försonande demoner

Det kommer till och från kommentarer* om att jag är så hatisk, att jag för ett krig, att jag är ute på en häxjakt. Att det är något suspekt med mina ambitioner, vad de nu än vara månde. Jag är inte övertygad om att det spelar någon större roll. Att icke-antroposofer befattar sig med antroposofin är inget konstigt; antroposofins verksamheter utförs ju till stor del bland icke-antroposofer. För antroposofins anhängare verkar det se märkligt ut, att någon som inte har för avsikt att ansluta sig till hyllningskören, ändå väljer att intressera sig för den antroposofiska läran.

Det tycks nästan som att man föredrar att ignorera det faktum, att åtskilliga av kritikerna har haft en relation till antroposofin–och att de, vi, alltid kommer att ha det. Även om jag aldrig skulle välja (och det valet är, givetvis, ett val jag aldrig behöver göra) att ha något att göra med waldorfrörelsen, om jag fick leva om mitt liv, så finns det inget sätt på vilket jag ens kan föreställa mig hur det hade varit att inte ha präglats av min tillvaro, min del av livet, inom den. För det jag hamnade rätt in i, när jag började i den antroposofiska lekskolan, var en antroposofisk värld. Vuxenvärldens beundran för de antroposofiska verksamheterna var nära omåttlig–ända tills det många år senare visade sig att allt hade gått alldeles åt pipan, utan att någon hade begripit det. Räddningen, som inte var, var en avsats innan avgrunden.

Och från att ha hatat, hatat, hatat, har kunskap och diskussionerna med andra kritiker fått mig att helt upphöra att hata. Det finns ingenting effektivare än att känna sina demoner. Ett monster, vars innehåll är bekant, har ett ansikte; det är inte längre en spökgestalt att rädas, utan ett objekt av substans och mening. Det är ett objekt som kan göras till föremål för kunskap och som kan hanteras rationellt. På ett vis är det till och med möjligt att upptäcka att det som avskytts vittrar sönder; det försvinner bort. Istället finns där något annat, vars någorlunda angenäma sidor faktiskt kan skönjas. (Och jag tror inte att antroposofins fanatiska försvarare ens kan föreställa sig att de så förhatliga kritikerna faktiskt gör en pro-antroposofisk insats: det är kritikerna som nyanserar bilden av det som var helvetet, mitt helvete.)

Det de som på ett eller annat vis företräder de antroposofiska verksamheterna måste förstå är, att inte alla människor kan närma sig antroposofi på det önskvärda, det mest fördelaktiga sättet; det sätt på vilket den som aldrig haft med antroposofin att göra betraktar den, såsom något estetiskt tilltalande, något annorlunda, något fint. Det är liksom för sent för det perspektivet, när ideologin i fråga redan gjort en kungligt förbannad.

Viktigast av allt är att lära och att läsa, att förstå det upplevda, att teoretisera istället för att emotionalisera… Det handlar inte om att komma över något eller att eliminera något man önskar man hade sluppit; istället handlar det om att bemäktiga sig det oangenäma, att omfamna monstret. Att ta in det i sitt liv. Att inte jagas av det, utan välkomna det.

Och att dessutom inse, att om någon drabbats lindrigt, så är det jag.

_______________________

* numer kraftig reducerat antal till följd av storstädning på bloggen.

14 thoughts on “försonande demoner

  1. Gripande. Gäller att få grepp om sin egen hävstångspunkt. Frågan “jämfört med vad då?” rätar ut emotionaliseringstroll.

    Som i:

    Och att dessutom inse, att om någon drabbats lindrigt, så är det jag.

    AK

  2. Tack. Och ja, jag tror att jag någonstans vet just detta–att inte ens det hemska är något helt och hållet svart-vitt–även vid de tidpunkter när jag blir asförbannad. För det händer fortfarande emellanåt, och det är helt enkelt… för att jag är sådan.

    Det märkliga är att när jag försökte gå igenom varenda antroposof jag visste namnet på i detta landet, så passerade ditt namn min hjärna.

    (Du måste komma åter till forumet. Det var så roligt (och då menar jag inte enbart haha-roligt för att antroposofer tror så knasiga saker ;)).

  3. Tack ska du ha. Det är en bra övning för mig att vara på erat giftdrypande forum och det är en ren skandal att ingen av “oss” (helst någon mer vetenskapligt insatt än just jag) har brytt sig om att bemöta scientismens proletariat på ett hyfsat och glatt sätt. Men jag måste medge att det är en prövning och att jag ifrågasätter värdet av att locka fram lågsinta elakheter ur oskyldiga själar som bara vill försvara sin tro. ALLT man säger får man förr eller senare äta upp. Kosmisk lag. Och… vem vet, den där scientisttron kanske är deras livlina mot den stora avgrunden?? Och jag skojar inte nu. Jag har helt slutat ge kurser och föredrag, skriva texter och sånt. Man ska inte droppa syra i svärmors kaffe, punkt slut.

    men jag blir fortfarande inte helt klok på dig. Fast det kanske man inte måste. Eller vill du bli klok på?

    A

  4. Varför är det förresten märkligt att mitt namn passerade din hjärna – och hur känner du ö h t mitt namn? (svara på min mailadress) har vi träffats??

    A

  5. Jag pysslar ju inte själv med naturvetenskap (även om jag nog gärna skulle ha gjort det, om livet hade blivit annorlunda), men jag tror att jag förstår något om varför en del saker går åt pipan i konversationen mellan antroposofer och icke-antroposofer (och allra mest mellan antroposofer och de personer som är mycket rationella, eller kanske materialister, som jag ;)). VoF:arna hade en rätt gladlynt attityd mot dig (jmf med antroposofer som hoppat förbi där förr).

    Grejen är ju att vetenskap är en metod, ett förhållningssätt, som har en viss definition, den betyder verkligen något, för dem som ägnar sig åt vetenskap. Antroposofins vetenskapsanspråk ser väldigt (väldigt!!) märkliga ut för alla människor som håller sig med den gängse vetenskapsdefinitionen. Själar som lämnar kroppen under sömnen och som därtill inte kan observeras rent fysiskt… sånt kan man inte knöka in under rubriken vetenskap. Det är företeelser som spelar i en annan division. Samma sak gäller virvlat vatten, där inga mätbara materiella skillnader finns mellan korrekt och inkorrekt virvlat vatten.

    Att virvla vatten är en rit som blir meningsfull i en kontext, men den kontexten är inte vetenskapen utan något annat. Jag tycker att benämnandet av antroposofi som vetenskapligt är lite… olyckligt. Och ägnat att skapa missförstånd. (Så mycket fattade ju redan Steiner: att det var skillnad på hans andevetenskap och det som vanliga vetenskapsmän kallade vetenskap.) Det handlar om definitionen av vetenskap, såsom metod, vilken uppfyller vissa bestämda kriterier. Vattenvirvling är kanske meningsfullt på ett annat plan, men dess verkningar faller inte inom ramen för det vetenskapliga, definitionsmässigt.

    Det borde väl du veta att man alltid får äta upp allting senare, i värsta fall i nästa inkarnation!

    Man ska aldrig vara rädd för att droppa syra i svärmors kaffe, det kan vara det roligaste man gör i livet ;)

    Blir man klok av antroposofi?

    Min intuition säger mig, att om det var klok jag ville bli, skulle jag hålla mig väldigt mycket längre bort från allting antroposofiskt. Jag kunde ju skaffa mig sundare intressen.

    (Jag glömmer sällan ett ovanligt namn. Jag glömmer sällan namn, förresten. Jo, namn som Andersson. Dem glömmer jag.)

    -z

  6. “448 OMAR KHAYYÁM
    Omar had a personality; I, for better or worse, have none. In an hour I’ll have strayed from what I am at this moment; tomorrow I’ll have forgotten what I am today. Those who are who they are, like Omar, live in just one world, the external one. Those who aren’t who they are, like me, live not only in the external world but also in a diversified, ever-changing inner world. Try as we might, we could never have the same philosophy as Omar’s. I harbour in me, like unwanted souls, the very philosophies I criticize. Omar could reject them all, for they were all external to him, but I can’t reject them, because they’re me.”
    Fernando Pessoa, BOOK OF DISQUIET, p.468 (Penguin, 2002).

  7. Yep. So it is. The world is oozing with Omars, glued to their masks.

    And you know what that glue is? Angst. Existential paranoia.

    Andersson

  8. Motfråga: är inte också antroposofi ett medel för att undkomma den existentiella ångesten? Ett sätt att skjuta upp den, i rymden, i framtiden, vart som helst? Att inte behöva känna den, här och nu?

  9. Såklart det kan vara. Det som inte går att missbruka är obrukbart. Ofarliga saker är värdelösa. Med en schysst spade kan man halshugga folk, i alla fall spädbarn. Ska vi förbjuda spadar??

    Jag införde tolvstegsprogrammet (du vet, AA) i kollegiet i en avantgarde-w-skola jag var lärare i under 90-talet. Vi kallade oss, med glimten i vitögat, Anonyma Antroposofer.

    Personligen tror jag det hade varit bra om RS kunnat fortsätta på den först inslagna linjen och sparat den riktigt svårsmälta esoteriken till undervisning i slutna strukturer, men världskriget bröt ut och myndigheterna förbjöd alla hemliga möten, så de fick lägga ner den verksamheten.

    Den disciplin som möjliggjordes genom ett så strukturerat inre arbete som det som skedde bak lyckta dörrar (se de relativt nyutkomna GA265 och 266) handlade om att skapa förutsättningarna för att just fejsa denna ångest (mötet med Väktaren). Inget man gör reklam för, direkt. Man sköter det jävligt diskret. Dem som fejsat Väktaren plågar inte barn medelst ideologier. Man blir panikslagen, sedan spak, sedan ödmjuk. Tystlåten.

    A

    PS, apropå det vill jag inte skriva mer personligt på en offentlig lista som den här. Mila privat om du vill prata mer (vore kul).

  10. Tänk, jag tror nog nästan tvärtom. Att dessa skrifters offentlighet är någonting bra; jag tror att öppenhet nästan alltid är bättre än slutenhet, i alla fall för att motverka att andra människor tror en massa saker om en. De flesta utomstående kommer ju ändå aldrig att läsa de där esoteriska lektionerna.

    Fasen vad nyfiken jag var på GA270 band 1-2-3 (som väl måste betraktas som snäppet vassare än 265 och 266 ;)) innan fick tag på dem online. Jag tänkte att där ju måste finnas något som var alldeles utöver det vanliga, något som andra Steiner-band inte kunde ge. Men faktiskt… tja, förfärligt spännande var det väl inte.

    Men 270an förblev ju outgiven rätt länge, och var svår att få tag på även efter den utgivits. Jag tror att den är svår att få tag på än. (Alternativt svindyr i 2nd hand.) På engelska närmast omöjlig, tror jag, men på tyska enklare.

    Ditt första stycke håller jag alldeles med om.

    Jag skickade ett mail igår, med en kortfattad vidareutveckling av mitt namn-kom-ihåg. Kom det inte fram? Besvara gärna, det vore, som sagt, kul.

    -z

  11. Ah, det hade visst kommit fram – och hamnat i skräpposten! Men jag har nåt mackel med skickarfunktionen så jag måste gå in på mitt webmail för att skicka. Lite krångligare men jag gör det (kass på datorer såklart!)

    Miele rules!

    A

Comments are closed.