‘jag har egentligen alltid tänkt så här’ (om waldorflärarutbildningen)

I morgon fattar regeringen beslut om att bevilja eller avslå Waldorflärarhögskolans begäran om statlig finansiering. Waldorflärarhögskolans kamp för bidrag har tyvärr kännetecknats av en oförmåga eller en ovilja — oklart vilket — att öppet stå för och ärligt beskriva waldorflärarutbildningens natur. I ett äldre nummer av den antroposofiska tidskriften Balder finns en intressant artikel om utbildningen. I artikeln, som skrivits av Leif Tjärnstig, beskrivs dess genomgripande inverkan på de studerande och deras livsfilosofi.

Den fråga jag ställer mig efter att ha läst artikeln är huruvida den beskrivna utbildningen är en lärarutbildning eller en (ursäkta det fåniga uttrycket) andlig resa med vissa, om än kanske subtila, indoktrinerande inslag. Att världsåskådning och personlig utveckling utgör väsentliga delar av waldorflärarutbildningen, råder det hur som helst inget tvivel om.

Artikeln, vars författare är lärare och verksam vid Waldorflärarhögskolan (som ansvarig för utbildningen av ämneslärare), publicerades i Balder nr 3 år 2008 under titeln ‘Tankar på den vardande människan’. Titeln är hämtad från ett uttalande av Rudolf Steiner om hur viktigt det är för eleverna — skolbarnen — att läraren medvetet och aktivt har tankar om ‘den vardande människan’. Det är en fascinerande artikel, som jag tycker ni ska ta er tid läsa (många bibliotek har Balder). Jag ska nedan försöka återge och diskutera vissa saker som tas upp i texten, som är ganska avslöjande och väl ägnad att illustrera såväl hur speciell waldorflärarutbildningen faktiskt är som hur djupt förankrad den är i den antroposofiska världsåskådningen.

Det intervjuprojekt med lärarstuderande som Leif Tjärnstig genomfört och som han redogör för i artikeln bekräftar just detta. Och det är anmärkningsvärt, om än inte alls förvånande. Det mest förvånande är faktiskt hur klart, tydligt och betydelsefullt livsåskådninginslaget framstår, med tanke på att Waldorflärarhögskolan annars tycks föredra att tona ned detta element, eller åtminstone underlåter att nämna och diskutera det. Det anmärkningsvärda består i att en lärarutbildning normalt sett inte är en väg för lärarens andliga utveckling eller har som avsikt att sprida eller bekräfta en esoterisk livsåskådning. Det måste naturligtvis inte innebära att lärarutbildningar är något slags idéernas vakuum eller att de inte kan vara personlighetsutvecklande. Men det vi ser här är något kraftfullare och mer genomgripande.

Leif Tjärnstig skriver att waldorflärarutbildning ‘alltid strävat efter en struktur som förenar studier med personlig utveckling'; han berättar också att det fanns tvivel om att denna målsättning skulle kunna uppnås när Rudolf Steinerhögskolan inledde samarbetet med Lärarhögskolan (det samarbete som Stockholms universitet senare, på grund av kursernas ovetenskaplighet, avslutade). Tankar om den ‘vardande människan’ (tankar som i det här fallet har sin grund i den antroposofiska människobilden) är kanske inte förenliga med en akademisk lärarutbildning, utan mer än privatsak; en fråga om tro, inte om vetande, än mindre om vetenskap. Tjärnstig tycks vara inne på att det här finns vissa svårigheter. Han diskuterar även en formulering i den offentliga läroplanen, nämligen det i det här sammanhanget relevanta stycke som handlar om värderingar, och relaterar till äldre filosofer (som av en händelse råkar vara Thomas av Aquino och Aristoteles, två figurer som sägs ha varit Rudolf Steiners tidigare inkarnationer).

Det som gör artikeln riktigt intressant är emellertid Leif Tjärnstigs redogörelse för de intervjuer han gjort med waldorflärarstuderande som antingen just var färdiga med sin utbildning eller gick sista terminen. Han ville bland annat ‘dokumentera personlig utveckling och eventuell förändring i synen på människan’ som inträffat till följd av utbildningen. Han ville veta mer om elevernas erfarenheter, samt om och hur utbildningen ‘bidragit till en personlig utveckling och förändring av värderingar, världsbild och om möjligt vad i utbildningen som haft betydelse för förändringen.’ Det är ju högst intressanta frågeställningar, och på många sätt ganska modiga sådana. De tangerar något som jag — och jag vet att det gäller många andra av waldorfskolans kritiker — tyckt mig observera, nämligen att waldorfpedagogiken handlar mindre om att ge barn en bra utbildning än den handlar om att ge vuxna — lärare såväl som föräldrar — ett svar på sitt sökande och en tillfredställelse av andliga behov, om så bara behov som härrör ur en vantrivsel med kulturen och nutiden, med den ‘vanliga’ världen.

De studerande Leif Tjärnstig intervjuade hade, skriver han, ingen eller liten ‘förförståelse av waldorfpedagogik och antroposofi.’ Traditionellt är det förmodligen främst personer med intresse för antroposofin som har sökt sig till waldorfläraryrket. Det vill säga, personer som antingen är antroposofer eller har en positiv och i alla fall öppen inställning till den antroposofiska världsbilden. I dag försöker Waldorflärarhögskolan (förut en del av Rudolf Steinerhögskolan) tona ned det antroposofiska, vilket gör att man inte kan utesluta att studerande som inte har någon tidigare kontakt med antroposofin söker sig till högskolan, kanske utan att till fullo förstå dess oundgängliga grund. Men det är svårt att tänka sig att någon som inte är beredd att acceptera antroposofin som relevant skulle uppskatta en lärarutbildning som i sitt fundament är och förblir antroposofisk.

Resultaten, det studenterna berättar, är lika spännande som frågorna. Till exempel görs observationer kring iakttagelsen av förvandlingsprocesser, vilket ju också återkopplar till artikelns titel, och om läraren som en viktig person för och betraktare av elevernas utvecklingsprocess. Men så blir det riktigt intressant:

Framförallt skildrar de intervjuade en identifikationsprocess och förändringen av en världsbild.

Resultatet av denna utveckling är för individen en ‘självständig syn’, skriver Tjärnstig, och ordet ‘självständig’ känns i sammanhanget helt malplacerat, som om begreppet använts på ett fenomen som verkar vara självständighetens motsats. Han fortsätter:

Alla intervjuade säger att de har förnyat, utvidgat eller kompletterat sin världsbild genom utbildningen. Ändå är den »nya världsbilden« inte ny. I alla intervjuer finns uttalanden som: »Nytt, men inte främmande« eller »jag har egentligen alltid tänkt så här, men jag behövde få orden, begreppen«.

Om man då betänker att de studerande inte sedan tidigare hade någon större förståelse av waldorfpedagogik och antroposofi — vilket i sig är konstigt för någon som väljer en sådan utbildning — blir detta ännu märkligare. De studerande, som inte sedan innan är antroposofer, går en utbildning byggd på den antroposofiska världsåskådningen, och kommer med utbildningens hjälp fram till att världsbilden de har kommit i kontakt med alltid har varit deras egen, utan att de tidigare har kunnat förstå eller uttrycka det.

De intervjuade har helt klart tagit stort intryck av den antroposofiska världs- och människosynen, då samtliga intervjuade uppges anse att den haft ‘väsentlig betydelse’. De har inte ‘tagit till sig något främmande och okänt’, utan har övertygat sig själva om att den utveckling de genomgått är en konsekvens av något de redan hade inom sig, och som, så att säga, förädlades när de kom i kontakt med den världsåskådning waldorfpedagogiken bygger på. Världsbilden är för waldorflärareleverna ‘en personlig uppfattning, men samtidigt en »antroposofisk bild« av världen och människan.’ Som av en händelse. Det är ju, med tanke på omständigheterna, det vill säga att de ska bli waldorflärare, en lämplig utveckling.

Men hur, kan man fråga sig, har de egentligen kommit fram till denna förnyade, utvidgade eller kompletterade världsbild? De känner att den är deras egna, personliga, trots att den egentligen inte från början var det. Det är ju en märkvärdig förändring vi talar om här, en förändring som kommit till stånd med hjälp av utbildningen. En förändring som övertygat människor som inte varit antroposofer om att den antroposofiska världsbilden alltid överensstämt med deras egen. Tjärnstigs förklaring till detta är inte att utbildningen tycks besitta en ovanlig kraft att påverka de studerandes livsåskådning så att de övertygas om antroposofins värde; i stället menar han att antroposofins metod är så ‘fundamentalt mänsklig’ att den därför känns hemma för den som möter den. Den förklaringen känns både märkvärdig och osannolik.

Jag tänker mig att en sannolikare förklaring är att waldorflärarstuderande tenderar att vara sökare — de är andligt intresserade, om de inte redan är antroposofiskt intresserade — och mottagliga för den påverkan som en livsåskådningsbaserad utbildning utgör. De är redo att ta till sig den begreppsvärld och de förklaringar de möter, och att göra dem till sina ‘egna’, på ett sätt som går så djupt in i deras personlighet att de föreställer sig att de alltid tänkt på ett sätt som stämmer överens med deras nuvarande övertygelse. Och denna livsåskådning, och övertygelsen om dess giltighet, tar lärarstudenterna med sig i sitt yrkesliv där de ska iaktta och assistera (jag vill säga forma) elevernas, barnens, ‘vardande’, deras utvecklingsprocesser som människor. Waldorfskolan är nu, en gång för alla, inte bara en skola.

Leif Tjärnstig beskriver några olika variationer på hur de studerande tar till sig utbildningen. Några känner först ‘antipati’ och värjer sig mot innehållet i de nya, obekanta tankarna, men sedan sker något, en omvälvning: ‘en ny förståelse och ett nytt tankesätt som mognat undermedvetet träder fram och ersätter den gamla förståelsen.’ Detta beskrivs som något intensivt, något dramatiskt; något som sker som en följd av ‘medvetenheten om att det i mig, växer och etableras en »ny« syn på världen, människan och pedagogiken som, enligt några skildringar, övervinner den gamla synen.’ Här får man ett ännu starkare intryck av utbildningens påverkanskraft: det är inte bara en andlig utvecklingsväg, utan en genomgripande process som innehåller en väckelseupplevelse. Tidigare i artikeln kallar Tjärnstig omvandlingen för ‘ett inre paradigmskifte’. Jag är övertygad om att de studerande inte uppfattar detta ‘paradigmskifte’ som påtvingat utan som något som kommit inifrån dem själva, ibland trots initial motvillighet. Men på beskrivningen låter det som en finstämd indoktrineringsprocess som kulminerar i något frälsningsliknande.

Andra studerande beskriver att de först låter det de inte förstår vara, låter det oförstådda vara oförstått. De har förtroende för att de senare ska förstå, när de har utvecklats och mognat. Det beskrivs hur de bland annat genom den antroposofiska rörelsekonsten, eurytmin, en rörelsekonst som liknar dans men som har stor andlig betydelse, har kommit till insikter i det de tidigare inte förstått. Här kan man diskutera huruvida de praktiska inslagen i utbildningen fyller ett slags manipulativ funktion. Kanske i synnerhet då den viktiga eurytmin, men det kan påpekas att även målning och sådana aktiviteter utförs utifrån antroposofiska riktlinjer — de är avsedda att ha en mening, de ska betyda något och ha en inverkan. Det är inte konst för lustens eller glädjens eller det individuella uttryckets skull, utan — i brist på bättre beskrivning — fråga om andlig uppbyggelse genom konsten. Det är alltså inte bara konst och hantverk i allmänhet det är fråga om, eller att utveckla skicklighet på de områdena, utan om ett slags konst och hantverk som är tungt av mening, och inte vilken som helst. Denna ‘spiller’ sedan över på den teoretiska förståelsen. Något som förmodligen kan tolkas som något positivt eller som något negativt, beroende på de villkor och förutsättningar som gäller. ‘I den konstnärliga aktiviteten’, skriver Tjärnstig, ‘bearbetas erfarenhetsgrunden för tankar som ännu inte äger konceptuell eller begreppsmässig existens.’

Man kan fråga sig ett par saker, utöver den fråga jag ställde tidigare i början av texten. Den första är i vilken frihet som den blivande läraren, som själv varande en ‘vardande människa’, utvecklas och förvandlas under sin utbildning. Är den förvandling hon genomgår i synen på världen och människan en genuin sådan eller är den en narraktig slöja som lagts över verkligheten och fått henne att föreställa sig att hon alltid trott, känt och vetat det hennes nyvunna (antroposofiskt färgade, för att inte säga antroposofiska) övertygelse nu omfattar? Den andra frågan rör detta med vad en människa är, hur antroposofin ser på den ‘vardande människan’. För vi talar ju inte bara om en ‘vardande människa’ utan om en speciell syn på människan, det mänskliga och hur människan blir människa; det handlar, bland annat, om en antroposofisk föreställning om människans odödliga natur, om en ‘vardande människa’ som har många jordeliv bakom sig och många framför sig, om en människa som genom att uppnå kunskap om högre andliga världar bidrar till världsutvecklingen. Såsom antroposofin ser den.

About these ads

5 comments

  1. curt jansson · ·

    Alicia,

    I ett stycke i början står så här: ” Tjärnstig /…../ relaterar till äldre filosofer (som av en händelse råkar vara Thomas av Aquino och Aristoteles, två figurer som sägs ha varit Rudolf Steiners tidigare inkarnationer)”. Det bör påpekas att Steiner a l d r i g själv har yttrat sig om sina tidigare inkarnationer. Vad som framkommit senare är frukterna av senare tiders spekulationer, delvis bland några av hans medarbetare, delvis bland senare tiders antroposofer som gärna pratar högt och tydligt om saker de knappast kan veta något om.
    Detta för ordningens skull.
    I övrigt är din genomgång utmärkt, jag vill bara inflika att det du framställer som något av ett underhandenförfarande, den personliga utvecklingen (och många, inte bara lärare, fattar aldrig vad de genomgått, det är tyvärr sant) och den därmed nödvändiga skolningsvägen, var något som på min tid mycket tydligt viktlades av lärarna på eurytmiutbildningen och på lärarutbildningen. Detta viktläggande har tydligen i senare tid fått stryka på foten, bl. a. av ekonomiska skäl (har jag fått höra) då man behövt alla studenter man kunnat haffa, med resultatet att en del tanklöst folk injiserats med andeprat och tror den heliga Hunden väl begraven därmed. Jag är lika förtvivlad som du över tingens tillstånd, dock som du förstår av andra skäl. Jag skulle ju vilja att folk gick in i detta fullt medvetet och viljande. Det gör kanske några men inte så många som behövts. Jag tar också med lite humor implikationen att vi som engång gått denna väg och förblivit på den, är grundlurade. Det tror jag nu inte, knappast du heller. Waldorfimpulsen var en gång räddningen för många barn som for illa i den vanliga skolan. I samma mån som den blev ett pedagogiskt mönster, kan den då till vissa tider och på vissa ställen ha blivit ett socialt monster. Det går inte att förbise. The Human Factor, återigen.

  2. Stämmer, Curt, angående Steiner. Jag funderade när jag skrev på om det fanns några belägg för att Steiner själv sagt detta — mer än att möjligen någon påstår att han gjort sådana uttalanden — men kunde inte minnas att jag sett några.

    Häri tror jag mycket av problemet ligger: ‘då man behövt alla studenter man kunnat haffa’.

    ‘Jag skulle ju vilja att folk gick in i detta fullt medvetet och viljande.’ — Ja, definitivt. Det är alla gånger att föredra framför detta fjomsande och tassande runt antroposofin.

  3. curt jansson · ·

    En lite rolig anekdot finns, tyvärr har jag ingen proveniens på den: Beundrande kvinnlig medlem frågar: “Was und wer sind Sie eigentlich in Ihren letzten Inkarnation gewesen, Herr Doktor?” Doktorn tittar på henne, ler lite illfundigt och svarar “Gar nichts Besonderes, meine liebe Fräulein!”. Denna inställning skulle man önska flera antisar hade….

  4. Den gillar jag skarpt!

  5. [...] worldview’. Det problemet framträder bland annat i den artikel jag förra veckan ägnade ett blogginlägg. Caroline Bratt skriver i svaret till Rylander att ‘ja, den hundraåriga och livskraftiga [...]

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 766 other followers