antroposofiska identitetsproblem

Ljungquist:

“Och genom att det som är ett problem istället betraktas som ett ideal har antroposofins identitetsproblem blivit alltmer avsiktligt. För om viljan funnits är det är svårt att tro att inte kompetenta människor hade kunnat åstadkomma detta. Antroposofin har ändå existerat i snart ett sekel.”

Jag vet förklaringen, även om den känns något krass att basunera ut så där rakt upp och ned, men ok. Den enda person som någonsin ansetts vara nog kompetent dog 1925. Och han gjorde förvisso sitt bästa.  Jag tror inte att han, på dylika frågor, hade nöjt sig med att svara att antroposofin har identitetsproblem och att det nog är till det bästa, att det till och med är avsiktligt, att antroposofin inte kan identifieras (ens av dem som ansluter sig till den). Med det engagemang och den andliga lojalitet han ändå kräver av sina anhängare, särskilt de mer avancerade, kan han väl knappast ha förväntat sig att de skulle åhöra utläggningar av innebörd: “tja, antroposofi kan vara lite vad som helst, typ, och det är vad vi ska säga människor om de frågar”. (Tack och lov — eller kanske beklagligt nog, beroende på hur man ser på saken — hade han mer att säga än så. Varför somliga — många? —  moderna antroposofer tycks mig så erbarmligt tråkiga undflyr däremot förklaring. ) Ingen som har haft något intressant att säga om antroposofin, vare sig de varit antroposofer eller icke-antroposofer, har uttryckt en så fattig antroposofisyn.

Man kan också läsa — detta är dock min tolkning av det lästa — att denna identitetsgåta har en poäng i sig självt, emedan antroposofin är vägen snarare än svaret, och inte är till för den som bara har intresse av svaret. Det är kanske en efterhandskonstruktion, en rationalisering av den egna oförmågan, eller av okunskapen eller oviljan. En intellektuell undanflykt.

“Den outtalade ambitionen är att det egentligen är helt i sin ordning att de inte kan få svaret innan de har möjlighet att förstå det. Man menar att först när de intresserar sig på allvar kan de börja gå den livslånga kunskapsvägen mot en förståelse.”

Så går ju förklaringen. Men vem är det som definierar förståelse? Detta är återigen det elitistiska och det odemokratiska i antroposofin: att det bara är en viss typ av — på förhand bestämd, men för den utomstående ogripbar — förståelse som ur ett antroposofisk perspektiv duger. Det är därför den, som ur ett annat perspektiv än det intra-antroposofiska intresserar sig för antroposofin, så enkelt kan avfärdas såsom en som idkar analys på felaktigt — rentav ahrimanskt — vis; det är bara en typ av förståelse som är korrekt, den som bygger på rätt förstudier och rätt sorts accepterande (eller snarare: anammande) av antroposofisk doktrin.

“Man likställer därmed på sätt och vis den egna osäkerheten med den ytligt intresserades.”

Projektion eller vad? Men i vilket fall som helst: man ger sig själv rollen som domare, som den som besitter rätten att (ut)döma ett intresse såsom ytligt. En del av dem som anses ha ett ytligt intresse, som har ett intresse av felaktig art (exempelvis inte accepterande nog), anses inte kunna förstå, trots att de säkert en del gånger är bätte på att både förklara och definiera — och förstå! — antroposofi, i den meningen att dessa personer är mindre osäkra, och rätteligen så, än de osäkra antroposoferna som står utan såväl definition som förklaring.

Jag tror att det gamla cirkelresonemanget kommer till användning här: den anses inte ha förståelse som inte har gjort samma erfarenheter och dragit samma slutsatser som vi anser vara det antroposofiskt (och därmed definitionsmässigt! än om man saknar definition!) korrekta, därför kan vi avfärda dessa synpunkter som irrelevanta och som baserade på icke-förståelse. Antroposofin ger sig självt absolut tolkningsföreträde; uppmärksammar sällan att det finns andra sätt att förstå en företeelse än att gå den antroposofiska kunskapsvägen, som i sig är beroende av att vissa särskilda förutsättningar är uppfyllda (och på många sätt har föga med kunskap att göra, då den antroposofiska kunskapsvägen är en andlig utvecklingsväg som inte nödvändigtvis medför någon nämnvärd teoretisk kunskap om antroposofin). Och detta tolkningsföreträde må gå an — te sig rimligt — i de egna kretsarna. Att andra skulle acceptera detta är däremot osannolikt.

Men det går helt enkelt ut på, att den som har förstått antroposofin också är övertygad om antroposofin — inte om dess innehåll, nödvändigtvis, men om dess värde, om att den där (kunskaps-)vägen är korrekt — och,  e contrario, den som ej är övertygad därom, kan inte anses ha förstått. (Så ska en slipsten dras, eller…?)

Ljungquist tycks mena att där är något positivt i bristen på en definierad identitet, att “den frihet man ger var och en att själva formulera egenarten visar på en långt driven respekt för vars och ens omdöme” och så kan man ju se saken. Men jag tycker inte att det stämmer. För i själva verket är antroposofin mycket mer homogen än den vill kännas vid. Det är inte precis så att enskilda antroposofer verkar formulera dess egenart för sig själva — snarare kanske att de undviker att formulera något alls, i ett slags missriktad strävan mot social sammanhållning. Att det är enklare att låta bli, än att avvika, vilket man alltid riskerar göra med en helt egen formulering. Det är enklare att låtsas enighet, på det att  inte potentiella skiljaktigheter ska drivas upp till ytan. Vad värre är, jag tror att en sådan hållning medför reella risker: att människor abdikerar från personligt ansvar.

Och i vissa situationer är det ju så att man inte kan säga A utan att säga B, därför att ett sådant handlande inkräktar på andra människors frihet och rätt att använda sitt eget omdöme. Man kan till exempel inte säga att waldorfskolan bygger på den antroposofiska människosynen, utan att ge utförliga och ärliga beskrivningar av denna människosyns innehåll. I detta fall handlar det inte om den enskilde antroposofens frihet att själv definiera sin privata livssyn, utan om den utomståendes rätt att få korrekt information om en viss filosofisk-andlig utgångspunkt, så att även denne kan välja i frihet och efter eget omdöme.

Det i föregående stycke nämnda är bara ett exempel; man kan tänka sig många liknande där samma princip måste appliceras, där inte antroposofens frihet nödvändigtvis är den enda, eller ens den avgörande faktorn, utan där andra människor har en faktisk rättighet att kräva av antroposofin att den tillkännager sin identitet utan att gömma sig bakom rättfärdiganden av identitetslösheten såsom ett utslag av individuell frihet.

Att antroposofin skulle vara en “decentraliserad rörelse där centrum bugar inför periferin” håller jag för fullständigt osannolikt. Jag uppfattar det mer som att periferin, när den blir missnöjd med den centrala maktens överhöghet och självgodhet, helt enkelt drar sin kos och utövar sin andlighet på andra sätt, antingen för sig självt eller genom att finna andra kanaler. Det är i alla fall vad som kunde förväntas av en tänkande periferi. Och av allt att döma är det så den tänkande periferin agerar i förhållande till både nationella och lokala antroposofiska grupper som i förhållande till det internationella sällskapet. Kvar blir eventuellt de perifera som inte har något behov av att artbestämma det allmänna och det egna antroposofiska engagemanget. Tja, man kanske kan kalla dem människor som saknar alltför starka självständighetssträvanden, som inte störs av mentala kvävningsimpulser… som inte upplever sig fara illa av att ingå i en “tyst majoritet” av passiva följeslagare, människor som föredrar liknöjdhet framför kverulans.

Att antroposofin skulle lyckats i sin “taktik” att “‘filtrera bort’ intresserade” — så kallat, ur antroposofisk synvinkel, ytligt intresserade — tycks som ännu än bekvämlighetsmotiverad efterhandskonstruktion (bekväm därför att den skenbart förklarar det måttliga intresset för antroposofi samtidigt som den, bland annat, förstärker den angenäma självbeundran som ligger latent i förståelse-begreppet). Frågan är väl vad det är man undviker att se i fråga om mer rimliga förklaringar, när man förlitar sig på rationaliseringar av det slaget.

Jag kan dock utan tvekan hålla med om att känslan av “gåtfull exklusivitet” är av betydelse, men den är nog inte så mycket en omvärldens upplevelse som den är något antroposoferna själva upplever; den är nämligen ägnad att smickra antroposofernas självkänsla, och bilden av exklusiv gåtfullhet odlas just i detta syfte. Inte undra på att det myses när antroposoferna i media porträtteras just på det sättet — och att antroposoferna blir förbannade på dem som vill rasera bilden av “exklusiv gåtfullhet” genom att peka på krassa realiteter eller genom att presentera antroposofiskt innehåll rakt på sak. Sannolikt finns en förståelse för att gåtfullheten också är ett bra värn. Köper omgivningen bilden att antroposofin och antroposoferna är gåtfulla, innebär det ett frånträdande vad avser kompetens att analysera och kritisera. Omgivningen kan inte kritisera det den uppfattar — eller sägs uppfatta  — som en gåta.

Det är min övertygelse att antroposofin föredrar att människor ser den som gåtfull framför att de ser den som begriplig och som ett objekt för potentiell kritik. Men det är dock antroposofins konstruktion av omgivningens attityd (antroposofins förväntningar och förhoppningar på omgivningens attityd), och inte ett faktum. Jag tror inte att omgivningen uppfattar antroposofin som hälften så gåtfull som antroposoferna skulle önska. Och ju mer information som finns att tillgå, desto mindre gåtfull blir antroposofin.

Detsamma gäller exklusiviteten. Det är antroposofins eget behov av att bli sedd som exklusiv, och kan inte tas som ett uttryck för omgivningens faktiska attityd. Exklusiviteten är nämligen en (möjligen oundviklig) del av anspråken på tolkningsföreträde. Ingen ska döma över antroposofins innehåll med mindre än att han följt den antroposofiska kunskapsvägen. Det tjänar inte antroposofins syften att påpeka att vem som helst kan ta del av och inte minst förstå antroposofiskt tankegods på precis det sätt vederbörande behagar.

Det tjänar däremot allmänhetens bästa att inte falla för den myt om gåtfullhet och exklusivitet som antroposofin — inte omvärlden! — skapar. Den myten förhindrar nämligen en rationell och välbehövligt kritisk diskussion om antroposofins innehåll, dess anspråk och dess praktik.

Så den gåtfulla exklusiviteten må sammanfalla med den tysta antroposofiska majoritetens självbild — men den behöver inte, och framför allt bör den inte, sammanfalla med utomståendes upplevelse eller bild av antroposofin. Det är destruktivt när omvärlden anammar den bilden, då omvärlden riskerar att med denna bild internalisera antroposofins perspektiv och dess attityder, och omvärlden gör sig därmed lika obenägen som antroposofin själv till tillämpningen av ett kritiskt förhållningssätt.

12 thoughts on “antroposofiska identitetsproblem

  1. Nja, Sune, jag ser där en text som är tämligen ospecifik och svävande, den är fylld av uttryck som, om de inte ska vara alldeles meningslösa, behöver definieras och förklaras.

  2. I believe Sune’s text is available in English versions — similar at least — at one or other of his website projects. And there’s always google. But there will be gibberish…

  3. Många antroposofer formulerar helst inget alls på frågan ”vad är antroposofi”. Det är sant. Men knappast p g a skiljaktigheter utan därför att de inte är tränade att formulera sig. För det är ju knepigt värre. Eller också ger de sig in i långa osammanhängande eller intetsägande haranger.

    ”Den tänkande periferin” gör nog många gånger som du skriver, även om du överdriver ”maktens överhöghet”. Makt existerar inte i den mening man vanligtvis lägger i begreppet. Det skulle inte gå, antroposofer är i själ och hjärta anarkister och avskyr makt. Som spårhundar sniffar de sig till varje liten gryende maktstruktur de kan hitta. Styrelsen i Dornach får därför ständigt sina fiskar varma och kommer sällan med kontroversiella initiativ. Däremot råder en kraftfull konsensuskultur i särskilt den svenska rörelsen – och den underordnar sig de flesta.

    Filtrera bort-metaforen var en ironi – inte en efterhandskonstruktion. Den avser bristande marknadsföringsåtgärder, påminnande om Systembolagets policy att avråda kunderna från alkoholförtäring.

    Johannes Ljungquist
    Mummel i kön

  4. The bee skrev :

    “Kanske ett steg närmare ett svar:

    Vad är antroposofin?”

    Her er mit bud på antroposofin. – Det er måske lidt simpelt og banalt, men man skal ikke gøre antroposofin til mere end det er – og antroposofi er i hvert IKKE noget der, har med “Akademisk virksomhed” at gøre – Slet ikke !

    Hvad er antroposofi ? http://www.antroposofia.dk/29025028

  5. @ Thebee

    “what is science”

    some sophistry to confuse people?

    I can tell you what is neither “philosophy” nor “science”: Anthroposophy

    It’s a religion. A Religion founded by rascist Rudolf Steiner.

  6. @ Johannes Ljungquist

    Hej,
    roligt med en kommentar, tackar så mycket! Jag uppfattade inte “filtrera bort”-metaforen som en ironi i första hand (men jag ser helt klart parallellen med Systemets marknadsföring… även om ju antroposofin inte är så dålig på att marknadsföra sina praktiska verksamheter till skillnad från filosofin självt), däremot får jag nog säga att det kanske inte var helt övertänkt att kalla det efterhandskonstruktion. Jag kan bara inte komma på något bättre uttryck. Men hur som helst, att, så att säga, “filtrera bort” gör nog alla grupper, mer eller mindre — det är ju knappast något nytt, redan hos Steiner finns det ju, det är ju en förutsättning för honom (det skulle inte kunna vara annorlunda). Och man förklarar det med att det är till det bästa — och för det mesta är det ju så. Det är väl kanske just förklaringarna till varför vissa människor “filtreras ut” som kan tendera att bli obehagliga eller orättfärdiga.

    Ang. maktstruktur och konsensuskultur — jag kan inte motsätta mig din beskrivning, den verkar helt korrekt ur min (begränsade) synvinkel. För det första gäller det informella strukturer i första hand, inte formella sådana. För det andra uppfattar jag väl i och för sig en stark konsensuskultur som en maktfaktor, om än just en informell sådan.

    Vad beträffar: “Men knappast p g a skiljaktigheter utan därför att de inte är tränade att formulera sig.”

    Ja, men så länge de inte är tränade i att formulera sig, kan de ju inte heller upptäcka skiljaktigheter. Sådana kan ju inte dryftas förrän de eventuellt oeniga kan formulera sin egen ståndpunkt. Och alla människor vet att i den stund man börjar formulera sitt eget perspektiv, löper man risken att avvika från konsensus… ett annat alternativ är ju att man upptäcker att någon konsensus egentligen inte existerar, fastän alla agerar som om så vore fallet, och det är kanske inte heller så angenämt.

    På sätt och vis är det nog så att jag har svårt att se hur en person kan ansluta sig till en livssyn utan att förmå formulera densamma någorlunda väl (i alla fall inför sig själv, därmed inte sagt att antroposofer inte kan det).

Comments are closed.