etc

I dag är jag tack och lov inte längre något barn. Att vara barn var en konst jag aldrig till fullo bemästrade. Lyckligtvis är barndomen, såsom påtvingat tillstånd, ett ytterst temporärt fenomen.

Mitt egentliga namn är alicia hamberg — vad nu det ska betyda: hur är en identitet, ett namn, mer egentligt än något annat? till yttermera visso är jag mer hemtam med mitt virtuella nom de plume, det lånade namnet zooey, som blivit som en skyddande hinna, en fristad i tillvaron, ett sätt att slippa undan något som ändå aldrig kändes som jag på riktigt. Och det har varit nödvändigt för mig att hålla en viss distans för att kunna komma nära.[1]

Som varande vuxen — eller åtminstone ej längre ett barn, vilket väl är det mesta man kan säga om min vuxenhet; att den är det lämnade barnstadiet, men egentligen inget därutöver — gjorde jag ett och annat oförklarligt val. Till exempel det att skaffa mig en juris kandidatexamen. Jag är ännu naivt oförstående i fråga om de verkliga anledningarna till detta val. Det bara blev så, är möjligen det mest insiktsfulla jag kan säga.

Nå, det där hör till de senare bitarna av livet. Början var en annan, och den är nu långt tillbaka i tiden; ändå har jag skrivit mer om den än jag skrivit om nutiden. Det har kanske varit befogat, kanske inte. Ibland måste man göra en sådan arkeologisk utgrävning av sitt förflutna. Det kan handla om att man drivs till det, utan att förstå sina egna behov. Men i vilket fall som helst är det det man gör: man gräver. I  både öppna och bristfälligt läkta sår. Man utforskar det mentala landskapet. Hittar vägar man inte trodde fanns, upptäcker sådana som glömts.

Jag lever i Stockholm och är en vän av hundar. Jag befinner mig i ett annat land, ett icke-antroposofiskt land.

_______________________

[1] I detta skede framstår det dock som allt mer önskvärt att inte bara de, som missbrukar mitt formella namn, brukar det. Utan att jag själv gör det. För att skjuta deras missbruk åt sidan.