waldorflärarutbildningen

med anledning av presentationen av regeringens prop. 2009/10:89 häromdagen (se, bland andra, DN och SvD), följer här en kommentar till de remissvar som inkommit till utredningen (SOU 2008:109).

kristofferskolans remissvar

Kristofferskolan, waldorfskola i västra Stockholm menar, genom representanten Christine Liebendörfer, att det är regeringens uppgift att tillgodose behovet waldorflärare, det vill säga, av antroposofiskt utbildade lärare. (Yttrande till utbildningsdepartementet, 2009-03-20.) Hon skriver att

[r]egeringen bör ta hänsyn till forskningsstudien som visar att waldorfskolornas klasslärarsystem är bra

utan att ange källan till påståendet, förmodligen (?) Dahlin-studien. Se VoFs notis från 2008; den är värd att uppmärksamma eftersom den inte har bäring blott på Liebendörfers kommentar ovan utan på alla hänvisningar som waldorfrörelsen gör till Dahlin-studien och framför allt till ospecificerade ‘goda forskningsresultat’ och liknande:

Hur ska man se till att en viss undersökning leder till önskat resultat? Man kan finansiera undersökningen, det är en beprövad metod. Man kan noga precisera vilka frågor undersökningen ska besvara och hur. Om man inte är säker på att det räcker kan man dessutom handplocka personerna som ska genomföra undersökningen. Självfallet väljer man då personer som man vet har den rätta tron. Om personerna dessutom har akademisk förankring, så kan undersökningen, oavsett metodologisk standard, presenteras i någon universitetsrapport och passera som “vetenskaplig forskning”. Ännu bättre!

Antroposoferna kan de här knepen. När de kände ett behov av en positiv forskningsrapport om Waldorfskolan så lät de stiftelsen Kempe-Carlgrenska fonden, där den svenska antroposofins grand old man Frans Carlgren är en av styrelseledamöterna, beställa en. Fonden stod alltså för pengarna, och frågorna man använde var förutbestämda av fonden. Beställningen gick till Bo Dahlin, som är professor i pedagogik vid Karlstads universitet. Dahlin är, lämpligt nog, dessutom medlem i Antroposofiska Sällskapet. I en intervju säger han sig samtidigt inte vara antroposof, eftersom han är “öppen för andra typer av andliga rörelser” (källa). Det är ungefär som att vara medlem i Socialdemokratiska partiet men inte vilja kalla sig socialdemokrat. Naturligtvis är det möjligt, men ganska ovanligt.

Liebendörfer skriver

Kristofferskolan anser att regeringen bör inrätta en praktisk pedagogisk utbildning inom waldorfpedagogik för ämneslärare.

Hon tycks alltså på allvar mena att det är regeringens uppgift att inrätta en utbildning på ‘andevetenskapliga’ grunder — en utbildning för att tillgodose waldorfrörelsens behov av funktionärer? För lärarutbildning kan den hugade få vid konventionella lärosäten. Det är det antroposofiska tillägget som bara kan fås via antroposofiska institutioner. Men det måste ju vara antroposofins egen uppgift att arrangera sådana ‘fortbildningar’.

Liebendörfer fortsätter med att beskriva hur Kristofferskolan erhållit stöd av politiker under en lång period och att

[e]tt viktigt skäl till detta stöd har varit politikers (från olika partier) och tjänstemäns övertygelse att waldorfpedagogiken är en viktig alternativ pedagogik, en av få i Sverige, och att den befruktar den svenska skolan.

Den är ju sannerligen inte längre ett av få alternativ. Det finns i dag många friskolor med alternativa inriktningar. Att waldorfpedagogiken skulle ge något till den svenska skolan är också ett löst antagande. Varför tror Liebendörfer det? Det är det gamla vanliga: waldorfpedagogiken tillhandahåller frälsning. Men man ser sällan några konkreta tecken på att utomstående vill ha denna frälsning. Om den allmänna skolan har tagit upp något specifikt antroposofiskt från waldorfskolan — var kan vi se detta?

Detta var långt innan skolpengen infördes, men även därefter har vårt samarbete med myndigheterna präglats av ömsesidig respekt och förståelse.

Den varade så länge som ingenting krävdes av waldorfskolan.

Klasslärarna i waldorfskolan undervisar från klass ett till klass åtta. Det är en grundbult i waldorfskolan, att läraren följer barnen under dessa år. Det skapar en trygg situation, gynnar elevens kunskapsinhämtning och personliga utveckling.

Hur då? Hur vet de det? Det vet de naturligtvis inte. Kunskapsinhämtningen i waldorfskolan är usel, den personliga utvecklingen katastrofal och otryggheten skrämmande. Det är min och många andras upplevelse, och vi har goda grunder att tro att detta inte är fråga om enstaka ‘olycksfall’ i en annars utmärkt skola. Och hur som helst har inte waldorfföreträdarna några relevanta belägg för sina påståenden, varför de inte bör accepteras utan kritisk granskning. Det Liebendörfer beskriver ovan är en waldorfpedagogisk tradition; det är så man gjort i snart 100 år i waldorfskolor. Det innebär inte att traditionen har några fördelar.

En engelsk forskningsstudie har visat att waldorfskolans system med klasslärare i årskurs 1 – 8 fungerar mycket väl [1].

En forskningsstudie författad av en angelic reiki-healer (studien som refereras till är Woods, P. och Woods, G. Steiner schools in England — paret Woods har liksom Dahlin en anknytning till waldorfrörelsen som gör dem obenägna att se kritiskt på waldorfpedagogiken). En del spännande insikter kan man dock få genom att läsa studien.

Liebendörfer anser att det bör inrättas en utbildning av waldorflärare, och om jag förstår saken rätt, anser hon att det är för omfattande att kräva att en blivande lärare har en grundläggande, konventionell lärarutbildning förutom de antroposofiska, pedagogiska studierna. Hon menar också att utbildningen av waldorflärare bör

vara statligt finansierad samt ge studenten rätt till statligt studiestöd.

Sedan gör hon en lustig vändning. Hon påpekar att utbildningen är internationell — och att internationellt utbyte möjliggörs genom att alla waldorfskolor följer samma pedagogiska plan och att de har samma pedagogik och samma kursinnehåll. Detta är uppenbarligen ett tillfälle när ett dylikt argument kan användas. När waldorfpedagogikens kritiker talar om missförhållanden som tycks vara universella i waldorfsystemet, brukar det heta att alla waldorfskolor är olika och att de fungerar helt olika i skilda länder och orter. Att de är helt anpassade till lokala behov. Att de inte alls följer samma grundläggande tänkesätt. Men detta är tydligen ett argument som enbart fungerar åt ena hållet. Liebendörfer hävdar också att den internationella kursplanen kräver utbildning av waldorflärare. Vad hon underlåter att nämna är att inte ens waldorfskolan — än mindre waldorflärarutbildningen — är statligt finansierad i de flesta länder. Och det är ändå det hon försöker argumentera för — statens tryggande av waldorfsystemet som helhet.

Att sätta sitt barn i en waldorfskola är ett medvetet val och föräldrarna i waldorfskolan är mycket aktiva. … De har valt waldorfpedagogik för sina barn, men kommer om utredningens förslag går igenom att ställas inför en svår situation.

Men några barn blir kanske glada då de slipper ifrån waldorfskolan. Om inte annat får alla barn en bättre utbildning på annat håll. Visst är det ett medvetet val — men ofta ett val föräldrar gör utan att vara fullt informerade om alla waldorfskolans negativa aspekter.

Utredningens förslag tar bort själva grunden för waldorfskolan. Detta rimmar dessutom illa med kravet på förutsägbarhet, som ju är en allmän rättsstatlig princip.

App, app, app! Det är fullt förenligt med rättsstatlighet att ställa upp regler för vad som ska krävas inom skolans värld. Det strider inte heller mot rättstatligheten att formulera regelverk som eliminerar (till exempel genom att skattefinansiering undandras eller genom direkta förbud) sådana verksamheter som visat sig inte fungera eller som ställer krav på förbättringar inom verksamheter som varit bristfälliga. Detta sker i själva verket hela tiden. Om en viss livsmedelstillsats visar sig vara cancerframkallande är det inte bristande rättsstatlighet att förbjuda producenter att framgent använda denna i konsumentprodukter; man ställer visserligen ett nytt (och antagligen ‘obekvämt’) krav på dem, ett krav som inte fanns när de började producera en viss vara och som måste uppfyllas från och med ikraftträdandet (eventuellt med övergångsbestämmelser), men den nya regelns tillämpning är rimlig och uppfyller kravet på förutsägbarhet. Kortfattat: förändringar inom skollagstiftningen eller inom skolpolitiken strider inte mot rättstatliga principer.

rudolf steinerhögskolans remissvar

Yttrande från Stiftelsen Rudolf Steinerhögskolan, genom Pär Granstedt, daterat 2009-03-30.

I Stockholm (numera Waldorflärarhögskolan) bedrivs heltidsutbildningar till förskollärare och klasslärare i samverkan med Stockholms Universitet (tidigare Lärarhögskolan i Stockholm). Dessa utbildningar är under avveckling enligt beslut av Stockholms Universitet. Waldorflärarhögskolan har för avsikt att återuppta utbildningarna i nya former.

En avveckling vars orsaker inte berörs, annat än kortfattat (Granstedt påpekar på s 3 att den steinerska lärarlitteraturen inte befanns hålla vetenskaplig standard) — men bör beröras, då mycket som framkom i den på beslutet följande debatten är värt att påminnas om. Se vad SUs rektor skrev på sin blogg, exempelvis. Eller denna replik till waldorfanhängarna. Jag har också skrivit om detta vid flera tillfällen, till exempel i detta inlägg som jag möjligen skulle vilja revidera något i dag. Granstedt hänvisar också till samarbetet med University of Plymouth.

Statsbidragen till skolorna täcker inte lärarutbildningskostnader och eftersom skolorna är förhindrade att ta ut avgifter innebär detta att de inte kan bidra alls till finansiering av den lärarutbildning de behöver.

Självklart täcker inte bidragen för elevernas utbildning kostnaden för lärarnas utbildning. Men lärarutbildning är i dag kostnadsfri för studenterna. När den sker på högskolor som uppfyller de krav som kan ställas på en högre utbildning, vill säga. Det var där waldorflärarutbildningen råkade i trubbel: den kvalificerade sig inte, på grund av den låga akademiska nivån. Granstedt konstaterar att en vanlig lärarutbildning med ett antroposofiskt (waldorfinriktat) påbyggnadsår är för tids- och kostnadskrävande. Därav dras uppenbarligen slutsatsen att det är den gängse utbildningen som bör stryka på foten; därav också den ‘integrerade’ waldorflärarutbildningen (den som senare visade sig inte alls hålla måttet trots att den drevs under överseende av Lärarhögskolan).

Det sägs att

waldorflärarutbildningen [självklart] måste uppfylla kraven på vetenskaplighet, oavsett i vilka organisatoriska former den genomförs.

Det låter ju lovande. Men frågan är ju hur man har tänkt sig det. Uttnyttjandet av Uni of Plymouth som något slags relativt respektabel (?) diploma mill ger inte alltför förtroendeingivande vibbar. En masters i erutymi? Det förefaller mig som att ‘vetenskaplighet’ är ett svävande begrepp för RSH.

Men utredningens förslag förefaller i praktiken utesluta att detta behov tillgodoses på det sätt som statsmakterna hittills anvisat, och som det tillämpats genom samarbetet mellan RSH och LHS.

Också statsmakter kan ändra sig. Om det framkommer att det finns goda skäl för dem att ändra sig, får man hoppas att de gör det. Universiteten är dock i allmänhet fria från den sortens politiska ingripanden i den akademiska verksamheten som Granstedt kanske skulle önska — regeringsbeslut kan inte ‘tvinga’ ett universitet att arrangera en utbildning som inte uppfyller kraven som uppställs på högre utbildning.

LHS existerar inte längre. SU slängde ut waldorflärarutbildningen då den inte hade förutsättningar att upprätthålla en viss standard. Det beslutet grundades på utbildningens akademiska meriter; inte på politiska direktiv.

Detta är problematiskt eftersom det inte förekommer någon närmare analys av eventuella brister i det hitillsvarande systemet, eller någon presentation av nya och bättre lösningar på bl.a. waldorfskolornas behov av välutbildade lärare. Tillsammans med Stockholms Universitets avvecklingsbeslut har vi förpassats tillbaka till situationen före 2001 där det inte finns någon statlig finansierad utbildning för blivande waldorflärare att tillgå i Sverige. Detta hotar att snabbt kunna leda till en kris för waldorfskolornas lärarförsörjning.

Med tanke på SUs dom över waldorflärarutbildningens kvalitet får man väl anta att det aldrig funnits någon lösning för att tillgodose waldorfskolornas behov av välutbildade (waldorf-)lärare. Är det alls rimligt att staten ska finansiera en utbildning av så låg kvalitet? Är det rimligt att staten finansierar studier i antroposofi, över huvud taget?

waldorfskolefederationens remissvar

Göran Fant har författat Waldorfskolefederationens yttrande (daterat 2009-03-27) över lärarutbildningsförslaget.

Den hittillsvarande waldorflärarutbildningen vid Waldorflärarhögskolan åtnjuter stort förtroende i våra skolor …

Uppenbarligen är skolorna inte kapabla att bedöma waldorflärarutbildningens problem. Har man inte förstått varför waldorflärarutbildningen avvecklades av SU?

… stor risk för fatala vakanser i många klasser.

Andra skolor drabbas av vakanser — waldorfskolor av fatala vakanser? Ett alternativ, för att fylla vakanserna, är förstås att anställa traditionellt utbildade lärare, utan antroposofisk anknytning. Det är klart: då upphör waldorf att vara waldorf. Ett dilemma.

Utredningar och inspektioner nationellt och internationellt har gång på gång bekräftat att eleverna där når mycket goda resultat vad gäller kunskaper och färdigheter. För Sveriges del måste exempelvis de goda resultaten på de nationella proven (dokumenterade av Skolverket) ses som en garanti för detta.

Utredningar, som de av Woods och Dahlin, vilka är missledande. De nationella prov som waldorfskolor bara deltar i om de är obligatoriska (waldorfföreträdare har krävt undantag från nationella prov; jag är osäker på om frågan är slutligt avgjord ännu), varför jämförelsematerialet hittills varit bristfälligt. Och inte ens när proven genomförts kan man väl med bästa vilja kalla resultaten goda? — i synnerhet som waldorfskolornas elever i allmänhet kommer från priviligierade förhållanden (utan tvivel elever vars resultat kunde vara bättre om de fått en ordentlig utbildning). I vissa fall har bortfallet på nationella prov varit anmärkningsvärt stort. Inspektioner har ofta slutat i att waldorfskolor har fått kritik eller till och med allvarlig kritik. Senast gällde detta Västerås waldorfskola. Sammanfattningsvis kan det knappast ärligt påstås att ‘utredningar och inspektioner’ både ‘nationellt och internationellt’ har visat — och ‘gång på gång’ därtill! — att eleverna har ‘mycket goda resultat’.

Klassläraren har härigenom [att denne har samma klass i åtta år] blivit en trygghetsinstans med det övergripande sociala ansvaret och djupgående lärt känna eleverna och deras föräldrar.

Bullshit, Göran Fant.

Här finns en kvalitet som har avgörande betydelse i de unga människornas biografier där kontinuitet och anknytning till vuxna är byggstenar vars betydelse knappast kan överskattas.

Biografier. Synd att Fant underlåter att nämna karma och reinkarnation. De är viktiga begrepp då man talar om ‘biografier’ — faktiskt viktigare än ‘kontinuitet och anknytning’ (även om de senare antagligen är ett slags konsekvens av karma…)

Om waldorfpedagogiken skall kunna bibehålla sin särart och bestå som alternativ i det svenska samhället är det nödvändigt att en utbildning med inriktning på denna utvecklas. Detta bör rimligen ske med utgångspunkt från det som etablerats i den nu existerande kvalificerade och av skolorna respekterade utbildningen vid Waldorflärarhögskolan.

Respekterad — men är den bra nog? Kvalificerad är den ju uppenbarligen inte.

till slut

flera antroposofiska och waldorfpedagogiska instanser har avgivit remissvar på skollagsutredningens förslag — dessa yttranden finns det anledning att återkomma till framöver. Många argument går dock igen från yttrandena angående lärarutbildningen. Det handlar om waldorfpedagogikens ställning som alternativ (och de ‘hot’ den står inför när kraven på skolan höjs), föräldrars ‘rättigheter’, de (påstått) goda resultaten, waldorfs potential att berika den pedagogiska kulturen utanför waldorfskolan, och så vidare.

3 thoughts on “waldorflärarutbildningen

Comments are closed.