generaliseringar i ett fantasirike

För att spinna vidare på den något bortdomnade diskussionen om Kristofferskolan på Kulturhusets blog kanske det kan vara passande att återigen beröra det här med generaliseringar. Waldorfskolans företrädare är givetvis mycket väl medvetna om att det inte är fråga om — vilket de gärna vill ge sken av — enstaka person som far illa i och av waldorfskolan; att inbilla sig något annat är medvetet eller omedvetet självbedrägeri. Problemet börjar redan i och med benägenheten att på ett alldeles orealistiskt vis utmåla waldorfskolan som en helt fantastisk plats, rent av ett barndomens paradis. Det är någonstans där den skeptiske, även utan egen erfarenhet, måste börja tänka efter; är en sådan utopi ens möjlig? Annat än med hjälp av lögn  och dikt?

Eftersom bara ett relativt litet antal individer öppet kritiserar waldorfrörelsen och den antroposofiska rörelsen, är det förstås ganska enkelt att avfärda detta fåtal som anomalier. Waldorfföreträdare kan, så länge inte kritiken blir tillräckligt omfattande, hårdnackat vägra inse hur verkligheten ser ut. De borde vara måna om att ta itu med de problematiska aspekterna av sin egen verksamhet, i stället för att försöka skjuta budbärarna; men det är uppenbarligen inte fallet. En angenämare lösning är kanske att sticka huvudet i sanden, och skåda barndomens skimrande lyckoriken med det fantasifullt utrustade inre ögat. Det är ju så mycket härligare att tänka sig en värld där alla barn är skyddade från verkligheten — inhöljda i metaforiska (och bokstavliga) silkessjalar — och där alla lärare är goda omtänksamma människor. Där antroposofisk fostran är bra fostran.

Det man försöker göra är att framställa waldorfskolan som en skola som har dessa kvaliteter, en skola som är överlägsen. I waldorflogiken är detta inte en generalisering, även om det tydligen är möjligt att tämligen kategoriskt påstå rätt anmärkningsvärda saker om waldorfskolebarns skoluppelevelse och waldorflärares attityd till barnen. Det som presenteras är inte nödvändigtvis ens en representativ bild av tillvaron i waldorfskolan. Någon håller säkert med, någon gör det inte. Att påstå till exempel att “alla” waldorflärare möter “varje elev” med glädje “varje dag” är ganska självsäkert (och alldeles väldigt förhärligande) — och jag undrar, förutom över det bisarra innehållet i påståendet, om det inte är en generalisering. Om inte detta är en generalisering — som kanske till och med tenderar till att i en hel del fall vara rent utav osann! — så innebär det ju att jag inte kan ha gått i en waldorfskola. Och det har jag ju!

Men är det inte märkligt, att när vi, som har dåliga erfarenheter av waldorf och är kritiska mot antroposofin och Steiner, uttrycker vårt perspektiv, då är det bara en enstaka upplevelse, en enskildhet som gått fel, en isolerad individproblematik, vi får absolut inte generalisera alls — men när de som har bra erfenheter och som är positivt inställda uttalar sig, då är det generaliserbart till waldorfrörelsen som helhet, och bortförklaras inte alls som “oj, det var nog bara lite enstaka tur!” eller genom någon liknande intetsägande fras.

Saken är den att när waldorfvärlden inte tar sin egen skeva verklighetsuppfattning på allvar, så kommer de råka ut för fler elever och föräldrar som “hamnar fel.” Det är snarast så att waldorfföreträdarna bör vara nöjda över vad jag säger — de som avskräcks från waldorf på grund av detta, de har inget i waldorf att göra. Företrädarna kan gärna framhålla det som de tycker är bra också — jag tycker att det är precis det de ska göra — men borde nog låta bli att låtsas som att det andra sidan av saken inte existerar. Det är faktiskt inte så att den, vars bild av waldorf är negativ, gör mer osanna generaliseringar än den gör, vars bild är positiv. Det jag berättar råkar faktiskt också vara verklighet, och när det gäller personliga erfarenheter specifikt med ett caveat: de är verkliga i den mån man alls kan tala om egna erfarenheter långt tillbaka i tiden på det viset; huvudsakligen handlar de egna erfarenheterna om minnen, och dessa tenderar att variera i sin trohet mot verkligheten (och det gäller förstås alla, lika mycket). Om jag säger att jag inte bemöttes med glädje i waldorf — då är det faktiskt också en verklig upplevelse. Men det PdV skriver är en generalisering som går tvärtemot min upplevelse: “… [bemöter med glädje] gör alla dessa waldorflärare varje dag med varje elev.”

Och det är ju alldeles galet generaliserande, även om jag inte betvivlar att det finns de som föreställer sig att påståendet har hög sanningshalt. Problemet är att de tenderar att leva i en fantasivärld, i ett löftesrikt luftslott, som endast sporadiskt har något att göra med den verkliga waldorfskolan, där goda och dåliga erfarenheter återfinns sida vid sida.