I had an idea that I’d write more about the books I read. But then, sometimes I only want to communicate a recommendation, without having the time to write that much. Sometimes I write a blog post, and will then link to it. The benefit of making a sort of list, like this, with the occasional short comment, is of course that — if someone is inclined to do so — this reading material can be talked about, and this is a lot of fun. Also, it’s fun to keep a sort of reading diary, I imagine. So, these are some of the books I’ve read so far during the present year, 2011. As far as I can remember. New ones added above old ones. (If I have the stamina to keep it updated. See what happened to my links page, it’s a sad disgrace.)
June 10, 2012: Although this seemed like a good idea, it turned out to be quite boring, and I must have quit in March some time. This will be left as is, however; one reason being the comments. But it won’t be updated anymore. Interesting books will be dealt with in posts; not interesting books — or books that are simply irrelevant to mention for some reason or other — will be either forgotten or remain unspoken of.
2012
Barnes, Julian: The sense of an ending.
Murakami: Underground. On the japanese Aum-cult and the gas attack in the Tokyo underground. Gruesome and interesting; interesting particularly in the general parts and in the interviews with the cult members and former cult members.
Knausgård: Min kamp, II. Den första hela bok jag läste efter ögonoperationen. Bitvis genial, ofta långtråkig.
Gut, Taja: Wie hast du’s mit der Anthroposophie. I might have to say a few more words about that book when I have time. Truly worth reading.
Hirsi Ali, Ayaan: Nomad.
Bjerke, André: De dødas tjern. En ren fröjd — särskilt för psykoanalytikerns och ockultistens skull.
Gay, Peter: Modernism. The lure of heresy. Läsvärd.
Friman: Stockholm. Svart på vitt.
Heberlein, A: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Didion, Joan: A year of magical thinking.
Haffner, Sebastian: En tysk mans historia. Många år för sent (av mig). Läs läs läs!
Lagercrantz: Syndafall i Wilmslow.
2011 (I should have read more. At this speed, I will never read all I want to read before I die. Panic!)
Grauer/Hau/Kühn/Martins: Endstation Dornach. More on that one later! But, yes: read read read it!
Hammer, Olav: Osunt förnuft. Borde läsas av många. Förmodligen alldeles särskilt av dem som inte vill.
Ebervall/Samuelson: Ers majestäts olycklige Kurt. Å ena sidan är jag inte så oerhört glad i inblandningen av fiktion i en sådan här historia, i all synnerhet som den redan i sig självt har drag av fiktion… Å andra sidan är redogörelsen för själva rättsskandalen ohyggligt spännande.
Ferdinand von Schirach: Schuld. Another brilliant collection of stories. Cannot be praised high enough. Read!
Ferdinand von Schirach: Der Fall Collini.
Ferdinand von Schirach: Verbrechen. Brilliant short stories, elegantly told. Must read for anyone who — like me — enjoys crime, criminal law and literature.
von Sivers och Koller: Rosendals trädgård — ett år med trädgård och mat. Fina bilder. Komplett menlösa texter av von Sivers.
26 oktober, eftersom jag inte uppdaterat på länge: det verkar som jag får ta upp detta på nytt när jag åter kan läsa. Nu förhindrar ögonen att jag läser några längre texter, beklagligt nog. Det är en märklig tillvaro. Jag läser förstås en del artiklar på internet. Men också det är förbannat jobbigt. Fast jag måste ju läsa; något måste jag läsa. I bokväg har jag läst tre ytterligare böcker av Ebbe Schön — om vättar, troll, älvor och sådana väsen. Utöver det har jag läst en hel del Gunnar Ekelöf igen och Tomas Tranströmer. Poesi går lättare. Det är kortfattat nog. Förbannade ögon.
Lars Krantz/Nina Ericson: Rosendals Trädgård. (En bok från 1993 som jag fann på bokbordet härom helgen. Den är alltså snart 20 år gammal, och när den skrevs hade Rosendal drivits ‘antroposofiskt’ i knappt ett decennium. Lars Krantz var trädgårdsmästare där; numer har han — tror jag — Wij trädgård i Gästrikland någonstans. Där har jag tyvärr inte varit. Men Rosendal kan jag rekommendera. Förstås.)
Enquist, PO: Magnetisörens femte vinter.
Ljungquist, Walter: Nycklar till okänt rum. (Inte en av de bästa, i mitt tycke. Men till och med mme Blavatsky dyker upp i förbigående!)
Hesse: Siddhartha. (En bok som jag blev rekommenderad en gång för länge sedan. Jag kan förstå varför, även om jag då inte förstod det.)
Bellow: More Die of Heartbreak.
Goodrick-Clarke: Black Sun. Aryan cults, esoteric nazism and the politics of identity. (There is no, and has never been any, shortage of crazy in this world.)
Svenaeus, Fredrik: Sjukdomens mening. (Efter att ha skrivit så förbaskat mycket om vidarkliniken, antroposofisk medicin och sjukdom som något meningsfullt, fick jag syn på denna olästa bok i bokyllan. Karma är mer spännande.)
Speer, Albert: Dagbok från Spandau.
Kyrklund, Willy: Om godheten.
Ljungquist, Walter: Brevet från Casper.
Knausgård, Karl Ove: Min kamp 1.
Bjørneboe, Jens: Förren hanen gal. (Post.)
Steiner, R: Karmas yttringar. (Denna och nedanstående omläsningar, tillsammans med massor av annat material, för den välsignade epidemifrågan… Dock: väl värda omläsning. På något besynnerligt vis.)
Steiner, R: Karmiska sammanhang (bd i).
Hayek, F: Vägen till träldom. (Omläst med anledning av en diskussion i en tråd jag tappat bort.)
Bjørneboe, Jens: Hertig Hans.
Ljungquist, Walter: Ossian.
Larsson, Stieg: Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden, Luftslottet som sprängdes. (Yes, I may the last person in Sweden to read these books.)
Gebhardt, Miriam: Rudolf Steiner. Ein moderner Prophet. (Very much worth reading. And worth saying more about.)
Cederquist, Jan: Miraklet i Järna. (Good grief what a pile of… insert suitable expletive…)
Sen, Amartya: The Idea of Justice. (Seemingly important, but in parts terribly boring.)
Bjørneboe, Jens: Uten en tråd. Bjørneboe, den underbare Bjørneboe. Läses med fördel ihop med Frihetens Ögonblick (och resten av bestialitetstrilogin), som Bjørneboe påpekar i essän som tryckts som efterord; och läses i synnerhet med detta nämnda efterord. Nej, för resten, bestialitetstrilogin ska definitivt läsas först. (Efterordet, essän ‘Istedenfor en forsvarstale’, finns i den norska utgåvan av Pax, 2003.)
Ljungquist, Walter: Revolt i grönska.
Wager Gunnarsson, Anna: I antroposofins tjänst. Inte för läsupplevelse, men för de uppgifter boken innehåller. Samt de emellanåt underhållande anekdoterna.
Ljungquist, Walter: Liljor i Saron. What has struck me, lately, as I’ve been reading anthroposophical authors — Bjørneboe and Ljungquist, mostly — is how surprisingly ‘earthly’ they are, how little there is of cosmical flights of fancy (nothing at all, in fact), how — indeed — their works are so sensual, so connected to life on this earth, to what’s human, to nature, to experience and psyche. How absent these works are from anything lofty, from anything new agey, from the usual spiritual fluff. They’re simply so damn good; stunning literature. Not one archangel in sight, no angels, no spirits, no gnomes. None of the anthroposophical attitude either: no smugness, no superiority, no saving mankind, no suggestions of possession of higher truths and deeper insights; all the bad things about anthroposophy are just not there. (Bjørneboe is — has been — available in English; Ljungquist, sadly, is not.)
Malik, Kenan: From Fatwa to Jihad.
Ljungquist, Walter: Källan. Är mållös.
Sundelin, Arne: Fallet Thurneman. Underhållande läsning om Salaligan och dess ledare Sigvard Thurneman — mördare, homeopat och spiritualist!
Bjerke, André: Das Ärgernis Rudolf Steiner. Underbar, ‘ofärdig’ liten bok.
Nerman, Bengt: Den skapande processen.
Söderberg, Rolf: Stockholmsspegel.
Ljungquist, Walter: Sörj dina träd. Found in a thrift shop for very little money. Hadn’t thought it would have been worth paying full price in an antiquarian book-shop. Well, it would have been. I’m glad I found out. (Though, truth be told, this is my least favourite of the books I’ve read, so far, by this author.)
Jörnmark, Jan: Övergivna platser.
Hesse, Hermann: Demian.
Ishiguro, Kazuo: Never let me go. (Blog post.)
Zajonc, Arthur: Catching the Light. (Blog post.)
Norse, Anthony: Souls of Terror. (Blog post.)
Schön, Ebbe: Asa-Tors hammare.
Schön, Ebbe: Troll och människa.
Bjørneboe, Jens: Norge mitt Norge.
Bjørneboe, Jens: Politi og anarki.
Bjørneboe, Jens: Brev i utvalg. (Nämnd: i – ii.) Gräsligt underhållande.
Angående dina reflektioner om Walter Ljungquists avsaknad av antroposofiska begrepp och referenser i sina böcker.
Som han själv såg det var han i första hand en författare som ville bli bedömd som författare. Men då det tidigt i karriären i en intervju framgick att hans livsåskådning var antroposofi, blev hans böcker därefter ofta bedömda genom ett antroposofiskt raster. “Kritikerna ser antroposofi i varje buske”, som han sa. Trots detta betraktades hans böcker med stor erkänsla som god litteratur, även om han aldrig uppnådde den breda ryktbarhet som hans hustru Gerda Antti senare skulle komma att åtnjuta. Lars Forsell karakteriserade honom efter hans död mer som en “författarnas författare”. Gerda är också antroposof och har, trots intervjuer med henne där hon tillstår detta, aldrig `stämplats´ som antroposof.
I början fästes stora förhoppningar inom det svenska antroposofiska etablissemanget kring Walters författargärning. Att hans framgångar som författare också skulle bli framgångar för antroposofin. Men dessa önskemål ställde han aldrig upp på. Han var konstnär, inte megafon. Denna hållning delade han med sin bror konstnären Birger Ljungquist (som slapp bli uppfattad som antroposofisk konstnär). Han läste visserligen Goethes färglära, men inte Steiners kommentarer eftersom han fruktade att dennes analys skulle riskera hans konstnärliga spontanitet. Han ville kvarstå i en omedvetenhet kring grunderna för sitt skapande.
Även Walters tredje bror, som var statskyrkopräst i Norrköping, fick ligga lite lågt med sin antroposofiska världsbild (även han personligen inte såg den som motsatt kyrkans). Vid ett besök i Dornach frågade den unge teologie studerande Bernt Ljungquist Steiner vad han ansåg om hans prästplaner. “Det är inga problem i Sverige”, svarade Steiner, “i Tyskland med den katolska kyrkans starka ställning hade det varit det”. (Under prästutbildningen i Sverige chockerades Bernt av att flera av hans blivande kollegor inte sade sig tro på Gud). Detta är tydligen vanligt. Förra ledaren(?) för Human-etiska förbundet Gunnar Ståldal hade studier i teologi bakom sig. Jag är lite oklar över varför – men inte var det för att han trodde på Gud i alla fall!
Johannes, tack för den kommentaren!!
För övrigt ett intressant sammanträffande då jag härom dagen plötsligt fick anledning att bläddra i några av böckerna igen, eftersom jag hade en epost-konversation med en person som jag nu närmast utpressat till att läsa Källan. Han har sagt att han ska det och jag hoppas att han rapporterar lite om sin upplevelse här! Har varit helt exalterad över att äntligen hitta någon att rekommendera den boken åt. Det är inte varje dag. Jag har sagt att det är en fruktansvärt vacker bok, och är nu störtnervös över att mitt arma offer inte ska hålla med ;-) (SvD håller med i den här gamla artikeln, om någon är intresserad att veta lite mer: http://www.svd.se/kultur/inget-klarare-an-walter-ljungquists-kallan_99555.svd)
Jag läste ju WL för att jag visste att han var antroposof. Det var anledningen. Och, krasst att säga, men för att jag en dag råkade komma över tre av böckerna på Stadsmissionen. Jag trodde inte så mycket på det hela — om han vore en författare värd att läsas, tänkte jag, skulle han ju fortfarande läsas av många. Så fel. (Ett tag senare hittade jag den där doktorsavhandlingen för en tjuga på Myrorna — där bekräftas ju, för övrigt, exakt det du säger om hans önskan att inte bli betraktad som antroposofisk författare.)
Hans inställning till detta med författarskapet och antroposofin förstår jag helt och hållet, för han är verkligen en författare och inte en antroposofisk författare. Sedan är det ändå så att när man läser hans böcker och har läst lite antroposofi innan, ser man att han varit influerad av antroposofiska idéer. Ibland rätt tydligt, som i vissa stycken i Källan. Hade han gjort sig till megafon, däremot, hade han inte skrivit litteratur.
Läste för ett tag sedan om forskning om präster (har jag för mig det var) som har slutat att tro. Väldigt intressant. Och de var många fler än man kunnat tro.
Det förvånar inte mig så mycket att man kan studera teologi utan att tro! Intresse och personlig övertygelse är ju inte alltid identiska. För övrigt kan man ju inte hålla för osannolikt att det är just studierna av ämnet som får somliga att sluta tro.
(Har aldrig läst Gerda Antti, däremot bläddrat i en del av böckerna… och fått för mig att hon inte alls skriver på ett sätt som tilltalar mig, och därför lämnat det hela därhän. Kanske får jag omvärdera det. Om inte annat för att se om jag kan se antroposofin i buskarna ;-).)
Ja Bengts bok var en upplevelse. I hans förord fick jag reda på en massa om min far som jag inte kände till. Mina föräldrar skildes då jag var ett år och jag tillbringade bara sommar- och vinterlov hos Walter och Gerda. Men visst, känner man antroposofin förstår man att han var antroposof. Men inte annars. Och det är som det ska.
Att präster inte tror på Gud är en av de stora hycklerierna i vår tid. Men efter vad jag hört från en organist i min frus släkt kan man vänta sig nästan vad som helst numer från denna degenererade religion. Hans interiörer från vardagslivet i församlingen visar på häpnadsväckande intrigerande, småskurenhet och maktspel. På kuppen konverterade han till katolicismen! “Där har de i alla fall ett seriöst förhållande till det heliga och inser att det religiösa också ställer krav. De skulle aldrig drömma om att bjuda in dansband i kyrkan”, som han brukar säga.
Gerdas böcker har ingen som helst likhet med Walters, även om han stödde och uppmuntrade hennes gryende författardrömmar (hon var trettio år yngre än han). Och det är ju också som det skall – förebilder skall man inspireras av, inte kopiera. Hon är en skicklig gestaltare av vad jag uppfattar som ett “kvinnligt tänkande och kännande”. Och det är också detta kön som verkar uppskatta henne mest vad jag förstår. Vad jag uppskattar mest är hennes norrländska (hon kommer från Övertorneå) humor som är drastisk med en stor känslighet för lantliga mentaliteter och “enkelt folk”, eller hur man ska säga. Och hon är klok. Samtalen med henne efter måltiderna kan pågå timvis. En särpräglad personlighet som betytt mycket för mig.
Jag tror ju nästan kyrkan spelat ut sin roll, i stort sett. Och att popularisera sig hjälper inte ett dyft — folk som vill ha, t ex, dansband, har ju andra, därtill mer lämpade, etablissemang att söka sig till. Svenska Kyrkan ägnar sig ju mest åt trams. Och att låtsas att kyrkan är för alla. Även ateister.
‘Hon är en skicklig gestaltare av vad jag uppfattar som ett “kvinnligt tänkande och kännande”.’
Just den typen av böcker jag har svårast att tugga i mig. Blir en utmaning…
Nu har jag läst “Källan”, och Alicia kan sova lugnt ;-) Den är i mina ögon en djupt fascinerande, oerhört irriterande och märkligt inspirerande bok. Den är också svår att “recensera” offentligt eftersom den väckte så många tämligen privata associationer. Jag kan inte påminna mig någon bok som så starkt manat fram minnen och aningar som jag VILL bli påmind om. Men så tillbringade jag också en god del av min barndom på äventyrliga upptäcktsfärder i ändlösa norrländska skogar, på utmanande berg och längs slingrande vattendrag.
Det som irriterade mig var kapitlen som handlade om de vuxna och deras relationer och tänkesätt. Detta innebär ingen genomtänkt kritik av texten, det är bara en spontan reaktion. Kanske för att där blev tonen mer resonerande och jag längtade tillbaka till naturmystiken. Hur skulle det gå för de tre barnen som sökte en källa? Faktum är att jag hoppade över “föräldrakapitlen” i mitten av boken och återvände dit i tid strax före upplösningen. Vilket var tur för annars hade jag missat väsentliga perspektiv på det dramat.
Det som var så märkligt inspirerande var att jag fick en något högmodig lust att skriva en egen text kring några av bokens teman. Jag behöver inte ens genomföra det, än mindre publicera resultatet. Det är fruktbart nog att leka med frågan; hur skulle min egen version av Källan se ut?
Puh!
Det är naturmystiken och det existentiella dramat, så att säga, som stannat kvar hos mig. Detta med föräldrarna är nästan som bortblåst ur mitt minne!
Är uppvuxen i stan men tillbringade i alla fall lite tid i Småland, verkligen ute i ödebygder. Inte många veckor sammanlagt… men ändå. Och bodde i flera år vid en riktig sagoskog här i Stockholm — men liten var den!
Men jag vet inte om det är så mycket det att det påminner mig om något jag faktiskt känner igen som det att det påminner mig om något jag tror mig längta till. Och sedan är det det med språket och bilderna som målas upp och allt det.
…är människor i dag intresserade av sådana här saker? Jag har känslan av att det på det hela taget inte är så.
Men jag vet inte.