förandligad kultur (och modernismen)

hos Axess, en artikel benämnd Modernismens ockulta rötter. Nu kommer inte detta inlägg handla specifikt om Axess-artikeln, däremot några (möjligen aningen perifera) osammanhängande reflektioner kring den. I artikeln påstås att modernismens rötter finns i ockultismen, närmare bestämt, enligt ingressen, i teosofin. Teosofins “konsekvenser och verkan” finns i vår “världsbild och genomtränger fortfarande de flesta föreställningar om modernismen.” Teosofin, en rörelse som nästan kommit att glömmas bort efter dess splittring 1910 hävdar artikeln; jag är osäker på vad som avses. Rudolf Steiner tog ju dessutom med sig en stor del av medlemsantalet i det tyska teosofiska sällskapet, när antroposofin så att säga uppstod som egen rörelse några år senare. Nå, helt bortglömd är inte teosofin heller — den teosofiska bokhandeln finns exempelvis fortfarande i Stockholm, vid Karlaplan. Men det viktigare är förstås dess påverkan på kultur, men särskilt på alla de New Age-inriktningar och andra andliga och nyreligiösa företeelser det senaste århundradet, förutom antroposofin. Arnold Schönbergs och Kandinskys inspiration av Steiners idéer framgår, enligt Lachmans Steiner biografi, av deras brevväxling, men också av den essä som artikeln nämner, On the spiritual in art, skriven av Kandinsky.

“Vad fick Robert Musil att i Mannen utan egenskaper drömma om ”det andra tillståndet”, och hur kom det sig att Franz Kafka besökte Rudolf Steiners föreläsningar i Prag och fann honom ”mycket stimulerande”?” [Axess.]

Franz Kafka hörde visserligen Steiner tala, och han sökte till och med något slags personlig rådgivning med Steiner, men av alla de frågeställningar och funderingar som hade föresvävat honom inför detta möte, uppstår närmast ett anti-klimax; Kafka, som inte tycks särskilt imponerad av Steiners person (till skillnad från många andra ögonvittnen som skildrar mötet med Steiner som något alldeles extraordinärt), skriver ett fantastiskt underhållande och absurdt dagboksinlägg (Kafka, Tagebücher) som utmynnar i en iaktagelse av Steiners metod att peta sig i näsan. Han må ha funnit Steiners föreläsningar intressanta, men Kafka blev inte antroposof… och av Steiners näspeteri drog han kanske slutsatsen att denne bara var… en människa, inte nödvändigvis med mer imponerande insikter och svar än någon annan, sådana att möjligen inte ens var värda att återge. Maeterlinck, som också nämns i Axess-artikeln, läste Steiner, och skrev om en av hans böcker att resonemangen var klara, välbalanserade och logiska — fram till att man plötsligt stötte på ett stycke som fick en att undra om Steiner plötsligt hade blivit galen, om han var en bedragare eller rentav faktiskt var clairvoyant på riktigt… (återges av Lachman i Steiner-biografin, Rudolf Steiner — An Introduction to His Life and Work; mycket läsvärd!).

Men, för att något byta ämne, visst använder ju Steiner och andra, och Steiners anhängare idag liksom åtskilliga New Age-anhängare, vetenskapen som något slags legitimerande fond, om så bara för att framställa sin egen pseudovetenskap såsom mer modern och relevant. Steiner själv var väl paradoxalt både reaktionär och modern. Å ena sidan, avfärdandet av det moderna, samtiden, den materialistiska vetenskapen (vetenskap utan andevetenskap kan liksom aldrig ensam vara sann och meningsfull “vetenskap”, och därmed har vi redan lämnat gängse vetenskaplighet därhän — andevetenskapen är ju en alltigenom annorlunda “vetenskap”, vare sig Steiner ämnade den så eller inte); å andra sidan, impulsen att skapa något helt nytt som skulle ta medvetandet till en annan nivå, ta vetenskapen bortom materian, och så vidare. Han trodde ju sig utveckla eller utvidga den naturalistiska vetenskapen (mot andlig vetenskap). Han trodde sig ju däremot inte överge den (även om det var vad han de facto gjorde). Och detsamma gäller i mycket hans förhållningssätt till konsten; också det kulturella skulle omvandlas i en andlig(are) riktning. Det var inte en fråga om ett totalt förkastande av det som varit, menade han, snarare om ett förandligande av de konstnärliga impulserna; något som i praktiken ofta innebär ett övergivande av traditionen, förmodar jag.

Ett exempel, måhända något extremt, är den talekonst som Steiner — tillsammans med Marie Steiner — utvecklade och som skulle frigöra det mänskliga talet — eller ordet självt — från logikens begränsningar och de gängse kraven på begriplighet i kommunikationen, för att låta ordets “pure vowels and consonants, phrasing and rythm to convey a deeper, more soulful meaning” (enligt Lachmans biografi). Detsamma gäller på sätt och vis eurytmin — också den en besynnerlig steinersk nyskapelse — där rörelser, som ter sig tämligen bisarra, antas förmedla ett “synligt språk” — ett språk som appellerar till det andliga, som kommunicerar de andliga “realiteterna” eller världarna (inom och utom människan). Steiner: “mimic art is indicative gesture; art of dance, sweeping ecstatic gesture. Between the two stands the visible speech of eurythmy which is neither indicative nor sweeping but expressive gesture, just as the word itself is expressive gesture.” [Länk.] Men såväl eurytmin som den speciella talkonsten är ju på sätt och vis särskiljande för antroposofin; några icke-antroposofiska utövare är svåra att föreställa sig. Men också kulturutövare som verkade utanför antroposofin inspirerades av Steiner där och då under hans levnad, bland annat flera modernistiska konstnärer och författare: exempelvis Kandinsky och författaren Andrej Belyi.

Men, ok, nu svävar jag i väg i oväsentligheter. Jag tänkte skriva något om Edith Södergran, en av de modernister som verkligen inspirerades av Steiner. Södergran skrev att hon ville resa till Dornach, för att studera vidare för Steiner själv, efter att hon läst hans föredrag och böcker:

“Jag skulle med fullt förtroende överlämna mig i Steiners händer. Och ett roligare äventyr än att studera ockultism hos en riktig lärare vet jag inte. Där [i Dornach] försiggår undervisningen naturligtvis på mysteriernas språk.” [Citatet hämtat ur Jan Hälls utmärkta och spännande bok, Vägen till landet som icke är — En essä om Edith Södergran och Rudolf Steiner.]

Vilket språk nu mysteriernas språk är. Inte osannolikt något som inte blir begripligt utan närmare förklaring på det helt vanliga mänskliga språket. (Ur Axess artikeln: “ju mer konstnärerna försöker, ju andligare det skall bli, desto mer blir de tvungna att göra någonting som de tidigare helst undvikit: förklara sig, gripa till ord för att förtydliga det som borde varit tydligt från första början. Den galopperande semantiken, den ändlösa pratsamhet som kännetecknar så mycket av den estetiska modernismen har sitt ursprung i detta dilemma mellan ordlösheten och tron i det överjordiska.”)

Hur det än är med det, språket och gestaltningen och den moderna konst och arkitektur som Steiner vill utveckla är ju samtidigt ämnade att, så att säga, på ett framtidens vis — trodde han — kommunicera det andliga, som i forntiden — trodde han — hade varit naturligt närvarande för människorna. I detta ligger bland annat att han ansåg att myter och traditionella sagor var kvarlevor av sådan naturligt clairvoyant kunskap hos förfäderna. (Han skulle kanske hålla med Ekelöf i att “[m]odern dikt är en gammal företeelse. Det har alltid funnits symbolisk dikt, men den har råkat i glömska” — även om nu Steiner, som framgår av ett av citaten nedan, direkt tycks avfärda symbolism… han menar ju att poesin måste vara andlig, genomsyras av andlighet, inte att den ska stå som symbol för andliga “fenomen”.)

Lachman skriver, som nämnts ovan:

“Marie and Steiner believed that in modern times speech had become constrained by the requirements of logic and communication, and they sought to liberate the words from these restraints, allowing pure vowels and consonants, phrasing and rythm to convey a deeper, more soulful meaning.”

Och fortsätter:

“In doing this, Steiner was very much in keeping with the spirit of the times, as the idea of somehow liberating language from the constraints of logical meaning had been a common theme of symbolist poetry for decades […] and was taken up by practically every school of poetry that followed.”

Lachman citerar också poeten Christian Morgenstern, som skriver, om en av Steiners mysteriedramer:

“it mirrors worlds of the spirits and great truths. It introduces — perhaps burdened by with the labour of a beginning work — a new era of art. … The era itself is still distant; it may well be hundreds of years before there are enough human beings who want this pure, spiritual art.”

Det kan också vara värt att läsa vad Rudolf Steiner själv sa om konsten och dess betydelse. Han förklarade i The Arts and Their Mission att idag måste människan alltmer utveckla

“the faculty of disregarding the physical, disregarding the physical starry sky, disregarding the physical course of the year, disregarding his sensations when confronting objects. For he can no longer behold his thoughts in matter. He must acquire the possibility of discovering the divine-spiritual as something special above and beyond the physical sense world before he can find it again within the sense world.” [Länk.]

Han avfärdade ett naturalistiskt angreppssätt då ett sådant kräver att

“those who wish to create something content themselves with imitations of the natural. … [O]nly a person who participates in spiritual life has an impulse for a creative activity transcending the merely natural. … Any age strictly naturalistic must, to be true to itself, become inartistic, philistine. Unfortunately our own age has an immense talent for philistinism.” [Länk.]

I “forntiden” när de clairvoyanta gåvorna var självklara, och människans andlighet självklar, trodde Steiner att språket och poesin uppstod, i själens upplevelse av kosmos, inte i logiken:

“For language originates in spiritual man — this they felt — and is therefore eminently adapted to what, from cosmic reaches, manifests here on earth. Poetry, then, was not an offspring merely of phantasy but of spiritual perception; and it was by this means that man learned what he in turn poured into the other arts. Poetry, which finds expression through words, was the medium by which man entered into soul-communion with the stars, the extra-earthly. … [M]an as thinker felt as though the force of his thinking were located not in his earthly organism, but out where the stars were circling and forming constellations; he felt his soul poured out into the entire universe. If he had investigated combinations and separations of thoughts, he would have looked, not for laws of logic, but for the paths and constellations of the stars in the nightly firmament. The laws and images of his thinking existed in the heavens. … Poetry would not be poetry — and in our time much poetry is no longer poetry — if certain aspects of man’s communion with the cosmos had not been kept. What remains is whatever in speech-formation passes beyond the prose meanings of words into rhythm, rhyme and imagination. For true poetry never consists of what is stated literally. Into the prose content of a poem, whether written down or, better, recited or declaimed, there must sound rhythm, beat, imagination. … From all this it can be clearly seen that the earthly medium which art — in the present case, poetry — makes use of is only a means to an end. The artistic element comes from treating the medium in such a way that the spiritual background, the spiritual worlds, may be divined; word, color, tone, form, being but pathways. If we wish to reawaken in mankind the true artistic mood, we must, to a certain degree, transport ourselves back into those ancient times when the celestial, the poetic mood, lived in the human soul.” [Länk.]

Antroposofins roll i detta berör han i en annan föreläsning i samma serie (notera dissningen av intellektualitet och “döda” tankar, samt hur han påpekar att det inte går att nå “verkligheten” genom det intellektuella allena):

“Whereas intellectuality approaches everything from the standpoint of logic, and tries to explain even the arts according to logical rules, in anthroposophical thinking there arises at a certain moment a great longing for art. For this different type of cognition leads to a realization that thoughts are not the whole living reality; something else is needed. Since the entire soul life now remains living instead of being killed by dead thoughts, one comes to need to experience the world artistically. For if one lives in abstract dead thoughts, art is only a luxury formed out of man’s dreams and illusions; an addition to life. But — to repeat — the anthroposophical method of knowledge brings one to a realization that thoughts are not the living reality; they are dead gestures which merely point to that reality; and at a certain stage one feels that, to attain reality, one must begin to create; must pass over to art. Ideas alone simply cannot present the world in its rich full content. Thus Anthroposophy prepares the soul for artistic feeling and creating.” [Länk.]

I en senare föreläsning i serien, är han noga med att poängtera att antroposofin inte är en motståndare till naturalism (liksom han ständigt påpekar sig inte vara emot den naturalistiska vetenskapen — han finner den bara inadekvat; trots detta lyckas han ständigt avfärda den, varför hans påpekanden om att han inte vill tala emot något visst är att ta med en nypa salt), och han ger indikationer om antroposofins roll återigen:

“I do not speak against naturalism. For a certain age it was right and inevitable. … But the time has come when, in poetic art also, we must find our way back to the spiritual, to presenting dramatic figures in whom man himself, as a spiritual as well as bodily being, can move within the all-permeating spiritual events of the world. … It is imperative to turn to the spiritual in all spheres. We must make good use of what naturalism has brought us; must not lose what we have acquired by having for centuries now held up, as an ideal of art, the imitation of nature. Those who deride materialism are bad artists, bad scientists. Materialism had to happen. We must not look down mockingly on earthly man and the material world. We must have the will to penetrate into this material world spiritually; nor despise the gifts of scientific materialism and naturalistic art; must — though not by developing dry symbolism or allegory — find our way back to the spiritual. Symbolism and allegory are inartistic. The starting point for a new life of art can come only by direct stimulation from the source whence spring all anthroposophical ideas. We must become artists, not symbolists or allegorists, by rising, through spiritual knowledge, more and more into the spiritual world. … Nothing derogatory shall be said against prose content. Having achieved it through the naturalism which made us human, we must keep it. At the same time we must again become imbued with soul and spirit. Word-content can never express soul and spirit.” [Länk.]