.

*

* Numer tvingas de ha rektor, då det är ett lagkrav. Kristofferskolan har en rektor som heter Wenche Rönning. På min tid i skolan fanns ingen rektorsfunktion. Endast ett diffust kollegium utan ansvar för någonting.

About these ads
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 767 other followers