åldrar (om att vara barn)

För en del väcker tanken på barndomen minnen av sorglöshet. Det är inte bara nostalgi kring gamla hågkomster. Det är något mer: människor verkar längta till den tid när de inte behövde välja själva, när de inte behövde tänka över risker, när alltid någon annan var ansvarig. En tid när någon annan, någon vuxen alltid bestämde, i alla fall över alla viktiga saker. Själv behövde man på sin höjd välja mellan olika glasstrutar.

Å andra sidan–och detta är en aspekt som lätt glöms bort av den överdrivet nostalgiske–är barn helt utelämnade till de vuxna. De är, i någon mening, hjälplösa och de är underställda godtycke. De måste foga sig i beslut tagna av vuxna som kanske inte förstår implikationerna. Barnets vilja måste inte tas på allvar. Skräcken för att bli gammal och inte längre fungera självständigt, är en rädsla att måsta underkasta sig precis samma sorts makt som den vuxnas makt utgör för barnet. Åtminstone för det barn som är för självständigt för att underordna sig utan att känna obehag.

Kruxet med att inte vara mogen att bestämma och styra själv är att barnet inte heller har mognaden som krävs för att avgöra vad som är rätt och fel–och framför allt inte vad det är tvingat att utstå och vad det har rätt att slippa. Barnet vet inte vad som är rätt och fel. Jag visste aldrig vad som var rätt och vad som var fel, och vad människor hade rätt att göra mot mig och inte, när jag var barn. På det viset finns alltid faran att barnet invaggas i tron att obehagliga saker går an, att de är ofrånkomliga, och att barnet till och med förtjänar dem. Tanken på att protestera finns inte alltid, när man inte vet vad man har rätt till och hur man ska uttrycka vad som är fel och varför det är det–i synnerhet inte för ett barn som lärt sig ge upp sin integritet. För åtminstone ytligt sett blir till och med de självständiga barnen passiviserade när situationen framstår som fullständigt olöslig och varje försök till motstånd obarmhärtigt slås ned.

Nu skulle jag skrikas, slåss och bitas om jag blev behandlad som jag blev som barn, i synnerhet om jag blev behandlad som i waldorfskolan, men det är ju lätt sagt nu när jag är över 30, inte är passiviserad, har återfått min integritet och vet vad jag har för rättigheter och skyldigheter. Jag skulle slå sönder vartenda fönster, spotta på eurytmifröken och sparka varenda nedra unge–tills jag slapp därifrån. Men detta spelar ingen roll nu, och då, när jag befann mig där, var jag maktlös, jag saknade erfarenhet och kunskaper. Ingen makt att själv välja–och det var verkligen inget sorglöst tillstånd.

Det är en lättnad att aldrig mer behöva vara barn, och en fasa att bli gammal, sjuk och beroende. Tills vidare, förhoppningsvis en någorlunda lång mellantid av frihet.