reduktionism (eller: om livet i ovisshet)

Ljungquist tar sig an “reduktionismen” och viljan att söka kännedom om verkligheten sådan den är. Han menar att motvilja inför deism, teism och all andlighet är ett tecken på rädsla.

Det är en misstroendets höga visa. En världsbild som hämtar sin näring i förnekandet av andra världsåskådningar. Alla religioner har fel. Alla. Våra förfäder var vidskepliga, obildade och oupplysta som trodde på mytologier och myter. Kristus var en vanlig snickare. Punkt. Reduktionismen är ett rädslans manifest. Rädslan att bli lurad. Rädslan att inte vara säker på hur saker och ting står till. Osäkerheten inför något okänt man ändå inte är intresserad av att undersöka.

Men det är ju precis tvärtom! En vilja att veta det som är vetbart — och ett accepterande av att människan, inte ännu och kanske aldrig, kan veta allt. Att inte i osäkerheten skapa sina egna gudar och fantisera ihop immateriella parallellvärldar i jakten på den förmenta trygghet som bara övertydliga och övernaturliga svar kan ge. Vem är det inte som har alla svar färdiga och som ger människan tryggheten att slippa tänka själv om inte just religionen? Den säger ju till och med: sluta sök! Sluta undersöka! Sluta ifrågasätta!

Om Kristus var en snickare är egentligen ganska ointressant. Vem han var och om han var likaså. Om Jesus var Kristus. Och så vidare. Dessa frågor kan lämnas obesvarade; det förringar på intet sätt kristendomens fatala inflytande i världen.

Bilden av gubben på molntappen blir orimlig om man tar den bokstavligt.

Ja, det är ju just det. Den bilden är orimlig. Och ändå anser sig religiösa människor världen över vara talesmän för ett väsen lika absurdt som gubben på molntappen — en allvetande och allsmäktig himlafarbror som har synpunkter på de mest banala mänskliga förehavanden och som ger sina tillbedjare mandat att tillämpa och beivra de gudomliga förhållningsreglerna. Det är den gudsbilden som gör sekulärismen absolut nödvändig. Gud som metafor eller som symbolgestalt för en besjälad natur… det är, i allmänhet, något annat (och dess värde kan inte diskuteras — avfärdas eller bekräftas — förrän gudsmystikern befattar sig med något slags rudimentär verbal definition av gudsbegreppet…). Fast då handlar det mer om begreppets poetiska kvaliteter, om subjektiv metafysik, om vad-helst-man-vill egentligen — inte om verklighetsbeskrivningar eller något man kan kräva av omvärlden att den ska acceptera som objektiva fakta.

Allt vi ser har andliga orsaker, upprätthålles av andliga väsen – annars skulle liv inte kunna existera. Hela universum är ande.

Hur ser en andlig orsak ut? Hur verkar den? Vilka är de andliga väsenden? Och hur gör de när de upprätthåller allt(et)? Vad innebär det att hela universum är ande och är den det i tillägg till materien eller är materien egentligen ande? (Vem är det som slutar att fråga? Som inte nöjer sig med enkla svar på hur saker är? Inte materialisten i alla fall. Men ja ja, det är fel sorts frågande. Motiven är materialistiska. De har med kunskapstörst att göra och inte med längtan efter bibehållen mystik. Det är den sortens frågande som gör de högre världarna alltmer umbärliga. Och det är, för de andliga, aldrig något gott.)

I reduktionismens evangelium finns inget svar på mänsklighetens stora frågor vad liv är, vad som händer efter döden och vad som är meningen med livet.

Är reduktionisten måhända bättre på att hantera existentiell ovisshet? Men är det inte lustigt, ändå, att Ljungquist först anklagar materialismen för att vilja vara säker på hur saker och ting verkligen står till. Att den skulle vara rädd för att inte veta. Sedan, visar det sig, är problemet med materialismen det motsatta: den ger inga svar! Den hävdar sig inte kunna veta, till exempel, vad “meningen med livet” är! Vem är det som är rädd för ovissheten? Jag håller det för möjligt att den är rädd som menar sig veta att det finns något som är “sant mänskligt” — och som dessutom tror sig kunna uttala vad detta sant mänskliga är. Och som därtill — i konsekvensens namn — måste beteckna materialismen som osant mänsklig, som kanske, till och med, icke-mänsklig. Vad är det för världsåskådning! Anspråk på tolkningsföreträde avseende det sant mänskliga och den ultimata meningen med livet är storhetsvansinne passande den religiösa dogmatismen. Människan kanske behöver växa i från behovet av hitte-på-svar till frågor som faktiskt saknar svar. Men människan är väl också beklagligt van vid att religionen tillhandahåller allehanda sådana svar och därför obenägen att göra sig av med sin andliga snuttefilt.

… är inte bilden av världen som en robot lika orimlig?

Vem har en sådan bild?

Allt sköter sig självt bara.

Vad är “allt” och på vilket sätt “sköter” det sig självt, undrar jag. Men i vilket fall som helst: man kan ju hypotetiskt vända på resonemanget och säga att andliga väsen och samband sköter allt. Åt oss? Med oss? Och vilket förklaringsvärde har en sådan modell? Den är ju mindre tillfredsställande än någon upptänklig naturalism. Det förvånar mig däremot alltid vilka simpla förklaringar som tycks “duga” för de religiösa och de annars andliga. För de religiösa och de andliga ger ofta massor av förklaringar till hur saker ligger till — de nöjer sig sannerligen inte med ovissheten! Och ändå är dessa förklaringar så magra och så förenklade — och så naiva! — att det är anmärkningsvärt att människor inte föredrar att leva med osäkerheten framför — just det! — de “svar” som erbjuds. Ovisshet (och att erkänna bristen på vetskap) är intellektuellt hederligt — att plocka in gud i varje lucka i vårt vetande är däremot en effektiv och definitiv stoppkloss för det undersökande sinnelaget.

Sluta fråga!

Tvärtom! Upphör aldrig att fråga!

3 thoughts on “reduktionism (eller: om livet i ovisshet)

  1. Det finns inget motsatsförhållande mellan vetenskapligt grundat vetande och religiös tro. Darwin trodde på Gud, liksom Einstein. Det är inte antingen eller, och det vet du. Sen måste du skilja på mysticism & esoterik å ena sidan och religiösa fundamentalister å den andra. Dina antipatier gentemot andlighet verkar i huvudsak stanna vid religiösa dogmer och inskränkthet. Din kritik där kan jag i och för sig förstå. Men att kalla existentiellt sökande för att “fantisera ihop” är aningslöst. Myter och holistiska föreställningar har funnits sen mänsklighetens gryning för ca 50 000 år sen (?). Det är väl pretentiöst hävda att allt det var nys bara för att vi de senaste futtiga tvåhundra åren fått en ny världsåskådning. Det är denna uppblåsta självsäkerhet som är naiv, inte uppfattningen att det kan finnas något utöver den materiella verkligheten. Hur kan du vara så säker?

    “Hur ser en andlig orsak ut? Hur verkar den? Vilka är de andliga väsenden? Och hur gör de när de upprätthåller allt(et)?”

    Precis! Sånt kan man fundera över om man inte har den självsäkra attityd som förhånar själva frågeställningen. Att fundera över existensen blir i din retorik något närmast genant. Något som beklagansvärda ägnar sig åt. Som företrädare för en majoritetsuppfattning kan du gott kosta på dig lite respekt för den ynka minoritet som berikas av sådana funderingar.

  2. Hejsan,

    Nä, Einstein trodde faktiskt inte på gud! Han skrev:

    “It was, of course, a lie what you read about my religious convictions, a lie which is being systematically repeated. I do not believe in a personal God and I have never denied this but have expressed it clearly. If something is in me which can be called religious then it is the unbounded admiration for the structure of the world so far as our science can reveal it.”

    Inte för att det egentligen spelar någon som helst roll om Einstein och Darwin trodde på gud. De är inte mer auktoriteter på det området än vilken människa som helst — om än de var framträdande vetenskapsmän och vetenskapliga pionjärer.

    Naturligtvis kan människan leva med två uppsättningar av föreställningar — vare sig de egentligen är förenliga eller inte. Det gäller inte bara religion och vetenskap, men dessa två spelar ju på uppenbart olika planhalvor och mötas egentligen inte. De förenas inte, men de kan existera parallellt; precis som varje människa har både rationella och irrationella, befogade och obefogade föreställningar. Samtidigt. Människan är ju rätt magnifik på det viset. På gott och ont. (Sedan får man nog konstatera att det inte går att kombinera, eg, en bokstavstrogen kristendom med evolutionsbiologi. Och med kombinera menar jag att det till och med är svårt att hålla parallella föreställningssystem även om man inte försöker förena dem. Vetenskaplighet och religiös fundamentalism är på något vis för inkompatibla förhållningssätt.)

    Sam Harris, en av de där “militanta” ateisterna och en neurovetare, är väl för övrigt synnerligen positiv till buddhismen; han skriver till exempel:

    “For the fact is that a person can embrace the Buddha’s teaching, and even become a genuine Buddhist contemplative (and, one must presume, a buddha) without believing anything on insufficient evidence. The same cannot be said of the teachings for faith-based religion. In many respects, Buddhism is very much like science. One starts with the hypothesis that using attention in the prescribed way (meditation), and engaging in or avoiding certain behaviors (ethics), will bear the promised result (wisdom and psychological well-being). This spirit of empiricism animates Buddhism to a unique degree. For this reason, the methodology of Buddhism, if shorn of its religious encumbrances, could be one of our greatest resources as we struggle to develop our scientific understanding of human subjectivity.”

    För övrigt: jag företräder inte någon majoritetsuppfattning, jag företräder mig själv och ingen annan. Därutöver: majoriteten av människor har någon typ av andliga föreställningar, till exempel idéer om “något högre” och liknande. Alltså kan inte ateismen, inte ens i Sverige, vara en majoritetsföreställning.

    Respekt? Såsom antroposoferna har respekt för oss “reduktionister”? Ibland undrar jag över era idéer om respekt. Hur som helst — givetvis är där en enorm skillnad mellan mystik, existentiellt funderande, andlighet å ena sidan och dogmatisk religion å andra sidan. Jag har minimalt med respekt för det senare, men väldigt varierande respekt för det förra.

    Sedan har jag i och för sig en helt annan syn på respekt. Jag tycker nog att den högsta respekten man kan visa någon är att ta denne på allvar. (Och med att ta på allvar menar jag inte att man inte får ta saker på skämtsamt allvar — skämtet är också ett värdefullt angreppssätt.) Hade jag inte haft respekt för Steiner hade jag ignorerat honom. Men han är värd betydligt mer än det! Om han hade “fel” eller “rätt” är en bisak. Vi kan skoja om honom, till och med, för han var emellanåt lite knäppig. Men han var en otrolig människa som är värd varenda sekund man lägger ned på honom, och i det erkännandet ligger en respekt som vida överstiger — tycker jag — ett stillatigande, ett blundande, ett därhänlämnande av honom.

    Respekt är inte att låta bli att ifrågasätta någon utan att ta dennes förställningar på ett sådant allvar att man bemödar sig att ifrågasätta dem!

    Myter och andliga föreställningar har naturligtvis haft en enorm betydelse under människans utveckling. Jag läste senast i går en intervju med AC Grayling där han kallade de äldre andliga idéerna ett slags proto-vetenskap. Och det är väl inte så dumt.

Comments are closed.