Svenska Dagbladet berättar i dag om konflikterna i och kring stiftelsen som förvaltar Hilma af Klints verk. Jag har ett tag känt till att det funnits konflikter, men i stort sett inget om dessa konflikters natur. Som av en händelse hamnade jag i går i en diskussion om saken — egentligen diskuterades utställningen och vi kom in på förvaltningen av verken — och nämnde då att konflikter i stiftelsen är ett problem. Jag tycker egentligen inte att det förvånar att dessa konflikter existerar — för det första är det inte ovanligt med konflikter i stiftelsesammanhang, för det andra har vi här den speciella ordningen att ansvaret för stiftelsen delas mellan en majoritet antroposofer och en minoritet icke-antroposofer (i dag har stiftelsen fyra ordinarie styrelseledamöter och ordföranden är, också detta i enlighet med instiftaren Erik af Klints vilja, en medlem ur af Klint-familjen). Att det blir svårt att få ordning på situationen är närmast givet med dessa förutsättningar. Det märkliga är att jag i går, utan att jag visste särskilt mycket, uttryckte farhågor som stämde rätt väl med den situation som i dag beskrivs av SvD (och DN), nämligen att det i grunden handlar om att antroposoferna och icke-antroposoferna (af Klints nutida släktingar) inte kan samarbeta, på grund av att rörelsens mål och intressen inte sammanfaller med icke-antropsofers, och att det blir allvar när Hilma af Klints konstnärskap visat sig nå allt större erkännande. Eller märkligt är det egentligen inte, med tanke på bakgrunden.
Vem som har ‘rätt’ återstår väl att se, men det här är Johan af Klints, en släktings, perspektiv:
På senare år har anklagelser och motanklagelser präglat styrelsearbetet. Härvan har lett till flera rättsprocesser och en polisanmälan.
–Det handlar om ett uttalat svek och brist på moral och etik från antroposofernas sida, säger Johan af Klint, tidigare styrelseordförande.
Enligt Johan af Klint finns det en polarisering i styrelsen, där företrädare för antroposoferna arbetat utifrån en egen agenda, bland annat genom att starta en förening vid namn Hilma af Klints kulturcentrum. Han menar att styrelseledamöter förberett en försäljning av verk, i strid mot stiftelsens stadgar, och i förlängningen ”en gigantisk kapitalöverföring” från stiftelsen till föreningen. Syftet ska vara ett museibygge i Järna.
Läs även invändningarna mot detta. Att det talats om ett museum i Järna har jag känt till, men jag har utgått från att det var stiftelsen som helhet som låg bakom dessa planer. Att det existerade en förening — Hilma af Klints Kulturcentrum — vid sidan av har varit mig helt obekant. Men det är tydligen föreningen, inte stiftelsen, som vill se ett museum där ute, även om intressena sammanfaller för de styrelsemedlemmar som hämtats ur den antroposofiska rörelsen.
Johan af Klint avsattes förra året från stiftelsens styrelse efter att han kontaktat och fört samtal med Kulturdepartementet; han efterträddes av Patrick O’Neill ingift i släkten af Klint. Invändningen antroposoferna gör är att Johan af Klint inte hade rätt att ta dessa initiativ, då styrelsen inte stod bakom dem; därför ansågs också hans avsättande vara korrekt. Detta är väl egentligen ett sidospår i konflikten — att döma av af Klints uttalanden handlar den i grunden om någonting större, om en mer fundamental oenighet.
Dagens Nyheter skriver lite mer:
Johan af Klint anser att de tre antroposoferna i stiftelsens styrelse har andra mål än de som stipuleras i stadgarna. Däribland att sälja valda af Klint-verk för att skapa ett antroposofiskt museum i Ytterjärna jämte ett hotell- och konferenscenter. För att lyckas med detta utmanövrerade de honom som ordförande i september 2012.
– De tre ledamöterna vill genomföra en gigantisk kapitalöverföring till antroposoferna. Det handlar om hundratals miljoner. De vill göra stiftelsen till en lagerhållningsstiftelse och driva verksamheten i andra separata stiftelser. De har redan lyckats slänga ut tre personer ur af Klint-släkten ur styrelsen, säger Johan af Klint, som har ett förflutet i finansvärlden, till DN.
Han understryker att de tre styrelsemedlemmarna har etablerat ekonomiska föreningen Hilma af Klints Kulturcenter (HAKKC) som är sidoordnat från stiftelsen och i strid mot dess vilja. De många turerna inom stiftelsen har nu anmälts till rättslig prövning hos Förvaltningsrätten, polisen, Justitieombudsmannen och Tillsynsmyndigheten.
I artikeln menar Anders Kumlander att det handlar om en ‘personkonflikt’ — vilket är märkligt om det är sant att tre personer ur släkten tvingats lämna styrelsen. Det är möjligt att Johan af Klints perspektiv och farhågor är överdrivna, men att hela konflikten skulle handla om något så enkelt som en personkonflikt tror jag inte på.
Om idén om ett museum är realistisk vet jag inte, men jag har annars varit mycket positiv till den, dock måste jag säga att med dessa konflikter — som jag befarar inte kommer att upphöra så vitt inte en af Klint-ättling som agerar nickedocka hittas till ordförandeposten i stiftelsen — tror jag att idén om ett museum i Ytterjärna är opassande. Det finns förstås andra skäl till det: bland annat att platsen ligger avsides (museet skulle naturligtvis locka mycket fler besökare i Stockholm, men å andra sidan skulle Ytterjärna förlora en möjlighet att bli vad det aldrig kan bli för egen maskin). Inte heller finns det något samband mellan Hilma af Klint och orten; Järna hade inte ens, på hennes tid, etablerats som centrum för den antroposofiska rörelsen. Utan tvivel är det dock så att i synnerhet en av styrelsemedlemmarna genom andra engagemang har väldigt starka kopplingar till den satsning på konferenshotell, med mera, som planerats men ännu inte kommit till stånd.
Den nuvarande styrelseordföranden, Patrick O’Neill, säger sig vilja se till att af Klints verk hålls samman, medan antroposoferna i styrelsen öppnar för att sälja av vissa verk, och Kumlander ska till och med ha kontaktat Länsstyrelsen, som är den myndighet som ansvarar för stiftelsefrågor, för att få besked; Kumlander menar även i artikeln att stadgarna medger att ‘enstaka verk’ säljs. För den som läst något om Hilma af Klint och om hennes intentioner med sitt verk förefaller det tämligen självklart att verket är och bör förbli en enhet och sammanhållet, så långt det bara är möjligt. De enskilda verk som hör till den abstrakta, esoteriska delen av hennes verk får en större mening i sitt sammanhang — tillsammans med de andra verken och i ljuset av sin tillkomsthistoria. Jag tror att detta är mycket mer tydligt med Hilma af Klint än med många andra konstnärskap. Sedan är jag förstås medveten om att den praktiska verkligheten kanske inte tillåter detta.
Kruxet här är dock att konflikten försvåras av stiftelsens sammansättning — där minoriteten är af Klints släktingar och majoriteten tillhöriga den antroposofisk rörelsen, och såväl ideologiska som ekonomiska motsättningar kan antas spela en betydande roll. Det är förmodligen omöjligt att konflikter inte uppstår i en sådan organisation. Det är å andra sidan klart att Hilma af Klint själv, då hon levde, önskade att det Antroposofiska Sällskapet — antingen i Sverige eller internationellt — skulle ta sig an hennes konst, även om det till slut blev så att hon lämnade den i Erik af Klints händer. Samtidigt hade hon nog en syn på den antroposofiska rörelsen som inte var kompatibel med tanken på att hennes verk skulle komma att användas som en del i en mer eller mindre kommersiell satsning (även om en kommersiell satsning är det enda som alls kan göra något av Ytterjärna, om ens det hjälper). Det känns inte som något som skulle ha föresvävat henne.
Som sagt återstår det att se vem som har ‘rätt’ eller, viktigare, får rätt. Att den konflikt som uppstått har uppstått är emellertid inte alls förvånande med tanke på hur stiftelsens styrelse ska konstitueras och de förhållanden som gäller.
the ethereal kiosk 
Ja, detta är verkligen olyckligt. Det var inga problem så länge Gustaf af Klint levde. Han samarbetade i samförstånd med antroposofen Åke Fant som skrev en fantastisk bok och med Arne Klingborg. Men nu är alla tre döda och en yngre af Klint har tillträtt som ordförande. Som jag hörde det var han så irriterad på antroposoferna – som ju skall vara där enligt Hilmas egen vilja – att han kastade ut Anders Kumlander. Men sen blev han själv avsatt av skäl som framgått i pressen. Att stiftelsen planerat ett museum i åratal ute i Järna har varit en självklar följd av det tidiga engagemanget. Flera internationella arkitektbyråer är intresserade att rita huset. Men mycket är ju osäkert. Moderna har avsagt sig emottagandet av tavlorna, men med den succé som verkar vara lär officiella aktörer också vara intresserade. Och vad jag har hört är man från
antroposofisk sida inte främmande för att huset kan stå någon annan stans än i Järna, även om det är första valet helt enkelt för att det planerats sedan många år tillbaks.
Det har inte slagit mig förut att placeringen i Järna vore olämpligt annat än geografiskt. Men det här gör ju att det känns olustigt.
Gustaf af Klint bäddade ju för dessa problem när han föreskrev att stiftelsen skulle ledas så här — han måste ha haft en övertro till människorna… Sedan hade han ju, som jag förstått det, själv lite intresse för antroposofi, i alla fall så pass att han intresserade sig mycket för och respekterade Hilma af Klints intresse i detta. Jag gissar att han inte alls förutsåg det här, eller tänkte att senare släktingar skulle ha andra viljor och idéer. Konfliktpotentialen såg han uppenbarligen inte.
En annan faktor man inte kan bortse ifrån är att det faktiskt kan ha varit lättare för Gustaf af Klint att samarbeta med två helt andra antroposofer — varav en, som du påpekar, skrivit en bok som bara den visar att han personligen värnade om Hilmas arv — under vad som var Järnas storhetstid — än det är att i dag samarbeta med en antroposof som försöker ‘rädda’ ett rätt slokande Järna med ett stort konferenscenter. Det stinker ju affärsintresse på ett sätt som man knappast kan säga om Fant — med sitt för alla uppenbart genuina intresse — och Klingborg i en tid då inte heller Hilma af Klint var vad hon är i dag.
Att en person ensam skulle kunna kasta ut en annan ur styrelsen låter för övrigt märkligt, om nu inte stadgarna är märkliga. Låter mer sannolikt att han velat kasta ut Kumlander — och kanske försökt göra det. Det nämns ju bara i förbigående egentligen att olika juridiska åtgärder vidtagits, men det går ju inte av artiklarna att veta vilka. Jag gissar att det kanske är möjligt att gå till Länsstyrelsen och anmäla en styrelsemedlem man inte kan få ut ur styrelsen på annat sätt — vilket ju per definition alltid är fallet för af Klint-släktingar att de inte kan, då de ju är i minoritet. Men jag vet inte.
Jo Anders kastades ut. Detta har skrivits om i Länstidningen har jag fått rapporterat. Tror någon av styrelsemedlemmarna var sjuka eller nåt så Erik hade utslagsröst. Bara så man får lite perspektiv på Erik, som uppenbarligen är en koleriker.
Ja, det stämmer ju — ordförande har utslagsröst. Fast märkligt att styrelsen är beslutsför med bara två personer närvarande — men kanske har styrelsen tidigare haft fler ordinarie ledamöter än den har i dag.
Googlade lite om det här tidigare, men hittade inget online. LT lägger ju inte ut allt, så det kan förklara saken.
Men Erik är väl inte med längre, jag trodde det var Johan af Klint & Kumlander som inte kom överens?
OK, jag är inte helt uppdaterad på förnamnen märker jag. Du har säkert rätt.
Jag vet inte. Det beror väl på hur länge konflikterna pågått. Enligt Johan af Klint har ju tre personer ur släkten fått gå från styrelsen. Men han som uttalade sig i tidningen heter Johan.
En annan anledning till att Gustaf af Klint kan ha ‘samarbetat’ bra var ju att stiftelsen inte existerade på hans tid — han ensam hade kontroll över kvarlåtenskapen. Att inte vara nödgad att samarbeta leder väl ofta till att det är enklare. Jag gissar att även Erik samarbetade väl med Klingborg/Fant, annars hade han väl inte formulerat stadgarna som han gjorde.
Det finns för övrigt en artikel i LT om konflikten — du känner säkert till den, men om någon annan är intresserad så hittar man den här:
http://lt.se/asikter/ledare/1.1762009-utan-museum-forandras-hotellplanen
(Detta tas upp som något som inte borde, nu läser jag mellan raderna, vara kontroversiellt: ‘Så långt framskridna har af Klint-tankarna varit att de ingått som en bärande del i den mycket omdiskuterade hotell- och konferensanläggning som är på gång i området.’ — Jag kan precis förstå varför det är det, dock. Och ‘samarbetet’ kan inte funka så länge inte af Klint-släkten ger med sig, och eftersom de alltid är i styrelseminoritet kan de inte angripa problemet den vägen. Jag kan se att man kan bli kolerisk för mindre…)