bokstäver

jag antar att meningen var att barnen skulle lära sig läsa och skriva — om än långsamt, mycket långsammare än barn i andra skolor. Jag kunde redan läsa och skriva. Min personliga dumhet låg på ett annat plan: jag var skolomogen därför att jag inte förstod värdet av flöjtspel, målning, handarbete och eurytmi. I en waldorfskola används inte några tryckta skolböcker. I stället skriver barnen i pappershäften (olinjerade och i märkligt format) med tjocka kritor. De tecknar former, och till slut formerna av bokstäver. Det är inte meningen att barnen ska ha någon förståelse för alfabetet innan de genom formerna kommit till rätt tidpunkt i utvecklingen. Det går oändligt långsamt. Först former, sedan stora bokstäver såsom bilder, därefter små bokstäver, senare skrivstil… en process som helst ska ta flera år. För de barn som redan kan skriva och läsa finns inga möjligheter att göra klart årskursens lärobok — läroböckerna är ju inte förtryckta. Eleverna ska, alla i samma takt, skriva ned lärostoffet från tavlan.

Jag hade naturligtvis kunnat göra klart ettans läs- och skrivkurs på en vecka. Eller mindre. Om jag hade fått. Sannolikt hade jag tagit hem läroboken och gjort klart den samma eftermiddag. Om jag hade fått — och om vi hade haft en lärobok. Sedan hade jag kunnat göra något annat. Läsa till exempel.

Men i waldorfskolan finns ingen plats för sådan individanpassning. Ja, pådyvla barn ‘extra’-lektioner i eurytmi det gick bra. Eller ge en individ kvarsittning för att den var så kass på att sy öron på en käpphäst. Men i skrivning och läsning var det helt otänkbart att anpassa skolgången till individen. Tänk om man hade kunnat få en matematikbok i stället för det evinnerliga vått-i-vått-målandet! Det vore dock hädelse i waldorfskolan.

Där sitter de gruvligt uttråkade barnen och räknar sekunder på armbandsurets urtavla.