det här är icke fråga om ett kristet dop

Kristet Samfund är, som namnet antyder, ett religiöst samfund. Det grundades av Rittelmeyer, i samarbete med Steiner under dennes senare levnadsår. Samfundet utövar kristendom på antroposofisk grund. Mer detaljer behövs egentligen inte här. Jag vill bara få anledning att citera några stycken ur ett gammalt rättsfall (RÅ84 1:82), som handlade om Kristet Samfunds dop och huruvida detta har varit att betrakta som ett kristet dop enligt folkbokföringslagstiftningen (märk att detta handlar om lagstiftningen i början av 1980-talet, och jag kan inte tänka mig att de juridiska reglerna på detta område ser likadana ut idag). Hur som helst, för att reda ut frågan, måste Domkapitlet (som tydligen var första instans i dessa frågor, men vars beslut sedan kunde överklagas vid de juridiska instanserna) reda ut vad Kristet Samfund egentligen är, och således även vad antroposofin är, för att se om dopet kan ses som ett dop ur ett kristet perspektiv. Biskopsmötet hade tydligen hävdat att

dop förrättat av Kristet Samfund icke kunde anses vara ett kristet dop ur svenska kyrkans synpunkt.

Domkapitlet i Strängnäs anförde följande motivering och beslut:

Antroposofin har i vårt land också kommit att kallas andevetenskap, en benämning som väl utsäger vad det här är fråga om, nämligen en förment vetenskap, en kunskap eller insikt, som människor på övernaturlig väg kan erhålla om den immateriella världen. Denna kunskap om den gudomliga verkligheten hämtar man inte som när det gäller kristendomen ur den Heliga Skrift utan från diverse uppenbarelser, i första hand sådana som kommit Rudolf Steiner, antroposofins grundare, till del. “För Steiner gäller det inte att få kunskap genom evangelierna utan att med hjälp av den kunskap som han förvärvat på andra vägar förstå . . . . de sanningar som evangelierna innehåller” (professor Helmer Ringgren i en uppsats om Antroposofins Jesusbild i årsboken Religion och Bibel, 1969 s 8).

Inom den antroposofiska rörelsen och Kristet Samfund bygger man i första hand på vad man menar vara ett sådant vetande om den gudomliga världen, som kristendomen inte kan tillhandahålla. Medan kristendomen helt bygger på den bibliska uppenbarelsen är för antroposofin den “kunskap” (gnosis) som Steiner utifrån sina syner och uppenbarelser åberopar det grundläggande. Antroposofin och därmed Kristet Samfund torde därför tveklöst kunna sägas vara en sentida utlöpare av den åskådning, som den första kristna tiden kallade gnosticism, en religiositet av synkretistiskt slag, som den kristna kyrkan under historiens gång alltid haft att värja sig emot och bedömt vara icke-kristen.

Det finns en gnutta av komik här: den kristna kyrkan betraktar sig som den som fått värja sig… mot minoriteter, små grupper som har en annan syn på saker, en något annorlunda uppfattning om dopet till exempel?

Det synkretistiska inslaget inom antroposofin kommer främst till uttryck i synen på själva Kristus-gestalten, som är en i grunden annan än den kristna kyrkans. Den “kosmiske” Kristus eller “kristusvisheten” som Steiner talar om har också bara namnet gemensamt med Skriftens Kristus. Hos Steiner finns ingen plats för den Kristus som är Guds son och vars lidande och död innebär försoning för människornas synd och har grundläggande betydelse för den kristna tron.’

Å andra sidan, i Steiners kristendom och i hans läror finns oändligt mycket som den Svenska kyrkan inte har “plats för” — exempelvis, kunde man ju invända, ger inte kyrkan plats åt den kosmiske kristus… eller kristusimpulsen… inte heller åt idén om kristus och solen. Men, ok, då låter det hela plötsligt komplett befängt — nästan som om man beklagade att kyrkan inte har plats för andra religiösa uppfattningar än sina egna?

Det är också betecknande att medan antroposofin och särskilt Kristet Samfund i exempelvis Kristet Samfunds bekännelsebön (det enda tryckta dokument av bekännelsekaraktär som man lämnar ut) genomgående använder sig av bibliska termer man lika genomgående menar något annat med dessa termer än kristendomen.

Ah, vilken fräckhet! Man tar bibliska termer och använder dem som man vill. Ungefär som kyrkorna och alla sekter gjort under århundraden.

Det synkretistiska inslaget understryker också prof Ringgren (aa, s 17): “Vad Steiner vill visa är alltså att Jesus representerar sammanflödet av alla andliga impulser, som de stora religiösa ledarna bragt in i världen”. Ringgren hävdar också (s 25) att det “framför allt är den ockulta tradition i vilken Steiner står som har varit utslagsgivande”.

I fråga om dopet hävdas inom Kristet Samfund (i broschyren “Vad är Kristet Samfund”) att detta, ett av samfundets sju sakrament, är till för att hjälpa “det nyfödda barnets själ att överskrida tröskeln från andetillvaron till inkarnationen i en fysisk kropp och omgivning”. Man bygger härvidlag på en annan icke-kristen uppfattning, den om reinkarnationen, vilken f ö också återkommer i samfundets begravningsritual, enligt vilket den avlidne . . . . “genom denna kultiska akt får hjälp att vakna till medvetande om sin nya andliga tillvaro”.

Medan för kristen tro dopet innebär “att vi . . . . komma i gemenskap med den treenige Guden och bliva medlemmar i hans församling, så att vi i tron kunna hålla oss till honom såsom vår fader, återlösare och heliggörare” (1878 års katekesutveckling) är det uppenbart att för Kristet Samfund dopet betyder något helt annat, något av en religiös “barnbördsakt”. Och medan man i kyrkan skall “döpas med vatten i Faderns, Sonens och den helige Andens namn”, sker dopet inom Kristet Samfund “i Faderns världssubstans, i Kristi ordström och i Andens ljusglans”, en formel som ger uttryck åt föreställningar, vilka för kyrkan är helt främmande. Vid Kristet Samfunds dop används – förutom vatten – också salt och aska.

En svårighet, när det gäller att bedöma Kristet Samfunds dopuppfattning, innebär också det förhållandet att man inom samfundet vägrar att lämna ut sitt dopritual och sin handbok, vilken är exklusivt förbehållen samfundets pastorer. Så mycket får emellertid anses vara känt om samfundets dop och om dess övergripande lärouppfattning att det med bestämdhet kan hävdas att det här icke är fråga om ett kristet dop.

— det är glädjande att se med vilken entusiasm kyrkans företrädare befattar sig med sådana oerhört väsentliga frågeställningar och förmår lösa dem med hjälp av rationella överväganden och argument baserade på materiella fakta, jag förutsätter att skillnaden mellan Fadern och Faderns Världssubstans är vetenskapligt säkerställd (förtydligande: ironi) —

Denna uppfattning hävdas också av det Svenska Biskopsmötet, som i januari 1979 beslöt uttala att dop förrättat av Kristet Samfund i Sverige icke kan anses vara ett kristet dop, vilket i sin tur innebär att ett sådant dop heller icke skall antecknas som “dop i annan ordning”.

Biskopsmötet fattade sitt beslut i detta ärende efter ingående prövning, en prövning som bl a också innebar att man konsulterade den evangeliska kyrkan i Tyskland (EKD). Det stora flertalet av Kristet Samfunds församlingar finns sedan samfundets grundande naturligt nog i Tyskland. Frågan om EKD:s inställning till Kristet Samfunds dop har länge varit aktuell. En studiekommission inom EKD arbetade ingående med frågan 1948/49 och slog sedan fast, vilket också bekräftades av EKD:s råd, att Kristet Samfunds dop inte kunde erkännas som ett kristet dop, “trotz der Verwendung einer trinitarisch aufgebauten Formel . . . . da wesentliche Bestandteile der christlichen Taufliturgie fehlen und da die Intention von der christlichen Kirche bewusst abweicht”.

Kommissionen konstaterar, föga förvånande, att ett annat samfunds intentioner avviker från kommissionens egen kyrkas intentioner. Klart att man behöver en kommission för att klargöra detta. Annars hade man ju kunnat tro att det faktum att man var organiserad i olika samfund bara var någon lustig teater…

Efter protester från Kristet Samfund prövade EKD:s råd på nytt frågan år 1950 men kom också då till samma resultat. Förnyade undersökningar i ärendet 1962 och 1969 förde återigen till samma resultat. EKD hävdade på nytt att Kristet Samfunds förkunnelse om Kristus stammar ur Rudolf Steiners synkretistiska världsåskådning och utgår ifrån ett för Nya Testamentet främmande uppenbarelseanspråk. Tilläggas kan att inte heller den romerskt katolska kyrkan i Tyskland erkänner Kristet Samfunds dop som ett kristet dop.

Svenska kyrkan erkänner, i likhet med flertalet kyrkor i världen, ett dop inom annat kristet samfund såsom ett giltigt dop, så snart det skett i vatten och i den treenige Gudens namn. En förutsättning för anteckning om “dop i annan ordning” måste vara att det verkligen är fråga om ett sådant dop dvs ett som skett inom ett kristet samfund och i den form som enligt samstämmig kristen uppfattning skall iakttas vid dopet. Det måste ankomma på svenska kyrkan att själv pröva om dessa kriterier är uppfyllda; en förpliktelse att anteckna varje handling, som uppges ha varit ett dop, såsom “dop i annan ordning” skulle beröva en sådan anteckning mening och det skulle i fortsättningen bli omöjligt att avgöra, huruvida en person, vars dop antecknats på detta sätt, verkligen är döpt i kristen mening eller ej.

Ja, tänk vilken förvirring som skulle uppstå. Människor som lever i en sagovärld lyckas verkligen skapa sig problem.

Den omständigheten att ett trossamfund självt uppger sig vara kristet och använder benämningen dop på en religiös handling kan inte medföra rätt att få detta dop antecknat såsom “dop i annan ordning”. Enligt domkapitlets mening saknar svenska kyrkan anledning att motsätta sig införande av bestämmelser som medger anteckning i folkbokföringshandlingar av andra trossamfunds initiationsriter, blott att gränsen mellan dessa och det kristna dopet klart framgår. Med nu gällande regler är det otvivelaktigt att anteckning om “dop i annan ordning” avser ett kristet dop, dvs ett dop som svenska kyrkan, i överensstämmelse med allmänkyrklig praxis, kan erkänna som ett sådant.

Med hänvisning till vad som här anförts är det uppenbart att dop inom Kristet Samfund icke uppfyller villkoren för anteckning såsom “dop i annan ordning”.

Kammarrätten ändrade inte Domkapitlets beslut att Kristet Samfunds dop inte utgjorde ett dop; efter överklagan behandlades ärendet av regeringsrätten, som gick på Kammarrättens linje. Noteras bör att Kristet Samfund inte själv kommer till tals i vare sig kammarrätt eller regeringsrätt, eftersom dessa instanser bara fastställer det Domkapitlet redan kommit fram till. Och domkapitlet… är uttolkar, domare, och uppenbart part — det handlar om Svenska Kyrkans dom över graden av kristenhet i ett kyrkan utomstående samfund. Det är lite parodiskt. Komikjuridik.