tidskriften antropos och raserna

— med anlening av diskussionen efter mitt inlägg om det “förbjudna föredraget”. Johannes Ljungquist kommenterade:

“Efter drygt 30 år i Järna i ständigt umgänge med “alla” antroposofer diskuterades rasfrågan mycket sällan och då som jag ovan antytt bara som skvaller man och man emellan orsakad av antroposofins vedersakare.”

Det stämmer säkert. Eller: jag har åtminstone ingen särskild anledning att betvivla det. Att frågan helst inte diskuterades visas, om inte annat, genom att ett helt föredrag ströks för att diskussion skulle kunna undvikas. Så långt det nu var möjligt. Samtidigt kan inte detta ämne här och nu diskuteras som om det endast handlade om tvivelaktiga stycken eller kapitel ur Steiners verk. Vi behöver inte ens gå till Steiner för att finna rasism. Det räcker att läsa äldre — men post-steinerska — årgångar av tidskriften Antropos, utgiven av det svenska antroposofiska sällskapet. Sven Ove Hansson har skrivit en artikel om saken, De svenska antroposoferna och “negerproblemet”, publicerad i Folkvett 1992. Nedanstående citat ur Antropos är lånade från Hanssons artikel. Årtal för ursprunglig publicering efter varje citat.

“De hemlighetsfulla krafterna i jordens djup griper in, formar och präglar människorna i Afrika i ett åldersstadium och i Amerika i ett annat o.s.v. Dessa fundamentala präglingar befästes och nedärves och blir så till raskännemärken. Afrikas negerras t.ex. formas sålunda av djupkrafter, som i den tidiga barndomen ända till cirka 7 år griper in i människokroppen, så att negern under hela sin livstid bibehåller samma barnsliga prägel.  …  De svarta människorna är barnsligt glada, anspråkslösa, auktoritetstroende, alltid i rörelse, okomplicerade, impulsiva och utan hämningar – som små barn.” (1959)

“Den mellersta tredjedelen av människoåldern ger sin karaktär åt den vita rasen. Mogen manlighet har lett till skapandet av väldiga kulturverk, den inre friheten har fört till storartade former av samliv och självstyrelse och under många epoker förverkligades i hög grad genom denna ras människovärde och människoadel. Medvetandet om det egna värdet, kunskap om och gestaltande av världen genom egen kraft har varit den vite mannens ledstjärna.” (1959)

“Som karakteristik skulle man kunna säga att negrerna till största delen verkligen stannar i sin utveckling vid tolv års ålder, fast det naturligtvis finns undantag. Därför är undervisningen i högre skolor för de flesta afrikaner så svår. Man skulle kunna säga att negrerna inte kommer över sin barndom, men man får bara inte glömma bort, att de inte heller har förlorat sin barndom.” (1967)

“Negrerna har av oss alltid betraktats som ‘underutvecklade’. Men anser vi i andra fall barndomen som ett tillstånd av underutveckling? Har den inte värde i sig själv? Skulle en familj, ett samhälle utan barn inte själsligen förtorkas? Har negrerna måhända något att ge åt vår sterila civilisation – utöver drifteggande rytmer?” (1960)

“Det finns naturligtvis ingen anledning att med högmod blicka ner på de färgade raserna. Man föraktar ju inte heller gamlingar och barn på grund av att de inte står på den mänskliga utvecklingens nuvarande höjdpunkt.  … De färgade raserna representerar olika tidigare utvecklingsfaser av hela mänskligheten och bevarar dessa för framtiden, då de på nytt – om än i förvandlad form – skall få aktualitet.” (1967)

“Det kommer förmodligen ännu att gå ganska lång tid innan raskännetecknen fullständigt skall utplånas genom jagets tillväxt, och till dess borde man akta och älska barnet i människan – i den svarta människan.” (1959)

Dessa är alltså texter skrivna av andra antroposofer, inte översättningar av Steiners föredrag, men otvivelaktigt inspirerade av somliga delar av Steiners verk. Så sent som 1978 publicerade Antropos dock ett rätt häpnadsväckande föredrag av Steiner i svensk översättning. Orginalet finns i Steiner, Der geistigen Hintergründe des Ersten Weltkrieges (GA 174b). Steiner säger bland annat följande

“Men för detta nedbärande av den spirituella impulsen var det som Kristus blev kött i en mänsklig kropp. Och detta nedbärande, detta genomimpregnerande av köttet med det andliga, det är det karakteristiska för den vita mänsklighetens mission, är dess mission överhuvud. Människorna har sin vita hudfärg av det skälet, att det andliga då verkar i huden, när det vill nedstiga på det fysiska planet. Att vad som är yttre fysisk kropp blir boning för det andliga, det är uppgiften för vår femte kulturepok, som förberetts genom de andra fyra kulturepokerna. Och vår uppgift måste vara att göra oss bekanta med de kulturimpulser, som visar tendensen att föra in det andliga i köttet, föra in det andliga i vardagen. Om vi helt inser detta, då blir vi också klara över att där varest det andliga ännu skall verka som det andliga, där varest det på visst sätt skall bli kvar i sin utveckling – eftersom det i vår tid har uppgiften att stiga ned i köttet – att där, varest de blir tillbaka, antar en demonisk karaktär, inte fullständigt genomtränger köttet, där uppträder inte den vita hudfärgen, därför att där finns atavistiska krafter, som inte låter det andliga komma i samklang med köttet. Men utan de häftigaste strider förlöper detta inte i världen. Den vita mänskligheten är ännu på väg att allt djupare ta upp det andliga i sitt eget väsen. Den gula mänskligheten är på väg att konservera de tidsåldrar i vilka det andliga hålls borta från kroppen, i vilka det andliga söks utanför den mänsklig-fysiska organisationen, endast där. Men det måste leda till att övergången från den femte till den sjätte kulturperioden inte kan utspela sig annat än som en häftig kamp mellan den vita och den färgade mänskligheten på de mest skilda områden. Och det som föregår dessa strider, som kommer att utspela sig mellan den vita och den färgade mänskligheten, det kommer att sysselsätta världshistorien ända till avgörandet av de stora striderna mellan den vita och den färgade rasen. De kommande tilldragelserna avspeglar sig på många sätt i de föregående händelserna. Vi står nämligen, om vi i andevetenskaplig mening betraktar vad vi genom de mest olika framställningar tillägnat oss, inför något oerhört som vi kan se nödvändigtvis komma att utspela sig i framtiden. Där har vi på ena sidan en del av mänskligheten med uppgiften att föra in det andliga i det fysiska så, att det andliga genomtränger allt enskilt i det fysiska livet. Och på andra sidan har vi en del av mänskligheten med nödvändigheten att i viss mening nu överta den nedåtgående utvecklingen.” (1915/1978)

I GA 174b finns föredraget återgivet på s 30ff (föredrag 13 februari 1915); det aktuella stycket finns på s 37f. Man kan fråga sig hur det kom sig att Antropos fann ett sådant föredrag värt att publicera år 1978 — annat än av historiska skäl, men det var tydligen inte fallet. Några år senare, 1983, förekom en nyskriven text i tidskriften. Där kunde man läsa

“Även andliga väsen är underkastade karmalagen och därför kan man urskilja karma även i folkens öden. Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem – och nu få se hur folkkarma verkar: att det amerikanska folket nu är tvunget att under stora uppoffringar och s.a.s mot sin vilja måste göra allt för att höja de förslavade negrernas kulturella nivå till sin egen standard – den enda lösningen på det nu så brinnande negerproblemet.” (1983)

Folkkarma och brinnande negerproblem, alltså. Frågan är vad antroposofer idag tror om så kallad folkkarma? Hur fungerar den? Hur gör man för att närma sig eller hantera Steiners idéer om folkkarma? Anses folkkarma ha samma relevans idag som citatet från 1983 antyder?

52 thoughts on “tidskriften antropos och raserna

  1. Herreminje vilken rappakalja. Vad säger man som antroposof om dessa erbarmliga rasspekulationer. Hans Mändls Antropos hade högt läsvärde, alla läste den tidskriften. Men, ja vad ska man säga, han var ju en produkt av tiden, på femtitalet dröjde sig allmänt kvar en vardagsrasism där “negern” fortfarande var något exklusivt. Man kan nu tycka att Mändl borde ha vetat bättre. Och Hans Möller. Ja han skrev det där och det har rörelsen fått äta upp. Jag tror inte han fortfarande förstår problemet.

    Antroposofins analyser av allehanda ting har en air av psykologisk exklusivitet över sig som nog lockar en och annan till vardagspsykologiserande som kan bli pinsamt.

    Vad angår begreppet folkkarma har jag inte studerat det så noga. Folksjälar gillar jag bättre, inte minst för att det börjar bli ett allmänt vedertaget begrepp för ett lands särart. Om man sen tror att en folksjäl också är en andlig entitet är väl upp till var och en. Steiner har naturligtvis talat en hel del om detta.

  2. Att inte Mändl visste bättre är faktiskt särskilt anmärkningvärt; nog var det väl han som hade lämnat tredje rikets Tyskland? Jag sitter och tittar i Mändls ganska långa efterord i en bok, en Steiner-samling, som utgavs av Bonniers/Orion år 1963. Där uttrycker han sig verkligen inte som i Antropos, även om han skriver om människans och mänsklighetens utveckling.

    Liknande fanns ju på annat håll också — om än ej med den sortens andliga vinkel alla gånger — under 50-talet, självklart. Man kan kanske se citaten som ett tecken på att antroposofin/antroposofer inte stod över sådant här. Något mer än det är det egentligen inte. Sedan är det lite förvånande med citaten från slutet av 60-talet.

    Är inte folkkarma en del av, nästan en förutsättning för, folksjälen?

  3. JLj1: “Efter drygt 30 år i Järna i ständigt umgänge med “alla” antroposofer diskuterades rasfrågan mycket sällan”

    JLj2: “Hans Mändls Antropos hade högt läsvärde, alla läste den tidskriften. ”

    JLj1: “Herreminje vilken rappakalja.”

    Det här ser lovande ut. Vem vinner, JLj1 eller JLj2?

    skrockar Pappan

  4. Paradoxen vinner. Paradoxen är i förhållande till två motsägelsefulla synvinklar ungefär som kristus-impulsen i förhållande till Ahriman och Lucifer. Den balanserar ut och håller i shack.

    Man kanske kan kalla den paradox-impulsen. En mänsklig-andlig överlevnadsmekanism som möjliggör hållandet av simultant existerande men med varandra oförenliga föreställningar.

  5. Paradoxen är problemet, den kognitiva krisen, inte dess (för)lösning, eller om man så vill dess Kris-Tuss (som torkar tusen tårar – men först när man är på knä, utan gard).

    Pappan

  6. “En mänsklig-andlig överlevnadsmekanism som möjliggör hållandet av simultant existerande men med varandra oförenliga föreställningar.”

    Snitsigt formulerat, för övrigt! Inte utan att man känner sig en smula… sedd… av en sådan tanke.

    Pappan

  7. Begreppet “folksjäl” har idag lika negativ laddning som begreppet “ras”. Utom, av någon lustig anledning som jag begriper mig på, på sportsidorna. Sportjournalister får använda begreppet folksjäl, förmodligen för att inkvisitoriska, politiskt korrekta kulturjournalister aldrig läser sportbilagan. Till och med begreppet “folk” kan man bli naziststämplad för nuförtiden. Kan man inte medelst dubbelblindtest och evidensbaserade studier belägga förekomsten av något så finns det inte. Och hävdar man att något finns, som inte finns, så har man en dold agenda. Sån är tidens melodi.

    Pappan

  8. Jag har nu – återigen – läst igenom Sven Ove Hanssons artikel http://vof.se/folkvett/19921de-svenska-antroposoferna-och-negerproblemet?print=1 och finner den hederlig och läsvärd. Jag tycker mig verkligen förstå problemet. Det handlar inte om ras eller inte ras. Det handlar om epistemologi, alltså om våra föreställningar till vad kunskap är och inte är. Koncist kan man formulera problemet som en kollision mellan ett agnostiskt och ett gnostiskt förhållningssätt till den fenomenala världen, fenomenvärlden. Hansson, som företräder den rådande kunskappsynen, scientismen, är agnostiker i meningen att han i grund och botten inte tror att det går att veta någonting om någonting i absolut mening. Steiner, liksom de antroposofer han citerar, är gnostiker, i den meningen att de tror ATT det GÅR att veta någonting om någonting i absolut mening. Och gör man det, då har man en typ av problem som agnostikern bekvämt har köpt sig fri från, nämligen förpliktelsen gentemot det redan insedda och fastställda. Risken – och den fundamentala kritiken från agnostiskt-scientistiskt håll – är att det gnostiska förhållningssättet i sin stävan att förbinda moral med kunskap genom förbindlighet blir dogmatiskt och statiskt. Att det pliktar med sin utvecklingsduglighet, blir obsolet. Den risken finns. Kanske vi kan dryfta den med större framgång än ett futilt käbbel om raser eller inte raser, vilket ju bara är en ytlig definitionsfråga fast med djupt moraliska undertoner som vi inte kommer åt.

    Pappan

  9. Ja, och jag uppfattar sportrapporteringen som tämligen bisarr (inte nog med nationalismen, somliga sportskribenters hängivelse når även annars alltför andligt-exalterade proportioner). Men så undviker jag ju den, av flera skäl.

    Somliga antroposofer (åtminstone en) har ju fört en rätt så aggressiv kamp mot SO Hansson. Men hur man än vänder på saken, kan man ju inte komma i från det faktum att han trots allt inte var den som skrev Antropos.

    Jag har för mig att Hansson har skrivit en artikel om kunskapssyn och antroposofi också. Eller om det var någon annan som skrev den. Borde finnas i VoFs artikel- och länkarkiv. (www.vof.se)

  10. Idrott är andlig praxis, helt klart. Kultisk verksamhet enligt alla definitioner.
    De som TROR sig vara “andliga” ser ofta ner på idrott, eftersom de inte förstår den.
    Och till denna intellektualistiska pseudoandlighet räknar jag givetvis även alla dessa gamla 68-or som ockuperat våra kulturredaktioner, även om de i praktiken dyrkar materialisttroikan Darwin-Marx-Freud.

    Redan ordet idrott vittnar om dess höga, kultiska ursprung.
    Men att begripa det där tarvar en viss ödmjukhet.
    Den går att erövra, förresten, så ge inte upp!

    Pappan

  11. Steiner 1915: ” Men det måste leda till att övergången från den femte till den sjätte kulturperioden inte kan utspela sig annat än som en häftig kamp mellan den vita och den färgade mänskligheten på de mest skilda områden. Och det som föregår dessa strider, som kommer att utspela sig mellan den vita och den färgade mänskligheten, det kommer att sysselsätta världshistorien ända till avgörandet av de stora striderna mellan den vita och den färgade rasen.”

    Ingen rolig läsning. Alls. Obehagligt. Men är det perspektivet i sig eller är det en förment människosyn som är det obehagliga här? Den som tycker Steiners uttalanden om raser tyder på en obehaglig människosyn lever kanske, kanske i en skyddad verkstad. Och det gäller i så fall såväl “antroposofer” som “ickeantroposofer”. Vad jag menar? Haiti? Jo visserligen. Men situationen där är för färsk, för pågående, att uttala sig om utan affekt. Bättre att donera en slant till Läkare utan gränser och bara lida. Be en bön om man har någon tro kvar.

    Men Haiti hade en föregångare som i ljuset av den nuvarande katastrofen kan behöva en titt i backspegeln. En liten varning: Detta är inget för den överkänslige. Välkommen till obehagens New Orleans: http://www.amren.com/ar/2005/10/index.html Det här är obehagligt på ett obehagligt sätt. Och det är inte utan idel obehag jag förmedlar denna länk. Livet består trots allt inte bara av semlor och lättsamma matlagningsprogram.

    Pappan

  12. Kanske man kan beskriva Steiners syn på raser som “racialist” i modern mening. Enligt Wikipedia betyder “racialist” numera detsamma som “racist” betydde innan 1960-talet, då ordet blev synonymt med “racial supremacist”. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Racialism

    Men en viktig poäng, som Steiner gör i Arbetarföredragen (13/12 -22) när en jobbargubbe frågar varför man så sällan ser riktigt blonda och blåögda människor nuförtiden – 1922 – är att den typ av intelligens som krävs för att förstå och utveckla antroposofi INTE är bunden till rasegenskaper, vilket materialistisk, kombinatorisk intelligens ÄR. Han säger där att den blonda, blåögda människotypen har svagare vitalitet och därför verkligen ÄR på väg att dö ut – men att det inte gör så mycket OM människor tar upp läror och metoder som antroposofin, eftersom den funkar OAVSETT ras.

    Stycket i sin helhet lyder:

    “Vi är faktiskt redan ett stycke på väg in i jordens ålderdomssvaghet, mina herrar. Därför har hela människosläktet fått svagare kraft att styra näring genom kroppen. Vilka är det som försvinner först? De mörka håller ut längst, har större drivkraft; de ljusa har mindre drivkraft, de dör ut fortare. Vi befinner oss redan nu i jordens ålderdomssvaghet!

    Herrn (som ställde frågan) sade ju också att det inte finns lika många blonda människor nu som i hans ungdom. Jorden har inte längre samma pådrivande kraft och därför får bara svarta och bruna människor den större drivkraften. De blonda och blåögda är egentligen på utdöende, därför att de inte längre kan styra krafterna genom sin kropp med tillräcklig styrka.

    De blonda människorna har egentligen alltid varit kroppsligt svagare; det var egentligen bara själsligen som de har varit starka. I äldre tiden fanns det många blonda människor som hade starka själar – de visste själsligen mycket som många inte längre kan veta. Därför har jag kunnat göra er uppmärksamma på hur mycket människor förr har vetat.

    Ta till exempel det gamla Indien, fem-sex tusen år före Kristi födelse. Där var den ursprungliga befolkningen svart, de var ganska mörka. Så hade det invandrat människor med ljust hår, de kom norrifrån. Från dem uppstod brahmanerna – som vördades högt – de blonda brahmanerna. Med tiden går blondheten förlorad, därför att människosläktet blir svagare. Till sist skulle det bara finnas brun- och svarthåriga, men om det inte avhjälps blir de samtidigt dumma. För ju starkare kroppskrafterna är desto svagare är de själsliga krafterna.

    Mänskligheten på jorden skulle stå inför faran att bli fördummad hel och hållen när de blonda människorna dör ut om det inte skulle komma en andevetenskap – en antroposofi – som inte längre tar sikte på kroppen, utan som hämtar klokheten direkt ur en andlig undersökning, om jag så får säga.

    Ni ser att om man verkligen lär sig naturhistoria då måste man säga: för tusan (Donnerwetter!), människorna på jorden skulle ju bli dumma om de blev starkare! När de blonda och blåögda människorna dör ut kommer ju människorna bli dummare och dummare om de inte finner en form av klokhet som är oberoende av hårfärgen! Det blonda håret skänkte intelligens. Det som stannar kvar i hjärnan hos de ljushåriga människorna, det drivs ut i håret och ögonen hos de mörkhåriga och mörkögda. Därför blir de materialistiska – de bara går efter sådant som man kan se, och det måste vägas upp av andlig vetenskap.

    Man måste alltså ha en andens vetenskap i samma grad som mänskligheten förlorar blondhet och därmed vakenhet. Det är inte bara för skojs skull som vi har satt upp Goetheanumbyggnaden här, utan med sikte på vad som händer med människosläktet om inte det som försvinner ur naturen ersätts med kultur!

    Det här är en mycket allvarlig fråga. jordens mänsklighet måste på nya vägar nå fram till någonting som fanns av sig själv i gamla tider. Det är ett faktum att den instinktiva visheten dör ut i takt med att de ljushåriga människoraserna dör ut. Människorna blir dummare. De kan bli klokare igen MEN INTE genom någonting som är beroende av hur kroppen ser ut, utan endast om de har en verklig andevetenskap. Det är faktiskt så! Om folk skrattar åt detta så får de väl skratta. De har ju skrattat varje gång någonting har uppträtt som inneburit stora omsvängningar!”

    Dundrade alltså doktor Steiner till de säkert fascinerade jobbargubbarna på Goetheanumbygget.

    Pappan

  13. Vilka var det egentligen som jobbade med byggandet av Goetheanum och således åhörde dessa föredrag? Var det (mest eller bara) “jobbargubbar” i vanlig bemärkelse? Vad jag menar är att till viss del byggdes — kanske framför allt dekorerades! — ju Goetheanum av entusiaster, dvs frivilliga krafter bland antroposoferna i Europa. Jag funderar på vilken publiken egentligen var under dessa föredrag. Var de “vanliga” byggarbetare eller händiga antroposofer?

    Apropå övrigt: det obehagligaste, tycker jag, är inte vilken sorts människor som “ska” dö ut (blonda eller mörkhåriga, t ex) utan att han kopplar yttre karaktäristika som hår-hud- och ögonfärg till inre mentala egenskaper.

    (Semlor är förresten något av det ruggigaste som finns i matväg. Semlor och gröt.)

  14. Två byggfirmor från Basel anlitades, enligt min vän Zander.
    Men pyntet stod tillresta antroposofer för.

    Men tänk om det stämmer då! Att ljushyllta är både skörare och skirare.
    Vad gör vi då? Personligen lutar jag faktiskt åt att det stämmer.

    Pappan

  15. Jaså, ja, det var ju en massiv koloss de skulle bygga. Det hade faktiskt varit ganska anmärkningsvärt om de inte anlitat riktiga byggare, vid närmare eftertanke…

    Hur menar du — skörare och skirare i huvudet eller fysiskt?

  16. “skörare och skirare i huvudet eller fysiskt?”

    Bådadera såklart, det är ju det som är själva grundtanken. Att kropp och själ faktiskt hänger ihop, att kroppen är själens gränssnitt gentemot den fysiska världen.

    Just denna tanke borde ju genom uteslutningsmetoden vara given för en biologist – och kanske just därför så skrämmande, för att inte säga motbjudande, eftersom den då blir så kusligt deterministisk. Raselitismens problem är den biologistiska grundsynen. I stället för att slänga ut badvattnet (biologismens materialism) och behålla barnet (vördnaden och intresset för olikheter, själva grunden för vetenskaplighet) så gör man i sin nervositet tvärtom och slänger ut barnet men behåller badvattnet. Och får en märklig och ohelig allians mellan scientism å ena sidan och existentiell psykologism å andra. Den rådande existentiella psykologismen förnekar, märkligt nog, att våra psykiska funktioner skulle ha något med vår fysionomi att göra. För visst är detta trots allt rätt märkligt, när man tänker efter lite: Som om det inte skulle påverka din upplevelse av dig själv som tänkande, kännande och viljande varelse att du är smal eller tjock, mörkbrun eller gräddvit, man eller kvinna, hungrig eller mätt, storhövdad eller småhövdad, Lång eller kort, gammal eller ung och så vidare. Klart att det gör!

    Problemet är inte att förstå detta. Problemet är att få ihop det med våra anspråk på objektiv kognition och personlig valfrihet. Misslyckandet med att lösa detta problem har skapat den skenbara nödlösningen att förneka hela problemkomplexet. Jag kan inte förstå det på annat sätt än att detta måste straffa sig förr eller senare – typ just nu.

    Pappan

  17. Jag trodde du hade läst hans magnifika (bara lite slarvigt redigerade) “Anthroposophie in Deutschland”! Du har den väl i alla fall? Annars finns den på GoogleBooks, faktiskt.

  18. Jag har den faktiskt. Tyvärr inte i bokformat (papper alltså). Kollar upp saker i den ibland, men har tänkt beställa den för att kunna läsa den. Det går ju knappt att läsa en sådant där massivt verk på datorn…

  19. Psykologismen? Är det scientismens samhällsvetenskapliga parhäst?

    Om vi nu antar att de psykiska funktionerna beror av fysionomin, hur kommer hunger–mättnad in i bilden? Att någon som svälter till slut drabbas av fysiska och psykiska effekter, både i hjärna och kropp, är väl en sak. Hunger–mättnad räknar jag mest som flyktiga fenomen som inte ändrar fysionomin.

    Stort huvud och litet huvud? Kan vara en intressant fråga när man ska köpa en hatt. Sällan annars.

  20. Jag är ju ingen biologistisk materialist och menar därför inte att de psykiska funktionerna ENBART beror på fysionomin. De beror även på den andliga sidan. I vilken grad själen präglas av kroppen och i vilken den präglas av anden beror på individens mognad. Men även på hur inflytelserik kroppen respektive anden är.

    Anden får ju inte tvinga sig på. Då uppstår mani. Kroppen, däremot, är tvingande till sin natur. Den håller själen i schack. Vi är, som kroppsliga varelser, alltid mer eller mindre naturligt “deprimerade”, dvs betyngda och begränsade av det faktum att vi har en kropp att släpa på. Och denna kropp färgar alltså själens upplevelse av tillvaron. Mer eller mindre.

    Steiner menar att bland annat själva pigmenteringen – hudfärgen – verkligen färgar själens upplevelse. Alltså att ju mindre pigmentering en människa har, desto mindre färgas själens upplevelse av det kroppsliga. Och ju mer KAN själen alltså “färgas” (formas kanske är ett bättre ord här) av det andliga – det rent abstakt intellektuella inbegripet. Alltså att möjligheten till detta kroppsfria mentala liv är större – motståndet från kroppens sida är mindre. Och här liggerför övrigt inte den nordariska folkstammen exklusivt i topp, utan de ännu blekare – men alltid helt svarthåriga – japanerna med sin påfallande ofta höga abstrakta intelligens. Ju starkare pigmentering desto större fysisk vitalitet men även större kroppsligt inflytande på känslan och medvetandet.

    Bara så att själva principen för Steiners tes är klar.

    Återigen: Visst är det inte svårt att förstå hur man skulle påverkas psykiskt av att vara stor och tjock i stället för liten och smal, eller tvärtom. Eller mörkbrun i stället för gräddvit, eller tvärtom. För att inte tala om ansiktets fysionomi.

    Att man påverkas psykiskt av att vara kissnödig, hungrig, illamående eller kåt är väl ingen större hemlighet men dessa kroppsliga funktioner torde vara rätt lika för alla människor, oavsett fysionomiska skillnader. Och nu är det dessa medfödda, fysionomiska skillnader vi talar om. De som på vedertaget språk kallas rasmässiga. Att de påverkar oss psykiskt. Ger oss en specifik och karakteristisk klangbotten i upplevelsen. Precis som vi från andra hållet påverkas psykiskt av vilka tankar och stämningar – eller färger och former, t ex i naturen eller arkitekturen – vi utsätts eller utsätter oss för.

    Inte är väl det en så svår eller läskig tanke egentligen??

    Pappan

  21. “Psykologismen? Är det scientismens samhällsvetenskapliga parhäst?”

    Javisst. De förutsätter varandra och drar snett framåt mot varsitt dike.
    Detta för att de egentligen inte vill kännas vid varandra.

  22. Tja, allting vi upplever sätter naturligtvis spår i psyket. Det är självklart.* Jag kan bara inte knöka in “rasmässighet” i ekvationen. Det är så banalt på något vis, den enda reflektion jag kan göra är att i min självbild ingår att jag har ljus hud, råttigt hår och blå ögon. Jaha, liksom.

    *Och det är väl också själva grejen bakom det vi diskuterade någonstans om den här genus-tjosan-manin i samhället. Att långsamt ändra på hur människor upplever saker och ting — att ändra deras spår i psyket. Alltså sådana spår som satts av just upplevelser, traditioner, hittillsvarande stereotyper. Det gäller ju oavsett vad man nu än tycker om sådan social ingenjörskonst.

  23. Men “jaha, liksom” är en såpass letargisk reaktion att dess blotta dödhet borde väcka misstankar i en såpass skeptisk själv som din. Har du aldrig umgåtts närmare med människor av andra raser, kön och åldrar (och samhällsklasser) än din egen? Har du aldrig fantiserat om hur det skulle vara att ha en annan ras, ett annat kön, en annan ålder (eller annan samhällsklass) än den du nu råkar vara född in i? Eller har du bara ingen inlevelseförmåga? För det lär ju knappast vara så att du är underexponerad för andra sorter än din egen. Du har ju rest och levt utomlands, och då menar jag inte Norge. Glömde du känna efter? Glömde du intressera dig för hur det är att vara någon annan, någon med helt andra förutsättningar? Det är ju det mest spännande som finns!

    Kan du förresten avgöra skillnaden mellan en stereotyp och en arketyp?

    Många nutidsmänniskor kan inte det längre. De tror att det är öh samma sak typ.

    Precis som de tror att en princip är en sorts förhållningsregel man hittar på.

    Och det är ju skrämmande ytligt, Zooey.

    Pappan

  24. Kan du nu förhålla dig till mina frågor så skulle detta samtal kännas mer meningsfullt. Jag får intrycket att du undviker det väsentliga gång på gång.

    Kan du för den delen skilja mellan intresse och nyfikenhet?

    Pappan

  25. Jag har aldrig levt utomlands, tyvärr. Annat än i Sverige, vilket känns tillräckligt utomlands.

    Men hur som helst, jag misslyckas att se poängen i rasresonemanget. Jag förstår fortfarande inte vad ras är annat än, tydligen, hudfärg, hårfärg och ögonfärg. Det är därför jag säger jaha till konstaterade fakta om min hud-/hår-/ och ögonfärg. Jag vet fortfarande inte vad mer det handlar om! Visst kan jag låtsas att jag hade brunt hår eller rött hår i stället, men jag har väldigt svårt att se att det skulle ge några särskilda effekter på mitt inre liv.

    Alltså, jag kanske verkligen kommer från yttre rymden, för jag begriper inte!

    Jag har inte en susning om vad jag är för “människoras” än mindre vilken annan “människoras” jag kunde fantisera om att vara. Visst kan jag tänka hur det vore att ha levt under andra omständigheter, men rasfrågan känns ändå komplett malplacerad. På ett sätt gäller detsamma för kön. Jag är ointresserad av hela dikotomin. Hade jag låtit könsfrågan få något som helst utrymme i mitt liv hade jag blivit gravt olycklig. Jag skiter i om människor är män eller kvinnor, och jag skulle finna det oerhört mycket angenämare om andra människor hade samma approach som jag. Men det har de ju inte.

    Intresse och nyfikenhet — ja, visst är det två olika begrepp, men det ena utesluter inte det andra, vad jag vet.

    Jag kanske på ett sätt alltid ville vara någon annan. Inte av intresse eller nyfikenhet, utan av drift att överleva. Det behovet finns kanske inte längre, och ledde aldrig någon vart i alla fall. Men min nyfikenhet på andra människor är och var alltid intellektuellt, inte något jag tagit med mig ut i verkligheten.

    Jag kan förresten inte föreställa mig hur livet hade varit om det inte vore för den där förbannade waldorflekskolan. Och hade jag hört till underklassen hade jag ju aldrig hamnat där, bara för att ta ett uppenbart exempel.

    Alltså, jag kan inte tänka bort det. Det finns inte. Det har präglat hela min bild av hur andra människor är, mot mitt bättre vetande. Jag borde kanske fantisera om hur det är att leva som människa bland människor. Allting annat är överkurs.

  26. Så tyypiskt tjejer att ALLTID blanda in sin egen person i allting!
    Så tyypiskt arier att tro att alla innerst inne är som de själva är.
    Så tyypiskt svensk medelklass att inte ta med sig sin nyfikenhet.

    Man vill bara säga:

    baby
    snap
    out
    of it.

    >|<

    Men vad hjälper det.
    Vill man inte så vill man inte.
    Oh well. Jag gillar dig ändå.

    Pappan

  27. Tack, tack. Detsamma! För ärligheten, exempelvis.

    Men en grej — jag tror nog mest det motsatta. Att alla andra är så fundamentalt olika mig.

    Såsom den Marsian jag är alltså.

  28. Merkurian, annars. Män är från Mars, osv…

    Fast här på jorden räknas även vi ufon som jordingar – och jordprovet är att vara vuxen nog att erkänna de begränsningar och tillgångar som följer av att vi, här och nu, i denna inkarnation, har iklätt oss ras, kön och ålder. MED tacksamhet, för ALLT vad det innebär av lidande, ansvar och annat vi kanske helst undviker.

    Utmaningen kvarstår. Tro intet annat.

    Faderliga hälsningar,
    Pappan

  29. Jag tänkte just säga att Mars inte är tillräckligt långt bort. Jag tror det handlar om en planet i en annan galax.

    Tacksamhet — till vem/vad? Ja, till mina föräldrar (för deras insatser) och till Herr Hund (för att han är Herr Hund), men det är väl det.

    Flygande Tefats-hälsningar!

  30. Tacksamhet till allt och alla som gjort dig till den du är?

    För du är väl glad att du är den du är??

    Kastar du porslin så gör jag slut!

    Pappan

  31. Nä, faktiskt inte. På någon av frågorna. Jag är tacksam för det rent materiella. Alltså, jag har snyggt porslin att kasta, om jag vill kasta porslin.

  32. Men hörru. När du sitter och bläddrar i Hur uppnår man kunskap, finns det inte något i dig då, som tänker sig att det som står där gäller dig? Känner du dig inte tilltalad, addresserad? Alltså okay om du inte känner att yes, jag tänker göra allt jag kan för att uppnå kunskaper om de högre världarna, men nånstans måste väl själva frågeställningen – om kunskap, högre världar och möjligheten att uppnå något – resonera, slå an en sträng nånstans i dig?

    För om man skall gör något av något – t ex av sig själv, eller för den delen av en klump lera – så måste man väl tycka om, hysa aktning för, själva råmaterialet?

    Förstår du vad jag försöker komma åt?

    Pappan

  33. Okay, jag ställer om frågan:
    Är du inte glad att du fått en sån fin lerklump att göra något vackert av?
    För i så fall är du väl tacksam mot allt och alla som bidragit till detta??
    Om inte, så blir det svårt att skapa något värdefullt av den. Ju. Eller?

    Pappan

  34. Nu är jag tillbaka. Jag har varit, eh, mentalt frånvarande. (Och försökt, med min frånvarande hjärna, diskutera på Ljungquists blogg, men den diskussionen började så smått te sig imbecill.)

    Kunskap om de högre världarna: ja, absolut. Funnes det högre världar vore jag den sista att neka till att kännedom om dem vore… oemotståndlig. Styrkan i just Steiners bok är väl i och för sig att den i stora delar kan läsas utifrån ett relativt “sekulärt” perspektiv — att den går att ha behållning av även om man ser de högre världarna som något symboliskt för ett inre fenomen snarare än som återspeglande en faktisk “högre” verklighet. Ok, det är flummigt sagt, jag vet. Men där någonstans uppkommer frågan för mig att om den sortens övande är ett psykiskt utforskande av en själv… då kanske man (i det här fallet jag…) bör beakta riskerna. För att trilla ner i ett svart hål.

    För råmaterialet är kanske inte vad det idealt borde vara.

  35. Och eftersom man svårligen kan hävda att något man inte känner till INTE FINNS till (“det finns inte någon nål i denna höstack”, typ) så har du dig ett kittlande problem!

    Men det där med råmaterialet… klart att det duger, med alla sina skavanker – eller nej förresten: det SKULLE duga. Om. DU kan GÖRA så att det duger. Och du snudd på vet hur:

    Genom att känna tacksamhet för det och för allt och alla som bidragit till att det är precis så som det är. Denna tacksamhet i sig PÅVERKAR råmaterialet på så sätt att det plötsligt inte bara duger, utan blir optimalt för just dina förutsättningar. Och där är ras, kön och ålder generella storheter att förhålla sig nyanserat, och tacksamt, till. Vilka de än må vara. Coolt va!

    Pappan

  36. Boken påstår alltså att slika världar finns – att de har en objektiv existens utanför subjektets medvetande. Men att de principiellt är nåbara för subjektets medvetande – försåvitt detta medvetande genom diverse övningar gör avkall på något av sin subjektivitet. Detta hävdar boken otvetydigt. Det är väl det som gör den spännande?

    Pappan

  37. Jag har hamnat efter i kommentarerna inser jag plötsligt…

    För det första finns det naturligtvis massor av saker man inte känner till. Som varken individen (jag) eller mänskligheten känner till. Men det vi känner till slutar ju vara mystiskt och övernaturligt när vi börjar känna till det. Och då menar jag känna till — veta — mer grundligt än som subjektiv upplevelse. Det är ju lätt att föra nålens existens i bevis efter att den observerats i stacken (efter att man satt sig på den, vilket kanske kan vara en upplevelse eller fantasi om man inte också hittar nålen och stickmärket i ändan ;) det kunde ju ha varit ett vasst halmstrå också…!) och plockats upp och undersökts. Det är ju väldigt mycket svårare att visa att det inte finns någon nål i höstacken. Nå, med rätt teknik kanske det funkar — men det är ju för att det gäller konkreta ting som hö och metall.

    (Nu trasslar jag in mig i tankegångarna för Hr Hund står och gafflar på mig. Han är pratsam och ihärdig. Så kortfattat…)

    Jag tycker nog spontant tvärtom — att boken är angenäm just för att den tillåter en tvetydighet, att den är mer “upplevelseinriktad” än “faktainriktad”… alltså: för en materialist, som jag, så blir Steiner lite repellerande när han är för ihärdig kring de andliga världarnas — enligt honom — objektiva, faktiska existens. Han har inte samma konkretion i boken — vilket gör den attraktiv som nybörjarbok också. (Tror jag.)

    Men visst, att de högre världarna är reella är ju hans ståndpunkt genomgående (efter hans esoteriska vändning).

  38. “… det vi känner till slutar ju vara mystiskt och övernaturligt när vi börjar känna till det. Och då menar jag känna till — veta — mer grundligt än som subjektiv upplevelse.”

    Och där har vi då Steiner. Och med honom otaliga mystiker, visionärer och tänkare i tid och rum, som kanske inte skolat sig lika systematiskt eller kan yttrycka sig lika nyanserat som just Steiner. För en av dem, vilken som helst egentligen inklusive Steiner, är alltså förekomsten av en differentierad, befolkad andlig dimension varken mystisk eller övernaturlig i din mening. Vilket givetvis varken innebär att den är materiell eller subjektiv. Utan just andlig.

    Där har du skillnaden mellan själ och ande, händelsevis.

    Pappan

  39. Jämför med universella principer. De är varken subjektiva eller fysiska heller. Och ändå finns de. Ja, när allt annat har gått sönder och glömts bort så finns de ändå kvar. Så är det med andens ting.

    Pappan

  40. Läste just om början av denna tråd. Herreminje vilken rappakalja. Mändl är en “produkt av tiden”. Gäller detta mindre Ljungquist själv? Om någon är en produkt av sin tid så är det väl han!

    Pappan

  41. Ja, det tror ju jag att han är (en produkt av sin tid). Därför den lustiga dansandet som katten runt het gröt (eller vad det heter, det är kanske ett opassande uttryck här…). Alltså, det som inträffar när antroposofer försöker inordna Steiners tänkande i en produkt av vår tid (också när produkten är de själva). I syfte att ignorerar skillnaderna (bäst det går) biter man sig själv i svansen.

  42. Jag skulle så gärna vilja kunna se detta neurotiska behov (av att Steiner alltid måste ha rätt) som något annat än det jag ser att det är: Ett utslag av bristande personlig (andlig!) integritet, där man bygger inte bara hela sin livsuppfattning utan därtill sin karriär och sitt sociala anseende på att Steiner (1861 – 1925) står så över all kritik att när han väl kritiseras så måste det vara fel på kritikern eller så kommer den där psykotiska glansen i blicken och det blir ett glitch in the matrix och man hör saker som jasså att det skulle finnas raser och att dessa kvalitativt skulle skilja sig åt, ja det hade vi ingen aaaning om att han skulle ha sagt det måste vara fullständigt marginellt och baara stå i böcker som baara våra fiender läser för att jävlas med oss för Steiner var ju faktiskt en fantasstisk människa som inte allls var rasist.

    man svarar kanske: Men hallå – Steiner säger ju både här och här och här och där (man visar citaten från allt mellan 1903 till 1923) att det finns raser och att detta har betydelse för självkännedomen såväl som för förståelsen av kulturhistorien och får till svar att jaså ojdå det måste väl bero på tryckfel eller nåt för Steiner var en GOD människa och då KAN inte raser finnas.

    Fortsätter man med följdfrågor så kommer ett vredesutbrott.

    Och det måste man förstå. Mycket står på spel. Den antroposofiska rörelsen har byggt upp ett otroligt cred och gjort underverk för landet och hela den fria världen. Faktiskt. Och allt detta äventyras, kanske, om det sedan heter att den där Steiner, vet du, han var visst rasist minsann. Vilket översätts i enkla själar till att de där antroposoferna, vet ni, de är visst nazister innerst inne och säger de något annat så är det bara för att luras. NAZISTER, du. EGENTLIGEN. BAKOM DEN MJUKA FASADEN.

    Ty är man inte en ivrig tillskyndare av den (post)moderna dogmen att alla andra människor i hela världen innerst inne är precis som vi som tycker att alla andra människor i hela världen är precis som vi – och att alla skillnader mellan raser, kön och åldrar beror på PATRIARKALA STRUKTURER och SOCIALA KONSTRUKTIONER och upprätthålls medelst HÄRSKARTEKNIKER – håller man inte med om den analysen så är man givetvis KRYPTONAZIST. Och vad vore väl värre för en antroposoffunktionär än att misstänkas för dylikt! Alltså herreminje vilken rappakalja osv osv in absurdum.

    Behovet att Steiner till varje pris egentligen tycker precis som vi (bara lite bättre) är vad mig anbelangar lika kissnödigt neurotiskt som behovet att Steiner till varje pris innerst inne är nån sorts übermenschelitistisk smygnazist som efterkrigstidens denazifieringskampanj på något vis glömde bort eller inte fick syn på i tid.

    Visst var Steiner, med våra dagars mått, rasist! Men nej, han skulle inte drömma om att rangordna individer eller kulturer på grund av deras rastypiska egenskaper! Inte mer än han skulle drömma om att rangordna folk efter könstypiska eller ålderstypiska egenskaper. Tror man det så har man helt enkelt inte satt sig in i Steiners tänkande ordentligt.

    En människa kan nog vara mer värd än en annan människa i Steiners ögon. Men inte på grund av ras, kön eller ålder, eller andra naturgivna egenskaper, utan på grund av vad vederbörande HAR GJORT ELLER INTE GJORT av just sina egenskaper. Förädling genom inre arbete ökar en människas egenvärde, i Steiners ögon. Det tror jag. Men aldrig i världen att något man gjort i en tidigare inkarnation kan räknas dit! Och det är just sådant som skapar den innevarande inkarnationens givna faktorer, t ex det som i antropologin kallas ras.

    Pappan

  43. Skånberg är spritt språngande. Han kan behålla sin kristendom och stoppa upp den någonstans; han ska ta mig katten avstå från att pracka den på andra människor. Den kristna dårskapens utbredning bland människorna är en historisk tragedi.

    (Återkommer till de andra kommentarerna, reklampausen strax slut… (Ahriman lockar))

  44. Oh Dog.

    Skånberg är gästprofessor vid Fuller Theological Seminary. Och vilket jäkla skämt det är då.

    “Fuller Theological Seminary, embracing the School of Theology, School of Psychology, and School of Intercultural Studies, is an evangelical, multidenominational, international, and multiethnic community dedicated to the equipping of men and women for the manifold ministries of Christ and his Church. Under the authority of Scripture we seek to fulfill our commitment to ministry through graduate education, professional development, and spiritual formation. In all of our activities, including instruction, nurture, worship, service, research, and publication, Fuller Theological Seminary strives for excellence in the service of Jesus Christ, under the guidance and power of the Holy Spirit, to the glory of the Father.”

    http://www.fuller.edu/about-fuller/mission-and-history/mission-beyond-the-mission.aspx

    Ergo: Skånberg är professor vid ett skämtuniversitet. Man vill liksom bara poppa popcorn och njuta av komedin. Fast så sätter man i halsen för man inser att det är allvar. Tja, det är kanske det som kännetecknar bra humor.

    Inte för att det ändrar något i sak, men jag blev ändå nyfiken på hur det här hängde ihop när hans professur ju nämndes.

    Jag skulle inte kunna benämna Skånberg “Professor Tuve Skånberg” utan att kissa på mig av skratt. Faktiskt.

  45. Ok, Steiner.

    “… han skulle inte drömma om att rangordna individer eller kulturer på grund av deras rastypiska egenskaper!”

    Jag anser ju att det är precis det han gör. I och med att han säger att en grupp är som i barndom, en annan vuxen. Den senare mer utvecklad, andligen (de vita som ska föra mänskligheten framåt andligen), de förra mindre utvecklade. Jag tror att jag kan se invändningen: att han menar att alla har sitt egna värde på sitt eget sätt. Men det ändrar inte att han ändå gör en värdering. (Baserat på vad han uppfattar som rastypiska egenskaper — rena rama hittepåt. Men ok, det har jag ju sagt. Fast det var kanske i den andra tråden.)

    “… sitt sociala anseende på att Steiner (1861 – 1925) står så över all kritik […] det måste vara fullständigt marginellt och baara stå i böcker som baara våra fiender läser för att jävlas med oss för Steiner var ju faktiskt en fantasstisk människa som inte allls var rasist. […] Mycket står på spel. Den antroposofiska rörelsen har byggt upp ett otroligt cred …”

    (Ursäkta den brutala hanteringen av texten.) Jag tror att det stämmer. Att Steiner skulle ha varit rasist upplevs kanske inte så mycket som en “attack” mot de antroposofiska föreställningarna, däremot som en “attack” mot den antroposofiska självbilden. Och den har ju stärkts och omvandlats de senaste 100 åren. Men någonstans kan man inte undgå iakttagelsen att den (självbilden) kanske både är uppblåst — och skör.

    För mig blir Steiner bara intressantare för att han misstog sig och för att han emellanåt sa vansinniga saker. Men så är ju mitt intresse för Steiner av en helt annan art än antroposofens.

  46. “Jag anser ju att det är precis det han gör [rangordnar individer eller kulturer pga deras rastypiska egenskaper]. I och med att han säger att en grupp är som i barndom, en annan vuxen. Den senare mer utvecklad, andligen (de vita som ska föra mänskligheten framåt andligen), de förra mindre utvecklade. Jag tror att jag kan se invändningen: att han menar att alla har sitt egna värde på sitt eget sätt.”

    Det har de visserligen. Och är som sådana oumbärliga för helheten. Men det är inte det som är invändningen. Invändningen är att den enda rangordning som väger något i sammanhanget är vad en individ – eller en kultur – GÖR av sitt ärvda råmaterial. Inte vilket det ÄR, utan vad den under livets gång har BLIVIT. Och då är det ovidkommande vilken ras eller vilka raser som bidragit med råmaterial. Det är ju därför Steiner betonar så starkt (t ex i osloföredragen “Enskilda folksjälars mission” från 1910) att det inte finns någon framtid i att försöka bygga en nation på rasmässiga grunder. Det är inte en annan Steiner som talar där, utan precis samma Steiner som menar att ras är en viktig faktor vid bedömandet av den egna karaktären och att människans själ präglas inte bara av idealen och anden utan även av den egna rasens specifika egenskaper. Och att man som andligen strävande människa har att odla tacksamhet gentemot den ras eller de raser som givit en sina egenskaper – oavsett vilken eller vilka det må vara.

    Hur kan du förresten vara så säker på att det inte finns några rasspecifika psykiska egenskaper (“rena rama hittepåt”)? Du har ju efter vad jag förstår inte ens rört dig bland olika raser utan levt ett helt liv i en relativt rasren och skyddad miljö!

    Den där föreställningen om att det INTE skulle finnas raser, än mindre då rasspecifika egenskaper, har jag ENBART stött på hos judar och arier – och betydligt oftare bland arier än bland judar. Är inte det tänkvärt?

    Pappan

  47. Ärligt talat tror jag inte att du har tänkt igenom det där med raser. Du är som de flesta i vår kultursfär: konventionell, konformistisk och kokett, dvs koketterar med en individualism som man i vårt kollektiv förväntas göra, dvs en skenbar individualism. Och i vårt kollektiv är det nu bestämt att raser inte finns, och då gör de inte det heller, så enkelt är det. Den som säger något annat har helt enkelt inte hajat grejen.

    För mig är detta ett utslag av raselitism. Ju starkare pigmenterad en ras är desto självklarare tycks rasbegreppet vara för dess medlemmar. Och desto viktigare tycks det vara för identiteten. Jag tycker det är lite nedsättande och respektlöst att se detta som en brist. Vissa raser tycks färga själen starkare än andra helt enkelt. Och det är ju precis det Steiner säger, händelsevis. Hade han själv hört till en starkare pigmenterad ras så hade hans rasperspektiv varit helt oproblematiskt. Nu betraktas han i stället som en förrädare av rasens förnekande av rasbegreppet och man skyr inga medel för att förringa hans enorma kulturgärning. Det är lågt.

    Pappan

Comments are closed.