‘världen är god’

Det här är en text jag skrev för ett tag sedan (i våras någon gång).  Jag kom att tänka på den nu, när den tidiga höstnaturens lukter inger mig en känsla av lätt obehag. Bara en lätt, trots allt, för det är så mycket med höstdofterna. Allt är inte en påminnelse om skoltiden. Men någonstans i dessa lukter finns just det minnet: hur naturen luktade när det var dags för skola. Den sena augustimånadens och septembers dofter. Särskilt om morgnarna. Och dofterna transporterar mig tillbaka. Med minnena i övrigt är det som det är, de lider av sin egen oduglighet och bristfällighet.

Kanske var det så att texten var för personlig. Eller, nej, för sårbar. Och därför förblev opublicerad.

Men det är också något sårbart med den här tiden på året. Den gör alltid lite ont i mig.

***

Ingen ensamhet är större än barnets ensamhet. Barnet är i händerna på vuxnas godtycke, deras övertygelser, deras fanatism. Barnet är oförmöget att ifrågasätta dem, även om det ibland förmår genomskåda dem.

Om vuxna tror på något, blir det så. Då är det sant. De definierar världens gränser och livets mening. Det som ska vara. Även för de motsträviga barn som utmanar de vuxnas sanning och medkänsla.

Om vuxna godtar någonting som rätt, då är det rätt, och nödvändigt att tåla. Det som vi instinktivt borde känna är fel – skadligt eller ont – är plötsligt riktigt och gott.

Det är oändligt ensamt att vara barn.

*

Jag har vant mig vid vetskapen att de vuxna inte hade något ansvar. Ansvaret var mitt.

Men vad tror ni att en skyddslös treåring förmår göra? Eller ens en sjuåring? (Det är en helt retorisk fråga.)

För mig räcker det med budskapet: det var mitt fel och förblir mitt fel. Den som tror att jag klandrar andra men inte mig själv får gärna veta detta: jag klandrar mig själv; jag klandrar mig själv mycket mer än jag någonsin klandrat någon annan. Och jag skäms, och jag skämdes, något oerhört över det barn jag var.

Och talar jag om det som varit, fortsätter jag att göra fel – jag är orättvis, ty jag bryr mig om vad som hände mig, mer än vad som var sant för andra, och jag är ju inte representativ för alla barn som är lyckliga och glada. Genom att inte upphöra med att berätta, väljer jag att om och om befästa mina egna misstag, mitt eget misslyckande med mitt liv. Och sanningen, den genomgår som alltid sina transformationer. Det är svårt att hålla sig till en version av sitt liv. Det är som om det finns många hypotetiska varianter. Många alternativ, som var och en har något av sanningen i sig.

Jag har varit (och är alltjämt) vidöppen inför tanken att just jag var ett barn som inte förtjänade något annat än det som blev. Om det låter som att jag skriver det för att utverka något slags retroaktiv medkänsla eller tomma försäkringar om att så inte kan ha varit fallet, då har ni fel. Jag är min egen anklagare. Det är så det är och kommer att vara.

Jag ser mig själv som barn som skyddslös, men inte skuldlös. Jag är fylld av skuld. Och det är inget som hindrar att jag har skuld utan att ha haft ansvar.

*

Finns det något jag strängt ogillar i bilden av barndomen, så som den skapas av vuxna, är det dess element av oändligt lyckliga barn. Den där bilden som får vuxna att se med avsmak på de barn som inte lever upp till den. Där finner vi, tror jag, många barndoms- och skolproblems mest olösliga knut – de barn som de vuxna vill bry sig om är de söta, gulliga, attraktiva barnen. De barn som är osympatiska och som inte ens de vuxna kan tycka om – även om de, med sin enastående talang för hyckleri, aldrig skulle erkänna det – måste klara sig själva, de har förtjänat sin ensamhet.

Det handlar om att se, och alla barn förtjänar inte att ses. Det handlar om att reagera, och ingen reagerar på det de inte förmår se. Det handlar om att se, och om att se också de barn som väcker antipatier, motvilja, ja, till och med avsky.

*

Jag var – om det råder absolut ingen tvekan – ett så kallat melankoliskt barn. Ett barn med obalans i temperamenten, en obalans som gjorde melankolin dominerande. Ett melankoliskt barn behöver negativa upplevelser – för att så att säga chockas eller med hjälp av den leda, som till slut antas uppstå, bringas ur sin melankoli och till större temperamentsmässig harmoni. Det är nyttigt. Sådan är teorin.

Jag var ett osympatiskt barn. Ett barn som aldrig log och jollrade mot de vuxna – ett sådant barn som människor inte fattar tycke för, då barnet är omöjligt att älska. Det finns sådana barn; barn som inte är ‘gulliga’. Barn som inte är storögda, förundrade som näpna djur, barn som inte med tillförsikt och glädje upptäcker världen, utan barn som bär på svärta och allvar, barn som redan är för gamla för sin ålder. Man talar kanske helst inte om det. Är det kontroversiellt? Kan vuxna inte medge att det finns sådana barn? Är det för stötande för den vuxnes självkänsla, för den vuxnes bild av sig själv?

Att erkänna att alla barn inte är lika fina och söta skulle tvinga vuxna att sparka ned sig själva från godhetens piedestal.

*

Vid sidan av skulden finns skammen. Skulden är en sak, skammen en annan. Jag ger mig själv skulden för att inte ha gjort vad jag borde göra; jag ger mig skulden för att ha varit någon jag inte borde ha varit. För att inte ha ‘skärpt mig’, som det så vackert heter. Och den kanske största skulden: skulden för att inte ha stått upp för mig själv. Jag skäms över min oförmåga. Och jag skämdes länge — gör det väl fortfarande egentligen — över den bristfälliga människa jag var som barn. Jag skämdes djupt över mina egenheter. Jag kände ett starkt obehag inför mig själv. Kunde man göra sig av med sig själv, och bära en annan människa som ett slags mask, hade jag gjort det.

Jag förmodar att det finns goda anledningar till skam; att skammen är en drivkraft som får oss att undvika sådant som gör oss sårbara. Skammen över ensamheten har sitt syfte – att sända signalen: ensam är du sårbar. Jag tror ingen känner detta tydligare än ett barn. Som vuxen kan man resonera och rationalisera, även om ensamheten, också för den som uppskattar den, fortsätter att vara något ambivalent. Skammen ligger där och ruvar, och kan attackera stoltheten när helst.

Barnet har inte samma intellektuella medel för att kunna fokusera på det goda i ensamheten, och är i stället utlämnad till upplevelsen av utsatthet. Och barn förstår att ensamheten är en skam. Gå inte nära den ensamme, för den ensamme kan smitta dig. Ensamheten kan vara behaglig, men inte tillsammans med andra. Inte på den hårda skolgården.

När vuxna menar – som de ju gör i dag, även om det inte absolut inte var den rådande meningen på en waldorfförskola i början av 80-talet – att barn ska vända sig till dem och berätta om något ont har hänt, förstår de inte att precis detta handlande är att göra sig ännu mer utsatt. Det är att bära sin skam synlig i pannan; det är att erkänna sin mindervärdighet. Om barnet alls kan lita på att de vuxna vill se, vilket långt ifrån alltid är fallet, är ett sådant förfarande att blotta sin skam inför andra människor. Det hör till de saker man inte gör.

Jag minns att jag någon gång antydde någonting för min mor om dessa saker. Hon svarade mig då, att skolan är till för att skaffa en utbildning, för att bli något och komma vidare till universitetet; den är inte till för att odla vänskaper. (Det var i alla fall det budskap jag uppfattade. Jag tror egentligen att jag missuppfattade vad hon sa, men det spelar mindre roll nu. Missuppfattningen som stannade kvar, den påverkade mig.) Det ger ett ödesdigert perspektiv. Det finns mycket man kan känna skam över. Att vara ensam som barn är en sådan sak. Att som vuxen inte finna någon plats i den verklighet andra verkar leva i är en annan sådan sak. Någonstans hänger det kanske ihop. Vi sitter ihop, som genom en navelsträng, med våra barndomsjag, gör vi inte? Det vi är med om i barndomen, hur vi formas socialt, stannar inte kvar där.

Och om ni nu tänker: men det är ju ditt fel, som inte försöker! Så har ni rätt. Det är mitt fel och jag försöker inte ens. Jag står i huvudsak passiv vid sidan av och betraktar människor som har ett liv.

Det är ingen större skillnad i dag jämfört med på den tiden, i lekskolan.

Den enda skillnaden är väl att det i dag är möjligt att se med en annan humor på saken. Och att se att ensamheten inte är utsatthet enbart, utan också en av de största välsignelserna. Även om den i grunden bara är, och alltid har varit, en sak: existentiell nödvändighet.

(Jag vet, det jag skriver bekräftar pöbelmänniskornas bild av mig. Det får vara så.)

*

Skammen är barnets mest effektive läromästare. Den lär ut att man hellre bör resignera och låtsas en iskall likgiltighet än att agera ut rädsla, besvikelse, ilska. Man slutar förvänta sig något, och man skaffar sig en sköld av ytlig osårbarhet.

Man vänder sig inte till de vuxna. Man vänder sig in mot sig själv.

Skulden, skammen, rädslan. De står i vägen. Och de är helt mänskliga svagheter, själsliga företeelser, som inga handlingsplaner eller värdegrunder eller informationsmöten och upplysningsinsatser i världen kan råda bot på. I all sin irrationalitet kommer de, tillsammans med ondskan och den bristande insikten, stå i vägen för förändring.

Man vänder sig mot sig själv; man vänder kniven mot sig själv.

*

Vad varje barn begriper instinktivt är att en människas existensberättigande är avhängigt den sociala uppskattning han eller hon åtnjuter. Att vara inåtvänd i skolan är att förlora. Det är att ge upp. Det vill säga, om det hade varit ett val, hade det varit ett val som innebär att ge upp. Varje barn begriper att med ensamheten följer något smittsamt, den är en sjukdom som bör undvikas. Utstötning är en fullkomligt begriplig mekanism.

*

Om inte de akademiska bristerna hade uppdagats hade jag aldrig sluppit ifrån waldorfskolan. På sätt och vis var det tur att de blev så uppenbara någon gång i mellanstadiet. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Har en vuxen en gång övertygats om att det val han eller hon gjort är det bästa valet finns ingen återvändo, med mindre än att förutsättningarna radikalt ändras och sanningen ger den vuxne en magnifik käftsmäll. Om alla vuxna som finns runt ett barn delar samma övertygelse, är risken överhängande att ingen av dem faktiskt ser det som är. Risken är att ingen ser barnet.

För det handlar om att se. Det handlar om att reagera. Men först handlar det om att se. Och det vuxna inte vill se, det ser de inte.

Och allting är fint och bra och de vuxna förstärker varandras övertygelse om att den bilden av perfektion är sann. Särskilt i en sådan miljö som den jag befann mig i. Den som skulle vara så vacker och varm och levande och mänsklig, jämfört med resten av världen. Den var paradiset. Därutanför fanns det otrevliga andra. Det svarta och kalla och omänskliga.

Det går inte att avvika i en sådan miljö, för då är det inte miljön eller kollektivet det är fel på, utan det avvikande barnet. Det annorlunda och det motspänstiga är demonbesmittat.

Och jag förstår verkligen inte vad jag skulle ha gjort. Jag önskar (jag tror att jag skrivit det förut) att jag i dag kunde återvända och hämta det där barnet som var jag, men det kan jag inte. Det finns absolut ingenting jag kan göra. Annat än det oundvikliga: att leva med det.

Begriper ni inte att jag var tre år när jag hamnade där? Förstår ni inte att jag inte hade några begrepp om vilka rättigheter jag hade att bli respekterad till person och som individ? Begriper ni inte – ni som tror sådana barocka saker som att det lilla barnet vill leva i en mjuk kokong och inte konfronteras med fakta och rationellt tänkande! – att jag var alldeles för liten för att ha den kunskap som krävs för att veta och överväga mina möjligheter? En treåring kan inte gå till sina föräldrar eller fröknar och lägga fram alternativ och argument. En treåring kan inte framföra sammanhängande och övertygande resonemang baserade på – för barnet helt otillgängliga – fakta.

En treåring är helt förbannat utlämnad till de vuxnas godtyckliga välvilja.

En treåring måste befinna sig bland vuxna som förmår att se både individen och det som händer, och som förmår förstå konsekvenserna av det som sker.

För det som sker har konsekvenser. En av de första händelserna på waldorflekskolan var ett annat barn – ett storvuxet barn med gedigen stamtavla, och nästan ett år äldre än mig, det lättviktiga decemberbarnet – som gav sig på mig. Jag har inte några medvetna minnen av händelsen. Jag var tre år. Men jag kan bara gissa att en sådan händelse kom att prägla mitt förhållande till andra barn. Om jag inte redan hade varit rädd, skulle jag blivit rädd.

Men det sades visst att det var jag som provocerat attacken, genom att inte ge barnet det gensvar barnet krävde; jag gav inget gensvar alls. Det enda jag minns är att jag alltid var rädd för detta barn, så mitt bristande gensvar var kanske en rädsloreaktion.

Och så fortsatte det.

Barnet hade rätt till ett gensvar. Antroposofiskt betraktat är kravet inte förvånande; alla ‘konflikter’ har en orsak. Det kan inte bara vara så att ett barn fattar agg till ett annat barn utan någon anledning eller för den omedelbara tillfredsställelsens skull. Det kan inte vara så att anledningen ‘bara’ är att det aggressiva barnet är dysfunktionellt (eller resultatet av en dysfunktionell hemmiljö) eller får en kick av sitt handlande och skaffar sig ett lämpligt offer. Objektet för aggressionen har också en del i ‘konflikten’, även om det i yttre mening ter sig som vederbörande mest bara hamnat i den andres destruktiva väg. Återfinns inte orsaken till konflikten i detta liv, finns den i ett tidigare. Jag hade kanske hjälpt till att döda henne under häxprocesserna eller hållit henne som slav under antiken. Vem vet. Och vi har inte Steiners klarsyn att tillgå. Vi får spekulera. Precis som de waldorffröknar som drabbas av hybris och tror sig kunna skåda detaljerna i karmiska sammanhang.

För att ‘lösa’ konflikten hade man i waldorfskolan en metod. Den för aggressionen utsatte får lov att bjuda hem aggressorn. (Detta måste ha varit en tämligen allmänt tillämpad metod i den svenska waldorfvärlden, för jag har hört den berättas av andra.) Det är mycket vackert. Ett sådant ansvarstagande för karmiska konflikter! Så gott för barnen! Att generositeten ska riktas från den angripne till angriparen är för övrigt ett tydligt tecken på att förhållandet betraktas utifrån tanken att det ligger en karmisk skuld bakom det som skett. Den som egentligen är den skyldige visar sin angripare en vänlig gest. Betraktat ur en annan synvinkel än den karmiska, är detta ren förnedring. Jag är glad att jag inte minns hur det förlöpte eller hur jag upplevde det. Jag var för liten.

*

Det svåra är att barnen växer in i den här miljön och den här mentaliteten. Jag, som barn, hade inga begrepp om vad som var rätt eller vilka anspråk jag kunde ställa på att bli lämnad i fred eller – nej, jag hade inga begrepp om något sådant. Hur skulle ett barn förstå att en människa – i möjligaste mån – borde kunna gå till skolan utan rädsla?

Hur ska ett barn sätta sig upp mot vuxnas övertygelser, när de vuxna framstår som allsmäktiga och deras val är bortom ifrågasättande? När barnet inte ens vet att tillvaron skulle kunna vara annorlunda?

Och när de vuxna varken ser barnen eller kommunicerar med dem utan sitter tryggt uppe i sina andliga elfenbenstorn med sina teorier om hur barn är och om hur världen är befattad och om hur karmiska öden och sammanhang griper in i existensen?

*

Jag vet inte om det är rätt att i dag vara särskilt detaljerad om dessa saker. Det är möjligt att det är lämpligare att avstå från att vara konkret och att riskera att peka ut andra barn som i kanske ännu högre utsträckning än jag var schackpjäser i de vuxnas karmaspekulationer och andra dumheter.

*

Jag minns att någon gång i lågstadiet kom några ungar och började slå mig i ryggen ganska hårt. Det var i skolans matsal. De sa till mig – jag minns det så väl – att min mor hade bett dem att göra detta, så det var alleles rätt. Det skulle inte ha fallit mig in att ifrågasätta det; jag trodde på dem. Hur skulle jag ha vetat bättre? Argumentet föreföll mig inte alls främmande eller osannolikt. Skolan tillsammans med hemmet var en övermakt ingen kunde rå på, och att protestera hade aldrig hjälpt, då jag inte hade möjlighet att förklara. Då skammen ändå hade förhindrat mig. Ingen vill vara den som blir utsatt på det viset. Det är bättre att låtsas som om inget hänt.

Dessutom var det efter år av waldorfskola. Efter att under en period till och med ha blivit tvingad dit genom de vuxnas fysiska övertag, mer eller mindre. För saken var ju den att när jag var i skolan, sades det, så var jag inte alls olycklig. Allting var så bra så! Därför var det helt rätt att göra så. Det råder skolplikt. Och jag var ju lycklig. Allting var bra.

Det var det inte. Det var inte bra. Men ett barn som inte blir sett tror sig inte ha rätt att bli lyssnat på – nej, rättelse, ett sådant barn kan inte ens artikulera vad som är fel, för ett sådant barn har vant sig vid att det som är fel är ‘rätt’. Jag borde kanske – ur något slags personlig insikt eller ur egen själslig resning – ha vetat bättre. Eller så borde jag av självbevarelsedrift ha slagit världen sönder och samman. Men då är vi där igen, vid självbevarelsedriften.

Vad gör man när den har avtagit?

*

Vi kunde ju tala om den akademiska tristessen. Om att tillbringa dagarna på en plats där inget av det man kan och vill har någon som helst betydelse. Allting som betyder något är sådant som man inte kan och inte vill. Vi kunde tala om hur det är att den intellektuella stimulans som existerade var att följa sekundvisarens rörelse över den vinröda urtavlan på armbandsklockan och att räkna sekunderna. Men det är kanske en petitess, förlusten av tid som kunde ägnats åt något som gav meningsfullhet åt tillvaron, åt att göra något som gav tillfredsställelse och självkänsla. I stället: denna evinnerliga vått-i-våttmålning, denna förbannade formteckning, detta urtråkiga flöjtspel, det oändliga handarbetet och den satans eurytmin.

Det var en tristess som aldrig tycktes ta slut. Tristessen det inte gick att skönja någon ände på ens i fjärran. Att jag skulle tvingas vara där i tolv år till var en självklarhet i första klass; tolv år är en obegriplig evighet. Femton år av livet, totalt. Femton år! Kunde lika gärna säga tusen år.

*

Men mer betydelsefullt är kanske detta som nämnts, detta med ensamheten och utsattheten. Att aldrig veta vad som skulle hända. Att existera på nåder. Att gå till skolan med strypande ångest varje morgon och att kämpa mot hjärtats tydligt förnimbarbara orospumpande och illamåendet som uppstod av fladdrandet i magen från de där medfödda fjärilsvingarna som aldrig kom till ro. Och det där bandet av järn runt bröstkorgen. Impulsen att springa i väg, men att veta att man ändå inte kommer undan; man kommer tvingas tillbaka. För all evighet. Det finns inget slut och inga utvägar.

Man kommer aldrig undan. Inte ens när man till slut kommer ifrån en sådan situation kommer man undan på riktigt. Den lever kvar i en.

*

Som barn hade jag en metod, eller kanske snarare en strategi. En strategi för att omdirigera oron; ett sätt att nedsänka de överallt kringflygande farhågorna i en behållare där de hade mindre utrymme att fladdra. Jag brukade ha någon leksak i fickan, ett slags lugnande talisman. Något att ha i handen. Jag bara höll den i handen. Det var allt. Och, förstås, vetskapen om att den fanns där, som ett löfte om en magisk flyktportal.

Det fanns ytterligare en metod: att vandra runt i cirklar. Det, liksom betraktandet av sekundvisarens vandring runt klockans urtavla, gav ett sken av att ha en uppgift. Att hålla sig på cirkeln och att vandra den i rätt hastighet, inte för snabbt, inte för långsamt. Att ha vandrat för många varv tydde på ett slags meningslöshet; ett begränsat antal på en förnuftig, eller i alla fall förnuftsstyrd, handling. Att vandra för långsamt vore, å andra sidan, att komma för nära stillaståendet, ett outhärdligt och ömtåligt tillstånd. Det är ett slags val ändå, att röra sig och att kontrollera hastigheten. Jag är en människa som gör något, jag drivs inte bara runt, piskad av obehaget. Jag styr det jag gör, och jag håller mig upptagen.

Och så länge man håller sig i rörelse är ens hemlöshet i den här världen mindre påtaglig.

*

Den övergipande vetskapen: hjälplösheten. Aldrig kommer något att ändras. Man kan inte hjälpa sig själv när man är sju år. Man har inte tillåtelse. Man vet inte ens att man skulle kunna göra något, för omvärlden har givit budskapet så tydligt: detta är din lott, den är inget val. Och inte nog med att den är din lott, du är lyckligt lottad. Och begrip det, din bortskämda lort.

Det sades att waldorf var så underbart, ett undantag i en hotfull värld. Den enda slutsatsen man kan dra av det var ju att så obehagligt som waldorf var, var världen utanför en bottenlös brunn av ondska. Alla andra skolor ingav fruktan, alla andra barn skräck. Trots att waldorf var ett alldeles eget helvete, var det ändå en skyddad kokong. Det var allting som var möjligt. Världens centrum. Där utanför: den djupa avgrunden. Om jag nu riktigt trodde detta – nej, aldrig helt. Men jag trodde inte att jag hade något val, och det hade jag inte heller.

Det fanns väl ljuspunkter, antar jag. Dem minns jag inte särskilt, framför allt inte i de sämre stunderna.

Jag minns den ständiga rädslan. Jag minns dessa raster, vandrandes runt i cirklar. Jag minns både skräcken för andra barn och utsattheten i att inte höra till. Jag visste vad skillnaden var mellan att vara med och att inte vara det. Jag upplevde både och. Alltid på nåder.

Jag minns hur jag gick till skolan om morgnarna, i ångestens grepp.

Det är för all del inte vuxnas fel att ett barn existerar på nåder. Det finns en sådan märklig dynamik i barns vänskapsrelationer. Man accepterar att vara vän också med den som trampar ned en, för man förstår inte bättre och vet inte sitt värde.

*

Inlärda beteendemönster är svåra att bli av med; de har så ofta automatiserats, blivit en del av den man är. Jag reagerar alltför lätt med misstro och fientlighet. Jag föredrar att vara ensam, för andra människors intentioner, har jag lärt mig, är onda. De står för vänskap ena sekunden och svek nästa. Kanske är det inte inlärt, utan medfött; kanske är det synapserna i min förbannade hjärna. Den enda välsignelsen är att jag inte är långsint. (Jag förstår om det låter konstigt, för vad är detta om inte en långsinthetens dokumentation? undrar kanske läsaren. Men jag vill poängtera: det handlar om hur detta påverkat mig. Jag är inte, till vardags, långsint.)

Jag kan dock inte tro att detta att existera på nåder inte har haft sin inverkan. Att detta att vuxna valde att inte se, inte skulle ha haft det. Att vara utanför och att avfärdas som människa i självaste himmelriket, i den där världen alla andra menade var den bästa av världar. Jag kan inte tro att det inte påverkat mig.

Jag tror det har sin början i en – omedveten och under lång tid i ord oformulerad – insikt om att fenomenet andra människor signalerar fara inte trygghet. Andra människor, som art. Jag kommer så sällan till individerna. Även om det är den punkten strävan bör stå till.

Jag tror att det spelar roll för ett barn om barnet upplever sig vara sett, förstått och omtyckt. Jag tror det, men jag vet inte. Min hypotes är att jag, i alla fall inte i det avseendet, avvek från andra barn och de vanliga behov som barn har.

Jag tror att det spelar roll att vuxna ser och reagerar och visar att de bryr sig, även om de inte kan göra världen perfekt. Att det är betydligt bättre att de säger att detta visserligen inte är något paradis och att de inte kan göra det omöjliga – men att de ser.

Den som upplevt människors potential till ändlös kyla blir inte barn igen. Om jag inte var vuxen redan innan allt det där hände – vuxen är ett stort ord – så slutade jag i alla fall att vara barn. Man är aldrig någonsin så ensam som när man till sin kronologiska ålder är barn.

Man är aldrig så ensam som då.

Och för all framtid finns det som ett snabbspår för att i expressfart återbörda mig till dessa sår. På sätt och vis har jag, motsägelsefullt nog, lärt mig bli osårbar. Jag å ena sidan utvecklat en väldigt hård hud, en hud som avskärmar mig från andra människor. Och å andra sidan existerar samtidigt de där tunna, sköra avsnitten, och den som lyckas rispa lite just där river upp sår som blöder och blöder, för de läker aldrig mer än på ytan; träffar man rätt väller allting fram som den sköra huden höll tillbaka. Och när de sårigheterna provoceras, med ord och handlingar vassa som nålar, leder nervbanorna rakt ned i underjorden, de hämtar upp treåringens hjälplöshet till ytan. Det går inte att helt bli kvitt, även om man i övrigt kan skaffa sig en hård hud och leva med reptilreaktioner och självförsvarsintuition. På vissa punkter finns kanaler som leder direkt tillbaka till det som man aldrig kan hantera, eftersom ursprunget finns i en tid då man var utsatt och skyddslös, och det förändras inte.

*

Hade det inte varit för de akademiska bristerna hade jag aldrig sluppit därifrån. Sådan är den blinda övertygelsens natur. Tolv år är en hel evighet när man är sju. Det är nästan två gånger det liv man redan levt, och i alla fall minst två gånger så långt som det liv man kan minnas, kanske till och med tre gånger.

Det är så tråkigt med negativitet och det leder aldrig till utveckling, säger ni kanske. Jag ser inte att det finns något att vara positiv om, så länge det är egalt vad som sker med individer, bara majoriteten verkar glad. Så länge nittiåtta procent – siffran är gripen ur luften, förstås – av alla barn skuttar runt och skrattar och jublar – som på alla dessa vedervärdiga reklambilder som visar barndomens lycka – kan vi ignorera de två procent som inte lever upp till den bilden? Det där fåtalet som inte är omtyckbara. Vad spelar det för roll hur det vi gör kommer påverka dem i längden?

Kanske är det vårens ljusa helvete som bidrar. Jag har alltid haft en tendens att ju ljusare det blir i den yttre tillvaron, desto mörkare blir det i mig; desto mer tilltar min livsoduglighet. Jag vill gå i ide, just när livet ska till att väckas ur vinterdvala.

*

Jag menar inte att vuxna kan göra barns tillvaro perfekt. Jag tror att själva strävan efter perfektion och tron på att perfektionen är uppnådd är det skadligaste av allt, så det vore mig främmande att föreslå något sådant. Nej, det jag menar är detta: det som spelar någon roll är vuxna som vågar se, och som vågar visa barnet: jag ser dig, och jag ser vad som händer dig; jag kan inte ändra villkoren för livet självt, men jag ser.

Det handlar inte om att tvingas tycka om ett barn, men om att se det och om att bry sig om vad som sker. Det är det viktigaste, kanske det enda. Att se – och förstå konsekvenserna av – det gemensamt mänskliga också i den människa, och det barn, man inte kan förstå eller tycka om. Och att inse att man inte kan förändra en annan, utan som mest påverka. Att göra sig av med illusionerna, och att se det barn som är, inte det barn man önskar, och att se den verklighet som är, i stället för den man inbillar sig att man lever i eller den som man önskar man levde i.

*

Det som behövs är inte ännu fler i raden av meningslösa handlingsplaner och värdegrunder, och vad allt man i dag ägnar sig åt, men som under min skoltid inte hade kommit på modet. Handlingsplaner som manar – eller tvingar – till handling, när människor inte av egen vilja orkar bry sig. Värdegrunder som ska påbjuda värderingar. Ibland handlar det om värderingar som kunde kommit inifrån, men som, då de inte gör det, i stället måste tvingas på genom administrativa dekret och mer eller mindre politiskt betingad uppfostran. Det handlar om någon som uppifrån – utifrån ett perspektiv av oändlig visdom, som fordom en eller annan gud – ger riktlinjer och regler för vad som ska följas i givna situationer. Och så är förhoppningen att verkligheten uppför sig på ett sätt som gör de på förhand uppsatta riktlinjerna tillämpbara.

Men jag har känslan av att det mer handlar om att utåtriktade människor ska få samlas i grupper och socialisera och på sitt sedvanliga jippobetonade, lättsamma och larviga vis komma fram till hur ett problem ska hanteras som de egentligen inte kan begripa, eftersom de själva alltid tillhörde mobbargänget eller medlöpargänget. Deras förslag kommer alltid att vara: mer gruppaktiviteter! Mer av alla äckliga sociala aktiviteter i skolan, mer grupparbeten, mer lekar och trams! Mer relationspratande och relationsbyggande, sådant som passar dem själva, men som bara skänker obehag åt dem som ska bli ‘hjälpta’. (Nej, jag vet kanske inte vad jag talar om. Men så långt är det mitt intryck.)

Det som egentligen krävs är en förståelse för att det man gör, och det man underlåter att göra, ibland har konsekvenser i en annan människas liv, även om det är så att den människan tycks förtjäna konsekvenserna.

Det handlar om att se. Inte bara sina egna behov, utan den andres. Det är så enkelt att det förmodligen bara kan gå fel, eftersom människor är människor.

*

Det är ingen anklagelseakt mot någon; det vill jag upprepa. Jag anklagar mig själv, ingen annan. Jag har lärt mig att vara en någorlunda trevlig människa. Men jag begriper att samma regler gäller för vuxna som för barn, bara förutsättningarna ser lite annorlunda ut. Också som vuxen är det enda som spelar någon roll den sociala ytan. Denna förbannade ytlighet, med sitt genomgripande inflytande; den ytlighet, som ingalunda är begränsad till materialisterna, utan tycks lika förhärskande bland dem som förstår sig som andligt orienterade. Ditt existensberättigande är avhängigt ditt sociala nätverk, dina barn och hur lyckade de är, din yrkesroll och hur socialt viktig den är. I avsaknad av allt detta, återstår bara ett fåtal roller, konstnärsrollen eller kufen, som möjligen tillåter avvikelser. Möjligen.

I den värld jag lever i är människorna lyckade. Jag känner dem inte, men betraktar dem.

I brist på talang för anpassning till de dominerande, högsociala snackartyperna återstår, liksom på lekskolan, bara en sak: att hålla sig undan. I alla fall där ute i verkligheten. (På internet kan man leka med vad som helst – är inte det lustigt. Men det leder ju också till märkliga konsekvenser när människor, som i verkligheten hade undvikit varandra, av någon anledning får för sig att kommunikation är möjlig. Och därför, ibland, gör den möjlig. Ursäkta, jag avviker från ämnet.)

Utvägen är konstnärsskapet. I någon form. För att skaffa existensberättigande. För värde i en värld där allting annars handlar om social kontext. Eller så får det duga att vara kuf.

Och, ja, jag misströstar, för jag tror inte att någonting egentligen är annorlunda i dag än 1980. Jag är likadan, och det är i grund och botten också den verklighet jag lever i. Jag har träffat en hel del människor sedan dess, många har jag uppskattat, och några har till och med uppskattat mig. Men på ett annat plan har jag fortfarande inte vuxit ifrån det där barnet i lekskolan — jag har inte vuxit ifrån den blicken på mig själv som anammade då. Det är enkelt att tillintetgöra mig.

I mitt skrivande (inte detta, gud bevare oss) kastas jag mellan det ena och det andra – från självförtroende, i mitt mest världsfrånvända tillstånd, till den förödande tanken på att det jag skriver aldrig kan beröra någon annan människa, för andra människor är människor, och jag är omänsklig, och mellan oss finns en mur jag aldrig kan forcera. I bästa fall är den av glas, men likväl skyddar den oss från varandra.

Precis som det alltid varit, är jag underkastad min egen illvilja.

About these ads
Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 766 other followers