kultur på riktigt

Det var inte en tripp, det var ett tvång. När något är riktigt riktigt dåligt, har man rätt att vara sur. Man har också rätt att tala om att det var dåligt. Men det handlar om mycket mer än att vara sur. Det handlar om att framföra berättigad kritik.

Kommentaren är ändå ganska talande, och belyser precis det jag upplever som så otroligt inskränkt i waldorfskolans kultur. För det är just det som är kärnan: waldorfkulturen talar om HUR. Den dikterar HUR. Den är en har en värdemätare som ger strikta indikationer på vad som är “på riktigt”–vad som är “riktig” kultur– och vad som inte är det. Kultur “på riktigt” är stagnerat och uniformt. Jag tycker inte att det är kultur; jag tycker att det är att apa efter och vara en nickedocka. Vått-i-vått-målning är inte skapande–det är härmande av en tradition, ett härmande som är extremt och som inte tillåter alternativ; och det är bara ett av många exempel.

Men framför allt tycker jag att det är viktigt att de föräldrar som väljer en waldorfskola förstår att det är vissa sätt att utöva kultur som kommer att vara allt annat dominerande. Och att de vet, att de barn som inte förmår att leva upp till de kraven, kommer att tryckas ner; de kommer att få veta, vad som är “på riktigt” och vad som inte är det, indirekt eller direkt. Att det finns rätt och det finns fel; att det finns de som trivs men att det också finns de som alltid misslyckas; att waldorfnormen passar en del, och för andra har en mördande effekt.

Man blir inte sur över att bli kvävd i 9 år; man blir kritisk, och man blir kanske arg. Till exempel undrar man varför waldorfförespråkare så ihärdigt framhärdar i att waldorfskolan är överlägsen när det gäller att ge barn kultur; något som bygger på mytbildning–myter om sig själv, och myter om andra.

På min väg försökte de bara ställa upp vägbommar.