‘alla med autism kan minnas tidigare liv’ — om faciliterad kommunikation i antroposofisk tillämpning

Erik Osika är autistisk. Under merparten av sitt liv har han inte kunnat kommunicera sina insikter med omvärlden, men nu, på väg in i medelåldern, påstås han berätta bland annat följande:

Min gode ängel förklarade just för mig att alla med autism kan minnas tidigare liv. Det är vi inte ensamma om. Det gäller alla som inte kan tala alls. Min karma var att kunna komma i kontakt med Hitlertidens brutala ledning och dom plågade mig till döds för att jag skulle förråda mina judiska vänner som jag hade gömt. Då ville jag inte födas mera för att inte kunna tvingas till något sånt igen. Men Kristus övertalade mig i himlen att födas igen för sådana som jag behövs. Min uppgift var att komma till insikt om att jag inte var skuld till att jag förrått mina vänner utan att det var Hitlers bödlar som hade skulden. Men jag skulle hjälpa dem att komma till insikt om sin skuld och att hjälpa dom att göra gott i framtiden. Min ängel vill att dom kan ångra sig och förstå att dom kan gottgöra sin skuld för att inte hamna i satans garn. Nu förstår dom att dom först måste leva ett smärtsamt liv och sedan hjälpa andra att komma vidare i deras utveckling. (Falkbladet 2012:1.)

Erik meddelar att han i hela sitt liv har trott på reinkarnationen. Hans mor, Hilke Osika, som är den som han kommunicerar med, föreslår i ett samtal att för gravt funktionshindrade måste det vara särskilt viktigt att det innevarande livet inte är det enda. Men Erik menar att de inte är därför han är övertygad. I stället handlar det om att människor som han alltid minns sina tidigare liv, och därför känner till återfödelsen på grund av sina egna minnen och inte som resultat av rättvisetänkande.

Det kan se ut som en händelse att Erik kommit att födas och växa upp i en antroposofisk familj, där fadern är antroposofisk läkare och modern terapeut. Just han, som besitter sådana kunskaper om reinkarnation och karma och som skulle komma att kunna förmedla dem, han kom att födas just där, just då, hos dem. Det frestar på den vardagliga fantasiförmågan att föreställa sig hur den här konstellationen så magiskt kunnat uppstå.

Men ur ett antroposofiskt perspektiv är den inte alls svårt att förklara. Han har en uppgift, och han föds till jordelivet för att fullfölja den, och ser därför till att skaffa sig de förutsättningar han behöver. I de högre världarna, och i samråd med högre väsen, bestämmer sig människan innan sin födelse för vilka vilka livsomständigheter hon behöver för att hon själv ska utvecklas eller för att hon ska kunna hjälpa mänskligheten att utvecklas. Hennes karma avgör allt från vilka fysiska och psykiska egenskaper hon behöver till vilken familj och i vilken kultur hon föds. Människan föds i den miljö där hon kan verka – sig själv och mänskligheten till gagn. Det är således inte någon lycklig slump som fört Erik in i den situation han befinner sig när han börjar berätta.

Och Erik är inte ensam, även två av hans bröder har autism. Hilke Osika har tillsammans med Wolfgang Weirauch (känd för att ha utgivit en skriftserie där uppbyggliga och ofta bekräftande budskap från elementarväsen, träd och djur, bland andra en antarktisk pingvin, kanaliseras) skrivit en bok på engelska, som ska hjälpa oss att uppleva autistens värld inifrån. Så här beskrivs den.

Many individuals with autism are highly intelligent and gifted, but some are effectively imprisoned in their bodies and unable to communicate verbally. However, developments in technology have enabled autistic people to transmit their thoughts directly. In this true account, three autistic people, two of them brothers, speak via the method of ‘facilitated communication’, with the aid of a computer keypad. What is conveyed are not just everyday thoughts and experiences, but surprising and sometimes shattering spiritual and metaphysical perceptions. The conversations reveal remarkable clairvoyant gifts, such as the ability to read other people’s thoughts, to see past lives, and to communicate with supernatural entities. Erik speaks of a past life during the Second World War, and the horrendous experience of being killed at Bergen-Belsen concentration camp. As a result of this, his soul had no desire to reincarnate on earth – although he also describes encounters with Christ, and how these eventually led to his present life. Andreas speaks of his perceptions of elemental beings – nature spirits – and how we can develop more intimate contact with such entities, for example through special kinds of music. He also describes Christ’s workings in nature as well as his Second Coming. Each of the interviewees discuss meditation and how it can engender vital spiritual processes and perceptions. Together, their insights provide an astonishing glimpse into the way some people with autism appear to experience the world, and how their knowledge can enrich our own. … (Amazon.)

Hilke Osika skriver alltså i Falkbladet (medlemsskrift för Forum för Antroposofisk Läkekonst) om vad som sägs vara Eriks berättelse och har även givit ut böcker och häften om sina söner och den metod hon använt för att kommunicera med dem. I Falkbladet och i en separat publikation (Osika, H. Facilitated Communication, ProHerba Osika Förlag 2006) berättar hon på svenska om metododen, faciliterad kommunikation, som hon rest utomlands för att lära sig och ta till Sverige. Tack vare Hilke Osika används nu metoden på många socialterapeutiska institutioner i Järna, berättar Ingrid Liljeroth. (Socialterapi är som antroposofisk läkepedagogik, men för vuxna.) Osika undervisar även blivande socialterapeuter och läkepedagoger i metoden.

Läkepedagogerna är inte ensamma i antroposofiska miljöer om att fascineras av faciliterad kommunikation. Nyligen berättade Antroposofiska Sällskapets medlemstidning, Forum Antroposofi, om hur ‘avancerad poesi’ som påstås ha skrivits av en man med grav autism och utvecklingsstörning framfördes vid en läkepedagogisk konferens. Två waldorfelever stod för framförandet, som förgylldes av eurytmi. (Forum Antroposofi 2013:2.) Och till exempel den antroposofiske läkaren Michael Lipson skriver om hur faciliterad kommunikation hjälpt autistiska människor att uttrycka ‘a full and conscious inner life to which their bizarre outward behavior gives no clue.’ Om man tror Hilke Osika är det inte alls konstigt att autister har anmärkningsvärda insikter. Erik har berättat för henne att eftersom autister inte kan lära sig de saker andra barn lär sig, är de hänvisade till att söka sig till de högre andliga världarna. Och därför kan de sedan förmedla insikter från dem som vi andra inte har direkt tillgång till.

Den faciliterade kommunikationen som metod är inte en antroposofisk uppfinning. Dess användning bevisar alltså — lustigt nog — att under vissa omständigheter influeras den antroposofiska terapimiljön av idéer utifrån. Det är paradoxalt att när antroposofer för en gångs skull utnyttjar modern teknologi – annars litar man helst på de gamla trotjänarna: eurytmi, målning, antroposofisk läkekonst, med mera –, sker det för att använda en metod som är starkt ifrågasatt. Men chansen till förnyelse är kanske större blott i och med att metoden kan användas för att med hjälp av insiktsfulla autister — med direktaccess till högre visdomar — bekräfta allehanda antroposofiskt tankegods, som de helt vanliga antroposoferna utifrån sina egna bristfälliga förmågor inte fullt törs lita till. Man behöver bekräftelser — från träd, pingviner, gnomer och autister. Allting går an, utom det som kommer ur ens eget inre. Det krävs något större, något externt.

Grundtanken bakom faciliterad kommunikation, så som den framställs av Hilke Osika, är att rörelsesinnet (för övrigt ett av människans tolv sinnen enligt antroposofin) inte fungerar för autister, och att de därför inte kan känna av sina kroppsdelar ordentligt och därmed inte heller behärska käke och mun. Det leder till kommunikationssvårigheter. Omvärlden uppfattar autisten som oförmögen att förstå, som ointelligent, men i själva verket kan han eller hon ha gåvor och insikter som på grund av fysiska begränsningar och omvärldens oförståelse inte tas tillvara.

Det ligger i och för sig något i detta. Ny kunskap och modern teknologi har revolutionerat möjligheterna för autister och personer med andra utvecklinggsstörningar som drabbar kommunikationsförmågan. Det är metoder som hjälpt autister och andra funktionshindrade att självständigt kommunicera; att betona självständigheten är här särskilt viktigt. För kruxet är att en hel del talar emot att faciliterad kommunikation är en av dessa metoder. Den är kontroversiell, och saknar evidens. Problemen med tillförlitlighet är stora.

Viktiga organisationer och institutioner avråder från metoden. (Läs mer här.)  I Sverige har Sahlgrenska gjort ett uttalande. Metoden togs till Göteborg av en läkeeurytmist som utbildats av Hilke Osika. Ingrid Liljeroth berättar om hur den använts på gruppboenden och särskolor, och i hennes skrift (s 19ff) finns en redogörelse för Göteborgsverksamheten samt vissa problem man haft med Socialstyrelsen.

När en person kommunicerar med hjälp av faciliterad kommunikation sker det så att en assistent håller den kommunicerades armbåge i sin ena hand och dennes hand i sin hand. Mot handen utövas ett lätt tryck. Osika skriver att medhjälparen känner av den andres rörelseimpuls och ‘har bara som uppgift att bjuda ett visst, jämnt motstånd mot nedåtrörelsen och lyfter den skrivandes hand igen efter varje bokstav’. Kritiken mot metoden fokuserar förstås på den redan nämnda tillförlitligheten.

Är det den funktionshindrade som skriver – eller är det egentligen medhjälparen?

De vetenskapliga resultaten är nedslående. Det medger även Hilke Osika i sitt häfte om metoden, även om det sker indirekt. Hon ägnar flera sidor åt invändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation. Till exempel menar hon att det är fel att i studier fråga autistiska försökspersoner om saker man redan vet svaret på – autisten kommer då att finna samtalet meningslöst, och välja att inte svara (varför det ser ut som att metoden inte fungerar). Hon anser också att det är fel att använda för den kommunicerande okända assistenter eller att genomföra tester i främmande miljöer för att undvika felkällor och manipulation. En av Osikas huvudinvändningar mot studier som avfärdat faciliterad kommunikation tycks vara att de genomförts av ‘motståndare’ till metoden. Enligt henne är de ‘personer som helt enkelt inte kunde tro att autister som inte ens kan tala, skulle kunna skriva, och dessutom vettiga saker.’ Den invändningen tycker jag att man kan lämna utan avseende. En snabb sökning på internet leder till mängder av kunniga människor och seriösa organisationer som är engagerade i autisters möjligheter att med hjälp av modern teknologi kommunicera självständigt med sin omvärld – och som ändå avfärdar faciliterad kommunikation. Hilke Osika menar också att ett tecken på tillförlighet är att autisterna har synpunkter som skiljer sig från assistenternas – ibland kan de till och med förolämpa assistenterna – samt att de vill kommunicera om ämnen som inte intresserar assistenterna.

Även andra gör invändningar mot kritiken. En waldorflärare som ägnar sig åt faciliterad kommunikation menar till och med att det är kränkande i sig att testa om metoden fungerar. Att det också vore kränkande att tillskriva autister åsikter och insikter som inte är deras egna, är emellertid ett gott argument för den vetenskapliga utvärdering av metoden som företagits. De tveksamheter som påvisats förefaller utgöra goda skäl till att förhålla sig kritiskt till såväl metoden som de förmedlade budskapen, även om det är osannolikt att anhängarna kommer hålla med om det.

I sitt häfte om faciliterad kommunikation skriver Hilke Osika om AnneMarie och Birger Sellin, en mor och son som också använt metoden. Mängden och kvaliteten på deras kommunikation – som publicerats i ett par böcker – utgör enligt Osika ännu ett bevis på den faciliterade kommunikationens tillförlitlighet och giltighet som metod. Hon skriver:

När någon verkligen läser dessa texter, hur kan den då på allvar säga att de är ihopmanipulerade av någon mamma? En sådan mamma borde ju – i så fall – vara en självskriven kandidat för något dårhus! Vad skulle det vara för vits för en normal person att på detta vis åstakomma så egendomliga texter?

Hon intygar därefter att AnneMarie Sellin är fullkomligt normal och fortsätter:

Därför undrar jag vad man skall tro om personer som envisas med att avfärda allt detta med en enkel hänvisning till manipulation.

I fråga om mänsklig psykologi och mänskliga bevekelsegrunder förefaller mig Hilke Osikas synsätt vara mer än lovligt naivt. Om vi går till hennes egen berättelse och de budskap — om reinkarnation och karma,  elementarväsen och Kristus — som hennes söner sägs förmedla: vem kan undgå att se värdet i bekräftelsen som budskapen ger och hur väl de passar med antroposofiska synsätt och den världsåskådning Osika själv företräder?

*

Addendum: läsvärd artikel.

Addendum, 2013-12-23: Jag skrev en uppdatering om reaktionerna och annat. Det visar sig att faciliterad kommunikation är mer spridd än jag kanske trodde. Den antroposofiske läkaren och barnpsykiatern Jackie Swartz tycks förorda metoden (se Ingrid Liljeroths dokument som jag länkade till i blogginlägget). Hans Westerdahl talar om metoden här (Värna, nr 13, 2010, s 29), vilket jag skrivit om tidigare här. Även där handlade det om att autister får bekräfta det antropsofer redan vet. I en artikel i ‘Kulturdelen’ berättas om hur kommunala anslag gått till kurser i faciliterad kommunikation. Kurserna har bedrivits bl a på Vårdinge. Tydligen används metoden alltså inte bara för att få funktionshindrade att markera symboler på skärm/tangentbord, utan även för att framställa konst. Tekniken är emellertid densamma och lika problematisk: assistenten ‘håller om den målande personens hand och försöker känna av hans eller hennes avsikter och riktning, och hjälper till att föra penseln dit.’

Addendum, 2013-12-24: Vidare undersökningar (bl a av dokument på NFLS hemsida) visar att fc även förekommit som tema på ett flertal läkepedagogiska konferenser, bland annat de s k majdagarna som hålls varje år. Någon antydan om ett kritiskt förhållningssätt finner man inte.

About these ads

3 comments

  1. […] dagen skrev jag det här. Jag tyckte jag förhöll mig ganska neutral i blogginlägget; jag anklagade inte, i alla fall inte […]

  2. […] tanken på att dyka in i Facebook-tråden igen är enormt påfrestande. Jag har redan uppdaterat ursprungstråden och jag har skrivit en […]

  3. […] och waldorfpedagogins ständiga nagelfarare Alicia Hamberg skrev häromsistens en betraktelse över faciliterad kommunikation, vanligen benämnd FC. Begreppet innebär att […]

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 768 other followers