från waldorf till vidarkliniken

till min förtjusning blev jag i går uppmärksammad (h/t tankebrott) på en intervju med Ursula Flatters från 1998. Den publicerades ursprungligen i den antroposofiska tidskriften Balder, och kastar ljus över Flatters föreställningar om såväl antroposofi som medicin.

Till att börja med har den antroposofiska medicinen ett problem, som varken läkemedelsverket eller någon annan myndighet kan lösa: den är i första hand en andligt motiverad tillämpning, och ju mer konventionell medicinsk forskning kan visa att den antroposofiska medicinen inte har några materiella effekter, desto mer blir den hänvisad till den andliga sfären. När Rudolf Steiner ännu levde, var det kanske — på grund av dåvarande brister i kunskapsläget — möjligt att tro att mistel har verkan mot cancer. I dag är förhållandena annorlunda. De förhoppningar som ställs till mistelterapin måste avse dess spirituella egenskaper; på alla andra plan måste den avvisas.

Man kanske inte kan förvägra en människa att ta del av en andlig behandling, och så länge detta görs utan falska förespeglingar är det förstås svårt att av moraliska skäl motsätta sig att sådana behandlingar erbjuds.

Problemet är att den antroposofiska medicinen — och särskilt de antroposofiskt-medicinska hypoteser vars materiella effekter redan avfärdats med emfas — fortfarande gör anspråk på att ha en vetenskaplig bas. Detta medför naturligtvis att det finns en risk att människor accepterar och eventuellt också tar del av den antroposofiska medicinen under felaktiga föreställningar om dess verkan. (Framför allt är kanske problemet att människor inte har en klar bild av vad som faktiskt krävts av mediciner med vetenskapligt bevisad effekt.)

Flatters säger att

Rudolf Steiner är väl värd all vördnad och respekt. Faran ligger möjligen i hur man t ex studerar antroposofi. Rudolf Steiner uttalade många gånger hur angelägen han var att man skulle ta upp och pröva andliga forskningsresultat på ett noggrant sätt. Han ville inte alls att antroposoferna skulle utgöra en församling av troende vilket får honom att framstå som idol, men i det förstnämnda fallet som den lärare och inspiratör han är.

Kruxet är förstås att Steiner uttalade sig inom områden där han saknade kompetens. Han var inte läkare; ändå håller han medicinsk kurs för utbildade läkare. (Han ville att de antroposofiska medicinpraktikerna skulle vara läkare i grunden; det vill säga, att de skulle ha formell och konventionell medicinsk kompetens.) I denna position hamnade han förstås inte för att att han ägde medicinsk kompetens — utan för att han betraktades som en person med extraordinär andlig kompetens och som den ultimata källan för antroposofisk insikt.

Sedan blir det mer paradoxalt för Flatters:

I det praktiska livet kan man hamna i nog så svåra situationer. T ex menade Steiner att ur misteln kunde utvecklas en verksam medicin mot cancer. Kan jag verkligen förstå det? Ändå använder jag mistelpreparat mot cancer – delvis ur insikt men till stor del också p g a förtroendet som jag fått för hans forskning! Jag kan uppleva det som en kunskapsmässigt, ansvarsmässigt och etiskt komplicerad situation.

Jag vet inte om Flatters fortfarande skulle hävda att hon använder mistel mot cancer, det verkar nämligen etiskt, kunskapsmässigt och ansvarsmässigt mycket tvivelaktigt. Man kan fråga sig om det alls är tillåtet, men det beror kanske på vilka utfästelser hon ger i relationen till en patient. Hur som helst: eftersom Steiner är död, och ingen (för antroposoferna) tillräckligt betydande auktoritet har kunnat tillbakavisa eller modifiera hans påståenden, är vi alltså — för evigt? — fast i ett fortroende för en persons slutsatser utan förmåga att utvärdera dem rationellt. Steiner hade kanske, om han levat i dag, ändrat sig — men det kan vi ju aldrig veta. Man måste ju hålla öppet för att han misstog sig. Det lustiga med Steiners tilltro till mistelns användbarhet vid cancersjukdomar är att han inte ursprungligen hämtade sina föreställningar om den genom vare sig egen clairvoyans eller via utbildade läkare (som jag påpekade ovan, han ville att de antroposofiska läkarna skulle vara riktiga läkare). Han fick — efter att ha frågat om råd — tipset redan 1908 av en Heilpraktiker, en icke medicinskt utbildad kvacksalvare helt enkelt (se Lindenberg, Ch. Rudolf Steiner, 1997, s 735). Senare lät han sina antroposofiska läkare vidareutveckla idén.

Nå, sedan går Flatters vidare med att diskutera att det antroposofiska forskningsbegreppet är svävande.

Menas forskning i det andliga med hjälp av imagination, inspiration och intuition? Menas forskning som antroposofer utför med helt vanliga metoder? Eller menas det forskande sinnelaget som en antroposofisk yrkesutövare utbildar i sitt dagliga arbete?

Forskning på antroposofiska metoders effektivitet kan, påpekar hon, ske på mer eller mindre konventionellt sätt och utifrån gängse kriterier för effektivitet. Men det verkar som att hon håller detta för otillräckligt i sig självt, och att där behövs något annat än — i stället för måste det faktiskt per definition bli– den vetenskapliga metoden för att man ska

komma från det kvantitativa till det kvalitativa, från gruppen till individen, från »dubbelblind« till »ökat seende«. Där är verkligen många problem olösta, och grundläggande frågor, som t ex ovan nämnda verklighetsbegrepp måste diskuteras. Sanningskriterier för en sådan forskning måste diskuteras.

Hon ger ett exempel, som väl visar rätt tydligt att hon saknar koll på den vetenskapliga metoden och dess tillämpning, samt även på subjektiv och objektiv i sammanhanget (möjligen talar hon här ur ett antroposofiskt perspektiv, men det framstår inte som helt uppenbart — den antroposofiska “forskningsmetoden” är förvisso den vetenskapliga metodens diametrala motsats):

forskning på cancer med frågan hur den ter sig i kroppen: kroppen blir till ett objekt, »objektiva« metoder kan användas. Eller forskning på cancer som upplevelse, lidande: man måste kommunicera med ett subjekt, ett konkret »jag«. »Subjektiva« metoder måste användas – det kräver det mål man har med forskningsfrågan.

En del av förvirringen kommer kanske av förkastandet (eller förminskandet) av den materiella vetenskapen. Inspirerad av tanken på en “ockult fångenskap” i den moderna civilisationen menar hon att den “materialistiska naturvetenskapen förmedlade suggestiva föreställningen att endast sinnevärlden och den till den knutna intelligensen utgör verkligheten.” Problemet med mistelns påstådda men inte observerbara effektivitet ligger väl då i det att den återfinns i en annan verklighet som ligger utanför sinnevärlden. Det är inte så konstigt att hon menar att “verklighetsbegreppet” behöver diskuteras, ty hon har behov av ett annat verklighetsbegrepp vars innebörd är annorlunda än man vanligen förväntar sig.

Så långt vetenskapen, den antroposofiska medicinen och det som relaterar till Vidarklinikens verksamhet. Sedan talar Flatters också om antroposofin och det antroposofiska sällskapet. Såsom ett skäl till att människor inte mer intresserar sig för antroposofin anger hon denna “ockulta fångenskap” som “är så stark att den kan hindra människor från att beakta en djupare längtan efter antroposofin som de bär på” och därtill att antroposofin inte förmått undvika tendenser till “sekteristiska inslag.” Hon säger:

Antroposofiska Sällskapet måste bli mycket mera offentligt och mycket mera esoteriskt – samtidigt! Med offentligt menar jag inte »populärt« utan mera mänskligt. … Esoterik uppstår, där människor lyckas att förbinda sitt andliga med det andliga i världen, offentliga är vi, när vi lyckas att ta initiativ som har sin källa i andliga insikter. Med andra ord – Antroposofiska Sällskapet skulle behöva utvecklas så att det upplevs som ett andrum för den fria människan i möte med andra människor.

Intressant är också beskrivningen av “vägen” in i antroposofin; först i och med waldorfskolan (“[j]ag »drabbades« av antroposofin mycket tidigt i mitt liv” och “jag är en som bara kände igen sig omedelbart och helt och hållet!”), senare i en ungdomsupplevelse:

Nästa gång var när jag var 17 år och ganska förtvivlad – jag följde med till ett ungdomsläger arrangerat av Kristensamfundet och kände mig hemma – inom fem minuter och helt utan förklaringar. Jag visste bara »jag är en sån« – och på den vägen är det.

Det är svårt att inte slås av en sak, och det har inget med översinnligheter och andlig intuition att göra, utan är väldigt trivialt: först en waldorfskola som ger grogrunden för en viss sorts andliga upplevelser, därefter, i rätt ögonblick, (“jag var … förtvivlad”) en utbyggnad, ett uppfyllande av ett behov. Med den bakgrunden som waldorfskolan ger är det kanske inte så konstigt att förtvivlan — oavsett orsak — kan finna sin bot i mer “avancerade” antroposofiska sammanhang. Sedan:

Översinnliga upplevelser? Ja – det finns ju många sorter – men de var inte avgörande i det här sammanhanget. Avgörande för ett fördjupat engagemang i antroposofin var en del människor jag träffade och sedan mötet med Högskolan för Antroposofi. De mest intensiva och existensiella upplevelserna har jag nog haft i samband med dess innehåll, och renheten i den är något av det mest begeistrande jag mött i mitt liv.

Vägen från waldorfelev till blått medlemskort.

3 thoughts on “från waldorf till vidarkliniken

Comments are closed.