waldorf, den sklerotiska skolvärldens räddning

Två debattartiklar skrivna av waldorfpedagoger publicerades härom dagen. Artiklarna är så lika att det finns anledning att kommentera dem i ett och samma inlägg. Den ena är skriven av Örjan Liebendörfer, den andra av Hans Möller. De har två viktiga aspekter gemensamt — de handlar båda om hur bedrövligt läget är för skolan och i skolpolitiken, och ingen av dem handlar, i alla fall inte ytligt sett, om waldorfskolan. Waldorfskolorna förekommer endast som exempel, även om undermeningen — jag menar att denna tolkning är uppenbar — är att då den vanliga skolan och politiken som styr den fallerar, enligt skribenterna (och många andra), utgör waldorfrörelsen alternativet, den vackraste lösningen av lösningar, och politiker och det övriga samhället bör acceptera att skolorna släpps fria att göra som de själva önskar. De skolor som verkligen skulle tjäna på detta är förstås waldorfskolorna, där elevernas intellektuella utveckling senareläggs och de därför inte klarar samma tester som barn förväntas klara i andra skolor. Det är i idéerna bakom waldorfskolan man finner motiven till ropen på frihet från politiska krav och mätbara resultat.

Missförstå mig rätt — jag tror inte heller att tester, tidsödande adminstration och ökade kontroller är lösningen på skolproblem; inte heller påstår jag att det inte finns problem med hur skolan ser ut utanför waldorf eller med skolpolitiken. Men jag vet inte vad — utom tester och kontroller — som kan komma till rätta med skolor som misslyckas eller där barns berövas möjligheter till att lära och att utvecklas. Jag tror i och för sig att lärares kompetens är det som verkligen spelar någon roll, och att lärare, för att kunna lyckas i sin roll som goda lärare, måste ha professionell frihet — med tonvikt på ordet ‘professionell’. Men när den här friheten inte är utövas professionellt eller då den innebär att man förmenar barn kunskaper och färdigheter de borde ha rätt till — då inkräktar man på barnens frihet och på deras rättigheter att utvecklas. Waldorfrörelsen önskar också andra friheter, till exempel att waldorflärarutbildningen, vars akademiska nivå inte når upp till de krav som annars ställs, ska godtas som lärarutbildning och förstås statsfinansieras. (Och för att ta upp det på en gång: det rapporterades i går att Waldorflärarhögskolan fått godkänt av ett antroposofiskt utbildningsintitut och en ackrediteringsorganisation associerad med detta institut. Ett överraskande godkännande! Eller inte.) Hans Möller skriver att skattepengar försvinner i ‘onödiga utvärderingssystem’, men utan utvärderingssystem lär det bli svårt att moverka ett annat svinn av skattepengar, nämligen svinnet som uppstår när pengar läggs på dåligt fungerande alternativ.

Örjan Liebendörfer skriver:

I Sverige finns ett sådant exempel i waldorfskolorna som sedan åratal kämpar för en skola som går i en annan riktning än den skola som bygger på öka tryck på eleverna genom prov- och betyg. Det arbetssättet intresserar allt fler föräldrar som inser att den vanliga skolan är på fel spår.

Vad detta ska innebära förstår jag inte riktigt. Det kanske är klokt att använda waldorfskolorna bara som exempel, för någon anstormning upplever waldorfskolorna mig veterligen inte. I de låga årskurserna i de stora waldorfskolorna fylls i alla fall platserna, men kommer man upp i mellanstadiet och högstadiet ser det annorlunda ut med elevantalet. En mindre skola tvingades stänga förra året; det var inte den enda i farozonen. Och gymnasiet ska vi bara inte tala om — när eleverna själva får välja, tycks hälften eller mer av platserna stå tomma och för ett par år sedan stängde en av waldorfgymnasierna i Stockholm på grund av lågt intresse. Ett argument som jag ofta mött är att waldorfmetoden fungerar bra särskilt i de låga klasserna — och de lockar säkert föräldrar bland annat av de skäl Örjan nämner — men att den inte är fullt så framgångsrik högre upp. Jag tror snarare att när barnen kommer upp i mellanstadiet blir bristerna, som funnits där hela tiden, plötsligt tydliga; det märks hur långt efter barnen är, och om barnen i lågstadiet finner sig i att vara understimulerade, har understimulansen i mellanstadiet utvecklats till stökighet och andra problem. Om föräldrar söker ‘det arbetssättet’  — utan tester och betyg — så är det gissningsvis ändå inte med nödvändighet waldorf de söker. I alla fall inte om de förstår att waldorf står för något annat och mycket mer genomgripande än ett önskemål att inte testa och betygsätta barn. Ovilja till tester och betyg är en pytteliten del — och i waldorf bara ett symptom på andra övertygelser.

Sedan finns det en annan aspekt på detta som jag diskuterat flera gånger tidigare — att en skola inte vill ‘pressa’ eleverna att göra intellektuella framsteg (i det här fallet knappt alls erkänner att yngre barn har intellektuella behov), betyder förstås inte att det inte existerar något tryck på eleverna. Waldorfskolan fokuserar helt enkelt på prestationer inom andra områden, eurytmi, vattenfärgsmålning, flöjtspel, sång, med mera. Att inbilla sig att de barn som ständigt misslyckas att prestera inom dessa områden aldrig känner någon press är mer än naivt; likaså är det naivt att inbilla sig att elever som är duktiga i teoretiska ämnen inte känner att deras förmågor undervärderas. I waldorfskolan gäller outtalade krav på att leva upp till de ideal som waldorfpedagogiken föreskriver för ett barns utveckling. Det ingår kanske inte i waldorfpedagogikens syn på barn att erkänna att barn förstår att dessa krav existerar, eftersom barn inte förväntas ha en sådan utvecklad tankeförmåga, men barn kan tolka waldorfpedagogers förväntningar bättre än waldorfpedagoger vill erkänna, och barn vet när de inte duger.

Precis det som Örjan Liebendörfer skriver här gäller dessutom waldorfpedagogiken i lika hög grad: ‘Om du inte kan leverera i några få utvalda kärnämnen är du inget värd är signalerna som sänds ut redan från tidiga skolår.’ Det är bara det att i waldorfpedagogiken gäller kraven ‘mjuka’ och mer praktiskt inriktade ämnen, ämnen som betraktas som lite gulliga och hobbyaktiga utifrån sett, men som är blodigt allvar i waldorfskolan; ämnen som säger något om barnets karaktär. Att du kan läsa och räkna är ingen kompenserande merit om du är dålig på eller ointresserad av vått-i-vått — snarare ytterligare ett tecken på ‘felaktig’ utveckling.

Om man vill stimulera alla barns intresse för skolan är waldorfskolan minst lika dålig som andra alternativ, eftersom de intellektuella bitarna betyder så lite. Jag vet inte heller varför det så lätt glöms bort att många barn är intresserade av att lära sig läsa och skriva och räkna, de är nyfikna på olika skolämnen, på vetenskap eller historia eller vad de nu fattar tycke för. Förvisso är skolorna inte alltid så bra på att ta till vara nyfikenheten, men detta ständiga tjat om hur barn pressas och stressas och tvingas att lära sig läsa och skriva och så vidare — då glömmer man ju bort att barn faktiskt är kunskapstörstande små människor som vill lära sig och vill ha utmaningar. Och om somliga vill lära sig mycket mer än det skolan erbjuder, måste andra i stället hjälpas så att de i alla fall kan lära sig det nödvändigaste — och ingen av grupperna är skolan bra på att ta hand om, inte den vanliga skolan, och kanske ännu mindre waldorfskolan, med dess anti-intellektuella hållning och dess ointresse för att se möjligheter utanför den waldorfpedagogiska modellen. (Den som intresserar sig för sådant kan med fördel leta upp waldorfpedagogiska beskrivningar av hur barn ‘är’ och hur de utvecklas, och fundera på hur dessa idéer drabbar de barn som faller utanför mallen.)

Hans Möller skriver i sin artikel om en annan intressant företeelse, apropå barn som har svårt att anpassa sig till skolan och dess krav:

Nu ökar trycket på föräldrar, elever och lärare. Föräldrarna ska få böter om de inte lyckas få sina barn till skolan.

Jag har aldrig tidigare hört en waldorfpedagog uttrycka att barn inte bör tvingas till skolan. Kanske gäller det bara den kommunala skolan eller andra friskolor? Vill han säga att frihet för den alternativa pedagogiken att göra som den vill är ett motgift mot det han beskriver? Kanske är det otänkbart att barn också skolvägrar i waldorfskolan — så otänkbart att man förnekar att det sker? Att det händer att barn går dit, bara ovilligt, med obehag och fruktan? Eller att de bara vantrivs och har tråkigt för att pedagogiken inte passar dem? (Jag frågar, för jag begriper inte ens varför Möller har med detta i artikeln.) Många waldorfpedagoger anser, så vitt jag förstår saken, inte att de har någon skyldighet att upplysa om att ett barn vantrivs i skolan. Jag har tyvärr hört åtskilliga berättelser om barn som tvingats att gå i waldorfskola sedan skolan övertygat familjer om att något problem inte existerar. (Eller så har man lyckats kuva barnet att inte längre protestera eller fått det att tro att det som är fel och ont är rätt och bra.) Jag har själv erfarenhet av att bli tvingad att gå till skolan, fastän jag mådde fruktansvärt dåligt av den. Det är väl en naivitet hos föräldrar att gå på detta, men skolan har förstås också sitt ansvar — man bör tala sanning om barn som uppenbarligen inte passar i waldorfskolan eller vars behov man inte kan tillgodose. Man bör inte vara delaktig i att tvinga ett barn att stanna i en skola med en pedagogik eller social miljö som inte passar barnet. Den fråga jag har är förstås — vad anser Hans Möller att de föräldrar ska göra som inte lyckas få sina barn att gå frivilligt till waldorfskolan? Eller vad tänker han om situationen för de barn som ofrivilligt — eller bara motvilligt — måste infinna sig där? Och hur ska skolan hantera det? Hur tror han att de barnen mår? Eller tror Möller kanske att problemet med negativa skolupplevelser mest är en fråga för resten av skolsystemet — för de där hemska skolorna där barn lär sig läsa och skriva rät tidigt och gör test och har tryckta läroböcker och så? Där lärarna inte är utbildade i antroposofi?

Men jag håller ju med Möller — och känner igen mig — när han skriver:

Man kan inte skuldbelägga föräldrarna när barn som grundligt vantrivs, känner sig misslyckade och kanske mobbas slingrar sig undan sitt fängelse.

Det är bara det att detta knappast har något med den skolpolitik Möller kritiserar att göra, annat än att det diffust skulle kunna ha något med ‘tryck’ att göra; i alla tider har barn som ‘grundligt vantrivts’ eller är fast i ett ‘fängelse’ av mobbing försökt slingra sig undan. Det är inte heller en punkt i argumentationen som säger något om alternativet Möller står för — även om han inte direkt marknadsför det annat än, återigen, diffust i den mening att han önskar att hans alternativ ska lämnas i frihet och inte ställas under kontroll. Det finns inte mycket som talar för att waldorfskolor på ett positivt sätt skiljer sig från andra skolor. Jag befarar att det är tvärtom. Jag skulle också bra gärna vilja höra vad Möller anser om mobbing i waldorfskolorna, och vad han menar att man bör göra när barn i waldorfskolor försöker ‘[slingra] sig undan sitt fängelse.’ Eller, förresten, jag undrar också vad andra waldorflärare känner inför det — hur bör man hantera det, när det är waldorfskolan som är fängelset? Kan ni ens förmå er att erkänna att så kan vara fallet? (Annat än i efterhand, när ett avmätt ‘waldorf passar inte alla’ kan användas slentrianmässigt för att avfärda negativa reaktioner och för att avsäga sig ansvar.)

Hans Möller tar även upp ett annat exempel på tvång och tryck som dagens skolpolitik medfört, nämligen: ‘Waldorflärarhögskolan, whl, i Bromma får inte längre anslag.’ Där har Möller förstås fel, för WLH har inte blivit av med anslag, de har aldrig haft några. Han talar om att friskolor med annan pedagogik — i Möllers fall waldorf — skulle kunna bistå samhället med ‘fruktbar dialog’. Kruxet med dessa fruktbara dialoger och fagra löften om att lära av varandra är ju att när man läser waldorfföreträdare handlar allt mest om hur andra skolor gör fel och om hur resten av skolsystemet stinker, och andemeningen är ju alltid att andra har att lära av waldorfskolan, men aldrig sägs något om vad waldorfskolan kan lära av dem. Man vill ständigt framhålla sig som alternativet till det förmodade, gigantiska misslyckandet i resten av skolvärlden — utan att egentligen ha några belägg för att man är bättre, eller ens bra, utöver det att andra uppenbarligen är dåliga. Det är väl inte att förvåna att när dessa dialogmöjligheter kommer på tal förefaller de ganska vaga och svävande — och huvudsakligen inriktade på att andra bör intressera sig för en tämligen obskyr metod utan egentlig teoretisk förankring utanför antroposofin.

Det mest fascinerande med Möllers artikel är kanske ändå avslutningen, för här, om inte förr, får man verkligen veta att en antroposof talar:

Vad vårt samhälle behöver är friska ungdomliga skaparkrafter som motverkar all skleros och leder till förnyelse.

Sklerosen är inte bara en medicinsk term, utan en antroposofernas bogeyman, förknippad med sådana läskigheter som materialism och det ahrimanska — och det som waldorfskolan är bäst av alla på att förhindra och motverka: prematur intellektualisering. Ju tidigare ett barn ‘intellektualiseras’, desto större blir risken för andligt förhårdnande, skleros. I viss mån är förhårdnande en naturlig del av det mänskliga åldrandet (därav vissa fysiska ålderstecken), men det gäller alltså att, särskilt under barnens uppväxt, förhindra en utveckling mot själslig skleros, och det gör man genom att iaktta hur en hälsosam utveckling bör te sig enligt den antropsofiska utvecklingspsykologin. Vad Möller egentligen vill säga står inte helt klart för mig, men om man ser till resten av artikeln så befarar jag att det han menar är att waldorfskolan är och har varit inne på rätt spår i 90 år, och att det är dags för resten av samhället att nu ta upp denna impuls, kanske som resultatet av en ‘fruktbar dialog’ —  eller ska vi kalla det vid dess rätta namn: ‘monolog’? Den ‘skleros’ vi ser i resten av samhället, om vi förmodar att det är vad Möller försöker säga, är i så fall en konsekvens av en skola som är waldorfskolans motsats — och av intellektualisering och materialism.

Det samlade intrycket av artiklarna är att författarna önskar framföra att massor av saker är fel med skolan och med skolpolitiken — samt att det finns ett alternativ men det låter man helst förbli diffust och utan närmare förklaring och beskrivning. Och bäst är kanske det. Man erbjuder, eller antyder ett erbjudande om, ett alternativ, men det handlar mer om att bereda vägen för det, genom att peka ut allting dåligt i skolsystemet (ergo, waldorfalternativet måste, utan att närmare argument ens behöver ges, vara bra — eller i alla fall bättre). Slutmålet är väl, måste jag befara, att säkerställa större ‘frihet’ för waldorf att göra som waldorf vill, utan kontroller och utan krav. Som ni säkert förstår menar jag att om man medger större frihet för dåligt fungerande skolor och pedagogiska metoder, som inte är ens hälften så förträffliga som deras företrädare skulle vilja påstå — om de talade om dem i stället för att tala illa om resten av skolsystemet –, då inskränker man elevernas frihet såväl i skolan som i livet.

*

Denna artikel dök passande nog upp i Svenska Dagbladet i dag. Om jag inte redan hade skrivit ovanstående inlägg redan i går hade jag gärna fogat in artikeln i resonemanget. Den är ett lika tydligt exempel på fenomenet att peka ut fel och brister i det vanliga skolsystemet utan att vilja tala särskilt explicit om det alternativ vars sanning man själv tror på och vill främja. Det vet ni väl alla, förresten, att waldorfskolan är den enda skola som ‘låter hela människan gå i skola’. Den vanliga skolan är de demonterade människoskärvornas skola.

About these ads

5 comments

  1. Carina Johansson · ·

    Jag älskar att läsa dina inlägg om Waldorfskolan. Du sätter ord på det jag känt så länge och försökt att formulera men inte på långa vägar så bra som du.

  2. Tusen tack, Carina!

  3. Hej Alicia!
    Jag har valt att kommentera ditt inlägg i några olika delar, se kursiv text nedan [p g a kursiveringsproblematik är bloggcitaten kursiverade, Örjans kommentarer okursiverade /alicia]. Jag avstår dock från att kommentera det du skrivit om Hans Möllers artikel.

    Två debattartiklar skrivna av waldorfpedagoger publicerades härom dagen. Artiklarna är så lika att det finns anledning att kommentera dem i ett och samma inlägg. Den ena är skriven av Örjan Liebendörfer, den andra av Hans Möller. De har två viktiga aspekter gemensamt — de handlar båda om hur bedrövligt läget är för skolan och i skolpolitiken, och ingen av dem handlar, i alla fall inte ytligt sett, om waldorfskolan. Waldorfskolorna förekommer endast som exempel, även om undermeningen — jag menar att denna tolkning är uppenbar — är att då den vanliga skolan och politiken som styr den fallerar, enligt skribenterna (och många andra), utgör waldorfrörelsen alternativet, den vackraste lösningen av lösningar, och politiker och det övriga samhället bör acceptera att skolorna släpps fria att göra som de själva önskar. De skolor som verkligen skulle tjäna på detta är förstås waldorfskolorna, där elevernas intellektuella utveckling senareläggs och de därför inte klarar samma tester som barn förväntas klara i andra skolor. Det är i idéerna bakom waldorfskolan man finner motiven till ropen på frihet från politiska krav och mätbara resultat.

    Man kan läsa in vad man vill i en text, men jag hoppas att läsarna av din blogg också tar sig tid att läsa själva originaltexten och bilda sig en egen uppfattning. Att ”waldorfrörelsen utgör alternativet, den vackraset lösningen av lösningar” är verkligen ingen uppenbar tolkning av artikeln och det krävs mycket vilja (eller ovilja) att få ut det ur den artikel jag skrivit. Om man som waldorfpedagog engagerar sig i den allmänna skoldebatten blir man alltså omedelbart misstänkliggjord som ute i egen sak. Det känns sårande och orättvist.

    Missförstå mig rätt — jag tror inte heller att tester, tidsödande adminstration och ökade kontroller är lösningen på skolproblem; inte heller påstår jag att det inte finns problem med hur skolan ser ut utanför waldorf eller med skolpolitiken. Men jag vet inte vad — utom tester och kontroller — som kan komma till rätta med skolor som misslyckas eller där barns berövas möjligheter till att lära och att utvecklas. Jag tror i och för sig att lärares kompetens är det som verkligen spelar någon roll, och att lärare, för att kunna lyckas i sin roll som goda lärare, måste ha professionell frihet — med tonvikt på ordet ‘professionell’. Men när den här friheten inte är utövas professionellt eller då den innebär att man förmenar barn kunskaper och färdigheter de borde ha rätt till — då inkräktar man på barnens frihet och på deras rättigheter att utvecklas. Waldorfrörelsen önskar också andra friheter, till exempel att waldorflärarutbildningen, vars akademiska nivå inte når upp till de krav som annars ställs, ska godtas som lärarutbildning och förstås statsfinansieras. (Och för att ta upp det på en gång: detrapporterades i går att Waldorflärarhögskolan fått godkänt av ett antroposofiskt utbildningsintitut och en ackrediteringsorganisation associerad med detta institut. Ett överraskande godkännande! Eller inte.) Hans Möller skriver att skattepengar försvinner i ‘onödiga utvärderingssystem’, men utan utvärderingssystem lär det bli svårt att moverka ett annat svinn av skattepengar, nämligen svinnet som uppstår när pengar läggs på dåligt fungerande alternativ.
    Örjan Liebendörfer skriver:
    “I Sverige finns ett sådant exempel i waldorfskolorna som sedan åratal kämpar för en skola som går i en annan riktning än den skola som bygger på öka tryck på eleverna genom prov- och betyg. Det arbetssättet intresserar allt fler föräldrar som inser att den vanliga skolan är på fel spår.”
    Vad detta ska innebära förstår jag inte riktigt. Det kanske är klokt att använda waldorfskolorna bara som exempel, för någon anstormning upplever waldorfskolorna mig veterligen inte. I de låga årskurserna i de stora waldorfskolorna fylls i alla fall platserna, men kommer man upp i mellanstadiet och högstadiet ser det annorlunda ut med elevantalet. En mindre skola tvingades stänga förra året; det var inte den enda i farozonen. Och gymnasiet ska vi bara inte tala om — när eleverna själva får välja, tycks hälften eller mer av platserna stå tomma och för ett par år sedan stängde en av waldorfgymnasierna i Stockholm på grund av lågt intresse. Ett argument som jag ofta mött är att waldorfmetoden fungerar bra särskilt i de låga klasserna — och de lockar säkert föräldrar bland annat av de skäl Örjan nämner — men att den inte är fullt så framgångsrik högre upp. Jag tror snarare att när barnen kommer upp i mellanstadiet blir bristerna, som funnits där hela tiden, plötsligt tydliga; det märks hur långt efter barnen är, och om barnen i lågstadiet finner sig i att vara understimulerade, har understimulansen i mellanstadiet utvecklats till stökighet och andra problem. Om föräldrar söker ‘det arbetssättet’ – utan tester och betyg — så är det gissningsvis ändå inte med nödvändighet waldorf de söker. I alla fall inte om de förstår att waldorf står för något annat och mycket mer genomgripande än ett önskemål att inte testa och betygsätta barn. Ovilja till tester och betyg är en pytteliten del — och i waldorf bara ett symptom på andra övertygelser.

    De flesta skolorna har en jämn fördelning av elever mellan årskurserna i grundskolestadiet. En del elever lämnar skolan under grundskoleåren, andra kommer till. Uppgiften att det finns en drop-out i mellanstadiet pga understimulans är ett påstående som skulle behöva beläggas. De skolor jag känner till har ingen sådan tendens. Att gymnasieskolorna delvis har problem är väl känt men gäller inte alla skolor. Om man räknar bort gymnasieskolorna ökar elevantalet i svenska waldorfskolor, bland annat öppnade Kristofferskolan en tredje parallell i höstas.

    Sedan finns det en annan aspekt på detta som jag diskuterat flera gånger tidigare — att en skola inte vill ‘pressa’ eleverna att göra intellektuella framsteg (i det här fallet knappt alls erkänner att yngre barn har intellektuella behov), betyder förstås inte att det inte existerar något tryck på eleverna. Waldorfskolan fokuserar helt enkelt på prestationer inom andra områden, eurytmi, vattenfärgsmålning, flöjtspel, sång, med mera. Att inbilla sig att de barn som ständigt misslyckas att prestera inom dessa områden aldrig känner någon press är mer än naivt; likaså är det naivt att inbilla sig att elever som är duktiga i teoretiska ämnen inte känner att deras förmågor undervärderas. I waldorfskolan gäller outtalade krav på att leva upp till de ideal som waldorfpedagogiken föreskriver för ett barns utveckling. Det ingår kanske inte i waldorfpedagogikens syn på barn att erkänna att barn förstår att dessa krav existerar, eftersom barn inte förväntas ha en sådan utvecklad tankeförmåga, men barn kan tolka waldorfpedagogers förväntningar bättre än waldorfpedagoger vill erkänna, och barn vet när de inte duger.

    Även detta är ett påstående vars allmänna giltighet måste ifrågasättas. Din egen upplevelse (liksom min egen som inte alls är lik din) är ju helt sann, men är den därmed allmänt utbredd och representativ? Jag betvivlar det och måste tillägga att såväl din som min skolupplevelse vid det här laget ligger rätt många år tillbaka i tiden. Hur relevanta är dessa för dagens situation, för dagens waldorfskola?

    Precis det som Örjan Liebendörfer skriver här gäller dessutom waldorfpedagogiken i lika hög grad: ‘Om du inte kan leverera i några få utvalda kärnämnen är du inget värd är signalerna som sänds ut redan från tidiga skolår.’ Det är bara det att i waldorfpedagogiken gäller kraven ‘mjuka’ och mer praktiskt inriktade ämnen, ämnen som betraktas som lite gulliga och hobbyaktiga utifrån sett, men som är blodigt allvar i waldorfskolan; ämnen som säger något om barnets karaktär. Att du kan läsa och räkna är ingen kompenserande merit om du är dålig på eller ointresserad av vått-i-vått — snarare ytterligare ett tecken på ‘felaktig’ utveckling.

    Även detta är en uppfattning som känns förlegad. I en waldorfskola idag är alla ämnen viktiga, såväl målning som matematik.

    Om man vill stimulera alla barns intresse för skolan är waldorfskolan minst lika dålig som andra alternativ, eftersom de intellektuella bitarna betyder så lite. Jag vet inte heller varför det så lätt glöms bort att många barn är intresserade av att lära sig läsa och skriva och räkna, de är nyfikna på olika skolämnen, på vetenskap eller historia eller vad de nu fattar tycke för. Förvisso är skolorna inte alltid så bra på att ta till vara nyfikenheten, men detta ständiga tjat om hur barn pressas och stressas och tvingas att lära sig läsa och skriva och så vidare — då glömmer man ju bort att barn faktiskt är kunskapstörstande små människor som vill lära sig och vill ha utmaningar. Och om somliga vill lära sig mycket mer än det skolan erbjuder, måste andra i stället hjälpas så att de i alla fall kan lära sig det nödvändigaste — och ingen av grupperna är skolan bra på att ta hand om, inte den vanliga skolan, och kanske ännu mindre waldorfskolan, med dess anti-intellektuella hållning och dess ointresse för att se möjligheter utanför den waldorfpedagogiska modellen. (Den som intresserar sig för sådant kan med fördel leta upp waldorfpedagogiska beskrivningar av hur barn ‘är’ och hur de utvecklas, och fundera på hur dessa idéer drabbar de barn som faller utanför mallen.)

    Jag kan inte se att waldorfskolan generellt har en anti-intellektuell hållning. Att företrädare för waldorfpedagogiken menar att en ensidig intellektuell skolning inte är bra är en annan sak. En uppfattning som dessutom delas med många andra, inte minst inom hjärnforskningen.

    Det samlade intrycket av artiklarna är att författarna önskar framföra att massor av saker är fel med skolan och med skolpolitiken — samt att det finns ett alternativ men det låter man helst förbli diffust och utan närmare förklaring och beskrivning.

    Återigen, det är alltså inte okey för en waldorfpedagog att ha åsikter om den allmänna skolan eller skolpolitiken utan att misstänkliggöras. Och om man i en bisats nämner waldorfpedagogiken bör man alltså omedelbart förklara och beskriva. Jag undrar här om det inte är du Alicia som behöver släppa lite på det konspiratoriska tänkandet och acceptera att även waldorfpedagoger har engagemang för det övergripande skolsystemet, skolpolitiken och allt möjligt annat. Jag har också synpunkter på kärnkraften, skattesystemet, invandrarfrågor och vädret och betackar mig för hypotesen att jag därmed försöker smygintroducera antroposofin i världen.

    Och bäst är kanske det. Man erbjuder, eller antyder ett erbjudande om, ett alternativ, men det handlar mer om att bereda vägen för det, genom att peka ut allting dåligt i skolsystemet (ergo, waldorfalternativet måste, utan att närmare argument ens behöver ges, vara bra — eller i alla fall bättre). Slutmålet är väl, måste jag befara, att säkerställa större ‘frihet’ för waldorf att göra som waldorf vill, utan kontroller och utan krav. Som ni säkert förstår menar jag att om man medger större frihet för dåligt fungerande skolor och pedagogiska metoder, som inte är ens hälften så förträffliga som deras företrädare skulle vilja påstå — om de talade om dem i stället för att tala illa om resten av skolsystemet –, då inskränker man elevernas frihet såväl i skolan som i livet.

    Förstår faktiskt inte riktigt de sista meningarna men jag menar att den svenska skolan, inte bara waldorfskolan, skulle må bra av betydligt mindre styrning och färre regelverk. Det skulle också främja elevernas frihet såväl i skolan som i livet. Det är detta min artikel handlar om.

  4. Sara Persson · ·

    Det finns inga recept på lycka eller att en utbildning kan göra dig till en lycklig och fri människa. Den som lovar något sådant ska mötas med viss och välbefogad skepsis.Detta skrev jag om Waldorf men gäller all utbildning som utlovar lycka och välmående ofta är den andlig Waldorf är en andlig utbildning som hänvisar till en hel människa och så är det inte så oich det retar blndannat Örjan och andra så mycket.

  5. Hej Örjan,
    jag ber om ursäkt för att det framstod som att jag menar att waldorfpedagoger inte bör engagera sig i debatten på det att de inte ska misstänkas för att gå waldorfskolans ärenden — det är naturligtvis inte så. Jag vill också poängtera att, även om jag inte specificerade det i mitt inlägg, hänför sig vissa av mina kommentarer mer till Hans Möllers artikel än din. (Och Hans Möller har på senare år skrivit ett antal opinionsartiklar och insändare av liknande natur. Att Hans Möller uppfattar waldorfskolan som den vackraste av lösningar är den vackraste tolkningen jag kan göra av hans deltagande i debatten.) Och för att ta det på en gång: det är naturligtvis inte något misstänkt med att du har synpunkter på en rad olika frågor. Inklusive de du senare i kommentaren nämnde. Det vore för övrigt inte — och nu talar jag generellt, inte om dig — ett skvatt överraskande, misstänkt, konstigt, otillbörligt eller fult om ett antroposofiskt engagemang influerade andra ställningstaganden. Det tror jag är oundvikligt, oavsett vilken livssyn man har.

    Å andra sidan kan jag inte direkt se något okontroversiellt i påpekandet att de åsikter du ger uttryck för i debattartikeln sammanfaller rätt väl med de intressen som waldorfskolan har!

    Jag är medveten om att Kristofferskolan har startat en tredje parallell — och jag påpekar ju också i min kommentar att de stora waldorfskolorna inte verkar ha något problem att fylla platserna de första åren. Jag roade mig dock alldeles nyligen med att titta på statistik från ett antal skolor — långt ifrån alla — och tyckte mig på vissa håll se en tendens att elevantalet faller ju högre upp i klasserna man kommer. Huruvida Kristofferskolan kan behålla den tredje parallellen upp i högstadiet återstår väl att se, men där ser det ju ut som att elevantalet är ganska jämnt också upp i klasserna. (Fram till gymnasiet, där klasserna långt ifrån är fulla.) Du har själv skrivit någon gång att waldorfskolorna blir tvungna att emot barn som har olika problem, vilket blir en börda för skolorna — detta tyder ju i sig på på att det finns lediga platser på grundskolenivå. Generellt är väl de små waldorfskolorna mycket känsligare.

    Du skriver:

    ‘Även detta är ett påstående vars allmänna giltighet måste ifrågasättas. Din egen upplevelse (liksom min egen som inte alls är lik din) är ju helt sann, men är den därmed allmänt utbredd och representativ? Jag betvivlar det och måste tillägga att såväl din som min skolupplevelse vid det här laget ligger rätt många år tillbaka i tiden. Hur relevanta är dessa för dagens situation, för dagens waldorfskola?’

    Jag skulle inte påstå att det är allmänt giltigt eller att det på något vis kan generaliseras till att representera alla elever eller ens majoriteten — absolut inte. Jag talar ju för det första om elever som har svårigheter i de ämnen waldorfskolan fokuserar på — och det är långt ifrån alla elever; och det finns uppenbarligen de som trivs med det hela (även om trivsel inte är det enda kriteriet för en bra skola). Och även bland dem som har sådana svårigheter — och som hellre skulle ägna sig åt mer teoretiskt orienterade ämnen — är det förstås sannolikt att inte alla far illa av det, de finner sig i situationen. Men jag tror inte — baserat på vad jag läst och hört också från andra — att problemet jag beskriver inte existerar i dag. Tyvärr inte. Jag tror att det är relevant även i dag. Om det är mer eller mindre relevant än då vet jag inte. Men jag kan inte tolka det som att något har ändrats i undervisningen under de tidiga skolåren. Inte heller vad gäller attityder och förväntningar. Läser man vad waldorfskolor och andra -företrädare skriver blir det ju tydligt att de tar vissa saker på blodigt allvar. Det är attityder som barn känner av; det är de attityder som jag tror jag som barn kände av.

    Och, som sagt, efter att ha diskuterat ämnet och bloggat om detta ganska länge nu har jag förstås kommit i kontakt med andra människor. Det är väl sällan så att alla upplever samma problem på exakt samma sätt — och min beskrivning var kanske väl personlig — men jag har definitivt kommit i kontakt med andra som vittnar om i grunden samma sak: att vissa förmågor upphöjs medan andra färdigheter, främst intellektuella, inte är värda ett vitten och att man i värsta fall försöker undertrycka dem och i bästa fall ‘bara’ ignorera dem — bägge angreppssätten har förstås konsekvenser för ett barns självförtroende.

    Du skriver:

    ‘Även detta är en uppfattning som känns förlegad. I en waldorfskola idag är alla ämnen viktiga, såväl målning som matematik.’

    Detta betvivlar jag är fallet. I all synnerhet vad gäller de tidiga skolåren.

    ‘Jag kan inte se att waldorfskolan generellt har en anti-intellektuell hållning. Att företrädare för waldorfpedagogiken menar att en ensidig intellektuell skolning inte är bra är en annan sak. En uppfattning som dessutom delas med många andra, inte minst inom hjärnforskningen.’

    Ja, jag känner till att man gärna väljer och vrakar och plockar de forskningsrön inom hjärnforskningen som skulle kunna puffa upp waldorfmetoden med lite trovärdighet. Hjärnforskningen har en fördel på det viset — den är väldigt lätt att utnyttja till både det ena och det andra, även när de resultat som den nått fram till egentligen kräver väldigt mycket tolkning för att alls kunna säga något i olika tillämpningsfrågor. Och rent generellt — jag tänker inte bry mig om den diskussionen vidare — man kan inte, som så ofta sker från waldorfhåll, ständigt bara ta till sig den forskning som man tror och hoppas underbygger det man själv redan tror på. (Även om, som sagt, forskningen i fråga, om man tittar närmare, ibland inte alls tillåter att att de slutsatser dras som man hoppas kunna dra.)

    Man behöver ju egentligen inte gå längre än till de utdrag som du och Christine publicerat från er bok för att se att waldorfskolan är lika intellektuellt ostimulerande i dag som den var då.

    Så vitt jag vet förespråkar ingen en ensidigt intellektuell skolning. Det jag emellertid påpekar är att waldorfskolan är för ensidig åt andra hållet — för ointellektuell. Jag är övertygad om att det, i alla fall kortsiktigt, tillfredställer en del barn som inte trivs med intellektuella utmaningar, men det blir ostimulerande för de barn som vill ha det och dåligt för de barn som skulle behöva det för att utvecklas.

    Du skriver:

    ‘Förstår faktiskt inte riktigt de sista meningarna men jag menar att den svenska skolan, inte bara waldorfskolan, skulle må bra av betydligt mindre styrning och färre regelverk. Det skulle också främja elevernas frihet såväl i skolan som i livet. Det är detta min artikel handlar om.’

    De sista meningarna innebar helt enkelt att om man släpper på styrning och kontroll möjliggör man för skolor att fortsätta verka fastän de inte förmår ge en bra utbildning. Detta är naturligtvis en generell observation, inte inskränkt till waldorfskolan — är övertygad om att det finns många skolor som är alldeles för dåliga. Och jag tror inte att det är överdrivet att påstå att dålig utbildning inskränker en människas frihet i livet. Jag kan inte se att man kan släppa på kontroller och regelverk, däremot kan man säkert hitta bättre (eller sämre) modeller. Och som jag påpekade, har jag för mig, ju kompetentare lärarkår, desto mer kunde man ju lita till dess professionella frihet. (Min hunch är att senare decenniers utarmning av lärarutbildningar och urholkningen av lärares professionella auktoritet — vilket kräver genuin kompetens, och vi är tillbaka i lärarutbildningarna — är av ondo, men detta är blott gissningar baserade på sporadiskt följande av debatten.)

    Med detta sagt, jag kan inte se att man kommer ifrån att i viss utstträckning testa barn — något som ju waldorfskolan protesterat mot — och jag tror inte att detta är något ont, så länge inte vuxna agerar som om det vore världens undergång, en attityd som verkar vanlig från waldorfhåll. Om vi tar nationella prov i trean — är det väl? — som exempel så handlar det ju om rena basfärdigheter och knappast något man behöver överdramatisera. Det testerna går ut på är ju sådant som barnen kan, och som det är helt rimligt att förvänta att de kan i den åldern. Jag har svårt att tänka mig en skola vars mål inte är att barnen ska ha dessa basfärdigheter men också många andra kunskaper och erfarenheter utöver dem.

    -alicia

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 766 other followers