jag läser “allt”

och jag lyssnar på Martina Lowden i P1s Sommar 29 juli 2008 (mp3; boken Allt).

En tid av terror, 8 år i stridsberedskap–en skoltid i Järna.

Och jag tänker också på just det, hur obönhörligt det onda var, och hur andra idag lever i den obönhörligheten, där sommarlovet är en tillfällig respit, men skolåret oändligt långt.

Martina Lowden förklarar sin situation genom att förlägga en stor del av skulden på sig själv, eller snarare, på sin personlighet. Och visst, jag tänker också så. Ett visst mått av högfärdighet, oberoende, okuvlighet är grogrunden för en utsatt situation. Men för mig–jag kan inte se det annorlunda–är den synen på barnet, barnets utveckling och plats i gruppen, underkastelsen… de fundament på som waldorfskolan står på… allvarligt bidragande faktorer. Såna som jag, säger hon och hon kunde talat för mig, blir mobbade för att vi är odrägliga, vi gör fel, är fel, är för angelägna att tillhöra eller för oangelägna att tillhöra. Hon kallar sig vidunerbarnet, monstret.

Lowden säger att det fanns de som hade det värre. De fanns i alla klasser i skolan. Att vara lycklig är att ha sluppit därifrån, att ha undkommit risken att utsättas för våld. Men jag tror att det är precis så som hon säger; aldrig igen förlorar man den där reptilsnabba attackberedskapen, för den är inetsad i beteendemönstret, och aldrig heller den lätteggade aggressiviteten, och inte flyktimpulserna. De sitter i ryggmärgen.

Och hon säger, att det är en konsekvens av ens egna personlighet, att hamna i den situationen som hon var i, och som jag var i, och det är som ett eko av mitt liv. Frågan är om det verkligen är en fråga om högfärdighet hos den utsatte, eller om det är en fråga om vuxna som har en tendens att applicera sådana förklaringar på barn de inte förmår hantera. För jag ansågs också vara högfärdig, utan att jag hade gjort något. På det sättet berättigade de vuxna sitt icke-ingripande. Och den antroposofiska synen på barnets utveckling ger dem ju just denna möjlighet: det alltför självständiga barnet (ännu bättre om det är en melankoliker, de behöver uppleva smärta för att balansera sin personlighet) är ett hot mot de spirituella grundvalarna. Självständigheten, integriteten eller “högfärdigheten” är tecken på en felaktig utveckling, en utveckling som motverkar barnets underkastelse, och som därtill äventyrar den andliga hälsan för gruppen som helhet.

Och det är så mycket enklare att blunda, och låta barnen sköta den som inte underordnar sig på det sätt de kan bäst. Lärare som vet, men som inget gör. Lärare som vet men vänder bort blicken. Som vet men som placerar skulden där den inte hör hemma: “säg inte emot”, “gör det inte värre för dig själv”, “var inte högfärdig… för då förtjänar du det.”

Det är klart, lärare som själva ger barnen örfilar, som tyska- och musikläraren Lowden berättar om, kan antagligen inte förväntas inse att pennalism inte är rättvist. Vuxna som saknar sådana insikter är inte sällsynta i waldorfskolor.

Men, att observera: detta är mina tolkningar. Det framgår ganska tydligt i Sommar att Martina Lowden inte drar några speciella slutsatser av att skolan var en waldorfskola–hon nämner det inte ens där. (För tydlighetens skull, eftersom jag förutser att mina hängivna beundrare blir förbannade när de inbillar sig att jag tillskriver Lowden åsikter hon inte ger uttryck för. Men det gör jag således inte: detta är en tolkning, helt utifrån mitt perspektiv.)

Advertisements

One thought on “jag läser “allt”

Comments are closed.