angående kommentarer

Jag har, som ni lätt kunnat se, stängt av kommentarsfunktionen. På ett par trådar är den öppen, då jag märkt att det funnits intresse för det. Men annars är den stängd. (För att underlätta har jag sedan i dag återinfört en s k widget — jag vet inte vad det kan tänkas heta på svenska — men nu längst ned på sidan. Där kan man följa om några nya kommentarer postats, utan att behöva känna till den exakta tråden.)

Det har förmodligen inte framgått, för dem som läser bloggen på svenska, varför jag stängt kommentarerna. Men jag tror att alla som var med förra hösten märkte att jag faktiskt inte orkade med att ha kommentarsfunktionen öppen, även om jag först inte hade någon tanke på att helt stänga ned den. Efter att ett tag ha fått ordning på situationen genom att förhandsgranska kommentarer insåg jag att det är bekvämare för mig att stänga kommentarerna helt. Bekvämare, som sagt. Det är kanske lathet — eller, helt enkelt, en önskan om att tillbringa mitt liv med annat.

Det är ju lätt att tycka att om man har en blogg ska man hålla den öppen för kommentarer — folk måste ju få tycka ditten eller datten. (Som om det inte fanns tusen andra ställen på internet där man kan tycka.) De måste kunna bemöta det man skriver, och det direkt och på plats. Men den rätten ges ju inte alltid annars, och varför den ska vara självklar för att formatet är en blogg, det vet jag inte.

Jag kan väl kanske försiktigt känna att jag faktiskt hade min blogg helt öppen för kommentarer i fem år i alla fall. Något större intresse från waldorfhåll och antroposofiskt håll för att bemöta det jag skrev fanns helt enkelt inte. (Med några mycket uppskattade undantag, det ska givetvis sägas! Men de har varit ganska få.) I stället fick man intrycket att rörelsen inofficiellt företräds av tokstollar, aggressiva typer och en och annan dåre, något som tyvärr stämmer med intrycket från andra diskussioner online. I höstas undrade jag ett tag om jag drev en blogg eller en mentalvårdsinrättning. Jag har inte tid och förmåga att hantera den senare varianten.

Hur mycket jag än uppskattar ett stort flertal av de människor jag lärde känna genom kommentarsfälten och de oerhört givande diskussioner som också fördes, blev situationen till slut ohållbar när ett fåtal individer såg till att varenda tråd spårade ur. Jag förstår inte riktigt hur man kan förväntas att ägna timtal varje dag åt galningars förehavanden. Jag kanske var en dålig värd, och dålig på att styra upp det hela; det är till och med mycket troligt att jag var det (jag avskydde den rollen). Det var ett misslyckande, för det hade i flera år varit övervägande roligt och i huvudsak (trots allt) givande med kommentarsfälten. Jag hade så fantastiskt intelligenta, roliga, välformulerade och kunniga kommentatorer. Och så drogs allt ned i ett stinkande träsk. Många av dem jag hade kontakt med genom eller på grund av bloggen hade jag ju redan då kontakt med på annat sätt och har det fortfarande — via mail, twitter, facebook. Jag undrar om bloggen är så viktig längre.

Sammanfattningsvis har jag inget emot att öppna kommentarsfält på individuella inlägg vid behov. Men cirkusen av personangrepp, idiotiska provokationer, aggressioner och rubbat nonsens kan jag vara utan.

Till de nu öppna kommentarstrådarna återkommer jag så snart jag har tid. Tills vidare, en bildhälsning från kvällspromenaden i dag.

130711

About these ads
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 767 other followers