antroposofer och världsgåtor

ännu en kommentar på Ljungquist:

“Dina meningsfränder gör en stor affär av att det inte existerar en överpersonlig mening, bara den mening var och en gör av sitt personliga liv.”

Det tror jag att är en missuppfattning. Kanske en konsekvens av antroposofins nedvärderande av icke-antroposofers tanke- och föreställningsförmåga. Om inte det som menas är övernaturlig eller översinnlig i stället för överpersonlig. Många av mina “meningsfränder” — vilka de nu än är, jag har ju förmånen att bli dissad av såväl antroposofer som anti-antroposofer…) — är passionerat intresserade av filosofiska frågeställningar. Av metafysik, till och med. Att detta skulle begränsa sig till något futtigt personligt innebärande att meningen är vad vi gör med våra liv; det är ju barockt. (Föreställer sig antroposofen att en oandligs främsta dilemma är valet mellan LCD-TV och Plasma-TV? Men, tja, vi kan ju fnysa åt att antroposofer tycks finna mening i laserade träväggar och hos ärkeängeln Mikael. Jag kan inte se någon principiell skillnad: det handlar om vilken mening det mänskliga psyket tilldelar dessa företeelser.)

“du kan aldrig bevisa eller motbevisa den stora världsgåtan.”

Det beror väl på vad “den stora världsgåtan” är för något; det säger inte Ljungquist. För det första tror jag att olika människor kan komma på olika definitioner. För det andra betyder inte frånvaron av svar (bevis eller motbevis om man så vill) att inga svar existerar — det betyder bara att vi åtminstone inte i dag har svaren! Det kan också betyda att vi aldrig kommer att ha dem. Men på intet sätt bevisas eller motbevisas därigenom existensen av en andlig dimension. Inte nog med att ingenting kan visas genom att postulera det andligas existens; inget tillförs heller genom ett sådant antagande.

Sedan tror jag faktiskt (fortfarande) att Ljungquist har en onödigt stereotyp bild av ateistens/humanistens/sekuläristens perspektiv på andlighet och religion.

För det första är det (tror jag) få som skulle förneka att tron på eller strävan mot det översinnliga eller mot transcendens är en del av det mänskliga — något djupt mänskligt, tycks det ju som. Jag är dock övertygad om att det översinnliga är precis lika mycket en skapelse av människans eget medvetande som den vetenskapliga metoden, till exempel, är en mänsklig idé som visat sig vara väldigt nyttig. Det är människan som ställer frågor om liv, död och transcendens, men det är också människan som besvarar dessa frågor — besvarar dem med de begränsningar som det mänskliga medvetandet ger.

Det gör inte upplevelsen av det transcendenta mindre stark, för de beträffade; det ger oss endast en antydan om var någonstans denna upplevelse uppkommer — hos människan själv, inte utom henne.

“Att därför dra slutsatsen att det inte är lönt att ställa frågorna är din lösning på problemet.”

Jag misstänker att antagandet ovan om min slutsats angående “lösning[en] på problemet” är hitte-på.

“Gärna med en ironisk släng om att dina meningsmotståndare har tokiga idéer.”

O ja. Det fria ordet — inklusive ironi och sarkasm — är ett fantastiskt vapen mot fanatism, fundamentalism, självgodhet med mera. När tokiga idéer används för att dra människor vid näsan, förtrycka dem, manipulera dem — ja, då är det inte mer än rätt att dessa idéer kritiseras. Och förlöjligas om det passar bättre.

Men allvarligt: den som föreställer sig att ironiskt bemötande av meningsmotståndare är något allvarligt, den har inte den blekaste aning om vad antroposofins kritiker kan bemötas av från så kallat andliga människor.

“Det är ju hur lätt som helst – du har hela din församling bakom dig.”

Jaså? Eftersom jag allt som oftast pysslar med antroposofi och med antroposofer är det väldigt få humanister och skeptiker som är intresserade. Jag tror att du har en större skara människor bakom dig än vad jag har!

Och då är ändå inte antalet påhejare en särskilt god indikation på styrkan i en argumentation!

Och jag tycker att argumentet i sig är fullständigt ironiskt. Något jag upptäckt, och det med förskräckelse, är att antroposofer så gott som alltid sluter upp bakom en annan antroposof — i kampen mot de ahrimanska krafterna — hur smutsigt den antroposofen än spelar sitt spel. Det andliga målet helgar medlen.

6 thoughts on “antroposofer och världsgåtor

  1. Steiner/Waldorfkritik :

    At kritisere Antroposofi handler ikke om, at være imod religion eller imod åndelighed. Det er IKKE forkert at have en tro eller være tilhænger af en bestemt religion.

    Det handler om, at stå ved sin tro – og ikke som antroposofferne – kalde religion for noget andet end det er !

    – Frank

    Ps. : Jeg betragter mig selv som alm. luteransk kristen – og kristendom har for øvrigt ikke noget med antroposofi at gøre.

  2. Sant.

    Sedan är det kanske inte så konstigt om “materialister” blir sannolika antroposofikritiker — med tanke på hur antroposoferna ser på materialisterna. Och dessutom ägnar sig antroposofin åt en rad verksamheter som skeptikerrörelsen mer allmänt försöker motverka.

    Jag är ju inte kristen, så jag lägger nog inte så stor vikt vid graden av kristenhet i antroposofin egentligen.

    Sedan redde vi ut en annan fråga (se kommentarerna på Ljungquists blogg) — Ljungquist avsåg mening som i avsikt vilket verkligen inte var min första tanke. För jag kan inte se parallellen mellan en avsikt i universum och meningsfullhet. Gud skapade korkeken för att människorna skulle kunna korka igen champagnebuteljerna, en uppfattning Steiner raljerar om. Jag till JLj:

    ***
    … du menar mening som i avsikt (överpersonlig avsikt). Då håller jag med den sekulär-humanistiska bilden — någon avsikt med vår existens och världens existens kan jag inte se. Inte något överpersonligt medvetande som kan ha denna avsikt.

    I det avseendet är jag absolut materialist. Men vad mening beträffar… för mig tillför inte den där ”högre avsikten” någonting. Den gör tillför inte mening. Att säga att det finns en kosmisk avsikt eller dylikt ger inget mer än att stanna vid förklaringen — det var en slump! Evolutionen är mycket mer komplex än så.

    ”Du frågar vad den stora världsgåtan är. Vad sägs om summan av allt vi inte vet om världen till exempel? Varför vi finns till, världsidén.”

    Bortsett från det om världsidén och det stora varför (jag tror ju att jag kan glömma ett svar på det under denna inkarnation i alla fall (sån där ironi igen)), är ju alltså världsgåtan inte konstant — summan av allt vi inte vet blir ju ständigt mindre (att den skulle bli 0 (noll) någonsin är väl inte så sannolikt). Framför allt är det omöjligt att veta om världsgåtan innehåller översinnliga element. Det kan ju hända — och är till och med sannolikt — att det som tolkas som översinnligt bara är sådant som för människan är okänt. Och att det finns en massa saker som är okända är vi förstås överens om. Jag har aldrig hört talas om en enda materialist som inte håller med om det!

    ***

  3. ” Något jag upptäckt, och det med förskräckelse, är att antroposofer så gott som alltid sluter upp bakom en annan antroposof”

    Spännande. Att utgöra ett – eller vara satt på – undantag, alltså.
    Men det är bra för den intellektuella hederligheten
    och den moraliska integriteten.
    Pappan

Comments are closed.