so it happens to be christmas. I don’t care much about christmas. Neither christian christmas or pagan “christmas”. (well, the Swedish word for christmas luckily doesn’t even have christ in it: “jul”! — god jul!). Anyway, what people like to think of, even if they’re not christians, is that at christmas, the return of light is celebrated and that this cause for celebration is way older than christmas., so we don’t need to bother about jesus or christ or whoever else. Which is good, I suppose, but that’s not my point. I just don’t want the light. Even january light — the few hour it is light — is unbearable, and it stays that way until june. Then the light slowly turns softer again, until next january. It’s not about how the sun is up a certain amount of hours, it’s about the quality and nature of the light. It’s different in january than it is in december. And the rest of the spring months are hellish (very aptly, the German word for “light” is “hell”…). I’m never as happy as I am in december. And in the last couple of weeks, with their relative cold and with the snow, there was a relief in the sense that this air could really be breathed.

“Men who knew something about the Mysteries saw a deep harmony between human destiny and the course of the sun across the sky. They said that the sun makes the days grow shorter as autumn approaches, that everything withdraws into the earth. When Christmas arrives, a turning point is reached. The light increases, days grow longer and nature reawakens. So the birth of the light at Christmas time has been celebrated since the times when the light became the symbol of revelation in the world and man.” — Rudolf Steiner

Friedrich Rittelmeyer, tidig präst i antroposofiska Kristensamfundet, personlig vän till Rudolf Steiner, i Rudolf Steiner på min livsväg:

“När jag en gång med beklagande såg hur [Steiner] avvisade en människa som hade kunnat vara värdefull för saken, sade han kort och energiskt: ‘Jag vill inte vinna människor.’”

“I många avseenden var han främmande för mig, en människa av ett helt annat slag.”

“Än såg han helt ung ut, än gulblek av ålder; än manligt stark, än kvinnligt vek; än som en torr lärare, än som en inspirerad Dionysos.” (Rittelmeyer hör Steiner tala i Nürnberg, 1911.)

“Det var en smärtsam tragedi i mänsklighetens historia att en man i vars närhet man andades luften av en framtida frihet framstod för många av sina samtida som en uppviglare, en trollkarl med hypnotisk kraft eller en sorts magiskt-mystisk råttfångare. Utan tvivel kände många av hans anhängare sin egen inre självsäkerhet vackla inför Rudolf Steiners överlägsna förmågor. Det var alltför mycket lättvindigt prat om antroposofiska sanningar och en hel del blint efterföljande av den antroposofiske ledaren. Det är den tragik som alltid kommer att infinna sig när en stor man framträder. … Hade han att välja, så valde han alltid människans frihet framför sakens nödvändighet. Ty han ansåg att mänsklighetens framtida tempel skulle vara förlorat redan från början om det byggdes på medeltida grundvalar.”

“Man kände en stor människas ensamhet — och kunde ändå inte avhjälpa den.”

“Senare berättade [Steiner] för mig hur han en gång, när han stod i begrepp att göra något som skulle ha kostat honom livet, plötsligt hade räddats av en ‘mästare’. På min fråga om [denne] ännu levde och om han någonsin träffade honom, svarade han: ‘Det behövs inte.’”

“Först och främst en sak var klar för mig, om än inte helt klar förrän efter Steiners död. Det faktum att antroposoferna inte försvarade honom som de borde ha gjort vållade honom ett långt större lidande än vi visste. Motståndarna överröste honom med spott och spe, och antroposoferna lät det alltför lungt ske, medan de själva bara njöt av hans föredrag.”

“Den som betraktade den dödes [Steiners] anlete förstod vad anden under ett storslaget människoliv kan göra av kroppen. Den andliga renheten och upphöjdheten i hans drag stod över varje jämförelse. Kanske kommer dödsmasken, om den någonsin reproduceras som bild, att kunna förmedla detta övertygande intryck åt många.”

the upside and downside of waldorf was that not much notice was taken of maladjusted children (except by merciless peers). The waldorf teachers just didn’t care. Which meant you were left to your own devices. Nobody bothered about protecting you or making sure you were OK. On the other hand, there’s something quite good in all this too: the absence of caring about the individual child leaves the child unharmed from attention. I mean, sometimes attention is the last thing desired by the child who prefers solitude. There are things that can’t be fixed, and trying to fix everything may just result in more harm than good being done. Sending a child to a shrink or to another professional is potentially more detrimental than leaving it be, because the child may feel even more singled out as the abnormal one — if the child fails this adult interruption as well. That said, it isn’t right to ignore the child either. I would rather see that when a child fares badly in waldorf, the family would be advised to seek another kind of education. As I’ve said before, waldorf just isn’t for everybody, if it is indeed for anybody at all (I doubt it is). There were many reasons why waldorf was so wrong for me. And they did try to give me curative eurythmy. It wouldn’t have cured anything.

Sleeping medication for nighttime or methylphenidate for daytime just weren’t an option in an environment where aspirin was thought of as evil. Neither were antidepressants. If you were ill, you were supposed to be ill — illness was good. Cheating illness, bad. And, let’s face it, ritalin would have done nothing to help me learn, when we weren’t taught anything worthwhile anyway.  Being fully,  mentally present and awake during eurythmy, pentatonic flute-playing or wet-on-wet painting may very well have made it all even more unbearable. Maybe I needed to tune out, rather than tune in. On the other hand, had I been less inattentive and bewildered, I might have had an easier time simply because I would have been less socially awkward. I don’t know if alienation was already in my personality or if I was made to become alienated. It’s plausible alienation was inevitable, intrinsic to my being. I hated being forced to endure school — I hated it; spent days and most nights hating it. Wanting it all to go away. Wanting to sleep for eternity while in reality I was hardly able to fall asleep at all. Falling asleep at 5 am or a few hours before my awful life commenced again.

Actually the problem — whether it was a cause of all other issues or a consequence of an underlying, more extensive problem — was the sleeping. Insomnia. Insomnia.

In the forest, december 16th. Silence. Snow softening all sounds. As a child I always felt I could have fallen asleep in the snow, in the silence and the comfort of the cotton-like texture. Sun, always setting early and rapidly in winters, positioned low even during daytime, leaving the whiteness of the snow fairly easy on the eyes.

partly because I was bored to semi-consciousness — partly because my mind took any opportunity to race. It took off in its own direction — seemingly aimless — at any chance, at any minor stimulation. Still does, by the way, but not being at school anymore, gives me leeway in a way I didn’t have back then. My mind would jump from one item outside the window, to another, to items in memory, to mental concepts, to dreaming, to… just about anything. Lots of the time I was half in a kind of sleep mode, my brain hibernating drenched in its own dreamy substances, feeling as if on endogenous overdoses of valium. Or on what valium is supposed to be like, but isn’t to me. Ordinary sleeping pills don’t make me tired. Alcohol awakens me too, most of the time.

At nights my mind raced. My body raced. At night there was never any natural valium, never any sleepiness, never any respite. It worked overtime. Hypervigilance as a method for staying awake at any cost. I lay awake. I spent my childhood and my youth laying awake in bed, evening, nights, into the mornings. When I was in kindergarten, I used to watch, or listen to, TV secretively in the hallway where mum and dad couldn’t see me. (Or I lay in bed screaming, but that’s another story… And as a baby, I screamed too, and never slept much. I was a horror.) Or I lay counting patterns on the bed, the linen, the wallpapers. Or pondering the cracks in the wooden floor or the transitions from dark to light in the gleams from doors and windows. When I was older, I read. Children should sleep at night. But what if they just can’t sleep?

I was always sleepy at the wrong time. I was always relentlessly hyperactive at the wrong time. There was a restlessness that never let my brain relax and naturally sleep inclined — except, apparently, when it was under the requirement to be attentive and I was required to sit still in a chair.

I still have a mind that gives me no rest. It’s not to much use, as a matter of fact. I still can’t sit on chairs. Unless I am to drift off to sleep, I need do all kinds of strange contortions. Physically. Or I must move around. Fatigue comes from being still and being bored by the lack of relevant mental input (that is, of such nature as I can process it), but then my body and my brain battle it by fighting, by drifting, by moving around, which means I can’t fall asleep — unless I fall asleep sitting up and — well, pretty much — involuntarily.

So for the past half decade I’ve been on medication that makes me actually sleep. Sleep like people normally do. They go to bed, and they fall asleep (reasonably fast). I didn’t know what that was like, but it’s a relief. If I forget the medication, I spend hour upon hour with a mind racing in every direction and a body that just can’t be still. I’d be bored, but because my brain is busy, there’s no falling asleep. I’m not bored in the same way I was bored during school days. My mind occupies itself. It did then too, but at night I’m consciously wanting it to bore itself unconscious, at day I want it to be constantly active as not to fall asleep (and the not sleeping at night leads to unbearable tiredness). So it’s like I’m my own worst enemy. As I said, nowadays I’m blessed with the drug-induced ability to sleep.

Anyway, I don’t know why I’m writing this. Perhaps it was my realization that I still suffer from recurrent states of unfocus and inattention, that I still can’t go to the supermarket without losing concentration, without feeling disassociated. And then it’s this feeling that I waste so many years — not learning. Not being allowed to learn anything. Being made to sit and listen and listen and listen — and not really hear anything. Never being instructed in a way I could have understood. Because I always was very capable when I got written instructions — but waldorf schools look with contempt upon children who read. You’re supposed to imitate. But what if you can’t? Well, you’re a lost cause, a hopeless child. You’re supposed to listen — preferably in awe and reverence (remember, these are characteristics waldorf aims at instilling in children) — but what if you just can’t get much out of it? What if listening and having to remember everything — rather than being allowed to write it down — means you can never do anything but fail? Well, then you’re the retarded child. And even if you really aren’t retarded, you’re compared to a model anthroposophic child and you fail and you fail and you fail. It doesn’t matter if you’re bright. If you can’t remember the instructions for wet-and-wet painting — you fail! And nobody will explain why you fail all the time.

Maybe you’ll be sent to “curative” eurythmy, which you hate. Or you’ll be evaluated by the anthroposophic doctor who diagnoses you with soul failure. You’re going to die. No more human incarnations for the failed children.

I accuse. I say to my mother, you took me to waldorf, even though I screamed.

“You screamed all the time, how do you think we’d be able to know the difference,” she retorts.

Of course, she’s right. And waldorf would enroll me, ask no questions, make no fuss, say there’s no problem. And be dishonest about it. How was anybody supposed to know? Perhaps it wasn’t very odd for some one to believe that they undertook the education of problem children because they were skilled and possessed knowledge rather than because they genuinely lacked insight into their own inabilities.

Not that anybody ever understood why I was such a nuisance. I never really grew up and I never really grew out of these nuisances. I am a perpetual three-year-old. And it’s not about being “young at heart” because that would be rather pleasant (I suppose). Some three-year-olds are pleasant, I was not. I was a genuinely unpleasant and unloveable child.

It’s true.

ett källarfynd, anteckningarna till ett föredrag i skolan. Jag var inte intresserad av någon religiös inriktning egentligen. Man var tvungen att välja något. Jag kunde bara inte komma på något, och alla populära ämnen var förstås paxade. Men sedan kom jag att tänka på antroposofin, och alla de andliga inslag jag liksom fått känna av så där i förbifarten, och så tänkte jag att det kunde ju passera rätt bra inom religionsundervisningen? Jo, det kunde det. Så då valde jag det ämnet. Och om jag får säga det själv så är det jag hade att säga förvånande välvilligt och neutralt för att komma från en waldorfhatande ateist.  Eftersom det är ett utkast, emellanåt bara stolpar, får jag fylla ut lite med ord; därutöver är det som står inom klamrar tillagt idag. Jag har för mig att någon skriftlig version av det ämne man valt aldrig presenterades i det här fallet. Det var helt enkelt bara ett föredrag. Overhead-bilderna har jag (tyvärr och förstås) inte kvar. Referenslitteraturen är okänd, det måste varit böcker jag hittat på biblioteket (troligen utgivna av antroposofer, dvs inte kritiska verk) och möjligen någon Carlgren-bok och info-foldrar vi hade i hemmet. Eftersom det var ett religionsföredrag, var huvudfokus de explicit andliga aspekterna av antropsofin, som dess idéer om döden, vilka fick en framträdande plats, men också om det onda och det goda, och lite annat smått och gott.

Det var strax innan eller efter min 16-års dag. Det här är vad jag sa.

Antroposofi

– av antropos – människa och sofia – visdom

Grundlades av Rudolf Steiner 1912 då denne bildade det antroposofiska sällskapet. -BILD- Ville bryta med teosofin, han ville ge teosofin en mer västerländs prägel. Steiners huvudmål: att förena naturvetenskapen med religionen.

Antroposofin är alltså ingen religion [ja, djävlar, så sa jag!] utan en forskningsmetod som ska hjälpa människan att få kontakt med “högre världar” och kunna beskriva dessa med naturvetenskaplig exakthet. Den är en väg till kunskap.

Antroposofins centrum finns i Dornach, Schweiz. -BILD [troligen Goetheanum]- I Sverige — Järna, Södertälje.

Antroposoferna ägnar sig åt en mängd olika verksamheter

ex konsten, arkitekturen — där andlighet uttrycks genom färg och form;

eurytmi — rörelsekonst -BILD [troligen en av Steiner eurytmifigurbilder]-;

medicin, naturläkemedel;

biodynamisk odling — inga gifter, utnyttjande av planetariska krafter, (vegeterianism);

waldorfskolor.

Det finns även ett antroposofiskt kristet samfund — Kristet Samfund. Där uttnyttjas antroposofiska idéer inom kristendom. De bygger inte sin tro på någon historisk tradition utan vill nå fram med en tro på Kristus som har betydelse för den moderna människan.

[antroposofin åter:] Man tror att världen och människan utvecklas i 7 stadier. Dessa har namn efter planeter, sol och måne. Världen befinner sig nu i den 5e perioden [dvs, den 5 av 7 planetstadier i utvecklingen].

“Lagom är bäst”

Det finns alltid två onda [dåliga] sidor. Det goda [bra] återfinns alltid i mitten. Det onda består av de luciferiska och ahrimanska väsenden. Dessa fanns med vid skapelsen, men har efter skapelsen dragit sig ur utvecklingen [direkt, aktivt deltagande i jordeevolutionen] och försöker nu vinna människorna för sina onda syften.

Lucifers värld — drömmeri, fantasteri, svärmeri, självdyrkan, blind optimism.

Ahrimans värld — jordisk, ingen tro på gud eller en andlig verklighet, tro på det materiella, vetenskapen, tekniken.

Människan är unik och kan välja mellan dessa världar. Hon har en förebild — gud — och kan följa Kristus exempel.

[2009: jag vill bara hoppa in och rätta mig själv hela tiden, men det ska jag låta bli.]

Förklarar tron på gud så:

bakom allt måste en idé finnas, en urbild. Gud är konstruktionen av denna; [gud är] allt — naturen, människan osv.

Tycker att man bör uppmärksamma denna konstruktion mer — ej förneka denna. [oklar/otydlig anteckning.]

Tror på naturvetenskapen, men menar dess svar är för ytliga.

Man tror ej på Darwins utecklingsteori.

Människan är äldst [på jorden] eftersom hon är mest utvecklad. Idén människan har funnits längre än jorden. Idén människa har funnits långt innan den första människan.

Aporna har utvecklats från människan!

Tror på att det finns en elementarvärld ([jmf] folksagor). Dvs att det i naturen finns olika väsen, naturen är besjälad. Dessa väsen kallar antroposofin undersinnliga, de får ej förväxlas med människan.

Människan idag förnekar ofta att den här elementarvärlden finns, därför behandlar hon naturen illa.

Hon har blivit rädd, sökt sig till det materiella, till tekniken. Hennes ångest och hennes deprimerade [sinnelag] är följden av denna materialistiska världsåskådning.

Människans sanna uppgift är att få insikt om och förstå att det finns en andlig värld. Tänkandet är viktigt — det är också viktigt att det används rätt, för människan är fri att använda det fel.

Människan har en personlig karma — öde. Världen har också ett karma som bestämmer mänsklighetens utveckling.

För att göra detta [karma] så gott som möjligt bör människan besegra det onda och det egoistiska och hon måste våga tänka över de stora frågorna.

Döden

Döden inleds med att den fysiska kroppen faller ifrån — dör. Då frigörs det eteriska kraftfältet — själva livet — eterkroppen upplöses. Själen kvar! Människan ställs inför intensiva bilder ur sitt jordeliv — [detta] varar [under] 3 dygn. Efter detta finns endast själskrafterna kvar, det som antroposofin kallar astralkroppen.

Synen på skärselden, såsom [återfinns] i många [andra] religioner [ur antroposofisk synvinkel]: det är de otillfredställda behoven som förnimms, t ex suget efter att få röka. Det gäller alla begär som har sitt ursprung i vårt själsliv men som bara kan tillfredsställas genom den fysiska kroppen.

För Steiner hade processerna efter döden inget med straff eller moraliserande att göra.

Efter döden känner däremot en människa av sig själv ett behov att renas och av att vilja nå fram till sitt själv, sitt jag.

Personer som har begått självmord genomgår denna reningsprocess särskilt intensivt. Det beror på att döden kommit som en chock, personen har inte genomgått den omedvetna process infor döden som människan normalt genomgår. Dessutom kommer [sinnes-]stämningen som har lett fram till denna handling inte att upphöra i och med döden, känslorna kan bli mycket plågsamma.

Icke självmord: Under reningsprocessen lever människans själ i en själslig värld. Efter döden börjar hon bli medveten om en rent andlig värld som är gemensam för alla människor och för universum. Människans tanke finns fortfarande kvar i denna värld [syftar, tror jag, på vår vår värld].

I denna andliga värld upplever människan enligt antroposofin — “urbilderna för alla de ting och väsen som finns i den fysiska och själsliga världen”. Detta är något som vi här på jorden inte kan förstå.

Mellan döden coh en ny födelse får människan uppleva dessa urbilder och de ger henne idéer om vetenskap och konst inför hennes nästa jordeliv.

Och människan ställs inför sitt verkliga jag, det hon verkligen är, urbilden, och hon förstår att hon i sina fysiska inkarnationer är ofullkomlig. Hon ser även sina tidigare och kommande inkarnationer.

De svårigheter en människa måste utstå på jorden är delar av hennes väg mot att bli mer lik sin urbild.

Människan som levt alltför materialistiskt på jorden ställs inför en svår situation när hon dör. Människan som haft andliga intressen kan genomgå perioden mellan döden och födelsen någorlunda medvetet. Men den som då inte har [haft] det [dvs materialisten], har heller ingen hjälp att orientera sig i den omgivning hon går in i efter döden. De har, kan man säga, tyckts fastna mellan den fysiska världen och den andliga.

–> För att människan ska kunna tillgodgöra sig det hon upplever i denna “urbildernas värld” måste hon förmå att vara någorlunda medveten. Annars kan få [drabbas av] förträngda målsättningar eller helt enkelt sakna sådana [målsättningar] under nästa jordeliv.

Människan blir alltmer främmande inför den andliga världen och det leder till svårigheter.

Steiner har också menat att de döda kan känna de levandes andliga tankar. För att hjälpa de döda kan de levande tänka vissa tankar. Detta praktiseras ofta av antroposofer.

Kristus

Ser Kristus som en mycket viktig person [personlighet]. “Kristus har funnits till i alla tider, och hans existens kunde anas och upplevas av människor redan långt innan han levde i mänsklig gestalt.”

Antroposofin beskriver Kristus som ett “solväsen”. En tro som går tillbaka på att man alltid har sett översinnliga väsen verka genom företeelser i naturen. Kristus var förbunden med solen innan han nedsteg på jorden och blev människa.

Kristus nedsteg till jorden för att hjälpa människan, eftersom människans medvetande i livet efter detta var så förmörkat. Enligt Steiner så var Jesus människa och Kristus det gudomliga väsen som inkarnerades i Jesus då han döptes.

Om återuppståndelsen tror [antroposofin] att det är så att Kristus på något vis kan växla mellan att existera som fysisk varelse och att inte göra det. [Det är ju nu inget konstigt vad antroposofin beträffar. Märkligare är de två jesusarna. Men den frågan tog jag inte upp, i alla fall inte av vad jag kan utläsa av anteckningarna.]

Mysteriet med Kristus död och återuppståndelse är den viktigaste händelsen i människans historia.

Antroposofin kan upplevas som en väg till att [kunna/]våga vara religiös [/andlig]. Betonar starkt att den är en kunskapsväg.

Människor med andra religioner än den kristna kan mycket väl vara antroposofer och bibehålla sin gamla tro. [Ja, så sägs det, så sägs det... pr-pamflett-varning.] Detta även om [antroposofin] tror att Kristus hade en stor betydelse för mänskligheten. Dog för alla människor. [Jojo.]

månaden innan julen har i mitt huvud den ofrånkomliga kopplingen till doften av vaxljus, granris och tjära. När skolan började, kvart över åtta på morgonen, var det ännu alldeles mörkt ute. Morgonsamling och berättande ägde rum i halvdunkel, säkerligen ofta med levande ljus i stället för elektriska. Altarborden, eller årstidsborden, var kanske mer religiöst inriktade än annars; exempelvis förekom något år, under denna mörka tid, ärkeängeln Gabriel, och dennes nedstigning och uppenbarelse för — antar jag, men jag har glömt — jesumodern.

“Hence the origin of the account in St. Luke’s Gospel of the appearance of the Archangel Gabriel to Mary, is to be sought in the visions of spiritual realities once reflected in the Nertus-symbol of the ancient Northern Mysteries.” [rsarchive]

Första vintern i funkisvillan hade mor och far kapat en cypress i trädgården och hängt upp färgglada juleljus i den till min födelsedag, för snart exakt 25 år sedan. Då var jag sju. Jag hatade att gå till skolan, men hade vid det laget upphört att protestera. Och när det väl var december, kom snart också jullovet, och jag räknade dagarna, till och med timmarna och ibland minuterna, till den kortvariga respiten från skolans helvete. På min födelsedag var det bara så kort tid kvar, att väntan kanske på sätt och vis vore uthärdlig, om inte vetskapen om den snart stundande vårterminen inte hela tiden hade funnits där också. Inte heller var det angenämt att fira födelsedag på morgonen, när man därefter direkt måst till skolan.

Decembermånaden var också tiden för adventsspiralen. Med mörker, levande ljus, granris och lyrspel. Som så ofta annars, ackompanjerat av en ödesmättad tyngd och obegripligt och ogripbart allvar. Och under skolåren, var alltid någon gång under december tid för julspelet (“spel” är alltså antrospråk för vad andra skulle kalla “pjäs” eller “teaterstycke”). Liksom så många andra tilldragelser var spelet en rit som upprepades på samma sätt varje år. (Och dessa spel sätts upp i waldorfskolor över hela världen. Adventsspiralen gås av waldorfbarn över hela världen.) Allting följer ett på förhand bestämt mönster.

Det var fördjävligt att vara barn; tack och lov är den tiden allt längre bort. För 25 år sedan fyllde jag 7 år och hade 5 och ett halvt år kvar att uthärda waldorfskolan — men det visste jag ju inte då. Jag trodde det skulle bli 11 och ett halvt förfärliga år.

i dag skriver Dagens Nyheter om folkhögskoleutbildningen Youth Initiative Program (YIP) som hålls i Järna. De deltagande ungdomarna reser till klimatkonferensen i Köpenhamn för att delta i olika aktiviteter. Vad är Youth Initiative Program? Det framgår inte av artikeln i Dagens Nyheter.

Programmet ges vid Rudolf Steiner-högskolan. Det har sitt ursprung i den antroposofiska rörelsen. Varför? Och vilket, eller vilka, är målen?

“It is one of the unique traits of our period in history that, just at the point when the human species has created very serious challenges to the future of humanity, the same humanity has uncovered very powerful cognitive frameworks and practical approaches such as, but not limited to, Anthroposophy, that have the power to move humanity to a new, more profound level of evolution. YIP, by its very nature and striving, seeks to connect to these diverse streams of genuine efforts in humanity.”

Alltså, att rädda mänsklighetens framtid. Att främja utvecklingen. I en antroposofisk kontext är detta inget särskilt konstigt. Denna tidpunkt som vi lever i är kritisk så tillvida att man befinner sig nära en övergångsperiod till ett annat utvecklingsskede. Idealiskt sett bör fler och fler människor finna vägen till ett förandligat förhållningssätt — bort från materialism och så vidare. Den fördjupning av evolutionen som tals om i citatet ovan avser främst människans fördjupning på det andliga planet — hennes utvecklande av andliga egenskaper. Denna individuella utveckling är också förutsättning för att nya skeden ska inträda i mänsklighetens utveckling som helhet.

Utbildningen har några intressanta punkter. Nästa år föreläser Frank Chester om helig geometri.

“Since encountering the work of Rudolf Steiner, Frank has been exploring the relation between form and spirit. … Putting this form through the alchemical transformative process, many previously unknown geometric structures have emerged. Also this geometric form demonstrates a remarkable correlation to the form and functioning of the human heart. Frank constructed a vortex generator and did water experiments to find how etheric formative forces create the structure of the human heart.”

Se Chesters försök att förklara detta med hjälp av en guldfiskskål och en elmixer.

Om bara två dagar föreläser Annie Meijer, antroposofisk läkepedagog, om biografi-arbete. Den mänskliga biografin är här givetvis att förstå i en mer komplicerad mening — då den mänskliga själen har en existens oberoende av människans kropp och således har levt inkarnerad tidigare, och kommer att inkarnera igen (efter en tid “mellan död och återfödelse”). Kursen ska behandla

“various aspects of biography work and human development, e.g., biography work in relation to the awakening of a new consciousness, the psychological and spiritual challenges of our times, phases and rhythms of life, trauma, crisis, relationships and initiative in biographical development.”

Väckandet av ett “nytt medvetande” hör samman med människans fördjupade andlighet. De “andliga utmaningarna” i vår tid hör ihop med att vi befinner oss i ett kritiskt skede, flyktigt berört ovan.

De praktiska aktiviteter eleverna på programmet deltar i företas uteslutande inom antroposofiska verksamheter, som Vidarkliniken, Mikaelgården, Skillebyholm eller vid en arkitekturfirma med antroposofisk koppling.

Antroposofiska sällskapets tidskrift Das Goetheanum 5/08 skriver om YIP, “Walking the talk” (s 5), att programmet vill uträtta storartade saker för mänskligheten, utan att tänka “för stort” och göra sig uppgiften övermäktig. Det är för dem som vill förändra världen. I antroposofisk mening, huvudsakligen. Se också ett förkortat stycke på Goetheanums hemsida.

Goetheanums ungdomssektion skriver i sitt nyhetsbrev om YIP. En initiativtagare och styrelsemedlem säger

“It has been a wish in the YouthSection for a long time to have something that could answer the needs of the participants of Connect in a way that they could “learn by doing”… [...]  Then I talked to the Swedish General Secretary (of the Anthroposophical Society) with Sussie Hansen to discuss setting something up for the 3 Nordic countries.”

I en svensk utgåva av sällskapets årsberättelse, 08/09, sägs att

“[f]ramtidsinriktade utbildningar har börjat i Sverige, till exempel Ungdomssektionens [min kom: det Antroposofiska Sällskapets ungdomssektion] Youth Initiative Programme i Järna. Syftet är att förmedla praktiska och spirituella färdigheter till företagsamma ungdomar, så att nya impulser kan bli verklighet.”

Så här någonstans hamnar vi, i en utbildning som syftar till att förverkliga antroposofiska impulser. Dagens Nyheter går inte alls in på detta. Det kan ju kanske vara hänt. Men man förfar som om vore det en folkhögskola vilken som helst och som om de vore fråga om vilka studenter som helst. Det är det ju långt ifrån.

[till en klasslärare, et alia]

vad annat kunde ni gjort än att tvinga mig till skolan? jag tror inte att det fanns något annat.

Det tvånget är visserligen ett sår som aldrig läker, men det var allt sedan början mitt eget fel att såret rispades upp och aldrig läts läka. Det grundlades så tidigt att jag inte ens kan minnas det. I första klass var jag redan ett blödande sår, övertygad om att jag förtjänade att vara det och fullt medveten om att jag inte kunde slippa ifrån det. Jag visste inte om annat än att härda ut, att stänga av, finna mig i min lott.

För jag var ett sådant barn att inget försonande fanns i mig. Det var inte bara jag som hade måst lära mig härda ut, andra människor tvangs också lära sig att stå ut — med mig.

Jag var barnet som det inte längre gick att få någon respons ur, om det ens någon gång hade gått. Kanske den hårda vägen var den enda vägen. Jag vet inte. Men i första klass var det i alla fall för sent för alla andra vägar. Jag tror inte att ni — någon av er — hade något val. Ibland måste man blunda för att överleva, precis så som jag blundade för att överleva. Oftast vågade jag inte ens röra på mig några centimeter, för då syns jag, och syns jag blir jag ett objekt för avskyn.

Hur ni såg mig kan jag inte veta. Jag tror jag var en besvärande anomali som bäst, en plågsam närvaro och ett olösligt bekymmer som sämst. För det mesta skrek och slogs jag inte på ett för omgivningen påtagligt sätt, men jag tror att mitt min inre desperation var väl så destruktiv, ett otrevligt spöke mellan mig och andra människor. Jag kunde liksom inte relatera. Och det var ett hinder som grundlades redan i Solgårdens lekskola. Det första jag lärde mig där var att hålla mig undan, det andra var att den som blir misshandlad förtjänar det. Det jag aldrig lärde mig var tillit.

Som när man i höst- och adventstider i olika sammanhang gick med levande ljus. Jag skulle aldrig torts klaga över den brännheta stearinen som rann över handen. Jag hade aldrig begripit att jag hade rätt att slippa sådana smärtupplevelser. Å andra sidan var jag bra på att stänga av så det gjorde ju inte så mycket att jag fick ont.

Men just samma egenskaper gjorde mig till ett sådant förfärligt barn — jag var avståndstagande, isolerad, svårhanterad, avig och avog. Jag var omöjlig att tycka om, och detta var inte någon annan människas fel. Jag blev nog mer sympatisk när jag blev äldre och befann mig i en miljö där det intellektuella värderades högre, men också där fick jag ofta höra att det var synd att någon som ändå var någorlunda intelligent var så mänskligt omöjlig. Något snällt, öppet och trevligt barn var jag aldrig. Och i mitt 33e år, när jag egentligen borde bli vuxen, är det vedervädiga lilla barnet ännu med mig.

many years — almost a half life  –  ago I travelled to Malta. One afternoon, walking on the streets of Valetta, I found myself almost blind. I could vaguely recognize very bright lights and I had some remaining dim view of the cobblestones on the streets. Barely could I move without endangering myself. I kept to the main street that cuts right through Valetta, from the city gates to the Mediterranean. But it wasn’t actually dark — not that dark — and I wasn’t really, physically blind. I just could not see. Vision returned later, and I’m still unsure how long I experienced this blindness. Unlike my other afflictions of the mind, this one clearly affected my physical abilities in a very concrete manner. Even if the eyes functioned, my brain couldn’t process the input. It was as if it didn’t even exist. It was dark. I was temporarily madder. Luckily it didn’t last. At least my normal self wasn’t psychotic, even though it was in many other ways deficient, disturbed, deluded, depressed.

So, the reason I’m mentioning this is an email-correspondence (well, emails were sent to me, at this stage, there wasn’t much of an exchange) the other week. I was “asked” — I’d say it wasn’t so much a question as it was a kind of statement meant to be derogatory, I’m fairly certain — if I, me being as mad and wrong-headed as I am, hadn’t seen a psychologist. Well, I can hardly even remember anymore. I probably have. Mostly, though, I’ve seen psychiatrists. For a multitude of reasons (the Valetta incident wasn’t one of them; it was over when it was over, there wasn’t anything to treat). I’m not exactly sure what came first — my mental deficiencies that made me extra vulnerable to the maltreatment of waldorf education, or if waldorf education itself caused all or some of these deficiencies. I believe the likely answer is the former of the two alternatives. It seems to me waldorf did a great job making worse what was already bad, complicating further a life that was already meant to be too complicated, making me suffer in ways and in depths I couldn’t have otherwise reached, and though on my own I would have come fairly close even without them, it would have been different.

In any case, overall I’m relatively sane. But I can see how that “question” was supposed to be uncomfortable. You’re supposed to be offended if asked whether you’ve been consulting psychologists or other mental health services. But what if the answer is yes? And if this yes is a prerequisite for being alive and well at all? For the person who asked, on the other hand, what did this question signify: an implicit judgement that I am guilty by reason of insanity?

I believe that if people — with whom you have, as it were, fallen out with completely a couple of months ago –  are audacious enough to pose such a question, they need also be brave enough to ask this question publically and openly, not in emails. It is my privilege to avoid replying, but do please have the guts to spit these psychophobic prejudices out in the open. Let people see them. Let people know you think I’m wrong because I’m not right in the head rather than that I’m wrong because my claims don’t match reality (if that’s the case, but as it wasn’t, this idea wasn’t worth pursuing in the first place).

This kind of reasoning re-emerges regarding Steiner. But Steiner was wrong because his arguments were wrong; or, put differently, when he was wrong it was because his arguments were wrong. Not because he was insane. Because even though I do think Steiner’s mental states and his problems are interesting — and they are, in fact, very interesting and highly relevant when trying to figure out how he came to believe what he believed and do what he came to do — they don’t have anything much to do with the truth or falsity of his factual arguments. It’s just too easy sometimes, isn’t it, to bring up insanity.

Actually, if Steiner was insane this would rather have the effect to make him personally less culpable for his wrong beliefs than we would have deemed him to be, had he been sane and just plain wrong. However, even in this case the factual status of Steiner’s statements has not changed, and determining the content of these statements is, to further emphasize the point, not about putting Steiner on some imaginary trial to determine his guilt because that is rather a different question all together. I got the impression certain people contend that if Steiner was mad, his claims were to be disregarded because of his mental illness rather than because of the actual content of these claims (the content, which in itself was enough reason to reject them, by the way) and that, him being an ill man, we have more reason to spit on him than we would otherwise have had. Or so, at least, was my comprehension of this particular kind of attitude.

In a discussion, in which I didn’t take part, my email-writer had posited just that: Steiner’s madness should alter the interpretation of Steiner’s claims. This is absolutely misguided. Steiner’s mental states and constitution may be interesting when trying to understand who he was, who the person Steiner was, what made him think, believe and do the things he did, but it is not relevant to the interpretation of a text or any other statement. The mental state of a person does not change the content of the text, it does not affect the validity of a statement. It should not change how we understand the text. If the text is psychotic (if that is even a meaningful description of a text, I doubt it), it is psychotic on its own terms — because of its content, its lack of logic, its incoherence, and so forth. Rudolf Steiner’s mental states — as they manifest themselves in his writing for example — may change how we understand the person Rudolf Steiner, but it does not really change our reading of the text itself. To figure that the author’s mental short-comings ought to make a difference to our understanding and interpretation of a text’s content is to reduce the author to his illness and to reject his arguments on the grounds that he wasn’t of a sound mind is to degrade him — when this is done regardless of the quality of his argument. Furthermore, weird beliefs or wrong claims don’t necessarily indicate mental disease. Eccentricity isn’t an illness, and being wrong not a medical condition (although, clearly, it is a condition that can be cured).

I may be mad as a gnome, and I can still be right. And I can be the sanest person on earth, and still be wrong. The point: there’s no way to ascertain the falseness of my claims by alluding to madness or any other alleged state of my mind. Not even if you could find evidence of madness, would it make any difference. It’s just not a valid counter-argument; an argument really needs something more. But to use this as a line of argumentation — assuming it wasn’t just an attempt create discomfort? or to make me feel that such questions were damning towards me? –, tells us a whole lot about the inquirer or claimant, that is, my email-correspondent. And that he does it privately, and then protest when it isn’t kept private, tells me even more. He didn’t actually want people to see that, didn’t anticipate people would. And it wasn’t because he had any consideration for me. More likely there was an unwillingness to appear silly and mean in public.

The thing about Steiner is that he may very well have been a bit mad or very mad. I certainly believe he wasn’t fully sane at all times in his life. His writings, his paintings and his beliefs suggest, at a minimum, a loss of complete sanity at crucial moments — but he seems to have continued to function in other ways as a healthy person would. Maybe having followers in your delusions helps. And there’s nothing wrong in discussing this — I guess there are people who find it rude or inappropriate, but to those of us who are fascinated by these things, it’s impossible to resist. Actually, it’s Steiner’s relative madness that makes him an interesting person. I wrote, earlier, that “[y]ou only find sane and normal people fascinating — well, good. I feel differently about that. No need to try to convince me Steiner was quite an odd fellow, to say the least, I know. That’s the point. A point which you seem to be missing. To you people who are wrong or mistaken or even deluded are dull and boring.” But whatever is the case, and whether we enjoy it or loathe it, sanity or madness doesn’t change any of the claims he made. They are still the same. The way we see him can, however, change when we know more about him, for example through the texts.

There were probably a reason for my temporary blindness in Valetta. But the actual state of lightness and darkness in the outer world was unaffected by my subjective experience. I was mistaken about the degree of darkness, but my appreciation of facts was wrong no matter how and why they came to be wrong. Its wrongness was determined not by looking at my state of mind but at my experience compared with actual reality. Let’s say, for the sake of argument, that I had been fully sane at the time, and that I had had a scarf placed over my eyes making me think it was dark out. In such a case, it isn’t dark in reality, however much it appears so to me, and my sanity doesn’t change reality, and it doesn’t, apparently, prevent me from making silly mistakes.

It is mistaken to conclude that because someone doesn’t agree with something they should seek the help of a psychologist and that suggesting this is just another nice thing to do when the suggestion is offered as an insult. It is to make a mockery of illness, and, for that matter, of discussion. It’s about as stupid as threatening with lawyers to shut people up from speaking their minds.