‘waldorf light’

Ljungquist skriver om ‘waldorf light’

Vi får höra att waldorf sen länge är inne i en sekulariseringsprocess, en waldorf light, där det antroposofiska engagemanget på sina håll har svalnat betydligt.

I waldorfskolan

sitter man till slut med ett kollegium där lejonparten har ett rätt avslaget förhållande till antroposofin. Detta leder till nya synsätt och prioriteringar där antroposofiska värdegrunder alltmer ställs i fråga.

Det kanske är så. Jag vet inte. Jag gick inte i waldorf när waldorf var light. De flesta lärare var antroposofer. (Det var också många föräldrar.) De antroposofiska dogmerna tillämpades med bravur. (Varför barnen inte lärde sig något särskilt i skolan — förutom flöjtspel, vattenmålning och eurytmi (samt en rad andra fördärvliga beteenden) — men det är en annan femma.)

Den skola jag gick i är på pricken den skola som visades i SvT-filmen En Skola. Ja, det var ju faktiskt exakt den skolan, men jag var där först några år senare. I den filmen kan betraktaren se hur det verkligen var. Tyvärr blev reprisvisningarna i höstas inställda. Jag kan gissa mig till anledningarna. Och något waldorf light var det minsann inte i den skolan; snarare waldorf extra strong. Jag tror inte att waldorf light existerade på den tiden. Det fanns inte heller — hur många är de nu? — 40 waldorfskolor i Sverige. Söktrycket var hårt. (Hade jag fått sluta, så som jag ville, hade de fyllt min plats omedelbart — det var så det var.)

På den tiden var saker annorlunda. Och jag tror att en del har med friskolesystemets införande att göra. Jag tror inte att det var bra för waldorf. Nu kommer det krav på alla skolor; det är inte konstigt. Alla avarter har gjort det nödvändigt. (Och waldorf är inte den enda avarten.) För min del kan jag bara instämma i kraven. Jag tycker inte att det finns något jättestort värde i att testa tredjeklassare egentligen. Men eftersom det nu finns skolor som inte lägger vikt vid att lära barn läsa, skriva och räkna (skolor som till och med önskar motverka sådant oskick!), är det kanske lika så bra att det uppdagas exakt vilken ideologi som kan förknippas med sämre kunskaper.

Det är väl också så, nu för tiden, att skolpengen gör att föräldrars intresse för skolan avtar. De vet att skolan blir ‘fullt’ kompenserad av kommunen. Så var det ju inte på den gamla tiden. Föräldrar som då hade köat för att få in sina barn i en av de få enskilda skolorna var entusiastiska över sitt val. (Waldorfskolorna hörde till dessa skolor men de var ju faktiskt inte ensamma; den helprivata skola jag gick efter waldorf var förstås en annan viktig aktör, men det dröjde ett decennium längre för dem att erhålla statliga bidrag. Waldorf var främst av de privata på att genom lobbyarbete få statlig finansiering — det gör dem dock inte till svenska privatskolepionjärer. Det fanns andra med bättre resultat och anor därtill.) Det hörde liksom till att föräldrar skulle engagera sig. Men varför skulle de göra det nu?

Att välja friskola nu är väl lite som att välja mellan brie och camembert i osthyllan. Ingetdera är särskilt exotiskt. Beslutet blir inte en fråga om passion, än mindre ideologisk passion. Men det var förmodligen också så att waldorfskolan ville bli mer mainstream; det var enda sättet att expandera. Fast det kan aldrig ske annat än på bekostnad av egenarten. Om man inte hymlar med vissa element, kan man nog inte övertyga de föräldrar som väljer skola ungefär som man shoppar andra produkter och tjänster. Å andra sidan, varför skulle föräldrar som tilltalats just av egenarten finna en waldorf light-skola särskilt attraktiv?

Jag tror inte att waldorfs kritiker får waldorf på fall (jag kunde visserligen önska att det funkade så). Jag tror waldorf får sig själv på fall genom att gapa efter för mycket. Kvantitet (och inkomst från skolpeng) blir viktigare än — jag höll på att säga kvalitet, men sådan har ju aldrig funnits — särart. Om man duttar undan antroposofin, för att göra sig mer tilldragande, är waldorf snart inte waldorf, och tappar sitt berättigande efter att ha bitit stora tuggor av sin egen svans. S:t Michael behövs inte — och förmår intet — i kampen mot en sådan drake.