om att besitta “djupare insikt än andra”

Peter de Voto skrev igår kväll på Kulturhusbloggen ett inlägg där han redogjorde för sin avgång från det svenska Antroposofiska sällskapets styrelse i samband med årsmötet under helgen. Tyvärr är det blogginlägget nu borta. Det tycker jag är lite synd. Det var nog det intressantaste inlägget sedan den bloggen startade. de Voto skriver bland annat att det är dags för “nya personer gripa sig an den intrikata uppgiften att värna om antroposofin som ganska oförsvarad och oförstådd kunskap” men samtidigt att han påminns om en vän som sagt “‘Antroposofin har idag inkarnerat i alla människor’ – så det behövs ingen eller inget som behöver företräda den.” Slutsatsen är att Sällskapets uppgift idag är “en annan […] än att försvara eller sprida antroposofi.” Sällskapets filosofiska uppgifter borde vara underordnade mer konkret–världstillvänd–(?) och inspirerande verksamhet, menar han också. Och plötsligt blir det intressant att hänvisa till Steiner, och hans framhållande av betydelsen av vördnad framför självkänsla; de Voto skriver att han har “svårt med hirarkiska system och med folk som tror att de besitter djupare insikt än andra.”

Frågan är ju dock om inte en filosofi som betonar vördnaden lätt riskerar att bli just ett system där hierarki råder, och om inte somligas självkänsla är baksidan av andras vördnad, och vice versa. Jag är skeptisk till att vördnaden, som Steiner menade var en positiv kraft, har allt igenom goda verkningar. Att ha vördnad utan att ha självkänsla låter däremot rent destruktivt. Självkänsla för sig, isolerat, kanske också.

Continue reading

generaliseringar i ett fantasirike

För att spinna vidare på den något bortdomnade diskussionen om Kristofferskolan på Kulturhusets blog kanske det kan vara passande att återigen beröra det här med generaliseringar. Waldorfskolans företrädare är givetvis mycket väl medvetna om att det inte är fråga om — vilket de gärna vill ge sken av — enstaka person som far illa i och av waldorfskolan; att inbilla sig något annat är medvetet eller omedvetet självbedrägeri. Problemet börjar redan i och med benägenheten att på ett alldeles orealistiskt vis utmåla waldorfskolan som en helt fantastisk plats, rent av ett barndomens paradis. Det är någonstans där den skeptiske, även utan egen erfarenhet, måste börja tänka efter; är en sådan utopi ens möjlig? Annat än med hjälp av lögn  och dikt?

Eftersom bara ett relativt litet antal individer öppet kritiserar waldorfrörelsen och den antroposofiska rörelsen, är det förstås ganska enkelt att avfärda detta fåtal som anomalier. Waldorfföreträdare kan, så länge inte kritiken blir tillräckligt omfattande, hårdnackat vägra inse hur verkligheten ser ut. De borde vara måna om att ta itu med de problematiska aspekterna av sin egen verksamhet, i stället för att försöka skjuta budbärarna; men det är uppenbarligen inte fallet. En angenämare lösning är kanske att sticka huvudet i sanden, och skåda barndomens skimrande lyckoriken med det fantasifullt utrustade inre ögat. Det är ju så mycket härligare att tänka sig en värld där alla barn är skyddade från verkligheten — inhöljda i metaforiska (och bokstavliga) silkessjalar — och där alla lärare är goda omtänksamma människor. Där antroposofisk fostran är bra fostran. Continue reading

kunskapsparadoxer

I diskussioner med waldorfskolans anhängare får man som kritiker emellanåt veta att man inte bör uttala sig när man saknar kunskap om vad waldorfskolan är. Då frågar man sig, vad det egentligen som menas–vad innebär det att sakna kunskap? Vad måste vi som kritiker göra för att betraktas som om vi vet vad vi talar om, i anhängarnas ögon? Är det ens något vi kan uppnå? Eller är det kanske så att det är först när vi antar en viss önskvärd position som vi anses ha ‘kunskap’, det vill säga, när vi blir anhängare och när vi slutar komma med kritik? För det är ju så att man aldrig ser waldorfanhängare kritisera andra anhängare för att vara okunniga–även om okunskapen fullkomligen skiner. Det positiva som sägs om waldorfskolan kan uppenbarligen inte vara okunnigt. Det negativa, det som kritiker framhåller, verkar per definition vara okunnigt och grundat i missuppfattningar.

I samma anda kan också den negativa personliga erfarenheten av waldorfskolan avfärdas–waldorfanhängarens svar är att det negativa inte kan generaliseras utifrån, och att det därför–underförstått–inte kan användas som argument. Men det kanske, för kritikern, inte handlar om att generalisera, utan snarare om att uppmärksamma något som waldorfsystemet inte självt förmår ta itu med: att det existerar ett relativt stort antal personer, vars upplevelser och uppfattningar diametralt motsäger den officiella bild som waldorf presenterar av sig själva, en bild som, för övrigt, är full av generaliseringar. Att generalisera av enskilda goda upplevelser är nämligen, enligt waldorflogiken, helt i sin ordning. Continue reading

ett andligt språng från barndomens paradis

— så beskriver waldorfskolan Kristofferskolan årskurs två på sin nya hemsida. Peter de Voto från Kulturhuset i Järna noterar den nya hemsidan på sin blogg, och tycker att den ger en rättvisande bild av en skoltid som var rolig varje dag. Eftersom jag och Peter d Voto har gått i precis samma waldorfskola, och haft diametralt olika upplevelser av detta — en av oss uppenbart kritisk, en annan så uppenbart förtjust att han arbetar med antroposofiska verksamheter –, kan man ju lätt konstatera åtminstone en sak, som jag inte tror någon kan invända emot: waldorfskola passar uselt för en del, och funkar ok eller till och med riktigt väl för andra.

Peter de Voto hade roligt; jag hade ångest.

Jag tycker ju att de gott kunde lägga mer krut på att förklara vilka sorters barn waldorfskolan inte passar för. Den bild som ges kan inte bli rättvisande om man inte medvetandegör och är tydlig om sådana aspekter. Waldorfskolan borde vara mån om att inte attrahera elever som skolformen inte passar för; men några sådana ansatser ser man inte av på hemsidan. Istället presenteras, till råga på allt, en syn på barnets utveckling som är allt annat än konventionell; den är hämtad rakt ur antroposofin. Jag ställer mig frågan om Peter de Voto, eller andra personer som är välbevandrade i antroposofin, ser att den utvecklingspsykologiska modell som presenteras inte är överensstämmande med vedertagen kunskap, utan är hämtad — rubb och stubb så när — ur det idag omoderna tankegods som Steiner efterlämnade? Eller tror man kanske att dessa idéer är allmänt accepterade sanningar? Continue reading