stuff

Having blogged for a while, it is no surprise that the content of the blog becomes increasingly impenetrable. At times, the posts themselves were long (and long-winding), at times they were incoherent, I am sure. I have forgotten what I wrote about, too.

This is a collection of posts which seem, in retrospect, more important or meaningful or perhaps just more entertaining than the rest.

In hindsight, it seems apparent that some posts meant more than others. Sometimes they meant more for me to write. At other times, their nature is such that I assume they could mean more for others to read. On the other hand, some posts are stuck in time. They’re irrelevant now. Thus, I made a list.

The selection is pretty generous, but also highly arbitrary. Basically, I am leaving out what is insignificant, has lost its actuality or simply does not appeal to me anymore.

Most of the selected posts are quoted. Sometimes the quote mirrors the content of the post. Sometimes it mirrors a sentiment or some other expression which appears meaningful to include. Sometimes a quote is chosen merely at random. Keep in mind, though, that the posts — perhaps more often than not, when they contain my personal reflections — capture how things were and how I felt at the time.

The list mixes Swedish posts and English posts. At one point, I believe it was in 2008, I deleted the whole blog. (Which was a choice I later came to regret. Or so I think. But maybe not? Maybe it’s not worth regretting and perhaps it was just for the best. Perhaps I should have left it like that, deleted. (There was an attempt to resuscitate it, at least partly.) Updates: continously.

*

September 27, 2011: This page is not up to date at all. It’s been over a year — and many posts — since I last added something here. I’m not sure I will add anything more — but will be writing new posts instead. So read them!

*

2010/05/25 — varför man inte blir antroposof (en kommentar)
‘Den antroposofiska självgodheten är verkligen inte lätt att fördra alla gånger. Den är avtändande.’

2010/05/19 — the sect
‘There’s no idea trying to counter blatant unreason with anything other than mockery. Also, and this is the tragic part, I’m aware that he’s only the most visible symptom of a problem that runs deep in anthroposophy. He’s bringing the inherent cultishness to external manifestation. But it’s not as if the currents aren’t already there. Lots of anthroposophists behave cultishly, behave surprisingly nasty, but they simply don’t possess the tenacity …’

2010/05/16 — yttrandefrihetsmartyrer av skilda slag
‘Och man kan fråga sig, och det är kanske viktigare, om det är rimligt — eller rättvist — att ett uttalande på det viset ‘ändrar’ rättslig karaktär beroende på sammanhanget i vilket det förekommer. Är rummet och rollen — kyrkorummet och predikantrollen — faktorer som borde påverka om Greens, eller någon annans, uttalanden föranleder ansvar?’

2010/05/16 — yttrandefrihet, makt och rädsla

2010/05/04 — rapport från likmaskuppfödningen
‘En skadlig sådan [kultur]. För den gör fiender av antroposofer. Det kommer att handla om just vem som är fiende och vem som är vän. Under den laserade ytan och bakom silkesgardinerna. Fast det är förstås alltid enklare att projicera fiendskapet på icke-antroposofer. För då kan man låtsas att inom antroposofin är allt vackert. … Om antroposofin skulle gå under på grund av kritikers verbala aktiviteter — ja, då är det inte mycket bevänt med antroposofin. Vilken livskraft har den egentligen då? Det är enkelt att ‘skylla på’ utomstående elaka ansättare, men det är ganska fegt om sanningen är att antroposofin äter upp sig själv inifrån. … / … Vad jag menar är att det inte är yttre fiender som man bör akta sig för eller till och med förakta. Det är de egna, inneboende svagheterna. En av dessa svagheter är oförmågan att förhålla sig på ett rimligt sätt till (intern och extern) kritik. En annan svaghet är att inte förmå se, acceptera och åtgärda brister. Att vara drabbad av ett paradissyndrom som gör att man inte törs se verkligheten som den är.’

2010/05/04 –respekt måste förtjänas, snarare än utkrävas
‘Jag har hittills inte stött på en enda waldorfkritiker som hävdar att antroposofin är ett ämne i skolan. Det här poppar upp jämt och ständigt som något slags halmgubben-i-lådan från antroposofhåll. Till slut blir det lite tröttsamt, faktiskt. Hur vore det att läsa vad kritikerna skriver i stället för att hitta på tramsargument och lägga dem i kritikernas mun? / Jag har förfärligt svårt för att begripa mig på människor som utgår från att andra är för ointelligenta eller okunniga för att förstå vad antroposofi är. Och respekt som innebär att man ska lämna en föreställning okritiserad är inte värd att kallas ‘respekt’. Antroposofer har inte något monopol på att förstå, att diskutera och att kritisera antroposofi (de två senare aktiviteterna tycks de ju inte ägna sig åt i någon nämnvärd omfattning i och för sig). Alltså, denna dryghet och överlägsenhet! Det är inte särskilt charmig; det tyder inte heller på någon väl utvecklad känsla av respekt för andra människors förmåga och kunnande, men det är väl en bisak här. Och dessutom är det väl en förfärligt märklig synpunkt att man ska ignorera det man ännu inte har förstått. Pedagogiskt sett en fullständigt bisarr tanke.’

2010/04/29 — sådant de inte vill tillåta människor att läsa
‘Att fråga sig hur waldorfföreträdare förhåller sig till denna evolutionära konstruktion är alltså inte irrelevant, även om frågan vållar obehag … Den waldorfpedagogiska tanken om hur barnet utvecklas är ofrånkomligt förbunden med den antroposofiska människosynen. I det antroposofiska universum återspeglas mikrokosmos i makrokosmos. … / … De talar om barnets utveckling och om helhetsperspektiv på människan. Det är rimligt att dessa utsagor ifrågasätts och belyses, och det är nödvändigt att Steiners och andra antroposofers tankegångar inkluderas i det sammanhanget. Den som inbillar sig att det är möjligt att ha en waldorfpedagogik fri från antroposofiska föreställningar om människan och världen har nämligen alldeles förirrat sig.’

2010/04/26 — förtrollning — med stöd från kändisar behöver man inga argument
‘Det är klart, waldorf säljer inte pedagogiken genom sakliga argument i första hand, utan genom att appellera till känslor… och detsamma kan väl till stor del sägas om kändisskapets förtrollning.’

2010/04/23 — frihet i europa (om ett befängt eu-förslag)
‘när människor inte frivilligt underkastar sig vidskepelsen, kan man förstås alltid tvinga dem.’

2010/04/21 — spiritual risk and benefit analyses
‘if we assume, for the sake of the argument if nothing else, that parents have duty — if not a legal duty, then at least a moral one — to make choices with the child’s interest as the paramount concern, then is there a moral difference between choosing to, e g, avoid vaccination because one believes in some vague idea about living ‘naturally’ and of choosing to abstain because of a conviction that vaccines carry ahrimanic forces destructive to the child’s spirit?’

2010/04/20 — otämjda antroposofer kraschar ikea-antroposofin
‘Skenbar samstämmighet och en atmosfär, där oenighet betraktas som icke önskvärt, utgör betydligt större hot egentligen. Stagnation kan vara ett förstadium till döden. Också det fridfulla och vackra kan vara avdomnat; främmande för liv och utveckling. Då kan man i och för sig säga att den ilskna urladdningen var rätt hälsosam. Det tror jag också att den är. Att städa undan den — radera den — och låtsas som inget alls har hänt är däremot något annat. Det är som att låtsas att det sjuka går om av att ignoreras och döljas (som ett och annat obehagligt föredrag). Det är typiskt för antroposofin i allmänhet, och det är förgörande.  Framför allt är det ganska fånigt, och lite fegt.’

2010/04/11 — kulturkrockar med bakåtsträvare (antroposofer vs hare krishna)
‘Jag vet ganska lite om den ‘svenska verkligheten’ — jag hör till de kulturellt hemlösa, till dem som nog helst bör bege sig någon annan stans, jag är märkligt oerfaren vad beträffar ‘svenska kläder, tankesätt och sedvänjor’… dock är jag ju materialist! — men jag kan ändå ganska enkelt se, att den genomsnittliga ‘svenska verkligheten’ och den ‘antroposofiska verkligheten’ inte är helt kompatibla. De antroposofiska ‘idealen’ är ganska långt i från icke-antroposofers faktiska verklighet — trots att antroposofer kanske föreställer sig att verkligheten kommer att komma i fatt antroposofin framgent. Är hare krishna verkligen mer främmande det ‘svenska’ än vad antroposofer är? Det kan mycket väl vara så; jag kanske bara inte ser det, eftersom jag uppenbarligen själv inte förstår vad ‘den svenska folksjälen’ är för något.’

2010/04/11 — steinerismer
‘Men frågan är, trots allt, är ‘steinerister’ verkligen mindre antroposofer än andra antroposofer? Är testuggeri mindre antroposofiskt än impulsförverkligande? Är det fanatiska och bisarra försvaret av varenda liten steinersk och antroposofisk petitess mindre antroposofiskt? Vem är det som avgör det? Och framför allt, vem avgör det, när den icke-steineristiska antroposofin mestadels lyser med sin frånvaro — och lämnar företräde åt fanatiker, vare sig dessa fanatiker tuggar teser eller inte?’

2010/04/07 — på antroposofernas kulle (om en film) (del ii)

2010/04/03 — till naturandarnas försvar (om en insändare i dagens nyheter)
‘När Isoz skriver att ‘i vår tid’ är si eller så, får man intrycket av att hon önskar åter ett förlorat andligt paradis där människan var faktamässigt okunnig och fick fylla sina kunskapsluckor med vidskepelse. En tid när människan var mer andligt medveten och innan naturvetenskapen hade fördärvat henne.’

2010/03/29 — on (actually) having a life
‘Occasionally, somebody advises me to ‘get a life’ — the assumption being, presumably, that I don’t have a life, or that I am discontent with the life I have. But I have a life. Not the same kind of life they have, but it isn’t in any conceivable way less of a life.’ (Cute dog warning!)

2010/03/28 — friheten
‘Man kan, till exempel, mena att äkta frihet endast är möjlig inom ramarna för och med iakttagande av den antroposofiska synen på människan. Alla andra människor, som inte bryr sig om dessa teser, är därför egentligen inte fria; de är de ofria. Den enda frihet som räknas är andlig frihet — i antroposofisk mening — som dessutom måste sammanlänkas med idén om upprepade jordeliv. Friheten är betingad av antroposofin snarare än antroposofin av friheten.’

2010/03/26 — den förlorade äran
‘Waldorfskolefederationen har rätt att tycka att jag har fel. De har rätt att säga att jag har fel, att jag har misstagit mig, att de inte waldorfskolorna är så som jag beskriver dem. Detsamma gäller antroposofin. Den som tycker att jag har fel, har all frihet i världen att uttrycka saken annorlunda — att komma med motargument, vilka som helst. Vad ingen har rätt att kräva är att andra åsikter tystas ned. Vad ingen har rätt att kräva är att andra människor begränsas i sin rätt att uttrycka sig på det att han eller hon inte ska behöva känna sig ‘ärekränkt’ av åsikter som går emot de egna. Den ständigt ‘ärekränkte’ har har nämligen själv offrat sin egen intellektuella och moraliska heder.’

2010/03/25 — från eurytmi till evigheten (svar till debattartikel av M Bergom Larsson)
‘Frasen, att waldorfskolan ‘erkänner existensen av en andlig dimension i tillvaron’, må vara välkänd; den är ju ändå en gammal tröttsam klassiker som upprepats många gånger i snart sagt alla sammanhang där waldorf beskrivs. Men det duger inte. Fortsätt förklara. Hur tänker sig Bergom Larsson eller waldorfskolan i stort sig att denna andliga dimension ter sig? Vad innehåller den? Mänskliga tankar och idéer? Ärkeänglar? Vättar, älvor? Högre jaget och den mänskliga anden? Andra andar? Onda andar? Högre världar? Klarseende? Själavandring? Karma? Det är svaren på följdfrågorna som inte är välkända för många läsare.’

2010/03/25 — insomnia
‘Putting out the lights, I realized right away there were nervous butterflies in my every breath, tension in my every muscle and every limb, that my toes and fingers twitching, my eyes opening and closing, that there was an iron band around my chest, choking me. … Maybe I’ll fall asleep, through great effort after tossing and turning and feeling as though I’ve entered the twilight zone where sanity turns into madnes, into mania; finally giving up, perhaps. Not that I don’t want to sleep. But it’s like there is this thing — this being — inside me, this demon which will dictate every move and every sensation; I can’t drift off to sleep because every single moment this demon is working hard at keeping me wide awake. It is the master of me — the master of my consciousness and of my wakefulness — I am the slave. It is the tyrant of the dark hours. I am so entirely in its grips.’

2010/03/23 — fiender och vänner
‘Men jag har … tilldelats en roll jag aldrig velat ha. En del människor föreställer sig kanske att jag har velat ha den. Jag har kanske agerat dumdristigt; inte förstått med vilken kraft den antroposofiska rörelsen kan slå tillbaka. Eller, snarare, jag har pendlat mellan att se den som kraftlös och som hotfull. Det är inte svårt att pendla mellan ytterligheter, eller att skrämmas av tankespöken när den världen är så totalt fjärran från min och så avståndstagande gentemot mig. Jag kanske har skrämts alldeles för mycket. Eller kanske för lite. Kanske borde jag aldrig ens börjat med detta. Eller så borde jag ha börjat långt tidigare.’

2010/03/17 — waldorf steiner representatives try rebutting anthroposophy
‘Yeah, yeah, Steiner is the problem. It shouldn’t be, but it is. For those who don’t want to acknowledge that he is in fact there and that his writings provide the foundation of waldorf education. The ‘main problem’ arises when representatives of waldorf no longer want to be associated with Steiner. When they begin pretending he’s nothing to bother about. …/ … A PR strategy really can’t help fix the basic problems integral to Steiner’s educational approach. A PR strategy can’t remove Steiner from Steiner education. Dishonesty will only get you so far in getting rid of anthroposophy.’

2010/03/16 — jordbruk i universums totalitet (om biodynamik, saltå, demeter, transparens, ko-horn och pengar)
‘Att den biodynamiske lantbrukaren föreställer sig infånga kosmiska krafter genom att vid astrologiskt gynnsamma tidpunkter gräva ner kohorn fyllda med gödsel är däremot en fråga om vederbörandes livsåskådning. Det är svårt att ha synpunkter på den sortens praktik på samma sätt som det går att ha synpunkter på användningen av homeopatika som veterinärmedicin eller på vart inkomsterna slutligen tar vägen. Vi vet ju inget om andra livsmedelsproducenters andliga föreställningar. Kristna bönder ber kanske till gud. Den antroposofiske bonden inhämtar kosmos dolda krafter via kohornen. Den praktiska skillnaden är med all sannolikhet minimal för andra än den troende själv.’

2010/03/13 — blod och livsmedel (om Judith von Halle)

2010/03/09 — anteckningar (om ‘det de ikke forteller’)
‘Man kan inte bara avfärda individen såsom misslyckad i efterhand utan att se sin egen roll i och ansvar för misslyckandet. Men waldorfskolan tror att den är paradiset. Logiskt sett måste den därför fördela all skuld till den som avviker, den som vill ha något annat. Men waldorfskolan har sig själv att skylla för kritiken, då den prioriterar illusionen av paradiset framför den enskildes bästa. Kritiken är en direkt konsekvens bland annat av att man inte inser sina egna begränsningar och av att man inte lägger någon möda på att förstå vilka barn som inte passar i waldorfskolan — om nu några egentligen gör det — för att förhindra att de tillbringar decennier av sina liv i vad som är ett fatalt misstag, ett experiment som bara kan gå fel.’

2010/03/06 — reptiler på två ben
‘När man är en liten förstaklassare är tolv år en evighet. Man kan lika gärna tala om för ett så litet barn att det aldrig kommer att få nåd. Sedan tog det ju bara sex år, och jag kom därifrån. Jag kom till en mycket bättre plats, till en plats där människor var goda och ville även de knepiga människorna väl. Men min panik blev jag aldrig fri från; den satt liksom i ryggmärgen. I viss mån gör den det än. /… / Jag får höra att jag inte är [konstruktiv]. Men jag tror att waldorfskolan måste rädda sig själv. Precis som den tvingade mig att rädda mig själv, hur inkompetent jag än var för den uppgiften. … / [V]ill man betvinga ett panikslaget barn — som har hjärtat på utsidan av kroppen och en hjärna på väg att knäcka huvudskålen med sina kontorsioner — bör man sedera det. För att, om det alls är möjligt, undvika ångestens långsiktiga följdverkningar. …/ [F]ör mig handlar allt mest om att på något vis rädda det där barnet, som jag en gång var, till världen. … Att åtminstone jag själv inte ser det med samma ögon som andra såg det.’

2010/03/04 — bokstäver
‘Tänk om man hade kunnat få en matematikbok i stället för det evinnerliga vått-i-vått-målandet! Det vore dock hädelse i waldorfskolan. / Där sitter de gruvligt uttråkade barnen och räknar sekunder på armbandsurets urtavla.’

2010/03/04 — nittonhundraåttifyra
‘Jag var ond; de var goda. Waldorfskolan var enda alternativet. Ingen kunde någonsin se någon annan möjlighet. Om jag inte kunde passas in i mallen, var det mig det var fel på, och jag som skulle yxas till för att få rum i paradiset.’

2010/03/03 — den stora steinerskoleartikeln i Fri Tanke
‘Ritualmagiryktet är nog, ta mig sjutton, det enda som kan rädda eurytmin! Ja, det är en guldgruva. Varför ser ni inte det?’

2010/03/02 — waldorf and the temperaments
‘Is it even remotely possible that, in this old-fashioned and prejudicial nonsense, there’s anything valid and useful that can be successfully applied to education today? Are any teachers — waldorf or non-waldorf  — qualified to pass judgment on children based on these and similar ‘theories’ of personality characteristics? Because, it seems to me, this is a kind of mumbo-jumbo psychology — inevitably fraught with danger, since it lacks scientific basis and those repsonsible for applying it lack appropriate training in, e g, psychology. With danger, I’m thinking of possible mental health risks to the individual who is (often unwittingly and without explicit consent) subjected to this process of establishing children’s temperament and treating them accordingly — it is, after all, a method used in waldorf education.’ On the same topic later the same day: ‘Where psycho-amateurs have been diagnosing children for almost a century. Based upon spiritual beliefs on karma, reincarnation, etheric and astral bodies, the I and, in addition, the wholly irrelevant idea that the physical body is an indication of what’s in the mind: temperament as a function of bodily constitution.’

2010/02/28 — norska inslag (steinerskolans försvar)
‘Utan antroposofin är ju steinerskolans särart förment. Men på vilken grund bygger man då i stället sin pedagogik? Och vad händer när man godtyckligt exkluderar och inkluderar olika antroposofiska element? Anger man inte vilka, när och hur, innebär det just oförutsägbarhet: ingen vet vad waldorfskolan egentligen är och vad den står för. Man kan fråga sig vilket berättigande denna pedagogiska form kan ha om den inte har någon sammanhållande definition. Varför är steinerskolrörelsen så obenägen att tala om vilka synsätt och metoder som den lagt i från sig och vilka den har behållit? För det förekommer aldrig några riktiga svar på frågan: vilka antroposofiska teser har ni förkastat? Vad i Steiners waldorfpedagogik är det ni inte längre tillämpar? Och varför?’

2010/02/27 — not about the content (but about what?)
‘I can’t simply redefine anthroposophy as my own private, drunken evening eating candy in front of the TV, no matter how satisfactory this would appear to me.’

2010/02/26 — den andliga överklassen
‘Vem var det som just skrev att antroposofin är outbredd och okänd därför ‘att Steiners skrifter är fullständigt oförståbara för det stora flertalet’? Det låter precis som ett ‘tänkandets njutningsmedel’ för ett fåtal tillhörande en ‘privilegierad [sic] andlig överklass’.’

2010/02/26 — den där steiner (så förtretligt!)
‘Den här Steiner, han sa så mycket. Och det blir ju jobbigt för Steinerskolrörelsen när människor kräver rörelsen på svar om vad Steiner lärde och hur hans läror tillämpas. ‘Men, gud, usch! Det är väl inte vårt fel! Ta bort! Ta bort! Dumma Steiner, kunde han inte hållit truten lite oftare!’ Lustigt nog: om det är några som inte verkar uppskatta Steiner, så är det hans egna anhängare. De vill helst inte kännas vid honom. Och absolut inte svara för de antroposofiska doktrinerna. Steiner var generande rakt på sak, var han inte? Till moderna antroposofers förtret.’

2010/02/24 — reduktionismen (eller: om livet i ovisshet)
‘En vilja att veta det som är vetbart — och ett accepterande av att människan, inte ännu och kanske aldrig, kan veta allt. Att inte i osäkerheten skapa sina egna gudar och fantisera ihop immateriella parallellvärldar i jakten på den förmenta trygghet som bara övertydliga och övernaturliga svar kan ge. Vem är det inte som har alla svar färdiga och som ger människan tryggheten att slippa tänka själv om inte just religionen? Den säger ju till och med: sluta sök! Sluta undersöka! Sluta ifrågasätta! /… / … Vem är det som är rädd för ovissheten? Jag håller det för möjligt att den är rädd som menar sig veta att det finns något som är “sant mänskligt” — och som dessutom tror sig kunna uttala vad detta sant mänskliga är. Och som därtill — i konsekvensens namn — måste beteckna materialismen som osant mänsklig, som kanske, till och med, icke-mänsklig. Vad är det för världsåskådning! Anspråk på tolkningsföreträde avseende det sant mänskliga och den ultimata meningen med livet är storhetsvansinne passande den religiösa dogmatismen. Människan kanske behöver växa i från behovet av hitte-på-svar till frågor som faktiskt saknar svar. Men människan är väl också beklagligt van vid att religionen tillhandahåller allehanda sådana svar och därför obenägen att göra sig av med sin andliga snuttefilt.”

2010/02/24 — materialism
‘Clearly, if one hinges the spiritual on the colours of the walls, then the rest of the world — the non-anthroposophical world — seems utterly bereft of spirituality. The exploration of the natural world and the intellectual grappling with ideas seem like activities devoid of spiritual consideration. But what makes the natural world less spiritually meaningful than a make-believe world populated with gnomes, fairies and angels?’

2010/02/22 — undertoner (om ett brev)
‘Inte bara det att han inte läser Steiner och inte vill kalla sig antroposof — det är ett lustigt kännetecken för denna rörelse, att dess anhängare vill distansera sig från dess namn och dess grundare. Jag vet inte varför. Jag har skrivit om det förut, och det förvånar mig ännu. Det är beklagligt att någon som arbetar inom och för antroposofin har så litet intresse för den. Är antroposofer rädda för Steiner? Eller vill de bara inte kännas vid honom offentligt? Varför då?’

2010/02/22 — who’s afraid of rudolf steiner
‘If it’s not being afraid of Steiner, or of reading Steiner, then it’s certainly a fear of discussing Steiner and of acknowledging which parts of your own beliefs derive from Steiner and of considering all those steinerian beliefs which were too unpleasant to make their way into the cosy, cuddly essence and which definitely don’t work very well in the public presentation of anthroposophy.’

2010/02/21 — waldorf tales ii
‘this is it: you can never escape from a past like that. There’s a before and there’s an after. That which has changed you never releases its grip. People think, once you’ve left, you’re free, you can go back to being yourself, and your own personality can be allowed to reemerge; but, in fact, you become your own tormentor, your own oppressor. You apply onto yourself everything that was formerly applied to you by others. Your sense of self-worth — or rather the lack thereof — is ingrained. There is no escaping. There is no strong inner individuality which can make its appearance on the canvas of your life and rectify what has been wrong; whatever is there, is weak and remains in hiding, the spirit having become a hermit. I know other people have pasts too. But I do wonder whether people with nice pasts are equally influenced by them — their pasts having been constructive forces in mental growth, not ghostly powers contributing to the destruction of their selves. They’ve been able to savour the good, discard the bad and moved on with living.’

2010/02/20 — ‘steiner light’
‘Jag tror inte att waldorfs kritiker får waldorf på fall (jag kunde visserligen önska att det funkade så). Jag tror waldorf får sig själv på fall genom att gapa efter för mycket. Kvantitet (och inkomst från skolpeng) blir viktigare än — jag höll på att säga kvalitet, men sådan har ju aldrig funnits — särart. Om man duttar undan antroposofin, för att göra sig mer tilldragande, är waldorf snart inte waldorf, och tappar sitt berättigande efter att ha bitit stora tuggor av sin egen svans. S:t Michael behövs inte — och förmår intet — i kampen mot en sådan drake.’

2010/02/20 — ‘steiner är svår’ (en kommentar)
‘Jag tror att det handlar mer om den där självgodheten igen. För är verkligen antroposofin så oerhört avancerad att inte vem som helst som la lite energi på den skulle kunna begripa vad den går ut på? (Och då menar jag inte att uppleva de Högre Världarna, eller så, utan om en rent teoretisk förståelse av Steiners läror.) Mängder av människor ägnar sig åt att förstå och beskriva teorier, tankesystem och sammanhang som vida överträffar antroposofins i komplexitet. Men antroposofin har inte så höga tankar om icke-antroposofers förmåga att förstå komplicerade resonemang. Och framför allt inte till materialisternas förmåga att ta till sig — och återigen inte som upplevelse, utan på ett ‘materialistiskt’ plan — andliga resonemang. … /… Är antroposofins ansikte rättvisande endast då dess drag är så utsuddade och menlösa att ingen kan skönja några egenheter och ingen heller kan reta upp sig på det och vilja ge det en käftsmäll?’

2010/02/16 — från waldorf till vidarkliniken
‘Problemet med mistelns påstådda men inte observerbara effektivitet ligger väl då i det att den återfinns i en annan verklighet som ligger utanför sinnevärlden. Det är inte så konstigt att [Flatters] menar att “verklighetsbegreppet” behöver diskuteras, ty hon har behov av ett annat verklighetsbegrepp vars innebörd är annorlunda än man vanligen förväntar sig.’

2010/02/14 — religion and waldorf education
‘ECSWE respects this [parental] decision, because its core assumptions — that making life-changing spiritual and intellectual decisions for a child, to limit the child’s viewpoints and his options, to immerse him in a spiritual system before he’s been able to develop faculties of critical thinking, are well within the rights of parents and teachers — appeal to and correspond with those held by waldorf education’s proponents. They don’t pause to consider whether this indoctrination violates the child’s rights to freedom and to making up his own mind — they simply conclude that this kind of spiritual abuse is compatible, in practice, with waldorf traditions.’

2010/02/12 — om ursuala flatters och vidarklinikens pottfoterier
‘när antroposofer bedriver en verksamhet, vare sig det är skolor eller vårdinrättningar, måste de också acceptera att människor har synpunkter, kommer med kritik, ifrågasätter om verksamheten är lämplig. För i den stund antroposofer applicerar antroposofin på den verkliga världen, där vi också lever, är den inte längre ‘bara’ en privat världsåskådning som inte berör någon annan människa. Den har faktiska konsekvenser.’

2010/02/05 — waldorf tales
‘In waldorf, you weren’t an individual — you weren’t important as an individual, you weren’t even seen as an individual. If you adapted, you were good. If you failed in this, you were a traitor, a gangrenous growth to be excised from the healthy body of anthroposophy. In either case, you were expected to suppress your individuality, or at least you were expected to pretend you were suppressing it. Every aberration was severely punished, group thinking always victorious over the child. There was no room for the extraordinary or for the odd. There were no nuances between good and bad, right or wrong, appropriate or inappropriate. There was no mercy on an outsider.’

2010/02/01 — antroposofer och världsgåtor (en annan kommentar)

2010/02/01 — sekulärismens meningslöshet (och om ‘ödmjukheten’)
‘Kan det inte i stället vara så att antroposoferna är de som inte förmår se det meningsfulla i tillvaron, och därför måste befolka den med andar, väsen, ärkeänglar och översinnliga krafter? Och vem är det som har en differentierad världsbild — den som har entusiasm för undersökandet och beskrivandet av den här världen så som den faktiskt är eller den som föredrar att framhärda i en parallell världsbild som inte uppvisar några anknytningar till den reella världen? /…/ Så var finns den antroposofiska ödmjukheten egentligen? I föreställningen att andra människor — dessa förbenade materialister! — framhärdar i en meningslös tillvaro? Knappast. Antroposofer är sällan ens ödmjuka nog att ta reda på vad som är meningsfullt för andra. Utan mikaeliska impulser, ingen mening — inte sant?’

2010/01/30 — meditation
‘So — what should I read? I doubt I’d find any use in stuff about seeing auras and purple 9-petalled lotus flowers and the similar. Not from shutting my eyes and imagining the sound of waves on a Caribbean shore or the twittering of birds in the forest either. (I do, however, find something attractive in Charlie Citrine’s mediation over a lamppost.) I don’t particularly need the higher worlds or the company of archangels. But I do need to extend my ability to focus.’ (Fascinatingly, it strikes me now, I asked about books to read not about what to do.)

2010/01/25 — waldorfskolan och antroposofin (en kommentar)

2010/01/21 — religious — uncritical — awe (note the comments on translation and meaning et c)
‘What he says is, there are people, children, who cannot harbour any criticism or opposition — not at any time, not even deep down within themselves — and that this something good. It’s not about them letting go of certain attitudes temporarily — it is about their very being. They are constitutionally unable to formulate criticism of an individual whom they venerate. If there really are such people, I believe they are more likely to be dangerous than they are to be wise initiates.’

2010/01/21 — antroposofiska identitetsproblem
‘Att antroposofin skulle lyckats i sin “taktik” att “‘filtrera bort’ intresserade” — så kallat, ur antroposofisk synvinkel, ytligt intresserade — tycks som ännu än bekvämlighetsmotiverad efterhandskonstruktion (bekväm därför att den skenbart förklarar det måttliga intresset för antroposofi samtidigt som den, bland annat, förstärker den angenäma självbeundran som ligger latent i förståelse-begreppet). Frågan är väl vad det är man undviker att se i fråga om mer rimliga förklaringar, när man förlitar sig på rationaliseringar av det slaget. / Jag kan dock utan tvekan hålla med om att känslan av “gåtfull exklusivitet” är av betydelse, men den är nog inte så mycket en omvärldens upplevelse som den är något antroposoferna själva upplever; den är nämligen ägnad att smickra antroposofernas självkänsla, och bilden av exklusiv gåtfullhet odlas just i detta syfte. Inte undra på att det myses när antroposoferna i media porträtteras just på det sättet — och att antroposoferna blir förbannade på dem som vill rasera bilden av “exklusiv gåtfullhet” genom att peka på krassa realiteter eller genom att presentera antroposofiskt innehåll rakt på sak. Sannolikt finns en förståelse för att gåtfullheten också är ett bra värn. Köper omgivningen bilden att antroposofin och antroposoferna är gåtfulla, innebär det ett frånträdande vad avser kompetens att analysera och kritisera. Omgivningen kan inte kritisera det den uppfattar — eller sägs uppfatta  — som en gåta. / Det är antroposofins eget behov av att bli sedd som exklusiv, och kan inte tas som ett uttryck för omgivningens faktiska attityd. Exklusiviteten är nämligen en (möjligen oundviklig) del av anspråken på tolkningsföreträde. Ingen ska döma över antroposofins innehåll med mindre än att han följt den antroposofiska kunskapsvägen. Det tjänar inte antroposofins syften att påpeka att vem som helst kan ta del av och inte minst förstå antroposofiskt tankegods på precis det sätt vederbörande behagar. / Det tjänar däremot allmänhetens bästa att inte falla för den myt om gåtfullhet och exklusivitet som antroposofin — inte omvärlden! — skapar. Den myten förhindrar nämligen en rationell och välbehövligt kritisk diskussion om antroposofins innehåll, dess anspråk och dess praktik. / Så den gåtfulla exklusiviteten må sammanfalla med den tysta antroposofiska majoritetens självbild — men den behöver inte, och framför allt bör den inte, sammanfalla med utomståendes upplevelse eller bild av antroposofin. Det är destruktivt när omvärlden anammar den bilden, då omvärlden riskerar att med denna bild internalisera antroposofins perspektiv och dess attityder, och omvärlden gör sig därmed lika obenägen som antroposofin själv till tillämpningen av ett kritiskt förhållningssätt.’

2010/01/19 — fear of falling (asleep)
‘I only wish he had paid more attention to the problem of insomnia, since, given his eccentric ideas about the nature of sleep, this would very likely have provided an interesting read; an excursion into the most exotic land of fantasy.’

2010/01/18 — the last summer (before waldorf)

2010/01/16 — waldorflärarmötet 2010
‘Ni står på antroposofins sida — i första hand. Det är tydligt, ty annars skulle ni inte utgå från att ni står på barnens sida; ni skulle, i stället för att leta efter tecken som förstärker era redan inrotade föreställningar, försöka finna hypoteser som kan falsfieras. Om ni inte kan tänka er att ifrågasätta, exempelvis, existensen av astralkroppen, så står ni inte på barnens sida. Ni kunde säga — vad skulle få oss att avfärda tanken på en astralkropp? Och i stället för att försöka finna alla sorters bekräftelser på att Steiners utvecklingsteori nog kan stämma ändå, kunde ni börja med att ställa frågan: vilka idéer är så inkompatibla med allt modern vetenskap känner till om människan, att vi omgående måste kasta dem över bord? Saken är väl den att ett sådant förhållningssätt inte är gångbart. Andevetenskapen låter sig liksom inte reduceras till falsifierbara hypoteser. Men så kan heller inte antroposofin utgöra stommen i ett pedagogiskt system eller i en psykologisk teoribildning.’

2010/01/15 — recapitulation (on destructive positive thinking)

2010/01/09 — dangers of cocoons
‘maybe one must conclude that it has less to do with concealing anthroposophy than it has to do with more or less open claims to perfection. Anthroposophy, and waldorf to an even higher degree, offers salvation from the dreads of modern life… a salvation from normal life, actually. When you claim to save childhood or to provide a paradise for children — a cocoon, a sheltered existence pervaded with benign and nurturing forces — the descent into an abyss of very human frailty is deep and hurtful.’

2010/01/08 — den antroposofiska flodhästen (det från zoo förymda och vanskötta djuret ingen vill kännas vid)
‘Visst kan man skilja de praktiska verksamheterna från den teoretiska antroposofin och från det metafysiska innehållet, men sådana anspråk på att områdena ska åtskiljas i det allmänna samtalet kan man egentligen inte ställa på utomstående. (De har inte samma incitament att låta det esoteriska hållas på sin plats. De kan med lätthet rycka det, så att säga, “ur sitt sammanhang” och sedan kritisera det på ett ahrimaniskt och materialistiskt vis — ja, till och med gapskratta åt det.) Det är väl tur för antroposofin att de flesta utom rörelsen bara intresserar sig för de verksamheter som är karaktäristiska för rörelsens yta. Det är kanske tur om — eller till och med att — många inom antroposofin också främst engagerar sig i dessa samma företeelser. I maten, odlingen, medicinen, kristalltjafs, inredning, växtfärgning, ulltomtar, tingel-tangel, allmänt spirituellt och tämligen känslobaserat uppåttjack… och så vidare. Antroposofin är nu en gång sådan att några av dessa praktiska aspekter är viktiga. Men de blir också lätt tråkiga. Och de övergår lätt i ett slags vulgärantroposofi (eller snarare vulgärspiritualitet), om man nu kan tänka sig en sådan kategori. Vare sig man nu tycker att antroposofins innehåll är rimligt eller inte, så har den i alla fall ett innehåll, som kan manifesteras i ord. Den har ett intellektuellt innehåll som inte kan förmedlas genom laserade väggar och silkesdraperier eller genom lyrspel, amorfa vattenfärgsmålningar och goda kakor (och då har jag rakt inget emot goda kakor).’

2010/01/03 — spiders, dragons and foxes — the coming of ahriman (on Prokofieff and the internet beast)

2010/01/01 — apocalypses
‘And for people who resist spiritual development, ah well, they inevitably fall behind or remain stunted in spiritual growth, of course. Something which Steiner describes also in another — even more apocalyptically inclined — series of lectures, namely The Apocalypse of S:t John. I’ve written about it before, I think, but it was one of the works I read fairly early on, and I could vividly picture how they, my kindergarten teachers, saw the signs of evil in me — you see, the initiated or the spiritually highly developed can already today see the signs — of a future division of humankind into good and bad (between whom the future big war will be) — on and/or in their fellow human beings. And that’s what I believe they thought they could see in me: the signs of evil in somebody who isn’t really a human being at all, a devolving or stunted soul… which also explains why I was diagnosed as dying, that is, somebody so spiritually backwards that soul and spiritual forces are absent in a manner which excludes the possibility of any future human incarnations.’

2009/12/30 — photos
‘Walked past the local church, the monumental reminder of a certain variety of human imagination — I prefer to invent other gods, if I invent any at all.’

2009/12/28 — the new years
‘Then grandmother died, leaving me, as she had assured me she would.’

2009/12/26 — underjorden (och resan till waldorf)
‘Mor sa alltid att man inte skulle hålla i handledaren, för då kunde man bli av med fingrarna.’

2009/12/17 — winter tranquillity (waldorf misfits)
‘the upside and downside of waldorf was that not much notice was taken of maladjusted children (except by merciless peers). The waldorf teachers just didn’t care. Which meant you were left to your own devices. … / … If you were ill, you were supposed to be ill — illness was good. Cheating illness, bad. And, let’s face it, ritalin would have done nothing to help me learn, when we weren’t taught anything worthwhile anyway.  Being fully,  mentally present and awake during eurythmy, pentatonic flute-playing or wet-on-wet painting may very well have made it all even more unbearable.”

2009/12/15 — my mind was always some place else (boredom in waldorf)
‘Maybe you’ll be sent to “curative” eurythmy, which you hate. Or you’ll be evaluated by the anthroposophic doctor who diagnoses you with soul failure. You’re going to die. No more human incarnations for the failed children.’

2009/12/10 — the screaming child (that was me too)
‘Not that anybody ever understood why I was such a nuisance. I never really grew up and I never really grew out of these nuisances. I am a perpetual three-year-old.’

2009/12/05 — l’enfent terrible (jag var ett förfärligt barn)
‘Men just samma egenskaper gjorde mig till ett sådant förfärligt barn — jag var avståndstagande, isolerad, svårhanterad, avig och avog. Jag var omöjlig att tycka om, och detta var inte någon annan människas fel. Jag blev nog mer sympatisk när jag blev äldre och befann mig i en miljö där det intellektuella värderades högre, men också där fick jag ofta höra att det var synd att någon som ändå var någorlunda intelligent var så mänskligt omöjlig. Något snällt, öppet och trevligt barn var jag aldrig. Och i mitt 33e år, när jag egentligen borde bli vuxen, är det vedervädiga lilla barnet ännu med mig.’

2009/12/04 — on the streets of valetta (madness and reason)
‘I was temporarily madder.’

2009/11/24 — unenlightened (a reality-based fairytale)
‘Because, indeed, I knew about the dangers. The gnomes were always so close, it seemed they were merging with my skin. Creeping into my ears. I have them in me. They are me. With sparkling intelligence and seeming indifference to the world — and appearing at times stupid, at times evil, at times lovely, at times careless, at times mad. … / Since this fairytale world is rather black and white, I find myself suddenly transformed into a representative of the dark forces. Having little talent for subordination, being cast out of the Eden of perfect agreement and common purpose was perhaps a natural consequence. I was better off in the land of the lawless (and those governed by laws I don’t have to abide by anyway). And, as in the deep and dark forests of Småland, you find ways to navigate even in the black of the night, and those threatening shadows begin to seem familiar after a while, and you learn to recognize the unevenness of the paths even with eyes prevented from seeing. / And then, as clouds evaporate, the black sky is lit up with sparkling stars and you look up at the infinities, and everything sensed and known is beyond good and evil. And even in our darkness, out of the distance a subtle light comes at us, unsolicited and comforting, without the slightest tinge of forcefulness. Without artificiality. Without attempting to block our senses to other impressions. The light of the starry night sky only gently and unassumingly nods at the monsters lurking in the shadows. There is such a thing as coexistence with these beings. You can let them come out of the shadows and crawl on you. You can approach them and let yourself be devoured by them, disappear amongst them and disregard all the warnings and precautions and even let go of — be relieved from — the urge to keep the boundaries of your own self intact. And come out of it alive.’

2009/11/14 — en hängiven kamp mot det moderna (waldorfsk mediapolicy)
‘Det som framträder är något mer än en teknikfobi — det är en informationsfobi. Och på flera sätt är nog waldorfsamfundet mer sekteristiskt än antroposofin. Det är med en närmast religiös hängivelse waldorfvärlden bekämpar moderna landvinningar, ofta med hänvisning till att barndomen — till och med mänskligheten — är hotad genom att ande och själ är satta på undantag. / … Många föräldrar väljer ju inte waldorfskolan därför att de är övertygade antroposofer, de gör det för att de drabbats av perfektionism och ett behov att överbeskydda; säkrast är, att helt enkelt hålla barnet borta från den farliga yttervärlden. Om då någon erbjuder sig att väva en skyddande kokong runt barnet, känns det förstås som en rimlig uppoffring att uthärda de mest märkliga regler. Och är det något waldorfskolan erbjuder — men inte i praktiken levererar — så är det ett skyddat paradis, en miljö där barndomen bevaras obesmutsad av det moderna, där yttervärlden hålls ute, där pastellfärgade väggar och naturmaterial utgör en förlängd livmoder. Ja, det är i alla fall det koncept man vill sälja in hos oroade föräldrar som helst inte skulle se barnen växa upp alls. … / … Moderna media skadar barnets inre harmoni, och de kan till och med förstöra barnets viljestyrka. Barnets själ fördärvas. Och tänk om barnet blir skadat för livet av att se på film. Mänsklighetens undergång känns inte så fjärran. Och som mediepolicyn anger, alla föräldrar måste följa den, vare sig de delar övertygelserna som policyn manifesterar, vare sig de är antroposofer eller inte. Följer de den inte, riskerar de nämligen att, genom sina barns påverkan på gruppen, förstöra andra barn också. Det är som en ond smitta, som om barnet som haft tillgång till medier utsöndrade en speciell och skadlig substans i atmosfären. Vid närmare eftertanke, det är kanske så den förhatliga intellektualismen besmittar barnen. Hålls barnen inte i ett intellektuellt vakuum, kan de ju upptäcka att det finns tankar och idéer man kan ha utbyte av. Att det finns en värld där ute som är värd att ta del av. Och den vetskapen är ganska smittsam.’

2009/11/09 — knowing anthroposophy
‘For some, it is never ever over. It is never a part left behind — even if rejected — never a separate piece that can be detached and removed from your person. It would be like ignoring a core aspect of one’s life. You can’t do that. It’s like the love you don’t really want, a very dysfunctional state of mind.’

2009/10/04 — fröken
‘I den backen, den gången, hade jag sådan panik. En resignerad ångest; den sortens sansade, inkapslade ångest som kommer av vetskapen att ingen återvändo finns. Det finns ingen nåd. / Men jag tror att det var under den här tidsperioden jag faktiskt också någon gång behandlades som en människa och som ett barn med behov av att en endaste gång bli sedd. … / … Det hade aldrig någon betydelse vad jag tyckte eller tänkte eller hur jag egentligen hade det. Det fanns aldrig någon humanitet eller medkänsla. Utom för en halv minut, där i det skarpa förmiddagsljuset.’

2009/10/01 — levande döda ting (om filmen En Skola)
‘Något som framgår vid flertalet tillfällen i filmen är hur döda föremål och till och med ytor, former och färger får liv i både lärares och elevers ögon. Man talar om stenar som får ont när de blir slagna, om färger eller pappersytor som blir förnärmade, med mera. Det är mycket sådant i waldorf; man talar om föremål och naturfenomen som om de vore levande varelser. Stenar har känslor, former upplever sig själva, dimman är varelser, den är dansande älvor. … Min poäng är, att icke-människor och icke-djur betraktas som levande väsen. Och att människor ibland betraktas som mindre levande väsen, paradoxalt nog.’

2009/10/01 — god morgon, fröken (om filmen En Skola)
‘Den instängda, kvävande värld filmaren upplevde under relativt korta stunder–den levde vi med varje dag, år ut och år in. När man kommer utifrån, som vuxen, är det kanske enkelt att förhålla sig till detta. Men som barn har man inget val. Filmmakaren talade om ett slutet och ett strängt system, ett system som inte bara är en pedagogik och en skola utan ett helt sätt att förhålla sig. Om ett språk där ord och begrepp används på helt andra sätt än annars. Om människor som sa saker han fortfarande inte förstår. Men inte en enda person på filmen säger något som inte blir “begripligt” utifrån den antroposofiska världsbilden.’

2009/09/15 — a waldorf tale revisited (original waldorf tale)
‘I see what is and what was, but from a strange kind of viewpoint. I view, almost objectively — as from a place of tranquil detachment — a stream of life that seemingly has little to do with me — and yet everything to do with me. Painfully subjective memories occupy this other land, this state of relative calm, as they are apprehended with a perspective of two decades passed (and more) and from behind a shield that no longer shatters to pieces as easily. It was never a question about forgetting, denying, getting over, and so forth. It wasn’t about excluding something — this haunting something — from my life, but rather about integrating it. It is in my life now, more than it ever was, yet I’m barely vulnerable to it. / … I needed one burning, manic, magic obsession to expel pain. No, that is wrong: I desired an obsession — in order to absorb pain.’

2009/09/08 — tillit (till tigandet, om intet annat)
‘Jag vet ju att jag inte kan förvänta mig någonting. Jag har bara en hypotes att utgå ifrån, och den är att antroposofer i allmänhet är ungefär lika hyggliga (eller befriade från hygglighet) som andra människor — trots allt, så är det den bästa hypotes jag kan hitta. Det har förstås inget med antroposofins sanningshalt att göra, utan är en från den helt fristående fråga. Att antroposofer inte har samma utgångspunkt, måste jag väl ändå sluta mig till.  Men de väljer sina hypoteser själva. Jag borde antagligen upphöra förvånas över att deras hypoteser om oss — utanförstående — och mig och kritiker i synnerhet, är att vi är opålitliga, ondskefulla och illasinnade. Men om de är som folk är mest, låter de väl det stanna därvid.’

2009/08/28 — fears (for the cannibalism comment thread!)
I don’t know why, but I still laugh at the cannibal stuff. I must be truly mad.

2009/08/11 — templet i dornach
Om Steiners Goetheanum.

2009/08/11 — drömmars arkitektur
‘Också i arkitekturen [Steiners] finns något som är drömskt, byggnationer som vanföreställning. Sådana vanföreställningar som återfinns i drömmar. Om man drömmer om sådana här saker.’

2009/07/28 — pschulek, the steiner dog
‘Pschulek was a dog with an attachment to Rudolf Steiner. Or perhaps the opposite was true: Rudolf Steiner was a human being with an attachment to a dog named Pschulek. Pschulek is said to have been the owner of a human being who apparently was a follower of anthroposophy. Possibly, Pschulek was the first known caninosophist in history.’

2009/07/24 — moral twilight
‘Anthroposophists generally don’t want to acknowledge that they leave casualties — their unsuccessful projects, their hapless subjects — scattered along the ethereal highway like roadkill, who were blinded by the supposedly illuminated vehicle of spiritual progress and run over, left to oblivion by a movement that does not look in the rearview mirror and that does not consider the loss of subhumans — or non-humans, we demons in human form — a detriment to the higher cause. Discarded like garbage we are all asked to shut up, not place obstacles in the road that leads to higher worlds and the anthroposophical transformation of humanity. Because anthroposophists do so many good things, are so good-hearted, so genuinely intelligent, so mentally sound… unlike us.’

2009/07/20 — on seeing things differently
‘But although much of this is about knowing and comprehending what other people did, what the waldorf system did, the primary purpose is that of me absolving myself from guilt, a kind of guilt emanating from knowing that I didn’t resist evil. I’ve been bearing, I think, the blame for not rescuing myself.’

2009/07/16 — om det dolda och det hemliga

‘Jag vet inte om vi någonsin talar om det som varit så att det återspeglar det som det faktiskt var. Snarare lever vi i ett sammelsurium av felaktiga hågkomster och de för stunden nödvändiga tillrättaläggandena. Sanningen är långt borta ibland; jag kan inget annat än att åtminstone försöka.’

2009/07/13 — tystnad och om bevekelsegrunder
‘I själva verket har det nog alltid varit ett egoistiskt projekt, om än med allehanda altruistiska rättfärdiganden som kommit till användning alltmedan jag försökt finna något slags mening själv. Jag gör det jag gör för att jag måste göra det, för att det är till nytta för mig, för att det är till glädje för mig. Det är egentligen inget annat än fullfjädrad egoism. Jag är övertygad om att jag inte ens hade börjat rota i denna råddiga del av livet om jag inte haft något slags omedveten, eller halvt medveten, insikt om att det var precis vad jag måste och behövde göra. Rota. Det är, för att parafrasera något antroposofiskt, en beklagansvärd miss som samtidigt var meningen. / För det här är djupt paradoxalt. Rudolf S satte mig i skiten men befriade mig också från den, eller, ja något åt det hållet. … /… [K]anske är det så att jag har ett behov av att reda ut hur andra påverkade mig, hur det påverkade mig att vara där jag var; för att förmå upphöra att influeras av det, om det är det jag vill. Det enda jag verkligen vet är att det påverkade mig, genomgripande, ofrånkomligen, för all tid. … / … Jag kanske är fri att vara som jag vill och känna som jag vill, men jag vet inte om jag kommer ifrån den där naggande, insisterande vetskapen — som jag rationellt kan bortse ifrån, men förmodligen har förnuftet inte mycket makt här — att det var och är precis som de visade och lärde mig: att jag får det jag förtjänar. Barn med ondskans karaktärsdrag behöver en behandling som ger dem onda mardrömmar — det är deras chans till reformation, en bättre inkarnation nästa gång — och trots denna genomgångna skärseld löper de risken att utplånas, att andligen, själsligen utrotas. / Och jag har liksom alltid anat — alltid vetat — att det var sant, att att det var jag som var roten till det onda, inte de. Jag såg som liten de praktiska konsekvenserna av det varje dag. Det spelar egentligen inte ens någon roll om de hade sanningen från början; jag internaliserade deras version, och jag gjorde det rätt effektivt, den blev sanning och den är sanning, årtionden senare. De behövde inte ha vetskap om mina faktiska defekter. De behövde bara ge mig en anledning till att tro på att de existerade, och sedan skapade jag dem helt själv. De kunde bevisa att jag var precis så bristfällig som de inbillat sig, oavsett vad som från början var sant. Det handlar inte om att det på något sätt är synd om mig eller att jag är ömkansvärd eller att jag har haft det värre än någon annan. Så är det inte, nämligen. Det är bara det att jag, och det som jag varit och levt igenom, måste tillhöra mig och jag måste vara medveten om allt det. Det enda sättet är att se det där monstret i ögonen, i stället för att försöka fly undan det utan att någonsin lyckas; det tankens spöke, känslans ömkling, viljans odjur. / Det jag gör är kanske en arkeologisk utgrävning för att ta reda på vad det var de såg i mig och om de såg rätt. … Hur ska jag resonera kring mitt eget ansvar? Varför ställde jag inte till med värre scener? Varför slogs jag inte? Varför lärde jag mig inte att slåss tills blodet flöt redan då när jag var tre? Varför lät jag mig bli så hjälplös? Varför anammade jag deras syn på vem jag var? Varför, när jag till sist kom därifrån, övertog jag den rollen de hade i mitt liv, och fortsatte iscensätta den terror jag vant mig vid?’

2009/06/28 — martyrskapet som strategi (om Judith von Halle)

2009/06/19 — om MacCouns essä med fokus på dornachkrisen 1915
‘Steiner är motsägelsefull, något lynnig, manipulerande, och väldigt rolig‘

2009/06/03 — the one-bad-apple excuse
‘Please don’t hurt the silk angels or the wooden gnomes. Angels and gnomes are real beings. Children without souls are not. They’re just demons in human form.’

2009/05/31 — åldrar och om att vara barn
‘Jag skulle slå sönder vartenda fönster, spotta på eurytmifröken och sparka varenda nedra unge — tills jag slapp därifrån. Men detta spelar ingen roll nu, och då, när jag befann mig där, var jag maktlös, jag saknade erfarenhet och kunskaper. Ingen makt att själv välja — och det var verkligen inget sorglöst tillstånd.’

2009/05/24 — introduction to canineosophy
Introducing the ‘Buried Chew Bones of Soul Life’.

2009/05/22 — antroposofins yta
‘Antroposofins yta är något så när tilltalande, ägnad att inte stöta bort någon, tillräckligt tam för att inte förarga; frågan är vad man upptäcker när man skrapar på den, och vilka ljusskygga element man då kommer i kontakt med. De finns fortfarande där i kärnan, och är den urblekta elitens, image-makarnas, underhuggare. Dessa står inte i prediksstolen och uttalar vackra, men intetsägande, ord; istället försöker de gräva ner liken innan de sista dödsryckningarna avtagit. / Le, annars kommer vättarna och tar dig. /Det paradoxala är att den tolerans och acceptans som, åtminstone delvis, kännetecknar ytan är fantasi, i verkligheten är antroposofin (och waldorfmiljön) allt annat än tolerant och accepterande gentemot det avvikande. Men man lockar gärna alla sorters människor till ett fängelse, genom att uppvisa en imaginär frihet.’

2009/05/11 — on a hunt for the elusive anthroposophical group soul
‘… Anthroposophia entertains a complex relationship to reality, and so does all her followers. Your weaknesses are your strengths. Through the weaknesses, you know you’ll all have to stay together, remain united, be as one. To show no weakness to the outside world. Your weakness justifies a certain attitude towards anybody who doesn’t subject themselves to your whims. Your constant tearing apart internally justifies transferring the responsibility onto any innocent bystander. Somebody’s got to be the scapegoat in the game of spiritual healing. Put the blame on the outsider — and you’ve got a perfect reason to unite and lick your wounds. The crux of the matter is, you will create your own crises for as long as you need these crises. (It has nothing to do with people like me.) / You’re afraid that if people see you as you really are, they will reject you. Yet the mere thought of rejection is essential to your self-image. You’re afraid that you will be victimized. Yet the mere thought of victimization is a self-esteem boost. You’re imagining hostility, and you think the imagined hostility is unfair to you. Yet you need hostility, because without it, what would you be? … / …  And really, the issues aren’t with the outside world, other than in a very superficial respect. The issues are all your internal issues. It’s the inability to deal with — and accept — dissent, when dissent cracks open that surface you wish to present to the world. Yet your needs are contradictory. You’re trying to have the cake and eat it too. You want to be fragile and you want to be imperious. / Your members aren’t reverent, they are dependent. Their dependence is a source of power, but also the main cause of weakness in your group soul, as it were. … You behave in such a manner that the world sees your weak spots. Maybe your karma says you must enact the role of a megalomaniac victim — a contradiction in itself — so that you can reincarnate as a movement without any soft spots, and, unlike Balder, unreceptive to the deadly poisonous nature of any arrows of any plants in the world. / … Why are you so secluded? Why do you feel threatened? You talk about reverence, but shouldn’t you be speaking of manipulation? Anthroposophia is cranky, but who deserves blame for that? / Maybe, you know, the whole point is the questions, and not the answers. Your members bring me diagnoses and insolently demand this thing or that thing. Some of them want to have me shut up, but really, there’s no way to shut up curious people. We don’t buy that silly reverence-thing. And we don’t care about your hierarchies — because, yes, they are all your hierarchies.’

2009/05/07 — för mycket begärt att önska
‘Thebee försöker sälja en sjuk häst som vore den frisk, och han är en urusel försäljare, som skulle åka dit i ett nafs, om det inte vare för att han endast är en bulvanförsäljare av den antroposofiska irrlärans pedagogiska uppkräkning.’

2009/05/05 — antroposofernas vakthundar
I princip samma inlägg som också postades på Vetenskap och Folkbildnings forum.

2009/04/19 — generaliseringar i ett fantasirike (en kommentar till de Voto)
‘Problemet börjar redan i och med benägenheten att på ett alldeles orealistiskt vis utmåla waldorfskolan som en helt fantastisk plats, rent av ett barndomens paradis. Det är någonstans där den skeptiske, även utan egen erfarenhet, måste börja tänka efter; är en sådan utopi ens möjlig? Annat än med hjälp av lögn  och dikt? / Eftersom bara ett relativt litet antal individer öppet kritiserar waldorfrörelsen och den antroposofiska rörelsen, är det förstås ganska enkelt att avfärda detta fåtal som anomalier. Waldorfföreträdare kan, så länge inte kritiken blir tillräckligt omfattande, hårdnackat vägra inse hur verkligheten ser ut. De borde vara måna om att ta itu med de problematiska aspekterna av sin egen verksamhet, i stället för att försöka skjuta budbärarna; men det är uppenbarligen inte fallet. En angenämare lösning är kanske att sticka huvudet i sanden, och skåda barndomens skimrande lyckoriken med det fantasifullt utrustade inre ögat. Det är ju så mycket härligare att tänka sig en värld där alla barn är skyddade från verkligheten – inhöljda i metaforiska (och bokstavliga) silkessjalar – och där alla lärare är goda omtänksamma människor. Där antroposofisk fostran är bra fostran. … /… Problemet är att de tenderar att leva i en fantasivärld, i ett löftesrikt luftslott, som endast sporadiskt har något att göra med den verkliga waldorfskolan, där goda och dåliga erfarenheter återfinns sida vid sida.’ [Angående de Voto, se även ett och två.]

2009/04/19 — paradoxer: om kritiker som ‘saknar kunskap’ (en kommentar till de Voto)
‘På något plan tror jag att detta rör sig om en ovilja att acceptera att andra människor, människor med kritisk blick, diskuterar den antroposofiska rörelsens offentliga verksamheter. Kritikerns seende smutsar ner den antroposofiska essensen blott genom att se. Och det är ett seende som definitionsmässigt gör antroposofin orätt; den som inte har rät sinnelag, och har förvärvat rätt ‘förkunskaper’, göre sig inte besvär.’

2009/04/10 — barndomens paradis som inget paradis var
‘Vad innebär det, till exempel, för ett utstött eller udda barn att dess identitet är, eller antas vara, den utstötande gruppens; att dess identitet inte är en självständig enhet med individuella rättigheter, utan främst ses som något som manifesterar en gruppidentitet. Att identifiera sig med gruppen är knappast ens alltid möjligt, än mindre önskvärt. …/ … Jag undrar vilken tolkningsram som användas, om inte den antroposofiska, för att alls få någon mening ut ur sådant som att barnets behov av identifikation är tillgodosett genom kollektivets, gruppens–gruppsjälens, existens.’

2009/03/29 — kultur med förhinder (en kommentar till de Voto)
‘För det är just det som är kärnan: waldorfkulturen talar om HUR. Den dikterar HUR. Den är en har en värdemätare som ger strikta indikationer på vad som är “på riktigt”–vad som är “riktig” kultur– och vad som inte är det. Kultur “på riktigt” är stagnerat och uniformt..’

2009/03/27 — renewal (or a return of some sort)
‘In the end, it’s tiring. It isn’t what I want to be doing. It might be that I have to adjust to the insanity, because the insanity isn’t adapting to me… Maybe I have to put things differently. … Waldorf was a misery, and there’s no way around that. Anthroposophy contains a multitude of nutty beliefs; there’s no way around that either. Anthroposophists might want to live with it in their lives; I don’t. In my mind, leav­ing anthroposophy and waldorf alone, untarnished, uncriticized, isn’t the natural consequence of my wish. They, however, seem to believe that it is. … / … I wouldn’t even want to not have waldorf be part of my life. That’s really all there is. For all it gave me, it, in the end, took away less than I got. It’s a somewhat paradoxical conclusion, admittedly, and it’s not one I would’ve drawn had I been a child still. Or even just a year ago. It didn’t steal my childhood, it gave me my life, in the sort of inevitable after-the-fact version of an approaching middle-age wisdom… perhaps… (maybe insert karma, and there’s a jolly brew!) It’s impossible to have regrets for something you can’t even imagine what life would be like if you were without it. And I’m so deludedly, crazily, in-love-ingly, enchanted by it all. I live my para­doxes. A mysterious transformation towards an atonement of sorts drives me to a kind of strange conclusion; that nine years of misery – and many miserable post-waldorf years – was a destiny that was a blessing I couldn’t have antici­pated, and I couldn’t construe as a blessing, until now. (It’s a devilish thing that just was meant to be, I think Rudy would have said, wouldn’t he… an ahrmanic–luciferic showdown of power.) And I don’t even believe in destinies. However, I do believe in what I am now, right this moment. … / … They screwed up badly, in waldorf, but they didn’t truly try to change me at all – they didn’t try to save me from myself, my situation and my surroundings. They just let me be, even if that meant I got beaten up, if I got misery, if I happened to be the child who really shouldn’t have been there at all. They didn’t hurt me, really, because they couldn’t. They left me to my devices like no public institution would have ever done. The physical and mental scars could have easily been a million times worse. I got off lightly. Even measured by waldorf standards, most people fare a lot worse than I did. Of course, I knew they deemed me a defect, and knew I had to imitate a standard I could never begin to live up to. The waldorf imaginary-perfect-child was never an ideal in my league – it was unattainable – and my league was a totally different league. /… I’m really not that kid anymore. I’m not forced to look at anthroposophy, Steiner or waldorf through the eyes of a 4-year old. And if anthroposophy, Steiner or waldorf changed me, I’m still owning that change, and no matter the crappy education and misery they made me go through, I don’t want anything to be differently. If they bestowed upon me a burden of sorts, I’m the one gaining from it. In the end. I wouldn’t be so free, I believe, if someone hadn’t tried to restrict my freedom. If I hadn’t been stifled and bored.’

2009/03/25 — om mina antroposofiska demoner
‘… finns det inget sätt på vilket jag ens kan föreställa mig hur det hade varit att inte ha präglats av min tillvaro, min del av livet, inom den. För det jag hamnade rätt in i, när jag började i den antroposofiska lekskolan, var en antroposofisk värld. Vuxenvärldens beundran för de antroposofiska verksamheterna var nära omåttlig–ända tills det många år senare visade sig att allt hade gått alldeles åt pipan, utan att någon hade begripit det. Räddningen, som inte var, var en avsats innan avgrunden. / Och från att ha hatat, hatat, hatat, har kunskap och diskussionerna med andra kritiker fått mig att helt upphöra att hata. Det finns ingenting effektivare än att känna sina demoner. Ett monster, vars innehåll är bekant, har ett ansikte; det är inte längre en spökgestalt att rädas, utan ett objekt av substans och mening. Det är ett objekt som kan göras till föremål för kunskap och som kan hanteras rationellt. På ett vis är det till och med möjligt att upptäcka att det som avskytts vittrar sönder; det försvinner bort. / … Viktigast av allt är att lära och att läsa, att förstå det upplevda, att teoretisera istället för att emotionalisera… Det handlar inte om att komma över något eller att eliminera något man önskar man hade sluppit; istället handlar det om att bemäktiga sig det oangenäma, att omfamna monstret. Att ta in det i sitt liv. Att inte jagas av det, utan välkomna det.’

2009/03/25 — lycklig den som… om exkluderande waldorflycka
‘Först när jag slapp från waldorf, fick jag uppleva kultur. Framför allt kunde jag få en aning om vad kulturell och intellektuell frihet är. Att inte längre pressas in i en på förhand bestämd mall. Att få andas; att få gå en egen väg; att få insupa den kultur som har mening … / Och ändå: jag önskar inte denna tiden ogjord, olevd. Inte längre. Den är jag. Jag slipper vara ett barn.’

2008/10/08 — stockholm university dumps waldorf teacher training
Written for Plans. Also published on www.waldorfcritics.org.

2008/09/13 — anthroposophy is rotten
‘lazure wall paint won’t cover blatant meanness or cruelty. You can’t hide your lack of civility beneath a eurythmy robe. And you don’t even try, because you feel entitled, because you’re so superior. Some of you can even offer me condolences. Because you take pity on me, inferior as I am. Deficient as waldorf proved me to be, right?’

2008/08/25 — apologi för en antroposofisk pedagogik (svar på en debattartikel i dn)
‘Den mänskliga frihet som artikelförfattarna nämner som waldorfskolans företräden är en frihet med antroposofisk modifikation. Antroposofer använder nämligen inte ordet frihet som andra människor använder det. En själ som är rätt skolad—andligt utvecklad—är “fri.” Att tänka antroposofiskt är att vara “fri.” Materialister är ofria, naturligtvis. När antroposofanhängarna talar om att det inte går att få entydiga, vetenskapliga svar på “… hur unga människor bäst får möjlighet att utvecklas och mogna,” då menar de en viss sorts utveckling och mognad.’