waldorfskolan och antroposofin

redan tidigare idag skrev jag en kommentar till det här blogginlägget, Waldorfskolornas hemlighållande av antroposofin. Jag tänkte utveckla det svaret lite. Ljungquist skriver

”Och att nyblivna waldorfföräldrar inte får klart för sig vilken roll antroposofin spelar i sammanhanget är svårt att betrakta som annat än falsk varudeklaration.”

En iakttagelse som jag håller med om; det torde kanske vara uppenbart. Det är dessutom viktigt att de får reda antroposofins faktiska roll, inte bara att det en gång fanns en farbror som hette Steiner och att han grundade både antroposofin och den första waldorfskolan. Betoningen brukar alltid ligga på det senare; på Steiners roll som pedagog, något han egentligen aldrig var, om inte begreppet pedagog ses i väldigt vid mening. Det brukar också framhållas att han var vetenskapsman och filosof. Jag kan köpa det senare, med viss reservation (hans teosofiska vändning sabbade hans filosofiska bana), men inte det förra. Det tveksamma är att man framhåller Steiner som en i vanlig mening världsligt sysselsatt man, och inte som den andlige ledare han var.

Människor som väljer waldorfskolan för sina barn behöver veta annat än det rent konkreta kring hur en skolan fungerar, exempelvis behöver de veta, hur antroposofins syn på människan påverkar waldorfskolan. Det räcker inte att tala om att i waldorfskolan ägnas mycket tid åt hantverk. Det är ingen mening att tala om fokus på tanke — känsla — vilja, om man inte ämnar ge den antroposofiskt grundade förklaringen. Det går inte att tala om att undervisningen bedrivs anpassad till barnets åldersmässiga behov — om man inte samtidigt talar om att synen på dessa åldersmässiga behov har sin grund i antroposofins bild av människans (barnets) utveckling. Annars riskerar waldorfskolan att föräldrarna blir förbannade, och då är det redan för sent. Det är kanske ett problem att waldorfrörelsen driver för många skolor; den vill fylla alla dessa skolor, och så många föräldrar går inte att uppbringa som skulle välja waldorf med (trots) full vetskap om antroposofin.

När jag gick i waldorfskola var det i och för sig inte så att min mor var helt ovetande om antroposofi; däremot tror jag inte att hon var helt klar över hur mycket antroposofiska föreställningar påverkade skolan. Då menar jag inte bara vad vi fick lära oss (och inte fick lära oss) utan sådana viktiga aspekter som hur barnen bemöttes av de vuxna, hur den sociala miljön fungerade, hur man dömde (ja, det gjorde man) barn efter en antroposofisk måttstock som ofta varken barn eller föräldrar kunde förstå. Många föräldrar är förstås själva antroposofer, och de har inte samma kunskapsmässiga underläge. De vet att antroposofin är mer än det som möjligen framgår av de trevliga små broschyrer waldorfskolan kan tillhandahålla.

De människor som försöker säga att antroposofin inte har sådan stor betydelse för waldorfskolan, därför att man inte undervisar i antroposofi, har helt enkelt fel. Antroposofin kan nämligen vara enormt viktig, alldeles utan att waldorflärare ”predikar” antroposofi. Jag har gått i waldorfskola, jag vet att waldorflärare inte predikar sin livsåskådning; men jag vet också, genom min egen erfarenhet, hur saker går till i en waldorfskola, och jag kan koppla den erfarenheten till den senare läsning jag gjort av olika källor, till exempel Steiner själv. Jag är inte tappad bakom en vagn. (Däremot alldeles för ahrimansk.)

Men jag kan ju aldrig påstå att min mor inte skulle ha valt waldorf om hon hade vetat mer om antroposofin (det var, som sagt, inte så att hon var helt okunnig). Hade waldorfskolan däremot talat om att de inte avsåg att ingripa om barn for illa eller att den akademiska biten skulle hamna så väldigt mycket efter eller att man till och med skydde de barn som hade intellektuella intressen — ja, då hade saken kanske sett annorlunda ut. Dessa frågor har dock bara indirekt med antroposofin att göra, och att tala om dem sitter förmodligen långt inne för waldorfpedagogikens företrädare.

“Att ungdomar som gått ut waldorfskolan hålls okunniga om antroposofi är tydligen mer regel än undantag.”

En relaterad effekt är att de är fullkomligt okunniga vad beträffar till och med de uppenbart antroposofiska företeelserna i waldorfskolan. Jag har blivit utskälld av före detta waldorfelever som är alldeles rabiata över att jag kallat morgonspråket för en antroposofisk bön och hävdat att eurytmin är antroposofisk. Jag har fått höra att morgonspråket — som har Steiner till upphovsman! — inte är antroposofiskt och att det inte kan liknas vid en bön — notera att Steiner själv talar om böner och barnens sinnesstämning i anslutning därmed samt att morgonspråket återfinns i en bok med titeln Böner för barn (har jag för mig) — samt att eurytmin inte är en antroposofisk konstform utan helt vanlig friskvård. Gå till Steiner och läs om eurytmin, menar jag, det är åtminstone en början. För tror man att eurytmin inte är antroposofisk, tror man att den är ungefär som stavgång, då lider man av en ganska lättbotad informationsbrist. Och förmår man inte identifiera ens eurytmin som antroposofisk — vad gäller då för mer subtilt antroposofiska företeelser i waldorfmiljön?

Det är något som är rejält fel om barn och ungdomar inte förstår att eurytmin är en antroposofispecifik uttrycksform. Det var jag ändå fullt medveten om redan i första klass. Eurytmin är väldigt egenartad — och jag fann i den ett rent obehag, den hade en sådan högtidlighet och allvarlighet över sig, som om vore den en sorgeritual — och den hade sina egna antroposofiskt smyckade salar och en ställning som särskilt aktad, som det absolut finaste och ädlaste. Barnen hatade eurytmin, men visste att eurytmin är det sista ämne som waldorfskolan hivar över bord. Att underlåta att lära barnen läsning, skrivning och räkning, det kunde gå an. Men att skita i eurytmin vore hädelse.

Och egentligen känner jag att jag har hur mycket som helst att säga om det här ämnet. Men den förhatliga eurytmin kan jag fortsätta skita i.

12 thoughts on “waldorfskolan och antroposofin

  1. Havde Rudolf Steiner ikke eksisteret, vil der aldrig have været nogen antroposofi – OG havde der ikke været nogen antroposofi, havde der IKKE været nogen Waldorfskole.

    Det er simpel fakta !

  2. Otvivelaktigt. Och det som är unikt för waldorfskolan är just antroposofin. Tar man bort antroposofin är det inget speciellt med waldorf.

  3. “hur man dömde (ja, det gjorde man) barn efter en antroposofisk måttstock som ofta varken barn eller föräldrar kunde förstå.”

    Barn bedöms alltid efter en måttstock – inte minst av vulgärmaterialister. Det är en smaksak vilket som är att föredra. Min/din poäng är att nya/blivande waldorfföräldrar har rätt att få en hyfsad överblick över waldorfpedagogikens intentioner och inriktning. Tillräckligt för att de ska få en hum om det för dem väsentliga. Detta är nödvändigt för att de skall kunna ta ställning till det annorlunda paradigm antroposofin utgör. Det är här det uppenbart fallerar – och det menar jag är allvarligt. Detta borde utgöra det obligatoriska första steget.

    Steg två är en ytterligare fördjupning i den oerhört komplexa materia antroposofin utgör – och det steget kan bara de föräldrar ta som vill veta mer, genom att begära ytterligare upplysning av skolan. Detta steg är ett steg in i en undervisningssituation och kan därför inte rimligtvis krävas som ett obligatorium. För detta steg är avsevärt mer krävande för skolan som förutom att undervisa barnen då också måste ta på sig föräldraundervisning. Men detta måste vara möjligt om behovet finns – men förutsätter initiativ från föräldrarna.

    Jag får intrycket att du blandar ihop steg ett och två, vilket gör att förväntningarna/kraven riskerar få en lätt utopisk karaktär. Antroposofins hela komplexitet kan inte bibringas ovetande föräldrar på en kafferast.

  4. Jag hade nog klarat mig bättre om jag blivit dömd efter en “vulgärmaterialistisk” måttstock. Då hade jag kanske blivit uppskattad av någon; i waldorf av ingen.

    Jag förstår vad du menar. Waldorfföräldrar, som inte själva är antropsofer, kan inte bibringas antroposofin som om de vore antroposofer eller blivande antroposofer. De kan inte tillbringa 10 år läsande 4 fundamentala verk. De har inte tid att ta allt i rätt riktning. Enligt min uppfattning behöver de dock inte alls ta in antroposofin som vore de själva antroposofer; de kan göra det kvickare som intresserade utomstående.

    Men de har rätt att få veta — och om det krävs, är det bättre att man avskräcker dem än att man vaggar in dem i falsk trygghet. Hellre gå rakt på karma och reinkarnation än att lulla runt med allmänt fjoms — ursäkta — om att människan också har en andlig sida, och dylikt.

    Till exempel när jag blev misshandlad av ett annat barn precis när jag börjat lekskolan. Detta barn fortsatte sedan denna behandling av mig under 9 år utan att någon ingrep. Men den gången frågade min mor varför jag kom hem skadad.

    De sa åt henne att jag hade förtjänat det.

    Det hade jag inte. Jag undvek detta barn som pesten.

    Förklaringen de aldrig fick var att lekskolefröknarna ansåg att jag och detta förfärligt elaka barn hade en karmisk bindning — att vi hade tidigare-liv-konflikter att reda ut.

    När sådana saker händer har föräldrar rätt att få reda på, i klarspråk, varför den antroposofiska waldorfskoleläraren gör en viss tolkning och vilka konsekvenser det har för barnet.

    Det handlar om att säga hela sanningen, inte halva.

    Där brast det hela tiden, och där fortsätter det brista. Antroposofer, som vill försvara waldorfskolan, fortsätter till denna dag att tala om för mig att jag nog ändå måste ha gjort mig förtjänt (genom mina defekter, som de antar att jag har) allt jag fick utstå. Jag var tre år när det började!

    Karma och reinkarnation — det måste föräldrar känna till! Inte bara ytligt, för de flesta vet nog att antroposofer tror på reinkarnation; de måste förstå hur detta tänkande kommer att påverka deras barn. Det är viktigt. Det påverkar hur barnet behandlas — tyvärr! och jag vet ändå att Steiner sa att föreställningen om en individs (dålig) karma inte får påverka hur vi ser på och bemöter denna individ.

    Det behöver inte vara så komplext egentligen. Vissa saker behöver man svara på som information och så vidare för alla föräldrar. Andra saker måste man kanske inte hålla undervisning om — men när problem uppstår, måste man vara uppriktig.

    Jag håller med om att det krävs saker av föräldrarna. Vad gäller att faktiskt ta del av information faller en stor del av bördan på föräldrarna, faktiskt. De kan själva läsa böcker och informera sig, och det bör de göra. Jag tycker inte att waldorfskolan behöver undervisa egentligen, annat än i rudimentär mening. Information och vidarehänvisningar och så vidare.

    Men! Det som krävs av skolan är total uppriktighet och ärlighet. Det är en annan sak än att ålägga undervisningsplikt eller att kräva att en viss mängd information verkligen intas av föräldrarna. Så länge skolan uppfyller det som krävs av den i fråga om uppriktighet, kan mycket av det som bör följa, i fråga om föräldrars kunskap, falla på föräldrarna själva. Utan denna grundläggande ärlighet kan man däremot inte lyckas.

    Man kan t ex inte undanhålla en antroposofisk förklaring som man arbetar med barnet utifrån bara för att man tror att föräldern inte kan begripa antroposofi. Man måste ge den uppriktiga bilden — och på så sätt möjliggöra för föräldern att inhämta mer information. Det är väldigt väldigt dumt att hålla inne med de antroposofiskt betonade aspekterna bara för att man tror att föräldern inte skulle uppskatta dem. Eller, som i mitt fall, att barnet tagits ur skolan. (Och det ville man ju inte. Det var ju också karma, att alla barn, om än de avskydde varandra, hörde karmiskt samman.)

    Så, ingen utopi i fråga om informationsplikt, däremot en långtgående ärlighet! På så sätt undviker man också en för betungande undervisningsskyldighet av föräldrar. De har, som sagt, skyldigheter själva — det är definitivt inte skolans skyldighet att undervisa dem om antroposofins hela komplexitet. Det vore sannerligen helt omöjligt! De är dessutom vuxna människor; skolans skyldighet är att undervisa barnen.

    Grundläggande information, och därtill total uppriktighet i förhållande till föräldrarna — det tror jag duger rätt väl.

  5. Fjompighet finns även bland antroposofer. Dina exempel gör mig rasande så jag förstår din upprördhet. Men det du kräver är anständighet och vanlig hederlighet, inte steg 2: “Hellre gå rakt på karma och reinkarnation än att lulla runt med allmänt fjoms”. För det är världar du kräver vilket visar problemet i ett nötskal. Förutsatt att läraren gjort en bra första orientering för de nya föräldrarna på kanske en halvtimme, tre kvart. Bara det kräver ansenlig begåvning för att plocka ut det väsentliga i denna antroposofiska ocean av upplysning. Ska han sedan ta karma och reinkarnation, menar du? Eller kanske Akashakrönikan? Eller de mänskliga väsensleden? Jagets utveckling genom inkarnationerna där vi är med i utvecklingen av historien? Pick your choice.

    Hur ska den arma waldorfläraren veta vad föräldern tål av kallt stål, om man säger? Du måste räkna med att det inte nödvändigtvis handlar om att dina lärare varit fega. Det kan ju ha varit en strävan av hänsyn. Att inte vilja pracka på. Sånt slipper vanliga lärare. De har ju samma värdegrund som föräldern. Det är inte jämförbart. Och olika föräldrar har olika förkunskaper i antroposofi. En del har förtroende för pedagogiken men struntar i antroposofin, andra blir besvikna att de inte får alla korten på bordet – utan att ha en aning om vad de begär, eller vad det innebär. “Hela sanningen” kräver du. Det är lätt att säga tulipanaros. Därför menar jag – strukturera, inför 2 steg som jag skisserat ovan.

    Mobbning är lika tragiskt vare sig det sker i vanliga skolor eller waldorf.

    “…de måste förstå hur detta tänkande kommer att påverka deras barn. Det är viktigt. Det påverkar hur barnet behandlas”.

    Ja, det är ju kärnpunkten i waldorf, det måste formuleras i steg 1, annars är det ju inte mycket värt. Skillnaden mellan vanlig skola och waldorf. Att vanliga skolan i stort handlar om en yrkesförberedande utbildning, möblera huvudet med boklig bildning. Att waldorf också avser boklig bildning men inte som slutmål, utan som del av en personlighetsutveckling som är waldorfs egentliga ärende. Att man sen kan säga att vi tror på reinkarnation som du vill är väl OK, men knappast nödvändigt i steg 1. Det har ju ingen praktisk bäring i det här läget utan känns mer som att läraren blir personlig och börjar snacka om sin egen livsåskådning.

    Du ser – hela tiden detta! Hur mycket ska jag säga? Vad är sakligt i den här situationen, men inte i nästa? Egentligen kräver såna här avvägningar högt utvecklade och omdömesgilla människor. Men alla är ju inte det. Jag känner igen det du berättar om mänskliga tillkortakommanden. Ärlighet – ja självklart!

  6. Jag skrev nedanstående. Sedan kom jag att tänka att det var förfärligt, och att jag måste be om ursäkt för alla eventuella hårda omdömen. Sedan gick jag ut, för jag kunde inte bestämma mig för om jag borde posta svaret eller inte. Det är mycket troligt att jag inte borde det, därför att jag inte kan säga sådana här saker utan att få en hård och elak attityd.

    Ja, men det vore nog egentligen inte så dumt om man talade lite grand om akashakrönikan, väsensleden, utvecklingsläran. Det vore åtminstone ett sätt att motverka föräldrarna blir arga vid senare tillfällen när de kommer i kontakt med de här företeelserna (oftast när en konflikt med skolan redan uppstått).

    Att det inte är praktiskt möjligt, det begriper jag. Men föräldrarna är ju inte dumma i huvudena. De kan ju ta reda på alla de här sakerna själv, huvudsaken är att de inte får höra att antroposofin inte har någon viktig roll — för om de hör det, tror de att de ju inte behöver ta reda vad antroposofin är. Det måste inte ta mer än trekvart att tala om vissa fundamentala saker i antroposofin och hänvisa till möjligheterna att få reda på mer. Det viktiga är, som sagt, att föräldrarna inte invaggas i föreställningen att antroposofi är närmast irrelevant!

    Det behöver absolut inte vara något som kräver en enormt hög nivå av en föreläsare eller av en waldorflärare. Inte alls!

    “Hur ska den arma waldorfläraren veta vad föräldern tål av kallt stål, om man säger?”

    Men jag tror ju så här, i princip: den förälder som inte tål att höra det antroposofiska perspektivet, ska kanske inte ha sina barn i en waldorfskola!

    “Du måste räkna med att det inte nödvändigtvis handlar om att dina lärare varit fega. Det kan ju ha varit en strävan av hänsyn. Att inte vilja pracka på. Sånt slipper vanliga lärare. De har ju samma värdegrund som föräldern. Det är inte jämförbart. Och olika föräldrar har olika förkunskaper i antroposofi.”

    Det är just därför det är så viktigt i waldorfskolan — föräldrarna delar inte (alltid) bakgrundsförståelsen. Att informera (på ett lämpligt sett, som jag skrev ovan) är inte att “pracka på” utan att göra det möjligt för föräldrarna att slippa få antroposofin påprackad sina barn i skolan. Att man inte prackar den på föräldrarna innebär ju inte att den upphör existera!

    I just mitt fall hade det inte spelat någon roll — min mor valde waldorf trots antroposofin (det andliga i antroposofin, hon gillade den ytliga antroposofin, däremot). Hon hade valt waldorf om hon vetat mer, och om hon hade vetat mindre. Jag vet att vi hade Carlgrens böcker hemma och annat liknande material. Jag förmodar att hon måste ha läst dem. Vi besökte till och med till Goetheanum på semestern!

    Tyvärr begrep hon ju inte alls vilken betydelse antroposofin hade i skolan. Hon förstod inte att de talade om karma när de talade om mig och att jag hade skuld till det som hände mig. Den tidigaste incidenten vi känner till var ju i lekskolan. Jag minns den inte ens, den måste varit en av de första saker som hände. Och de hade inte sagt ett ljud till henne om det inte var så att hon hade konfronterat dem om resultatet. Tyvärr trodde hon ju på vad de sa. Men de sa aldrig något om andra saker heller. Saker som de hade skyldighet att tala om.

    “Mobbning är lika tragiskt vare sig det sker i vanliga skolor eller waldorf.”

    Men det är nog ganska sällsynt att ingen gör något alls under 9 års tid. Trots att många måste vetat om det. Och det var inte bara jag, skolmiljön präglades av våld.

    Och jag hör samma saker från andra vad denna waldorfskola anbelangar. Jag såg ju själv andra bli utsatta, så det är inte förvånande.

    Min mor kände visserligen till reinkarnationen (och en massa andra saker, men trodde inte att de var så viktiga aspekter i skolan). Och nu tänker jag säga något som låter förfärligt hemskt och anklagande (och onödigt konfrontativt, jag är medveten om det), men det måste jag säga, för det är min upplevelse av saken: det hon inte hade en aning om — och inte kunde ha en aning om — var att waldorfkollegiet (inkl kindergarten) betraktade mig som ett reinkarnerat avskum. En degenererad, andligt skrumpen individ. Redan döende, det var till och med skolläkarns dom! Ingen fattade vad han menade, men nu förstår vi. (Det var bara synd att han hann sprida ut min dödsdom till andra barn.)

    Det finns en sådan grymhet i att behandla barn på det viset. Jag ryser lite när jag ser sådana ord om att waldorfskolan ska handla mindre om boklig bildning än om personlighetsutveckling. För jag fattar vad den “personlighetsutvecklingen” kan gå ut på, i klarspråk. Att främja den andliga utvecklingen, oavsett vilken lott som råkar falla på ett individuellt barn. Boklig bildning är en nöjesresa i jämförelse.

    Och nu har jag sagt saker som låter hårda, onödiga och illasinnade. Jag ber om ursäkt för det. Jag vet, och jag förstår, att inga vettiga antroposofer vill att något av det här ska ha varit verklighet. Jag säger ju faktiskt egentligen att waldorfskolan måste — borde — tala om för föräldrarna att “oavsett vad som händer ditt barn kommer vi inte att hjälpa det, för vi tror att konflikter behöver redas ut av sig själva för människan ska evolvera.”

    Och här blir det ännu värre — för så sa inte ens Steiner att antroposofin skulle vara! Men om de praktiserar den så, bör de tala om det för föräldrarna. Klart och tydligt.

    Baksidan är att då drar föräldrarna öronen åt sig. Precis som många gör om de råkar komma över ett exemplar av arbetarföredragens avsnitt om hudfärger och människoraser.

  7. Jag tror inte riktigt på att ingen alls i skolan på nio år gjorde något på någon tidpunkt mot den mobbning du upplevde, bl a genom ditt sätt sätt att strunta i andra och vad de sa.

    “Hade waldorfskolan däremot talat om att de inte avsåg att ingripa om barn for illa ”

    En sådan fatalistisk inställning till vad människor kan råka ut för har inget med antroposofi att göra och är ett totalt missförstånd om vad “karma” handlar om, liksom en möjlig uppfattning att vuxna egentligen inte skulle behöva bekymra sig om vad barn i deras vård eller omsorgskrets gör när de är ensamma eller med andra barn, för att de (ju) har änglar som skyddar dem.

    Ett förtroende till att vårt liv och vår välfärd inte bara ligger i våra egna händer, men att det också på något sätt åtminstone delvis stöds och bärs av högre väsen utanför vår omedelbara medvetenhet är något som är en naturlig del av många människors liv.

    Men det fråntar inte de vuxna som omger barn ansvaret för att – som vuxna – se till att barnen inte utsätts för faror eller för barnet allvarliga missöden som de som vuxna kunde ha förhindrat och som barn förväntar sig att de gör, som vuxna.

    Om en vuxen skulle se ett barn som mobbas och tänka att det har nog barnet förtjänat som en följd av vad hon gjort i ett tidigare liv och att det därför skulle vara något som man som vuxen inte skulle ha ett ansvar för att gripa in i är det bara ren hjärtlöshet och lika hjärtlöst som som om någon skulle se men medvetet avstå från att hjälpa andra vuxna i nöd med en tanke att det har de nog gjort sig förtjänta av, och att det skulle vara fel att ingripa i deras “karma” genom att hjälpa och stödja dem.

    Vi bär ett ansvar för varje handling vi gör eller inte gör i varje situation vi befinner oss i i förhållande till andra människor som är en del av situationen.

    På en ytligare nivå kan det vara förståeligt att vuxna efterrationaliserar mobbning mellan barn med att den eller de mobbade skulle ha betett sig på ett sätt – genom exempelvis ett avvikande beteende – som “provocerat” fram mobbningen eller utstötningen från de andra barnen i gruppen.

    Men att se och inte som vuxen ta ansvar för att kortsiktigt och mer systematiskt långsiktigt gripa in i och åtgärda mobbning som utvecklas mellan barn är bara hjärtlöst och har ingenting med antroposofi att göra, bara en totalt otidsenlig fatalism som har smugit sig in från helt andra tider i försök att ur ett antroposofiskt perspektiv förstå vad “karma” innebär och kan handla om.

  8. “Jag tror inte riktigt på att ingen alls i skolan på nio år gjorde något på någon tidpunkt mot den mobbning du upplevde, bl a genom ditt sätt sätt att strunta i andra och vad de sa.”

    Goddag Yxskaft. Nej, ingen gjorde något (minst av allt talade om för mina föräldrar). Jag upplevde inte, den var reell (att bli biten av en antroposofunge var en av mina första lekskoleupplevelser!). Jag höll mig aktivt undan människor som bet mig, ja. Det var det de tyckte var fel. Det var nämligen min karmiska roll att bli biten. Jag struntade i dem för att jag var livrädd för dem. Jag var livrädd för dessa barn, och därför reagerade jag helt apatiskt, exempelvis inför hot och inför bet och annat. De här barnen försökte rätta till en karmisk skuld från tidigare jordeliv, och där satt jag och vägrade respondera! Jag är verkligen inte den enda — jag vet inte hur många gånger jag hört om waldorfbarn som “förtjänat” det de fått. Det är en legio bortförklaring.

    Du är helt otrolig. Ta ansvar själv, genom att se vilka problem en sådan här filosofi skapar i realiteten. För uppenbarligen “missförstår” waldorfskolepersonal karmabegreppet alldeles för ofta. Det är allt jag har att säga i kväll.

  9. Jag blev slagen i huvudet med en träklubba (jag har fortfarande men av detta!) under en lektion i träslöjd. Jag blev sparkad så jag inte kunde gå upprätt efteråt, under körlektionen. Skolläkaren sa att jag var döende, till de andra barnen. Jag blev biten, riven, nypt, slagen. Och det är ta mig katten bara toppen på ett isberg!

    Det handlar inte bara om mobbing av enstaka personer. Det handlar om en miljö där våld var vardag. Utan att vuxna ingrep. Ingen sa: det här barnet far illa och måste få komma ifrån den här miljön. I stället framhärdade de i att det var inga problem: allt var frid och fröjd minsann.

    Jag minns att min klasslärare en gång frågade hur jag mådde. Det minns jag bara för att det var den enda gången under 9 år som någon brydde sig det minsta om mig.

    Men då hade jag redan givit upp.

  10. Waldorfskolen og mobning :

    Mobning finder sted på alle skoler – både i offentlige skoler og Waldorfskoler. Men hvordan løser man mobning ? Er der vilje til stede ? Vil man indse problemerne ?

    Her har Waldorfskolerne et problem. Man ser (næsten) ikke mobning, for sådan noget sker ikke i en “Perfect world”. Man har ingen plan mod mobning, for man benytter sig jo af en perfekt (forældet) pædagogik.
    Skulle det så ske, at en eller anden tilfældigvis bliver mobbet, skyldes det vedkommendes karma. Eller i værste fald – er det en af de elever, som kommer fra et af de der “vulgærmaterialistiske” hjem, hvor man ikke er antroposoffer – og så er man jo ligesom selv skyld i det !

    BEKÆMP MOBNING !

    Med venlig hilsen
    Frank, pædagog

  11. Där skrev du något som jag tänkte skriva, Frank, och som jag påpekat förut (se exempelvis här https://zooey.wordpress.com/2010/01/15/recapitulation/); det är väldigt viktigt. Det är att waldorfskolan, till skillnad från andra “vanliga” skolor, utger sig för att vara perfekt, och för att leva upp till den bilden, bedrar man gärna sig själv. Min gamla waldorfskola påstår sig till exempel erbjuda ett paradis för barn.

    Waldorfvärlden är paradiset, tryggt, barnvänligt (barndomens räddare!). Världen utanför är förfärlig, opassande, materialistisk.

    Det var vad som sas till mig. Att om jag tyckte att waldorf var plågsam, då skulle jag bara veta hur grym världen utanför waldorf var.

    Det är en förfärlig lögn! Och jag säger inte det för att peka finger åt waldorffolk; min mor trodde länge precis samma som de trodde — att om jag hade så svårt att fördra waldorf, då skulle jag gå under i varje annan typ av skola.

    Det var ju ett misstag, onekligen.

  12. @ thebee / Sune,

    Jag funderade på om det alls var värt att vidare bemöta din kommentar. Men sedan tittade jag tillbaka på dina kommentarer i en annan tråd, och det slog mig att du nog emellanåt mest var ute för att ragga besökare till olika underdivisioner av dina hemsidor (sådana du tror vedersäger det som står här). Det tycker jag är onödigt. Det räcker gott och väl om ditt alias hänvisar till huvudsidan på den hemsida du väljer att länka. (Allt annat har jag plockat bort där jag upptäckt det — jag vill inte ha den där länkningscirkusen igen.) Dina hemsidor handlar ju mycket om att slänga skit på människor jag bryr mig om, och vi får ju inte komma till tals hos dig, så jag tycker faktiskt att det får finnas vissa gränser här. Du får gärna kommentera, tro det eller ej, men det irriterar mig lite att du tycks utgå ifrån att det är fritt fram med vad som helst igen. (Det är det inte, och därför är det bättre att jag säger det på en gång. Jag må inte hålla koll på dina signaturer kontinuerligt, men det betyder inte att jag inte märker av vad som sker så småningom.)

    Vad beträffar innehållet i din kommentar:

    “ett totalt missförstånd om vad “karma” handlar om”

    Det är mycket möjligt att waldorfskolans lärare har missförstått vad karma handlar om. Då kan man fråga sig varför ett sådant missförstånd kan vara så utbrett bland antroposofer, för lustigt nog var de antroposofiska lärarna de värsta; somliga av dem borde inte ha haft med barn att göra alls. (Man kan naturligtvis också fråga sig vad karmatänkande har i en skola att göra över huvud taget.)

    “inte skulle behöva bekymra sig om vad barn i deras vård … gör när de är ensamma eller med andra barn, för att de (ju) har änglar som skyddar dem.”

    Exakt så var det. De bekymrade sig inte om vad barnen i deras vård gjorde — varken ensamma eller när de vuxna var med. Änglar, tja, det kan jag mycket väl tänka mig att de ursäktade sig med.

    “är det bara ren hjärtlöshet”

    Ja, eller hur. Så att försöka hitta ursäkter för denna hjärtlöshet känns lite malplacerat, inte sant?

    “en totalt otidsenlig fatalism som har smugit sig in”

    Det är nog en av de otidsenligheter som waldorfskolesystemet behöver göra upp med — ordentligt. Och rensa ut. Det kan man inte göra genom att försöka skyla över eller rättfärdiga.

Comments are closed.