i främmande land

131018a

I bra solvärme, vid fönstret.

När man är på fiendens territorium, bör man hålla sig upptagen med något. Det är en känsla jag alltid haft, och en intuition jag nästan alltid följer. Det är förstås löjligt att säga att Järna är fiendeland. Samtidigt: vissa saker handlar mycket mer om känsla än de handlar om vetande. Vissa platser är lite som en annan människas vardagsrum, som man inte bjudits in till. Järna är på samma gång märkligt bekant, och obehagligt främmande.

Över slätten blåste en hård, isande vind. Jag var nöjd över att ha kommit ihåg att lägga pälsmössan i väskan, även om den inte behövdes i stan. Det var nära att jag förlorade den på den där lite murkna bron — i lagom uttalad antroposofisk design — över E4an.

Det är en förtjusande trakt, även om mullret från motorvägen är konstant, och hörs långt över åkrarna. Att ta pendeltåget är som att åka utomlands, eller i alla fall halvvägs utomlands. Det är inte längre riktigt Stockholm, på det vis som bussar och tunnelbana är Stockholm. Tåg- och busstidtabellerna är nästan omöjliga att förstå sig på. Södertälje är intressant med sina kontraster — stora vägar, höga viadukter och pittoresk landsbygd. Övergången från industrier till jordbrukslandskap är kvick.

Jag gick vägen från Skäve busshållplats, längs ån, via Saltå (och såg Kristofferuskyrkan utifrån; den var mindre än jag föreställt mig), till Ytterjärna kyrka och kyrkogården. Ljuset var för ljust, vädret inte vad jag velat. Mulet eller halvmulet är snarare att föredra — för bilder — framför strålande middagsol och klar himmel. Solen är mer användbar morgnar och kvällar. Men fingrarna var ändå stelfrusna.

131019Jag åt, drack varmt kaffe och jag handlade några böcker. (Se till vänster, och avundas!) Det var det. Gjorde inte något mer, och såg inte så mycket mer heller. Mer utevistelse lockade inte. Det var i och för sig en ganska spontan och till det konkreta utförandet oplanerad utflykt. Jag hade velat se kyrkogården ett tag. Jag hade hundvakt och hemma hade de börjat bila upp innergården (ett oljud värren än E4an). Att åka i väg kunde inte varit mer rätt under de omständigheterna.

Jag är besatt av detaljerna, men ger mig inte tid att se dem. Jag vill betrakta alla små detaljer på byggnaderna — former och färger — men jag har blivit rastlöst nervös. Som om jag, malplacerad och med gnagande oro, faktiskt stod i någon annans vardagsrum, i en främmande mänsklig civilisations hemmiljö. Och det är det ju också, på sätt och vis, antar jag. Arkitekturen är som något märkligt ur mina drömmar — den har det där som är både kusligt och lockande på en och samma gång –, och jag kunde egentligen se på den och dess vindlingar hur länge som helst. Om jag kände att det inte var opassande, men, gud, den gnager hela tiden, känslan av det opassande.

Du hör inte hemma här. Den känslan.

Den kan vara ganska stark, när den faller över mig. Och den är det säkert med rätta. En intuition om att jag är på fel plats, att jag överträtt en gräns jag inte har rätt att överträda. Jag tror, märkligt nog, att den blivit starkare jämfört med första gången jag var i Järna — när var det? 2010 kanske.

131018d

131018f

131018h

131018e

131018i

131018j

131018b

131018k

131018c

131018g

About these ads

One comment

  1. […] kan ha varit kylan på slätten mellan Järna och Ytterjärna i fredags som gjorde att snuvan, som då tycktes ha givit sig av, tre dagar senare bestämde sig för att […]

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 766 other followers