ett andligt språng från barndomens paradis

— så beskriver waldorfskolan Kristofferskolan årskurs två på sin nya hemsida. Peter de Voto från Kulturhuset i Järna noterar den nya hemsidan på sin blogg, och tycker att den ger en rättvisande bild av en skoltid som var rolig varje dag. Eftersom jag och Peter d Voto har gått i precis samma waldorfskola, och haft diametralt olika upplevelser av detta — en av oss uppenbart kritisk, en annan så uppenbart förtjust att han arbetar med antroposofiska verksamheter –, kan man ju lätt konstatera åtminstone en sak, som jag inte tror någon kan invända emot: waldorfskola passar uselt för en del, och funkar ok eller till och med riktigt väl för andra.

Peter de Voto hade roligt; jag hade ångest.

Jag tycker ju att de gott kunde lägga mer krut på att förklara vilka sorters barn waldorfskolan inte passar för. Den bild som ges kan inte bli rättvisande om man inte medvetandegör och är tydlig om sådana aspekter. Waldorfskolan borde vara mån om att inte attrahera elever som skolformen inte passar för; men några sådana ansatser ser man inte av på hemsidan. Istället presenteras, till råga på allt, en syn på barnets utveckling som är allt annat än konventionell; den är hämtad rakt ur antroposofin. Jag ställer mig frågan om Peter de Voto, eller andra personer som är välbevandrade i antroposofin, ser att den utvecklingspsykologiska modell som presenteras inte är överensstämmande med vedertagen kunskap, utan är hämtad — rubb och stubb så när — ur det idag omoderna tankegods som Steiner efterlämnade? Eller tror man kanske att dessa idéer är allmänt accepterade sanningar?

Detta stycke, om årskurs 3, finner jag mycket anmärkningsvärt, och faktiskt rent utav skrämmande (men, jo, på ett alldeles förfärligt sätt är det faktiskt rättvisande för hur waldorffröknar (och magistrar) ser på barn):

Personligheten blir tydligare hos barnet, men det är ännu inte dags att forcera det individuella. Att identifiera sig med gruppen är tillräckligt.

Jag får kalla kårar av att läsa sådant. Men detta är den Steinerska synen på barn i ett nötskal: inte ens en 9-åring är en individ på riktigt! Identifikation med gruppen är tillräckligt. De föräldrar som har barn som är individer redan som små (för tänk, jag var en individ — jag var väldigt mycket individ — redan när jag började waldorflekskola som 3-åring!) och som inte nöjer sig med en kollektiv identifikation, de bör tänka om. Lydelsen i citatet ovan är ett tydligt tecken på att de antaganden om barns utveckling som waldorfskolor arbetar efter är tämligen extrema — och de är synnerligen otidsenliga.

Det betyder inte att allt det som waldorfskolan bygger på är dåligt — i alla fall är inte allt dåligt för alla elever, det är en självklarhet — men samtidigt måste man naturligtvis fråga sig varifrån idéer härrör, som den att gruppidentiteten, istället för en individuell identitet, är nog för ett barn, och vilket genomslag dessa får i skolan och för barns välmående. Vad innebär det, till exempel, för ett utstött eller udda barn att dess identitet är, eller antas vara, den utstötande gruppens; att dess identitet inte är en självständig enhet med individuella rättigheter, utan främst ses som något som manifesterar en gruppidentitet. Att identifiera sig med gruppen är knappast ens alltid möjligt, än mindre önskvärt. Och att barn är individuella, är en självklarhet och en naturlighet, och knappast något som behöver forceras fram.

Men, å ena sidan, det som på ytan ser alldeles befängt ut, att barnet inte har en individualitet, kan inte tolkas som att barnet saknar individualitet i den mening de flesta använder begreppet individ. Å andra sidan, waldorfskolans marknadsföringstexter kommer inte med en förklarande reseparlör i det inofficiella språket, låt oss kalla det antroposofiska… Den som läser om antroposofins människobegrepp och individualiteten och, till exempel, dess karmiska aspekter, kommer antagligen snabbt att kunna läsa waldorfskolans presentationstext med andra glassögon. Det är möjligt att vederbörande antingen blir än mer förskräckt eller drar slutsatsen att texten, tolkad i detta ljus, helt enkelt är meningslös för den, som inte tror att barnet är ett tomt kärl, och att det därför inte spelar någon roll om waldorflärare omfattar en sådan mystisk människosyn.

From birth to the seventh year it is really only the physical body that parents and educators have to consider. At birth the physical body is released into its environment; before birth it is part of the maternal organism. During the whole period of pregnancy the life of the mother and of the human embryo are intermingled. The physical body of the mother surrounds the physical body of the child, so that the outer world has no access to the child. At birth, things change; only then can the child receive impressions from other beings in the physical world. But the child’s etheric and astral bodies are still not open to the external world; up to the seventh year, indeed, the external world cannot influence them, for they are inwardly absorbed in building up the physical body. At about the seventh year the etheric body begins to be free to receive impressions from outside, and it can then be influenced. But from the seventh to the fourteenth year no attempt should be made to influence the astral body, or its inward activity will be disturbed. During the first seven years it is best to leave the etheric and astral bodies quite unmolested and to rely on everything happening of its own accord. [Ur Steiner, GA95, föredrag VI.]

Waldorfanhängare må tro på myten om barndomens paradis, men något sådant paradis existerar inte i waldorf, och inte heller någon annan stans. Och de barn — de självständiga, tänkande individer — som vill äta av kunskapens träd, får inget utlopp för sin individualitet i en waldorskola, där barn antas vara tomma behållare, imitatörer, opersonliga. Ja, individualitet i gängse mening. Den antroposofiska individualitetsbegreppet är en annan femma — men något säger mig att ganska få föräldrar har anledning att fundera över det.

En startpunkt kan vara, till exempel, Steiner, Education of the Child in the Light of Anthroposophy och det ovan citerade föredraget i  The Upbringing of Children. Karma i GA95.

Peter de Voto kanske ser det som att jag snabbt fick utlopp för mina förutfattade meningar. Men jag menar att man på något vis måste kunna tolka och utvärdera sådana anmärkningsvärt udda idéer som de Kristofferskolan själv presenterar. Jag undrar vilken tolkningsram som användas, om inte den antroposofiska, för att alls få någon mening ut ur sådant som att barnets behov av identifikation är tillgodosett genom kollektivets, gruppens — gruppsjälens, existens.

One thought on “ett andligt språng från barndomens paradis

Comments are closed.