kunskapsparadoxer

I diskussioner med waldorfskolans anhängare får man som kritiker emellanåt veta att man inte bör uttala sig när man saknar kunskap om vad waldorfskolan är. Då frågar man sig, vad det egentligen som menas–vad innebär det att sakna kunskap? Vad måste vi som kritiker göra för att betraktas som om vi vet vad vi talar om, i anhängarnas ögon? Är det ens något vi kan uppnå? Eller är det kanske så att det är först när vi antar en viss önskvärd position som vi anses ha ‘kunskap’, det vill säga, när vi blir anhängare och när vi slutar komma med kritik? För det är ju så att man aldrig ser waldorfanhängare kritisera andra anhängare för att vara okunniga–även om okunskapen fullkomligen skiner. Det positiva som sägs om waldorfskolan kan uppenbarligen inte vara okunnigt. Det negativa, det som kritiker framhåller, verkar per definition vara okunnigt och grundat i missuppfattningar.

I samma anda kan också den negativa personliga erfarenheten av waldorfskolan avfärdas–waldorfanhängarens svar är att det negativa inte kan generaliseras utifrån, och att det därför–underförstått–inte kan användas som argument. Men det kanske, för kritikern, inte handlar om att generalisera, utan snarare om att uppmärksamma något som waldorfsystemet inte självt förmår ta itu med: att det existerar ett relativt stort antal personer, vars upplevelser och uppfattningar diametralt motsäger den officiella bild som waldorf presenterar av sig själva, en bild som, för övrigt, är full av generaliseringar. Att generalisera av enskilda goda upplevelser är nämligen, enligt waldorflogiken, helt i sin ordning.

Då reflekterar man kanske över vad det är som waldorfs anhängare anser vara okunnigt och vilka kunskapsnivåer som krävs för att en, mer eller mindre, utomstående betraktare ska ‘få’ uttala sig. Peter de Voto skriver, bland annat, att Kristofferskolans nya hemsida ger en rättvisande bild av waldorfskolan. Att han anser att waldorfskolan är en fantastisk skolform är väl kanske givet, och inget som behöver ifrågasättas. Om man då påpekar, att den syn på barnet och människan, på pedagogik och utvecklingspsykologi, som ges på hemsidan är taget rakt ur Steiner, och inte kan anses motsvara gängse, och vetenskapligt etablerade, uppfattningar inom relevanta områden, ja då är man plötsligt okunnig, eftersom man tror att man får en korrekt uppfattning om waldorfskolan av att läsa Steiner! Det är en lustig variant på cirkulär argumentation. Waldorfskolan presenterar sig själv på ett sätt som är genomgående Steinersk–antroposofisk–och kritikern som påpekar detta beskylls–för att ta Steiner på allvar! I själva verket handlar det ju om att man läser waldorfskolans egna ord mot bakgrund av erhållen kunskap om Steiners teser. Det är knappast kritikern som är okunnig.

Så om då Kristofferskolans hemsida ger en rättvisande bild av waldorfskolan, och det underlag som presenteras på hemsidan är i mycket överensstämmande med antroposofiska idéer, varifrån kommer då den motsägelsefulla slutsatsen, att kritikern är okunnig? Varifrån kommer idén att det skulle vara onödigt att läsa källan, det vill säga Steiners verk, för det är ju det anhängarna antyder? Att det är onödigt att nyttja texter och idéer som argumentationsunderlag? Är det kanske waldorfanhängarna som borde fundera över hur nära waldorfskolan fortfarande står de tankegångar som Steiner la till pedagogikens grund? På något vis så slås man återkommande av antroposofins obenägenhet inför att reflektera–i det offentliga–över antroposofins roll för waldorfskolan. Intrycket är att antroposofer helst inte vill låtsas om den grund de står på. Jag tror att det bara är till nackdel för dem själva.

På något plan tror jag att detta rör sig om en ovilja att acceptera att andra människor, människor med kritisk blick, diskuterar den antroposofiska rörelsens offentliga verksamheter. Kritikerns seende smutsar ner den antroposofiska essensen blott genom att se. Och det är ett seende som definitionsmässigt gör antroposofin orätt; den som inte har rät sinnelag, och har förvärvat rätt ‘förkunskaper’, göre sig inte besvär. Som Antroposofiska sällskapets principförklaring ger vid handen:

Ingen anses kompetent att fälla ett giltigt omdöme om dessa skrifter som ej genom denna skola själv eller på ett sätt som av den erkänts som likvärdig förvärvat sig de därför gällande förkunskaperna. På annat sätt grundade bedömningar tillbakavisas så till vida som författarna till ifrågavarande skrift inte inlåter sig på någon diskussion.

Men det spelar mindre roll; verkligheten spelar inte efter antroposofiska spelregler. Vi kan–och vi bör–diskutera denna världsåskådning utifrån vårt perspektiv. Något annat är helt enkelt inte möjligt. Antroposofen ser det förstås som att antroposofins verkliga mening–så som den subjektivt upplevs–blir förbigången i den diskussionen, men det samma gäller där: inget annat är möjligt.

Om vi då talar om generaliseringar och kunskapslägen blir det problematiskt. Så länge den antroposofiska rörelsen och waldorfrörelsen utför sina verksamheter bland dem som inte är redan frälsta, då ingår det i spelet att utomstående kritiserar rörelserna utifrån sin horisont, och inte utifrån en antroposofiskt eller waldorfskt anpassad synvinkel. Samtidigt är det till synes närapå omöjligt för oss att inte bli automatiskt avfärdade; det är ju närmast en självklarhet att vi har ‘missuppfattat’ eller att vi är ‘okunniga’ eller att vi ‘generaliserar’ från vårt eget begränsade perspektiv som individer. En rätt vanlig åsikt är att vi inte är värda att ta på allvar. Att det sagda eller skrivna saknar trovärdighet.

Men jag ser det som uppenbart att den synpunkten är gravt felaktig. Det finns säkerligen de prospektiva waldorfföräldrar som har nytta och glädje av att ta Peter de Votos waldorfskolehyllning på allvar–men likaså finns det de som har nytta av att ta det på allvar som jag skriver eller säger. Till exempel de som har barn som vantrivs i waldorf så som jag gjorde. Peter de Votos uttolkning av waldorfskolans förtjänster är nämligen inte representativ för dessa barns upplevelser. Å andra sidan är det jag skriver inte representativt för den grupp elever som uppskattar waldorf. Jag tror att det säger sig självt.

Frågan är dock: vad ska man ha tillägnat sig, för att inte kallas ‘okunnig’? Det framstår som bedövande tydligt att det inte räcker att hänvisa till egna, mångåriga erfarenheter av waldorfskolan. Det är inte heller nog att dessa erfarenheter och upplevelser bekräftas av ett rätt stort antal andra waldorfelever och waldorfföräldrar. Att läsa upphovsmannen hjälper uppenbarligen inte–det kan till och med avfärdas som smådumt att ta honom på allvar (av naturliga skäl uppskattar inte waldorfföreträdarna att kritikerna hänvisar förhoppningsfulla waldorfföräldrar eller waldorfspekulanter till mästaren själv, hans åsikter och uppenbara okunskap kan väcka både muntration och upprördhet…). Att läsa waldorfföreträdarnas egna uttalanden, i skrifter och på hemsidor, och dra slutsatser utifrån dem, förbättrar visst inte heller kunskapsläget. Inte heller att läsa andra sekundärkällor.

Det finns helt enkelt inget sätt för den kritiske att uttala sig, eftersom bara positiva synpunkter är kunniga!

3 thoughts on “kunskapsparadoxer

Comments are closed.