sekulärismens meningslöshet

Ljungquist

“Till skillnad från WYSIWYGarna [sekulära, naturalister, humanister — min kommentar] som hyllar idén om en meningslös tillvaro, har antroposoferna en världsbild oändligt mer differentierad och meningsfull.”

Men, å andra sidan, till skillnad från antroposoferna behöver vi inte tillämpa översinnliga förklaringsmodeller för att bilda oss en föreställning om världen. Kan det inte i stället vara så att antroposoferna är de som inte förmår se det meningsfulla i tillvaron, och därför måste befolka den med andar, väsen, ärkeänglar och översinnliga krafter? Och vem är det som har en differentierad världsbild — den som har entusiasm för undersökandet och beskrivandet av den här världen så som den faktiskt är eller den som föredrar att framhärda i en parallell världsbild som inte uppvisar några anknytningar till den reella världen? Jag misstänker att andliga människor helt enkelt missuppfattar hur oändligt differentierad och meningsfull en världsbild kan vara alldeles utan att några övernaturliga fenomen behöver involveras. Jag tror att de kanske inbillar sig detta för att rättfärdiga behovet av sin egen världsbild trots att den strider mot uppenbara fakta.

För hur det än är, så är det de andliga förklaringsmodellerna som tycks fyllda med meningslösheter för den som finner mening i naturliga förklaringar. De kan förstås ha ett slags konstnärligt värde, men det betraktas för det mesta annorlunda, inte som en meningsfull förklaring av tillvaron.

“Men visst är antroposofin en tro. Åtminstone i sina väsentliga delar och mycket mer än något annat. Det är knappast så att man kommit till antroposofin via vetenskaplig prövning där argument och sakförhållanden kritiskt skärskådats.”

Nej, det är just det: att andra människor finner meningsfullhet i lämnandet av tron för en relevant (i förekommande fall vetenskaplig) och kritisk prövning av argument och sakförhållanden.

“Många berättar istället att de upplevt någon form av igenkännande, som om antroposofin talar till dem i en sorts förlängning av deras eget tänkande. I den intresseprocess som sedan tar vid växer en övertygelse som med tiden blir till ett grundmurat förtroendet. Eller tro – vad är egentligen skillnaden?”

Det förstnämnda, igenkännande och kontinuiteten med det egna tänkandet, kan man ju finna var som helst, i stort sett: i litteratur, konst, och så vidare. Men de inspirerar sällan de senare: övertygelse och grundmurat förtroende. Det är tro. I övertygelsen har väl för det mesta den kritiska prövningen avstannat. Det finns sällan någon anledning att vidmakthålla ett sådant förhållningssätt till exempelvis litteraturen.

“Men frågan är om inte den förhärskande världsåskådningens anhängare också är troende. De har visserligen inte genomgått en omvändelseprocess, men deras förtroende för det rådande paradigmet är obegränsat till den grad att begreppet tro verkar vara på sin plats. De har inte kämpat för sin tro, inte tvivlat, utan helt okritiskt övertagit sin uppfattning om världssammanhangen från föräldrar och auktoriteter inom vetenskap och forskning.”

För det första: den förhärskande världsåskådningen är nog faktiskt inte materialismen. Oroväckande många människor tror fortfarande på något översinnligt. För det andra: varifrån kommer uppfattningen att någon sådan “omvändelseprocess” inte skulle förekomma? Många människor som har “förtroende för det rådande paradigmet” har ju lämnat det andliga “paradigmet” bakom sig för en mer realistisk syn på världen. Många har förstås också gjort det genom att i andligt tvivlande gå i kamp med den uppfattning som de vuxit upp med — som de fått just genom föräldrar och det sociala sammanhanget (skolan, till exempel). De har kommit till sin nuvarande uppfattning genom att se kritiskt på den uppfattning de fått från traditioner och auktoriteter. Att det skulle vara de andliga eller de troende som är mest tvivlande, mest kämpande och mest kritikvilliga — det tror jag man kan se sig i månen efter. Det är helt enkelt inte sant. Det religiösa tycks både smittsamt och ärftligt. Om vetenskapen och forskningen bygger på att kritiskt pröva varje hypotes för att förkasta eller bekräfta den, handlar den religiösa tron om tilltro till det otroliga, det som sällan (eller aldrig) skulle hålla för en objektiv prövning. Det ena måste per definition ge utveckling (och innebär inte ett okritiskt övertagande av några uppfattningar om världssammanhangen — utan om en kontinuerlig omvärdering!), det andra stagnation, enär man inte prövar om de befintliga argumenten behöver revideras.

Jag kan inte påstå att det någonsin gällt mig, alltså att jag har måst omvända mig från religiositet till rationalitet och realism. Men jag har ju befunnit mig bland antroposofer från 3-årsåldern till 12-årsåldern och inte var det precis det materialistiska “paradigmet” jag fick mig till livs där.

“En del – som t ex humanisterna – är renodlade fundamentalister, rena trostalibaner. De hånar och förföljer med religiös övertygelse företrädare för andra trosriktningar.

“Som till exempel antroposofer. Men dessa har inte råd att vara lika självgoda. De har luttrats av en oförstående omgivning tillräckligt länge för att inta en ödmjukare hållning.”

Jag tror att den som påstår något sådant här aldrig har sett antroposoferna med en utomståendes ögon. Tror Ljungquist att antroposoferna aldrig beter sig illa mot icke-antroposofer? Antroposoferna som betraktar sin omgivning med oförstående — som till och med kan påstå att andra människor hyllar meningslösheten i tillvaron, bara för att de inte delar det andliga perspektivet! Som därtill tror att andra människor lever förfärliga (andligt fattiga, materialistiska) liv och att barnen förstörs av denna förfärliga, moderna värld (ergo: att människor väljer fördärva sina barn genom moderniteten).

Och nog har antroposoferna råd med självgodhet. Ödmjukhet ser man tyvärr allt för sällan (bortsett från att antroposoferemellanåt på oklara grunder själva värderar sig som ödmjuka).  Se bara på antroposofiskt infocenter, kulturhuset och de Votos blogg, Thebee, alla waldorfskolor och waldorffederationen… och så vidare. Ödmjukhet — var? Avsaknad av självgodhet — var?

Och var finns den antroposofi som är luttrad av en oförstående omgivning? Jag kan inte tänka mig att en grupp människor som är så luttrade skulle överreagera så totalt på all kritik som antroposofer gör. Det är nämligen, till skillnad från ödmjukheten, vanligt. Det är inte heller särskilt ödmjukt (eller öppensinnat för den delen) att försöka tysta, skrämma eller hota meningsmotståndare. Det är inte ödmjukt att medvärdera andra, att sprida lögner, att förtala, att insinuera otrevliga saker. Det är inte ödmjukt att inte kunna förmå sig att säga ens hälsa på gamla bekanta bara för att dessa gamla bekanta valt att ta sina barn ur waldorfskolan (med goda anledningar men utan varken anklaga eller kritisera!). Det är inte särskilt svårt att finna myriader av exempel på den skriande bristen på ödmjukhet.

Så var finns den antroposofiska ödmjukheten egentligen? I föreställningen att andra människor — dessa förbenade materialister! — framhärdar i en meningslös tillvaro? Knappast. Antroposofer är sällan ens ödmjuka nog att ta reda på vad som är meningsfullt för andra. Utan mikaeliska impulser, ingen mening — inte sant?

Själv hejar jag på Steiner jag:

“The human being wishes to stand at the topmost place in the world. But he does not dare to pronounce himself the pinnacle of creation. Therefore he invents gods in his own image and lets the world be ruled by them. When he thinks this way, he is thinking religiously.” (Steiner, R. Individualism in Philosophy.)

7 thoughts on “sekulärismens meningslöshet

Comments are closed.