den antroposofiska flodhästen

Ljungquist skriver

Antroposofins offentliga framtoning är motsägelsefylld. Å ena sidan står man stadigt ute i samhället med sina praktiska verksamheter i kontakt med allmänhet och myndigheter. Å andra sidan odlar man en esoterisk idealbildning som gör den antroposofiska tankevärlden svårtillgänglig – för att inte säga avvisande.

Och i detta ligger nog något av problemet vad beträffar antroposofins (och antroposofers) förhållningssätt till icke-antroposofer. Å ena sidan önskar man sig gärna uppmärksamhet (positiv sådan) för de olika verksamheter eller initiativ som bedrivs — men jag har intrycket att den uppmärksamheten helst ska fokusera på rörelsens eller “filosofins” yttre attribut. Till denna sida hör, att många av dessa verksamheter och initiativ åtminstone delvis är beroende av att också icke-antroposofer tar del av dem och att också de människor, som inte vet något alls eller väldigt lite om antroposofi, vill ha antroposofins slutprodukter (om man nu kan kalla dem så). Å andra sidan, och däri ligger paradoxen, så vill man inte särskilt gärna diskutera heller få respons på antroposofin som sådan, i synnerhet inte kritisk diskussion och negativ respons. Och eftersom man inte vill att den ska stötas och blötas — framför allt inte av dessa okunniga, fördomsfulla, icke-insatta, kritiskt sinnade (och så vidare) icke-antroposofer — så är den som flodhästen i vardagsrummet, som alla vet är där men ingen talar om, en skugga som ogärna defineras eller belyses. Då är plötsligt antroposofi en privatsak, nästan en onämnbarhet — trots att antroposofin i högsta grad verkar praktiskt i det offentliga, och i stor utsträckning faktiskt vill synas, det vill säga, som i att vara synlig men inte som i att bli granskad.

Visst kan man skilja de praktiska verksamheterna från den teoretiska antroposofin och från det metafysiska innehållet, men sådana anspråk på att områdena ska åtskiljas i det allmänna samtalet kan man egentligen inte ställa på utomstående. (De har inte samma incitament att låta det esoteriska hållas på sin plats. De kan med lätthet rycka det, så att säga, “ur sitt sammanhang” och sedan kritisera det på ett ahrimaniskt och materialistiskt vis — ja, till och med gapskratta åt det.) Det är väl tur för antroposofin att de flesta utom rörelsen bara intresserar sig för de verksamheter som är karaktäristiska för rörelsens yta. Det är kanske tur om — eller till och med att — många inom antroposofin också främst engagerar sig i dessa samma företeelser. I maten, odlingen, medicinen, kristalltjafs, inredning, växtfärgning, ulltomtar, tingel-tangel, allmänt spirituellt och tämligen känslobaserat uppåttjack… och så vidare. Antroposofin är nu en gång sådan att några av dessa praktiska aspekter är viktiga. Men de blir också lätt tråkiga. Och de övergår lätt i ett slags vulgärantroposofi (eller snarare vulgärspiritualitet), om man nu kan tänka sig en sådan kategori. Vare sig man nu tycker att antroposofins innehåll är rimligt eller inte, så har den i alla fall ett innehåll, som kan manifesteras i ord. Den har ett intellektuellt innehåll som inte kan förmedlas genom laserade väggar och silkesdraperier eller genom lyrspel, amorfa vattenfärgsmålningar och goda kakor (och då har jag rakt inget emot goda kakor).

Ett exempel på det paradoxala i antroposofins förhållningssätt är att det å ena sidan sägs — och detta helt korrekt — att waldorfskolan har sin grund i antroposofin (eller i antroposofins “människosyn” som det brukar heta), men, å andra sidan, vill man gärna antyda att antroposofin för skolverksamheten inte alls är särskilt avgörande (i den meningen att icke-antropsofer såsom waldorfföräldrar kan sluta bekymra sig om dess existens  — de ska helst tänka bort flodhästen!). Den är något fint men diffust som förekommer i bakgrunden, något som människor inte antas kunna begripa ändå, en komplicerad bisak helt enkelt. Ett sådant exempel — använt just för dess typiskhet och för att det är det senaste jag råkat se, det är inget speciellt med det — på motsägelsefulla uttalanden, från Frank Thomas Smith: “There is no such thing as an ‘anthroposophical school’. There are only schools – Waldorf Schools – in which the pedagogy is based on an anthroposophical understanding of the nature of man.” (Källa.) Man vill utbrista: just det, skolor som grundar sig i den antroposofiska människosynen kan med rätta kallas antroposofiska skolor.

Man kan förstås tvista om var gränsen mellan antroposofi-inspirerad och antroposofisk går, men det är möjligt att det inte är meningsfullt (särskilt som tveksamheten om vad antroposofi innebär tycks så stor även bland antroposofer…: “En obekväm teori är att vi själva inte förstått de väsentliga dragen i antroposofin. Förstår man inte kan man heller inte förklara för andra”) och handlar mest bara om hur man benämner en företeelse, inte om dess innehåll. Och waldorfskolan är hur som helst betydligt mer antroposofisk — till sitt ideologiska fundament och i sin reella verksamhet — än som kan beskrivas genom andra uttryckssätt än just “antroposofisk”. Sedan, när människor börjar rota i saken, börjar intressera sig mer för detaljer och de bakomliggande idéerna, är attityden allt som oftast att de bör avstå, att de bör hålla sig borta — framför allt att de ska låta bli att uttala sig om sådant de inte vet något om (enligt antroposofens förmenande). Trots att de i en hel del av fallen tillbringat lång tid i och med antroposofiska verksamheter eller antroposofisk teori. Och antroposoferna tänker inte ägna sig åt att spilla kraft på en individ de redan anser som förlorad (det vill säga, saknar potential att bli övertygad eller övertalad). Det är mycket enklare och kvickare att fortsätta kalla vederbörande okunnig och fördomsfull, och satsa antroposofin (vad den nu än uppfattas vara) på dem man förmodar är receptiva — och okritiska. Det finns nog ofta ett ointresse för — och fientlighet mot — andra perspektiv.

Medlemsantalet är en icke-fråga. Man anser det otillbörligt att ingripa i människors fria val genom att på något sätt göra vägen in i våra sammanhang enklare.

Det är ju egentligen en lustig attityd, då man gärna ser att människor “konsumerar” frukterna av antroposofiska verksamheter utan att veta något om antroposofin. (Däri kan jag se en bristande respekt för andra människors fria val, i det att man bara ger dem en del av bilden som beslutsunderlag — detta sagt utan att här försöka reda ut tveksamheterna kring det antroposofiska frihetsbegreppet, ty där tillkommer ännu en källa till missförstånd). Oavsett om man talar om vägen in i antroposofiska sällskapet eller vägen in i antroposofi så finns problematiken där, fastän det handlar om två skilda fenomen. Möjligen kan man anta att det borde ligga i sällskapets intresse att i så hög utsträckning som möjligt organisera de människor som redan engagerar sig i någon form av antroposofisk verksamhet. Men detta är egentligen en vitt skild fråga från den om att förklara för helt utomstående vad antroposofi är — dessa lär ju i de flesta fall inte utveckla ett intresse för att gå med i antroposofiska sällskapet. (Nå, vid närmare eftertanke: om antroposoferna inte förstått antroposofin, är kanske skillnaderna vad beträffar informationsbehov inte särskilt betydande.)

Möjligen kan man säga en sak, nämligen att den organiserade antroposofin och den “offentliga” antroposofin har en del bortstötande karaktärsegenskaper: den är pretentiös, den är perfektionistisk, med obehagliga toner av moralisk rättfärdighet; den är närmast narcissistisk i sin självupptagenhet. Att läsa en tidskrift som Balder eller det antroposofiska infocentrets hemsida, för att nämna svenska exempel, gör en alldeles matt. Detsamma gäller i ännu högre utsträckning waldorfskolors hemsidor och trycksaker. Den antroposofi och de antroposofer man där får bekanta sig med är inte längre människor — de är övermänniskor som ska rädda oss andra och denna världen från en fördärvlig situation. Ja, sådana är undertonerna. Det handlar om att välja mellan ont och gott, mellan undergång och räddning. Antroposoferna (här främst inom waldorfrörelsen) räddar barndomen; mainstream-samhället har förstört barndomen. Sådant tankegods förekommer både explicit och implicit.

Dessa fenomen, såväl attityderna som den avvisande inställningen, har kanske inte i sig med antroposofi att göra (även om ju jag tror att det är sannolikare att de har med antroposofin att göra än att de inte har det), med antroposofins innehåll eller med dess intentioner, men de hör åtminstone till antroposofins tradition. Många gånger har jag läst om människor som i stället för ett svar har fått ett konstaterande: “antroposofin [alternativt Rudolf Steiner] är svår”, och då kan man ju fråga sig: för vem? Underförstått är den för svår för icke-antroposofen att begripa, varför det är skonsammast att avspisa denne genast. Men jag misstänker att det är tvärtom: att det är avsändaren av det antroposofiska budskapet (eller: det uteblivna budskapet, vad innehållet anbelangar) som inte begriper och därför inte heller förmår förklara. Då handlar det om avsändarens bekvämlighet. Och om ett mänskligt behov att hålla sig fast vid den egna, personliga föreställningen om antroposofi, en föreställning som kan raseras — genom sin oförenlighet med objektivt existerande antroposofi eller genom sin egen orimlighet — i den stund den ges en definition och ett uttryck.  Det förefaller mig sällan vara på det viset att mottagaren, icke-antroposofen i det fallet, är för dum för att förstå… och i vart fall inte dummare än motparten.

Ett annat hinder, för den utomstående betraktaren, är intrycket av konsensus, av homogenitet, av enhetlighet och litet frihetligt utrymme (i motsats till den bild rörelsen tycks göra sig av sig själv? se exempelvis Ljungquist som själv skriver att det finns frågor som inte är mogna att diskuteras i den “konsensuskultur som så starkt präglar vårt antroposofiska samtalsklimat.” ) — ett intryck som inte alla finner så attraktivt. I stället för att förklara för världen vad antroposofi “är”, borde man kanske vinnlägga sig om att visa att det kan finnas en diskussion om vad antroposofi kan vara och att den diskussionen kan föras öppet och betraktas av den som intresserar sig för den. Annars kan denne lätt få intrycket att det existerar just en definition av vad antroposofi är och ska vara — att där finns en rigid sanning, även om den är svår att sätta fingret på. I jämförelse är det enklare för en utomstående att sympatisera med företeelser kring vilka det finns och tillåts finnas oenighet, öppenhet, tolkningsutrymme och… frihet.

Att besluta vad antroposofi “är” och sedan servera detta lättsmält och portionsförpackat såsom “information” (ofta av något slags pr-karaktär eller i vart fall skönmålande) för en tänkt publik — i ett slags envägskommunikation, från opersonlig avsändare till passiv mottagare — tror jag inte på. Jag har faktiskt svårt att begripa varför antroposofin tycks tro att det är en lämplig strategi. Den har kanske sina anledningar. Och även om nu strategin vore lämplig — vilket jag betvivlar — är den förfärligt tråkig; den gör antroposofin tråkig. Den saknar, nästan oundvikligen, den vitalitet, det engagemang och den bredd som finns hos antroposofins kritiker eller hos andra utomstående intresserade.

Vad som skulle göra antroposofin mindre tråkig, däremot, är antroposofiska svar på de verkligt viktiga frågorna i tillvaron, som till synes avhandlas helt utan att den uppenbara antroposofiska vinkligen tas till vara. Frågan är, om hjärnan bara är en avancerad dynghög, innebär det att en dynghög är en mindre avancerad hjärna? Jo, det gör det givetvis. Mäter de skogstokiga — i dubbel bemärkelse; modern krigföring någon? — militärerna Jag-krafterna i dessa insamlade högar? Kunde ju ge en intressant indikation på det spirituella tillståndet hos moderna värnpliktiga och militäranställda. Dessutom undrar jag hur man ska se på konsekvenserna, ur ett andligt perspektiv, beträffande skillnaden mellan att lämna kvar träcket i skogen jämfört med att ta det med sig i plastpåsar.

Here you encounter a relationship which you will think most paradoxical, even absurd at first sight, and yet you cannot overlook it if you wish to understand the animal organisation — and the human too, for that matter. What is this brainy mass? It is simply an intestinal mass, carried to the very end. The premature brain deposit passes out through the intestines. As to its processes, the content of the intestines is decidedly akin to the brain-content. To speak grotesquely, I would say: That which spreads out through the brain is a highly advanced heap of manure! Grotesque as it may be, objectively speaking this is the truth. It is none other than the dung, which is transmuted — through its peculiar organic process into the noble matter of the brain, there to become the basis for Ego-development. [Steiner, Agriculture Course, IIX.]

Och plöstligt känns hela den här grejen med att ha en hjärna inte så nobel alls. Klart är att många frågor där antroposofin har högsta relevans sällan blir besvarade ur ett antroposofiskt perspektiv. Tack och lov ryggade inte Steiner inför sådana viktiga spörsmål. Ok, ok, den här avslutningen var förstås menad humoristiskt. I vart fall så länge inte flodhästen skiter i vardagsrummet.

10 thoughts on “den antroposofiska flodhästen

  1. Ja du. Ett fenomen med fega, defensiva, självgoda, pretentiösa, låtsasödmjuka, svartsjuka förvaltare av arvet efter giganten Steiner, som verkar ha varit allt annat än tråkig.

    Har du tänkt på att man utan vidare kan definiera dig själv, Zooey, som en av Steiners aktiva kvarlåtenskapsförvaltare.

    Kastar du alltså sten i glashus eller kastar du möjligen glas i stenhus?

    Pappan

  2. En tredje möjlighet är att jag kastar dynga i ett skithus.

    En sak kan man i alla fall säga om Steiner, att han inte var rädd för att världen sticks, att den stinker och att människor inte uppför sig enligt rekommendationer och installationshänvisningar.

  3. Ja du Lina. Så fort man tror att de är utrotade så ser man fotspår av en i smöret. Eller smöriga språr i salongen. Man blir inte av med antroposofiska flodhästar i första taget när man väl har släppt in dem. Alla som läste detta släppte just in en…

    Pappan

  4. vet inte. De har alla avrest till Dornach för sommarbetet. Tillgången på ätbara eurytmister är särskild god där. Men kolla i Järna-trakten framåt sensommaren. Där finns vanligtvis många flodhästar. Utom när de är i Dornach, som sagt.

  5. Ser att Pappans och mitt svar motsäger varandra. Det var ju inte så bra. Jag letar desperat efter en förklaring.

  6. Den enda möjliga förklaringen, kära zooey, är att du egentligen själv är en av flodhästarna.

    Shit, det här påminner om den där gamla SF-filmen med aliens i frökapslar som replikerar de människor de äter upp.

    The Return of the Cosmic Hippos, typ.

  7. Och här står jag med mina flodhästtassar (tassar? labbar? klövar…?) djupt nere i smörbyttan. Jag gör som Herr Hund när han har lortiga och leriga tassar. Gnuggar mig i salongsmattorna. Och i möblerna. I varenda textilie. Smör på de antroposofiska silkesgardinerna. Nu förstår jag varför Herr Hund alltid ser så ohämmat nöjd ut efter sådana äventyr inom inredningsdesignens område. Han gillar att re-dekorera omgivningen på sitt sätt.

Comments are closed.